Eller i alla fall ska bloggen flytta. Jag har äntligen fått tummen ur och börjat bygga publiceringssystem och bloggverktyg för min egen webbplats, o-zone.nu.
Så från och med nu kommer det att bli ont om uppdateringar på den här bloggen, och det mesta kommer att dyka upp på O-ZONE.nu. Mitt första ”riktiga” blogginlägg är redan publicerat där, om Handelskammarens aversioner mot spårbunden kollektivtrafik.
Kommentering avstängdKategorier: Privat & egotrippat
Jag tänkte spinna vidare på frågan om trovärdighet i bloggsammanhang. En lika intressant fråga är den om hur man tar och bemöter kritik. Ibland har man fel, och någon kommer då att påpeka det. Hur man hanterar sådan kritik och feedback är lika viktigt för trovärdigheten som att man är klar över vem man är som står bakom bloggen. Gör man fel sjunker trovärdigheten markant. Återigen är det dags för en fallstudie som väl illustrerar denna problematik.
Jag tänkte utgå från samma objekt som i föregående inlägg om trovärdighet. Nämligen personen bakom bloggarna Green Sweden, Stadshusbloggen, Demokratiprojektet och A new firefly – olika namn och adresser, men i grund och botten samma innehåll.
Någonting som är utmärkande för dessa bloggar är att de gärna kommer med mer eller mindre vansinniga uttalanden och påståenden. Personen bakom bloggarna tycks av någon anledning tro att den uppståndelse som han (jag utgår från att det är fråga om en man) väcker beror på att det är fråga om känsliga och kontroversiella påståenden, som samtidigt är riktiga. Andra anser att det snarare handlar om fullständigt befängda påståenden som saknar grund.
Eftersom det finns en kommentarsfunktion på dessa bloggar är det många som väljer att utnyttja den för att påpeka för personen bakom dem att det han påstår är fel. Ofta handlar det om så uppenbara felaktigheter eller logiska brister att det knappt är lönt att påpeka att det är fel, eftersom det är uppenbart för de flesta som läser inläggen. Den som är någorlunda insatt i kommunikation och debatteknik vet att det oftast är lika bra att göra en pudel i det läget, eftersom det är så uppenbart för alla utomstående att man har fel. Så resonerar dock inte personen bakom dessa bloggar. Han väljer istället att antingen radera kommentarerna med förklaringen att de är vilseledande, spam eller på något annat sätt inte ”lever upp till kraven för att få debattera på bloggen”, eller redigera om dem så att den mest graverande kritiken försvinner. På ”Stadshusbloggen” gäller samma rutiner, och en kommentar jag skrev idag redigerades under kvällen om för att slippa bemöta den mest svårbemötta kritiken – den togs bort.
Hur påverkar det beteendet trovärdigheten hos dessa bloggar?
I de fåtaliga fall då personen bakom dessa bloggar släpper igenom kritiska kommentarer slutar det alltid med att de bemöts med någonting nedlåtande om att kommentatorn inte är insatt i ämnet, eller bara har fel. Någonting som jag antingen ser som ett exempel på Dunning-Kruger-effekten (en halvt vetenskaplig och halvt humoristisk teori som förklarar den här typen av beteende), eller helt enkelt ren förnekelse.
Denna aura av fullständig brist på insikt förstärks ytterligare av att personen i fråga under sitt Greensweden-alias har gett sig in i en diskussion på Vetenskap och Folkbildnings forum. En diskussion om hans tankevurpor inom matematik. Att han fått bra förklaringar till vad han har gjort fel från allt från entusiaster till professorer har dock ingen betydelse – de som tycker annorlunda än han är i princip okunniga idioter.
Så vad kan vi då dra för slutsatser utifrån detta? Jo, att om det är fråga om ett raffinerat troll-projekt är det ett geni som står bakom dessa bloggar. Men om det handlar om en person som vill bli hörd, trodd och tagen på allvar är det här beteendet bland det mest kontraproduktiva man kan tänka sig. Att kläcka ur sig hypoteser utan substans, och sedan vägra att erkänna att de är fel gör att den kritiske läsaren dömer ut allt som skrivs på dessa bloggar som rent nonsens. Bebisen åker ut med badvattnet.
