Stad eller grönsaksland?

Idag har SvD flera artiklar om förtätningen och utvecklingen av Stockholm inne i tidningen.  Att läsa dem är ganska intressant, eftersom de visar hur olika syn olika människor har på utvecklingen.

Min urbanistbuddy Anders talar i en artikel om hur bra det är med en tät stad ur en ekologisk aspekt (kortare avstånd = färre transporter = bättre underlag för miljövänlig kollektivtrafik = mindre utsläpp per capita), samtidigt som en äldre dam i en annan artikel försöker göra gällande att tätt byggande innebär miljöförstöring. En ganska typisk åsikt bland de som inte ser längre än till närmaste gräsmatta, och som inte tänker på att det är transporterna som orsakar en stor del av utsläppen. Man ser inte skogen för alla träd, så att säga.

Det är intressant analysera debatten. Då ser man att det till stor del är en generationsfråga. De yngre människorna vill att vi ska bygga nytt och tätt, medan de äldre vill att vi ska sluta bygga eftersom de tycker att staden är färdigbyggd.

Vem ska man lyssna på i den frågan?

För min del är valet lätt att göra. Byggandet är en framtidsfråga, och framtiden hör till de yngre människorna. Därför ska de yngre avgöra vad som ska göras med staden, eftersom det är de/vi som påverkas av besluten.

Vad tycker du? Ska vi låta stadens framtid avgöras av de som ska leva i den framtida staden? Eller ska vi lyssna till de som inte själva kommer att få uppleva framtidens Stockholm?

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. “The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. “I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana“, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Galet, men kanske bra ändå

Så nu ska alltså Koenigsegg bli SAABs nya ägare? Galet? Galet! Men kanske är det inte så dumt, ändå.

Många har reagerat på ungefär samma sätt. Koenigsegg, en liten tillverkare av väldigt exklusiva sportbilar, ska ta över folkhemstraktor nr 2? Kan det verkligen fungera?

Jo, jag trot att det kan göra det. Min spontana reaktion var att det lät som ett skämt. Vad skulle Koenigsegg kunna tillföra SAAB? Vem köper egentligen SAABs bilar? Vem riktar de sig mot? Vad har varumärket SAAB för kärnvärden?

Enligt min åsikt är svaret att det är just varumärket SAAB som kan vinna på detta. För SAAB har ett väldigt oklart varumärke. Ingen klar position. Jämför med Volvo. Vad tänker du på om jag säger “Volvo”? De flesta svarar någonting i stil med säkerhet och pålitlighet. Värden som Volvo har varit väldigt måna om att knyta till sitt varumärke, och det gör det varumärket starkt.

I det avseendet är SAAB som varumärke ett misslyckande. För det finns inga klara värden att förknippa med det varumärket. SAAB är den där svenska bilen som inte är Volvo, ungefär. Som riktar sig mot allt och alla. En slags udda sportbil som inte är bäst i något avseende. Och det gör SAABs bilar svårsålda, eftersom det inte finns någon klart definierad målgrupp att rikta in sig på.

Kanske kan Koenigsegg, som ju lyckats profilera sig som en exklusiv tillverkare av väldigt snabba sportbilar få bukt med de problemen hos SAAB. Lyckas de så kommer SAAB kanske att börja sälja bra igen. För då vet man vem man ska rikta sig till.

Eller kanske inte. Men det är väl värt ett försök? Vore ju trevligt med ett helsvenskt bilmärke igen, eller hur?

Röda ögon och dålig andedräkt

Sitter nu på tåget till Uppsala och den första föreläsningen/uppropet på en av sommarkurserna. Känner mig lite seg. Dels pga att jag firade valresultatet med ett par cigarrer, dels för att jag helt enkelt tvingat gå upp så okristligt tidigt. Upp ur bingen vid halv åtta. Det måste ju finnas någonting i Europakonventionen (jo, det var krig igår) eller FNs mänskliga rättigheter om sådana livsvillkor.

Men den främsta anledningen till min trötthet är att jag sov dåligt. Uppspelt, och så ny dygnsrytm. Inte bra för nattsömnen. Därav färgen på ögonen och den något tobaksmättade andedräkten.

Egentligen tänkte jag sitta uppe halva natten och skriva en mer utförlig analys av valet. Många felaktiga slutsatser drogs under valvakan. Som att Piratpartiet skulle ha snott många väljare från SD. Jag tvivlar. Det rör sig om vitt skilda väljargrupper. Däremot tror jag att Feministiskt initativ är en av de stora förlorarna på Piratpartiets intåg i politiken. Många män som hade kunnat tänka sig att proteströsta på FI kan ha valt att lägga sina röster på PP istället. Men SD har knappast förlorat många väljare till PP.

Well, orkar inte kråka ner mer just nu. En analys av valresultatet kommer i alla fall att dyka upp någonstans någon gång. Dessutom har Sanna Rayman lyckats få till en ganska träffande analys av valresultatet. Kan vara värd att läsa.

Alla politiska partier existerar på sina väljares nåder, ett faktum som vissa politiker tycks glömma regelbundet. Söndagens valresultat kan kanske tjäna som en liten påminnelse om detta?

Singulariteter i gummerat nylon

Det känns som om jag har hunnit med en hel del idag. Trampade iväg till gymmet i Hornstull för att pumpa lite muskler för några timmar sedan, och tog sedan en omväg hem. Den gick via Sickla köpkvarter, och innebar en fin (men blåsig och lite kylig) cykeltur längs med Söder mälarstrand och Stadsgården.

Visst egentligen inte vad jag skulle handla när jag väl kom fram till Willys. Men som den törstige snåljåp jag är nappade jag direkt på ett specialerbjudande, nämligen ett flak blandad dricka till bra pris. 18 burkar. Tar rätt mycket plats. Och väger en del. Och jag skulle ju handla en hel del annat också. Men det visade sig att min trotjänare till budväska var anpassad just för att med lätthet rymma ett flak dricka. Sedan var det bara att stapla allt annat ovanpå drickan (ett par skor, vattenflaska + diverse matvaror) och baxa upp härket på ryggen.

Att gå med den fullpackade väskan hängandes över axeln visade sig vara lite svårare. Inte att gå i sig, men att gå i precis den riktning som jag ville. Pga rörelseenergin och lagen om alltings tröghet ville väskan fortsätta rakt fram, så jag fick kränga och luta med kroppen för att komma rätt. Luta lite framåt för att gå framåt. Luta lite bakåt för att bromsa upp rörelsen, osv.

Däremot gick det finfint att cykla. Konstigt nog.

Gammelgäddan ryter till

Som den piratpartist jag för tillfället är gläds jag åt att vi får lite draghjälp av Jan Guillou så här på själva valdagen. Ironiskt nog tror Guillou, som den gammelgädda han är, att han med sin krönika slår ett slag mot Piratpartiet. Men likväl slutar det med en halvmiss som han sänker sig själv med. Någonting som Guillou verkar ha satt i system att göra.

Så vad gör han då för fel? Tja, först och främst börjar han med att lyfta fram sig själv som den offentliga debattens kanske största IT-analfabet. På sätt och vis är det roande, för han försöker framställa sin oförmåga att hålla sig uppdaterad med dagens samhälle som en styrka. Själv har jag svårt att se hur någon som en gång i tiden hade ett gott rykte som undersökande journalist blir mer trovärdig av en borttappad inlärningsförmåga.

Ännu ett tecken på hur han lever kvar i det förgångna är Guillous sätt att ondgöra sig över den “ytterst aggressiva nätmobb” som han anser omger piratpartiet. Ja, på Jan Guillous tid, innan Internet och bloggarna slog igenom, hade ju massmedia (eller “riktiga medier” som Guillou föredrar att kalla gammelmedia) monopol på det fria ordet. Då fick man som journalist stå oemotsagd, hur dumma saker man än kläckte ur sig. Men likt många andra gammelgäddor verkar Guillou anse att det fria ordet nu har blivit lite för fritt.

Guillou fortsätter sitt utbrott med att försöka likna gratisböcker på nätet med bloggar, som han sedan försöker nedvärdera. För bloggarna har ju ingenting att säga, om vi får tro Guillou. I Guillous värd är det bara journalister inom “riktiga medier” som ska få komma till tals. Och han verkar tro att folk delar hans syn på bloggarna kontra gammelmedia. Med andra ord tycks han ha missat att bloggarna har en stor del i att han nu känner sig tvingad att skriva sin krönika. För vad hade Piratpartiet varit idag, om det inte varit för just bloggarna och den bloggbävning som startades pga FRA-lagen?