Personen i fråga har för övrigt registrerat ett alias även på WordPress, där han kallar sig Miljömarodören, och han kommer med stor sannolikhet att dyka upp även här för att förklara att ”de” (han talar alltid om sig själv i vi-form eller som tredje person, både här och på sina egna bloggar) inte tror att det som står i det här inlägget är riktigt. Jag ser dock hans beteende som ett tecken på att mina teser är riktiga.
Uppdatering: Nu har personen i fråga lagt in en och samma artikel på tre av sina bloggar, ”Stadshusbloggen”, ”Greensweden” och den oväntat återuppväckta ”Miljödemokraten”. Nej, det är ju inte heller en indikation på att samma person står bakom dessa bloggar, eller hur? Slumpen ville sig som så att ett antal olika personer bara råkade skriva helt identiska inlägg som publiceras samtidigt. Ett av inläggen har blivit kommenterat, och den kommentaren tog jag med i skärmdumpen eftersom jag gissar att den inom kort kommer att raderas eller förvanskas.
Stadshusbloggen
Greensweden
Miljödemokraten
→ 4 kommentarerKategorier: Kommunikation
Efter att med Elisabet Andersson i spetsen ha bedrivit en osaklig och vilseledande kampanj mot Västra City visar det sig nu att SvD är på väg att flytta in i den första byggnaden att stå klar i den nya stadsdelen. Än mer underhållande blir det när det visar sig att även Aftonbladet är en av de nya hyresgästerna.
Jag skrattade gott när jag läste detta. Dels för att Elisabet Andersson på SvD bedriver osaklig sensationsjournalistik som skulle platsa bättre i Aftonbladet än i en tidning som av vissa fortfarande anses vara relativt seriös, dels för att hon för bara ett par veckor sedan försökte angripa Västra City genom en artikel byggd på en förfalskad skiss av hur det nya området är tänkt att se ut.
Jadu, Elisabet. Nu får du dela hus med sensationspressen, som du så hårt jobbat på att få SvD att efterlikna. Det är väl bara att knacka på och be om ett nytt jobb, så har du slutligen funnit dig till rätta? 
Kommentering avstängdKategorier: Arkitektur · Media · Samhälle · Stadsplanering
Tror du på allt du läser på nätet? Naturligtvis inte. Men en åsikt blir starkare ju fler som står bakom den. Jag har tänkt skriva det här inlägget i ett par dagars tid nu, men det har inte funnits tid. Men det gör det nu.
Så, nu börjar jag bli klar med det ”lilla extrajobbet”, där jag ihop med ett par andra ITK-studenter byggt en enkel enkätapplikation som snart kommer att dyka upp på nätet. OK, den är redan ute och vi har gjort en del användartester, och lyckligtvis verkar den fungera bra. Ganska bra i alla fall. Inga tekniska problem återstår att lösa, men som vanligt är det hopplöst att få till formatmallar som fungerar likadant i alla webbläsare. Som vanligt är IE katten bland hermelinerna. Att jaga småfel där det egentligen inte borde vara fel tar tid.
Jag har i alla fall haft lite ont om tid över för bloggandet. Men däremot har jag blivit pushad att sätta igång med utvecklingen av min egen webbplats igen, och få ordning på webbpubliceringssystem och bloggverktyg.
Men för att återgå till ämnet, så finns det en väldigt bra blogg med kloka skribenter. Åtminstone en, eftersom jag är en av dem. YIMBY heter den, vilket står för Yes In My BackYard. YIMBY handlar om stadsbyggnadsfrågor och urban livsstil. Vi brukar pusha för att staden ska förtätas snarare än bre ut sig i enorma förortslandskap. Alla håller inte med. Men de mest rabiata nej-sägarna är ändå ganska få. En del av dem har visserligen riktigt vettiga åsikter som jag har full förståelse för, eftersom det ofta är fråga om tycke och smak.