Hur har han kunnat missa det? Hur kan Guillou undgå att förstå att det som drar väljare till Piratpartiet inte är tanken på fri fildelning, utan snarare de integritetsfrågor som de övriga partierna fullständigt skiter i? Jag tror att det hade varit annat ljud i skällan om den här debatten hade ägt rum för 20-30 år sedan, då Guillou fortfarande var en framstående journalist. Men nu är han mer rädd om sina egna tillgångar, och struntar fullständigt i de frågor som rör samhällsutvecklingen och våra medborgerliga rättigheter. Ändå försöker Guillou sitta på två stolar samtidigt, och kräva att bli trodd för att han en gång i tiden var journalist. Det förtroendet bygger på Guillous rykte som en rebell som vågar gå emot etablissemanget och samhället i sin jakt på sanningen. Den bilden börjar väl blekna betänkligt nu?

Det finns enligt min åsikt inte mycket som så tydligt illustrerar skillnaden mellan det gamla och det nya som just Jan Guillou gör. Allt viktigt sker idag på nätet. Det försöker Guillou in i det längsta blunda för, eftersom han inte förstår sig på den miljön. Har gammelgäddan snärjt in sig i vassen? Nu är kanske pengarna viktigare än sanningen?

När fan blir gammal blir han religiös.

Cykelbana som p-plats?

Ännu en tidning uppmärksammar att Sverige cyklar. Inte så mycket att säga om artikeln i sig, det är det vanliga innehållet. Det blir fint väder, fler börjar cykla, fler cyklar omkull, många cyklister beter sig oansvarigt, tack och lov har de flesta hjälm, osv. Japp, det stämmer. Jag håller med om allt det där.

Och jo, Stockholm har blivit en bättre cykelstad de senaste åren. Men bättre är inte samma sak som bra.

Det behövs fler cykelbanor och cykelfält tycker vissa. Ja, det tycker jag också. Andra tycker att staden ska bli bättre på att sopa banorna. Även där håller jag med. Välsopade cykelfält är ett starkt incitament för att cykla.

Men jag väntar på att någon artikel ska ta upp problemet med bilar som parkerar i cykelfälten. När ska staden egentligen börja göra någonting åt det? Det är ju inte direkt ett nytt och okänt fenomen, om man så säger. Det är bara det att polisen fullständigt struntar i att göra sitt jobb på den punkten. Fler cyklister skulle bete sig ansvarsfullt om polisen någon gång visade att de faktiskt arbetar för att göra miljön säkrare för de som cyklar.

Även gatukontoret borde ta sig en närmare titt på hur gatorna fungerar för stadens cyklister. Under förra sommaren såg jag tre vurpor pga parkerade bilar. Alla skedde i cykelfältet på Skeppsbron. Alla gick till på samma sätt. Ingen av dem var särskilt allvarlig. Det gick inte särskilt fort, och det var när cyklisterna skulle korsa körfältsmarkeringen som de bet i asfalten. Markeringarna är nämligen upphöjda, så att det ska kännas när man kör över dem med bil. När en cyklist korsar dem blir effekten en slags bergodalbana i miniatyr, med hoppande styre som följd. En ovan cyklist tappar lätt kontrollen i den situationen, och det var just det som hände här. Inga allvarliga olyckor, men ändå totalt onödiga.

När får vi se den första bilen bötfällas eller forslas bort för att den står parkerad i ett cykelfält på någon av stans gator? Staden borde kanske anställa någon som arbetar heltid med just cykelfrågor?

Jag ska rösta pirat den 7:e. Ska du?

När Piratpartiet dök upp på den politiska scenen var det många som avfärdade dem som knasbollar, djupingar och idealister. Jag delade den synen på partiet. I viss mån gör jag det fortfarande. Ändå kommer jag att rösta på dem i EU-valet den 7:e. Och det tycker jag att även du ska göra, oavsett var du egentligen står politiskt sett.

Varför?

Det handlar om kommunikation. Att lägga en röst på Piratpartiet innebär att den rösten blir till ett viktigt budskap till de etablerade partierna. Nämligen att vi fortfarande lever i en demokrati, och att väljarna har makten att rösta bort dem om de inte sköter sig; De har inte skött sig, och nu är det dags att de får en varning som gör dem uppmärksamma på hur illa ställt det är med förtroendet hos många väljare.

Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det går inte att komma ifrån det. Piratpartiet har inga tankar kring hur samhället ska skötas. Ingen vet var Piratpartiet står i skattefrågor. Piratpartiet tycker ingenting speciellt om arbetsmarknadspolitiken. Men i ett fåtal frågor har de en klar och uttalad ståndpunkt. Frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet. Väldigt viktiga frågor, alltså. I de frågorna har de etablerade partierna däremot inget klart budskap, även om de vill få sina väljare att tro det.

Det är i sig skäl nog att rösta på Piratpartiet. När den borgerliga regeringen viker sig för krav och direktiv som åsidosätter det svenska folkets behov av rättssäkerhet, personlig integritet och trygghet för att gå ett fåtal kapitalstarka industrier till mötes sviker de sina väljare. Det är nästan värre än så. De säljer sina väljares frihet till högstbjudande. De kastar sina väljare åt lejonen.

Visa dem att det inte är OK genom att rösta på Piratpartiet den 7:e. Eller förtidsrösta redan idag. Strunt i hur, men se till att rösta! Annars bidrar du indirekt till att skapa ett samhälle där stora företag inom medie- och nöjesindustrin idkar rovfiske bland vanliga svenska medborgare, som trots att de är oskyldiga kan komma att dömas till stora skadestånd i rättsprocesser där de inte har någon möjlighet att försvara sig. Så fungerar det nämligen i civilrättsliga mål. För upphovsrättsindustrin handlar det här inte om rättvisa, utan om affärer. De har hittat en ny affärsmodell.

En röst på Piratpartiet är en röst mot en sådan framtid.

Mymlan och Aftonbladet tycker också att du ska rösta. Men på vem?

Sommar, sommar, sommar…

Det här kan bli en ganska lång dag. Av någon anledning sov jag dåligt inatt. Kanske för att min bärbara dator, som brukar stå en bit från sängen, har en tendens att vakna av sig själv fast jag satt den i sovläge. Ingenting jag själv vaknar ordentligt av, men sömnen blir verkligen störd. Nåja, man lär sig av sina misstag.

Nu sitter jag på Prego ute i Frescati. Har just registrerat mig på den andra sommarkursen. Hoppas jag. LADOK strular nämligen. Jaja, det löser sig väl tills jag kan lämna studieförsäkran. Och sedan njuta av sommaren. Idag är det ju typiskt svenskt sommarväder. Dvs det regnar.

En välbehövlig mugg kaffe intill mig. Ska snart bege mig till Centralen och sedan vidare mot Uppsala för att att ordna med kårmedlemsskap så jag kan börja läsa sommarens tredje kurs. Hoppas komma undan billigt. Är man redan medlem i ett annat lärosätes studentkår kan man få reducerad avgift. Och jag är redan medlem i två andra, THS och DISK. Tre kårer på en och samma gång. Ibland undrar jag själv om jag är riktigt normalt navlad eller ej.

Nåja, dags att röra på sig. Bloggberoendet stillat för denna gång. Har inte sjunkit så lågt att jag börjat twittra ännu. Alltid nåt.

Bra initiativ. Men fel tänkt.

Vana cykelpendlare förses med styrmonterade kameror, och ska med bland annat dessa dokumentera sin pendling under en viss tid. Den data som samlas in på detta sätt ska Stockholm stad använda för att förbättra och utveckla miljön för oss som cyklar. Hur ska cykelnätet se ut? Hur ska banorna utformas? Sådana frågor ska staden med cyklisternas hjälp hitta svar på. Det kan man läsa i en artikel i DN. Artikeln följs av en diskussion om huruvida Stockholm är en bra stad att cykla i eller ej.

Idén med kameror tycker jag rent konceptuellt sett är jättebra. Men staden genomför den på fel sätt.

Jag hör till kategorin “vana cykelpendlare”, och trampar många sköna mil varje år. Jag cyklar året runt. Dels för att transportera mig mellan olika platser, och dels för att det är både kul och nyttigt att cykla. Men är det verkligen vana cyklister av min sort som staden ska utgå från när de planerar och utformar miljön för alla som vill cykla i Stockholm?

Vore det inte klokare att börja i andra änden, och utgå från de cyklister som har minst vana? Är det inte för just den kategorin det är viktigt att vi bygger ett bra, säkert och pålitligt nät av cykelbanor och cykelfält i staden?