Men hur står man sig i en debatt om man försöker få ut åsikter som delas av ganska få? Jo, man står sig ganska slätt. Visar man sig vara ensam om sina åsikter och idéer är det svårt att få med sig andra som ännu inte har tagit ställning i den fråga det handlar om. Det ligger i människans natur att bli misstänksam mot avvikande företeelser. Vi är flockdjur, och har därför en tendens att göra som resten av flocken. Är man dessutom anonym förlorar man trovärdighet. Det är en kommunikationsvetenskaplig fråga, och innebär i korthet att ett budskaps trovärdighet oftast är lika med trovärdigheten hos avsändaren. Hos en anonym avsändare kan man inte bedöma trovärdigheten, eftersom man inte vet vad denne baserar sina ställningstaganden på eller vad som motiverar denne. Jag heter Magnus Orest, och det står redan i sidans titel. Jag står mer än gärna för mina åsikter, och vill inte trampa ner i anonymitetsfällan. Den kan vara lockande på nätet, eftersom man ändå vänder sig till läsare som är anonyma.
Ett anonymt blogginlägg har ungefär samma genomslagskraft som en arg lapp i tvättstugan – man ser budskapet. Men man bryr sig inte, eftersom man inte vet varifrån det kommer.
Hur man hanterar kritik är lika viktigt för trovärdigheten. Hur man än vänder sig har man alltid ändan bak, och det finns alltid människor som inte håller med om det man skriver. För att bevara sin trovärdighet är det lika viktigt att kritiska kommentarer släpps igenom som att släppa igenom de som ger medhåll och uppmuntran. Den bloggare som konsekvent raderar eller redigerar om kritiska kommentarer kommer ganska snart att framstå som en slags Baghdad Bob.
Jag tänkte nu kort analysera ett fullständigt lysande exempel på en bloggare som lyckats trampa rejält i dessa fällor. Du hittar bloggarna på stadshusbloggen.blogsome.com och greenswedenblog.blogsome.com., samt den numera insomnade miljodemokraten.blogsome.com. (Och även demokratiprojektet.blogsome.com och fireflies.blogsome.com som jag fick tips om idag.) Jag har via YIMBY kommit i kontakt med dessa bloggar eftersom personen bakom dem har åsikter och idéer som är diametralt motsatta det som YIMBY står för (och av någon anledning länkade ett YIMBY-kritiskt inlägg till en artikel i SvD, som sedan redigerades om till att handla om att den som förespråkar överdäckning måste vara nazist).
Det är dock ingenting unikt i det. Det finns flera bloggare som tycker precis tvärt emot vad vi inom YIMBY tycker. Men de hanterar sitt bloggande på ett sätt som gör att jag ändå respekterar dem och deras åsikter, trots att jag inte håller med.
Men så är det knappast med ”Stadshusbloggen” eller ”Green Sweden”. Genom att läsa texterna på dessa bloggar får man lätt en känsla av att de är skrivna av samma person. Om man sedan tittar närmare på dem ser man att de dels ligger på samma blogghotell, och tycks ägas av samma användare. Men vem är det som står bakom dessa bloggar? Det håller personen bakom dem hemligt i den mån det är möjligt, och presenterar sig konsekvent som antingen ”admin” eller ”greensweden” i kommentarsfältet. Men samtidigt är personen i fråga väldigt mån om att göra gällande att det minsann handlar om flera personer som står bakom varje blogg. Vilket jag har ganska svårt att tro, eftersom texterna är väldigt lika varandra och dessutom väldigt karakteristiska i sig. På Stadshusbloggen ligger det dessutom en liten poll upplagd, om huruvida Stockholm ska förtätas eller ej. Och den är registrerad och skapad av användaren Greensweden. Men den finns inte upplagd på bloggen Green Sweden.
Jo, flera personer som står bakom dessa bloggar? Avgör själv, din gissning är nog lika bra som min. Att göra gällande att man representerar flera personer är ett gammalt knep för att höja sin egen trovärdighet. Men jag tror inte att det fungerar.
Men hur hanterar dessa bloggar kommunikationen med omvärlden då? Jo, det går att kommentera blogginläggen. Men det finns ”regler” som säger att man som kommentator måste ”hålla en viss nivå” för att kommentarerna ska släppas igenom. I praktiken innebär detta att endast kommentarer som till fullo håller med bloggaren i fråga släpps igenom utan att förvanskas. Kritiska kommentarer blir utan undantag redigerade så att den mest svårbemötta kritiken ”försvinner”. Andra kommentarer släpps inte igenom överhuvudtaget. Men den lilla poll som ligger på Stadshusbloggen då? Jo, där kan ju alla svara, och bloggaren kan inte manipulera resultatet i efterhand. Men redan från början är den riggad så att det finns tre alternativ som är emot en förtätning av staden, ett neutralt och ett som är för. Ändå leder ja-sidan stort. Vilket har resulterat i att bloggaren har lagt upp en liten kommentar om att ”YIMBO” (som bloggaren av någon anledning vill kalla YIMBY) har varit där och ”kollektivröstat”, och därför är det bara ett par kommentarer som stöder hans åsikt, medan de övriga är ca 10 gånger fler.
… Är det dags för Baghdad Bob att dra igång en rättsprocess om varumärkesintrång?
Men om det är fråga om en blogg som drivs av flera personer borde de själva kunna gå ihop och ”kollektivrösta”. Så varför gör de då inte det? Återigen, det är upp till dig att dra en slutsats om orsaken.
Så, hur kan vi då sammanfatta detta? Här handlar det om två bloggar, som troligtvis drivs av en och samma person. Personen vill vara anonym, och försöker samtidigt göra gällande att han eller hon representerar eller ingår i en grupp människor. Kritiska kommentarer är inte välkomna på dessa bloggar, och tas antingen bort eller redigeras om så att innehållet blir förvanskat. Den kritik som inte går att förvanska försöker personen bakom bloggarna bortförklara genom olika konspirationsteorier.
Trovärdigheten blir därefter.
→ 6 kommentarerKategorier: Kommunikation
Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.
För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.
Jag tycker personligen att planerare och arkitekter en gång för alla borde lära sig av med det oskicket, eftersom volymstudier lämnar stort spelrum för missförstånd bland de som inte vet vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?
Men nu är skadan redan skedd, och allt fler av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.
Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? I mina ögon vore det i alla fall helt galet. Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.
En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?
Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området än mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.
Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.
Det är min vision för västra City. Hur ser din ut?
Kommentering avstängdKategorier: Arkitektur · Miljö · Samhälle · Stadsplanering · YIMBY
Enligt SvD kommer regeringens utredare Gunnar Malm idag föreslå en satsning på riktiga höghastighetsbanor i Sverige. För mig är det här en välkommen nyhet, eftersom jag är en stor anhängare av svenska höghastighetsbanor.
I kommentarerna till artikeln ser jag tydligt att många har svårt att förstå varför vi ska satsa på höghastighetståg i det här landet. Typiska argument från motståndarsidan är att man skulle få si och så mycket motorväg för pengarna eller att det vore billigare att satsa på flyget. Liksom att det inte innebär någon satsning på godstrafik på spår och att höghastighetståg kommer att bli ”för dyrt” för ”vanligt folk”.
Inga av dessa argument har egentligen något värde, eftersom de visar hur dåligt insatta kritikerna är. De utgår nämligen från premissen att vi även i framtiden kommer att vara välsignade med billigt bränsle i en aldrig sinande mängd. Men är det verkligen så? Kommer vi även om 20 år att kunna tanka bilar, bussar och flygplan med dagens billiga fossila drivmedel?
Vi är nog alla överens om att svaret på den frågan är ”nej”.
Så kommer vi då att kunna fortsätta att flyga när vi behöver resa längre sträckor på kort tid? Jo, det kommer vi, men det blir dyrt. Endast ett fåtal av oss kommer att ha råd att flyga. Bilar, bussar och lastbilar kommer kanske att drivas med alternativa bränslen, men eftersom dessa måste framställas kommer de ändå att bli dyrare än dagens bensin och dieselolja. De fossila bränslena är billiga just därför att de redan är framställda när de pumpas upp, och behöver bara raffineras för att fungera som drivmedel. Där faller alltså argumenten om att flyg- och fordonstrafik kommer att bli billigare på längre sikt.