För min egen del är det hugget som stucket om det finns cykelfält på de innerstadsgator jag cyklar på. Det är faktiskt ganska lätt att cykla i stan för den som har vanan inne. I alla fall så länge man som cyklist följer trafikreglerna och inser att man är en del av trafiken oavsett om man har motor eller inte, och ser till att synas och samspela med andra trafikanter: cykla där du får, cykla inte mot rött, cykla inte mot enkelriktat, osv. (Jo, ibland uppstår konflikter med vissa rabiata individer som ser rött varje gång en cyklist glider förbi bilkön de själva tillbringat den senaste kvarten i, men där talar vi om undantagsfall.)

Så är det alltså med kategorin “vana cyklister”. Och där tror jag inte att staden behöver göra så mycket.

Men de mindre vana cyklisterna då? De som bara ger sig ut när det är vackert väder, och som har väldigt lite trafikvett dito -vana?  De som tror att man som cyklist inte behöver följa några trafikregler, eftersom man tar sig fram med apostlahästarna, likt en annan fotgängare? Är det inte för just den kategorin staden borde utveckla cykelmiljön? Det tycker i alla fall jag. Jag anser att den kategorin cyklister är fullständigt livsfarliga. Både för sig själva och för andra trafikanter. Och det är den sortens cyklister vi måste ha i åtanke när vi utformar cykelmiljön i Stockholm.

Först och främst behövs det cykelbanor/cykelfält som går att använda. Cykelfälten finns redan idag, men blockeras ofta av parkerade bilar. Att parkera i cykelfält är förbjudet. (Trafikförordning (1998:1276), §53.) Orsaken till att så många ändå gör det är att polisen och staden aldrig har gjort någonting för att komma till rätta med det problemet. Ett förbud är nämligen verkningslöst så länge man inte beivrar brott mot det.

Jag har givetvis full förståelse för att polisen prioriterar annan brottslighet högre. Men att varken polisen eller staden någonsin gör någonting åt problemet är betydligt svårare att förstå!

För min egen del är parkerade bilar sällan ett problem. Jag kan lätt väja för en parkerad bil även om det är annan trafik runt omkring mig. Jag har en snabb, lätt och rapp cykel som går att vika runt de flesta hinder. Men så brukar jag ju också cykla runt 10-15 mil en normal vecka.

Däremot tror jag inte att den cyklande mamman med treåring i barnstolen tycker att det är lika enkelt.

För henne är det nog ganska obehagligt att komma cyklandes på Hornsgatan med en tung och vinglig cykel med dyrbar last där bak, och upptäcka att det står en bil parkerad i fältet i slutet av nedförsbacken. Samtidigt som det är tjockt med parkerade bilar till höger, och tät trafik till vänster. Och ingenstans att ta vägen. Allt man kan göra är att bromsa och hoppas att ekipaget stannar i tid.

Är det kanske därför vi sällan ser några “normala” människor använda cykelfälten på stadens större gator? Jag tycker personligen att det uteslutande verkar handla om halvgalningar som gillar utmaningen i att cykla i stan (sådana som jag), stressade cykelbud, motionärer och så givetvis de utan koll som borde ge f-n i att cykla överhuvudtaget.

Men var finns egentligen medelsvensson? Cyklar inte medelsvensson?

Utanför tullarna finns det alltid riktiga gång- och cykelvägar. Där fungerar det fint, även om man inte är så van vid att cykla. Och där ser jag en hel del småbarnsföräldrar och andra vanligt förekommande stockholmare ute på sina tvåhjulingar. Men innanför tullarna ser jag dem ganska sällan.

Kanske borde staden fundera lite på vem man bör utgå från när cykelmiljön i Stockholm ska utformas? Det finns i alla fall inget entydigt svar på frågan om Stockholm är en bra stad att cykla i eller ej. Det beror på vem man frågar. Jag svarar “ja” på den frågan. Det är ju min sort som får styra utformningen av cykelmiljön.

Men genomsnittsstockholmaren lutar nog mer åt ett “nej” som svar på den frågan.

Uppdatering: Idag har SvD en artikel i ämnet. Den lyfter fram ett annat problem, nämligen att  det finns olika kategorier av cyklister, med olika beteenden, och som givetvis har olika behov.