Den förbisedda godstrafiken då? Även där visar kritikerna att de inte förstår satsningen. Vi bygger inte höghastighetsbanor för att kunna lägga ner det existerande järnvägsnätet. Det blir kvar, medan större delen av persontrafiken kommer att flyttas över till de nya banorna. Kvar på det gamla nätet blir godstrafiken och en del av den långsammare persontrafiken.
Kommer resor med höghastighetståg att bli ”för dyrt” för ”vanligt folk”? Nej. Det kommer snarare att bli billigare än dagens resor. I takt med att flyget blir dyrare kommer fler att välja tåget. Och missförstå mig nu inte, frågan är inte om flyget kommer att bli dyrare än tåget, utan när. Som jag redan har tagit upp tidigare kommer biljettpriserna inom flyget att stiga i takt med att bränslet blir dyrare. Ju fler resande som väljer tåget, desto lägre biljettpriser. Och redan idag är tåg ett smidigare alternativ än flyg för de flesta som bor i storstäderna. I framtiden kommer än fler att bo i städerna än idag. Tågen har då den stora fördelen att de går direkt mellan stadskärnorna, medan flyget kräver att man tar sig från stadskärnorna till flygplatserna, checkar in, bordar planet och sedan upprepar den processen fast i omvänd ordning när planet har landat.
Stockholm – Göteborg på två timmar, säger visionen om höghastighetståg. Kan flyget slå den tiden om vi räknar in den dolda restid som tillkommer i form av resor till och från flygplatserna, incheckning och bagagehämtning?
→ 2 kommentarerKategorier: Politik · Samhälle · Trafik
Dagens kanske mest missbrukade begrepp är antisemitism. Vad är egentligen en antisemit? Jo, det är en person som föraktar eller är fientligt inställd mot judar. Det är ett ganska gammalt begrepp, som kommit att symbolisera ett väldigt gammalt problem, nämligen förföljelse av judar. Judarna har som folkgrupp varit utsatta för förföljelser sedan urminnes tider. Någonting som vi inom Europa ska vara allt annat än stolta över.
Tyvärr har detta begrepp allt mer börjat missbrukas som en del av pro-israelisk propaganda. Benämningen ”antisemit” används slentrianmässigt som en form av härskarteknik mot de som kritiserar Israel och dess politik. Eftersom begreppet är så stigmatiserat och förknippat med några av de mörkaste kapitlen i Europas historia hoppas man på så vis att den som blir utmålad som antisemit ska dra öronen åt sig, och därmed får man tyst på kritiken. Ibland fungerar det, ibland inte. Den som är mån om att vara politiskt korrekt väljer kanske att hålla inne med sin kritik, snarare än att bli stämplad som antisemit eller nynazist.
I den bemärkelsen är det fråga om en väldigt effektiv härskarteknik, speciellt när den används av israeliska politiker och medier. Oavsett vad kritiken handlat om tystnar den, och debatten styrs omedelbart över till att handla om huruvida den som för fram kritiken har ett par gamla brunskjortor hängandes i garderoben: ”Vill du att dina grannar, vänner och arbetskamrater ska få reda på att du i hemlighet sympatiserar med Hitler och önskar att koncentrationslägren tas i bruk igen? Inte? Nåväl, då föreslår vi att du slutar att bråka när vi river husen för några palestinska familjer, för någon av dem hade ju en svåger eller kusin som var självmordsbombare.”
Personligen tycker jag att det här beteendet är ett hån mot de människor som föll offer för Hitlers galna idéer under första halvan av 1900-talet. De människor som dog i koncentrationslägren hamnade inte där för att de hade gjort någonting speciellt, utan bara för att de råkade bekänna sig till en religion eller folkgrupp som inte passade in i nazisternas ariska världsbild. Deras lidanden exploateras nu hänsynslöst av slipade politiker som försöker skapa paralleller mellan kritiken mot Israels beteende i mellanöstern, och de folkmord som skedde i Hitlers koncentrationsläger.
Frågan är dock om det inte innebär att begreppet urlakas och förlorar sin betydelse? Är inte det här ett bra exempel på att man inte ska ropa ”vargen kommer” förrän vargen verkligen dyker upp?
Jag har själv läst artikeln i Aftonbladet där någon publicitetshungrig journalist skriver om att israeliska soldater stjäl organ från unga palestinier som de nyss dödat. Personligen tycker jag att den artikeln är ett lågvattenmärke, till och med för Aftonbladet. Boström, eller vad han nu heter, presenterar inga som helst bevis för påståendet att israelerna snor palestiniernas organ. Bara en konspirationsteori som visserligen är möjlig i teorin, men som troligtvis inte skulle hålla för en närmare granskning. Det finns mer troliga förklaringar till att den döde palestiniern hade skurits upp och sedan sytts ihop igen. Kanske för att han hade opererats för sina skottskador, men sedan avlidit? Artikeln nämner inte ens det som en möjlig förklaring.
Brännvinsjournalistik när den är som bäst. Och en underbar kombination av att dels ta den tidning som har i särklass lägst trovärdighet, och dessutom lägga nyheten under ”kultur”, den bilaga som i sin tur har lägst trovärdighet internt.
Men hur valde då Israel att bemöta det här? Jo, givetvis genom att börja skrika om antisemitism. Oväntat? Nej. Och i vanlig ordning tycks den här slitna gamla härskartekniken ge effekt. Nu handlar inte längre diskussionen om huruvida det ligger någon sanning i den här artikeln (någonting som jag själv tvivlar på, man skjuter inte någon i bröstet och magen med ett militärt vapen om man vill åt organen, det blir liksom bara pölsa av alltihop då), utan om en antisemitistisk konspiration bland de som försvarar publiceringen.
Vad innebär det här för Israels trovärdighet i det långa loppet? Hur blir reaktionerna när det visar sig vara fråga om verklig antisemitism, om alla vant sig vid att Israel bemöter all kritik med motanklagelser om just antisemitism? Jag kan hålla med Aftonbladets Jan Helin om att det är obehagligt att se det israeliska propagandamaskineriet dra igång, och utmåla folk som antisemiter till höger och vänster. Frågan är bara hur länge det håller – när ska folk lära sig att den typen av anklagelser är just en härskarteknik som används för att slippa ta en diskussion om den verkliga frågan?
För övrigt tycker jag att vår Israel-ambassadör borde bytas ut. Tydligen förstår hon inte att vi trots allt har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, och att statliga företrädare inte ska lägga sig i sådana frågor.
→ 1 kommentarKategorier: Media · Politik · Samhälle
Det är väldigt bra väder idag, men jag sitter inne. Det beror delvis på en incident som inträffade igår, när jag cyklade på Södermalm efter ett pass på gymmet.
Hur som helst, nu är debatten om Stockholm som cykelstad igång igen. Svenska dagbladet har skrivit en serie artiklar i ämnet, där sakliga och även mindre sakliga argument luftas. Det är ett av de stora problemen i debatten, eftersom de svartvita bilder som målas upp av de olika lägren alla ligger en bra bit ifrån läget som det verkligen är. Bilkramarna anser att ALLA cyklister är anarkister som skiter i trafikreglerna och kör mot rött och enkelriktat för allt vad tygen håller. Cykelnördarna vill å sin sida göra gällande att ALLA bilister är oansvariga fartdårar som kör om utan marginaler och parkerar i cykelfälten så fort de får chansen. Båda grupperna har i viss mån rätt. Men i övrigt har de fel.
Det stora problemet är i båda fallen att det handlar om inskränkta extremister som vill demonisera den andra sidan och se ”motståndaren” som en homogen grupp.
I själva verket är variationen stor inom båda grupperna. Det finns även gott om överlapp, eftersom många både cyklar, kör bil och åker kommunalt. Och det finns givetvis skötsamma och mindre skötsamma människor inom båda grupperna. Men de som sköter sig lägger man sällan märke till. Hur många cyklister reflekterar medvetet över de bilister som håller avståndet när de kör om, och som låter bli att parkera över de smala cykelfält som finns här i staden?
Jag kan som året runt-cyklist öppet erkänna att jag inte reflekterar särskilt mycket över de bilister som beter sig förståndigt och ansvarsfullt. Däremot kan jag bli ganska arg när jag bli prejad eller trängd av någon bilist, eller tvingas ut i den övriga trafiken för att någon har parkerat i cykelfältet.
De flesta bilister som har lite självinsikt erkänner också att de inte reflekterar så mycket över de cyklister som uppför sig i trafiken och följer reglerna. De reagerar däremot på de cyklister som kör mot rött och enkelriktat. Men även skötsamma cyklister reagerar på det beteendet.
De som saknar insikt är däremot de högljudda extremister som ser sig själva som helgon, och vill demonisera den andra sidan. Ska vi verkligen lyssna på vad de har att säga? Är deras åsikter balanserade och nyanserade? Jag tycker inte det. Att göra det vore enligt min åsikt lika klokt som att be ett gäng nynazister om förslag på hur vi ska lösa problemen i den svenska integrationspolitiken.
Som cyklist kan jag också erkänna att jag under sommarmånaderna ser många cyklister bete sig oansvarigt i trafiken. Många cyklar mot rött eller enkelriktat, liksom på fel sida av vägen. Det är ett faktum. Och det är ett tecken på att vi har en usel (eller obefintlig) cykelkultur i Stockholm.
Men det är samtidigt ett faktum som många regelrätta cykelhatare försöker utnyttja och blåsa upp till enorma proportioner för att använda som ett argument för att få bort alla cyklister från stadens gator. Deras motivation är att de vill slippa dela utrymmet med andra trafikslag.
Sanningen är dock att cyklister som beter sig oansvarigt inte i sig utgör en stor trafikfara. De är främst en risk för sig själva. En dam i medelåldern som vinglar fram åt fel håll på en enkelriktad gata kan skada sig själv om hon krockar med en bil. En bilist som kör mot trafiken på samma gata kan däremot skada sig själv, sina passagerare liksom de som finns i den bil som denne krockar med. Det stora problemet med oansvariga cyklister är snarare den frustration och irritation de skapar hos andra, både cyklister och bilister. Det leder till en polarisering i den här debatten, vilket vi sett många exempel på bland kommentarerna till SvDs artiklar. Polariseringen leder i sin tur inte någonstans.
Med detta säger jag inte att det är OK att bryta mot reglerna bara för att man är cyklist. Men glöm inte proportionerna, den största delen av döda och skadade i trafiken beror inte på cyklister.
Till detta kommer även att många cyklister är barn och ungdomar, som inte kan förväntas förstå trafikreglerna, och då blir det problem när de i en stad som Stockholm hänvisas till en infrastruktur som delas med annan trafik. Man ska lära sig att cykla tidigt, så att man kan reglerna när man är gammal nog att ge sig ut i trafiken. Frågan är bara var i staden barnen kan cykla säkert.
Vad kan vi då utläsa av detta? Det stora problemet för Stockholm är just den dåliga cykelkulturen, vilket jag tog upp tidigare. Så vad beror då den på? Att Stockholmare skiljer sig genetiskt från t ex Köpenhamns- eller Uppsalabor, som har en bättre cykelkultur? Nej, det låter väl inte så troligt.
Vi hittar roten till det här problemet i Stadshuset. Närmare bestämt hos de som ansvarar för stadens trafik- och cykelfrågor. Det är dem vi har att tacka för att vi i Stockholm har skapat en infrastruktur och ett vägnät som tvingar fram ett dåligt beteende hos cyklisterna. Dels har staden jämförelsevis få ytor där man faktiskt får cykla. På många av de gångvägar som finns i innerstaden är cykling förbjuden, trots att det finns gott om utrymme. Det innebär att de tusentals människor som cyklar i Stockholm trängs ihop på de få återstående ytorna där det är tillåtet att cykla. Ytor som oftast inte går att använda som det är tänkt.
Cykelbanorna som går intill trottoarerna är ofta fulla av promenerande människor som blir skrämda när någon cyklist far förbi, och ofta reflekterar de inte över att de promenerade på fel ställe. Cykelfälten på gatorna då? De är ofta blockerade av parkerade bilar. Taxibilar är överrepresenterade, vilket jag personligen ser som ett incitament för utbygd t-bana som snor taxichaffisarnas resenärer. En dålig infratstruktur blandas med ett oansvarigt beteende. Vilket för mig tillbaka till gårdagens incident.
Jag skulle göra en vänstersväng, och låg så långt till vänster det gick (med gott om plats till höger för den som skulle rakt fram) och vänsterarmen utsträckt i en ganska tydlig signal om vart jag var på väg. Precis när jag börjar svänga får någon för sig att köra om mig på vänstersidan.
Hur som helst, med det här upplägget är det väl ändå inte så konstigt att det ständigt uppstår konflikter mellan cyklister och gående eller bilister? Det leder till stress och en slags partisanmentalitet hos många cyklister, som anser att det blir OK att bryta mot reglerna eftersom staden och polisen ändå inte bryr sig om att göra några insatser mot de som blockerar cykelbanorna.
Många cyklister (inklusive me, myself and I) upplever att samhället diskriminerar de som väljer att cykla, och sedan försöker de släta över det genom att måla några symboliska cykelfält på någon gata här och var. Cykelfält som inom kort börjar användas som uppställningsplatser för fulparkerade bilar. Spel för gallerierna alltså.
Det här visar tydligt att staden gång efter annan misslyckas med att skapa en miljö och en trafikinfrastruktur som fungerar för både bilister och cyklister. Jag anser att Stockholm behöver anställa folk som dels har rätt kompetens, och dels även intresse och förståelse för cyklingen och de behov man har som cyklist. Personer med den profilen behövs för att dels planera hur cykelbanor och cykelfält ska se ut, hur korsningar och övergångsställen ska utformas och designas. Dels för att skapa en slags upplevd trafikmiljö som både cyklister och bilister känner sig lugna och trygga i. Jag passar själv in i den profilen, och vill gärna arbeta med sådana frågor i framtiden. Problemet är nog främst att man i stadshuset inte inser hur stort behovet av rätt kompetens faktiskt är, och hur man motiverar den kostnaden.
Det kommer att kosta en slant, men frågan är ju hur högt man värderar de människoliv som går till spillo varje år för att man har utformat miljön på fel sätt, liksom den negativa stress som både bilister och cyklister drabbas av?
Och igår då? Jo, jag cyklar många mil varje vecka, och är närmast en fetischist i fråga om att underhålla cykeln. Så jag lyckades undvika att bli överkörd. Jag gav dåren fingret, och använde i princip hela mitt förråd av svordomar efter bilen – ett rostigt härke kört av någon finnig kille i truckerkeps – när den försvann uppför gatan. Jag nöjde mig med att konstatera att även bilkörning borde kräva en akademisk examen, och cyklade vidare.
Men om det hade varit fråga om en småbarnsmamma med barnstol och tungt lastad cykel som skulle svänga vänster i den där korsningen hade vi nog läst om det i alla stadens tidningar idag.
Ytterligare artiklar: Röstfiske på Stockholms cykelbanor (DN), Politiker om cykelbuset, lånecyklar och brist på pengar (DN)
→ 6 kommentarerKategorier: Uncategorized
Jag uppskattar det politiska engagemanget för riktiga höghastighetståg i Sverige. Det började bra med ett upprop för en höghastighetsbana som flera svenska lokalpolitiker står bakom. Det som följdes av ett kanske inte riktigt lika skarpt inlägg från Karin Svensson-Smith i Mp, som föreslog att vi skulle bygga höghastighetsbana på de befintliga motorvägarna. Det tyder på att Svensson-Smith har svårt att skilja på begreppen ”höghastighetsbana” och ”snabbspårväg”. Att bygga snabbspårväg på befintliga gator och vägar är fullt möjligt. Höghastighetsbanor kräver mer. Vi kommer inte att få se några TGV-tåg susa fram i 320 km/h på snabbspårvägen mellan Sickla Udde och Alvik, om Svensson-Smith tror det.
Idag dök det upp en replik från socialdemokratiskt håll som dömer ut den franska teknik som föreslagits.
Nu känns det mest som om de svenska höghastighetssatsningarna kommer att skjutas i sank av den gamla vanliga blockpolitiken. Småaktig och småsint blockpolitik, där man ifrågasätter initiativ enbart på ideologiska grunder. Jag blev rent ut sagt förbannad av att läsa dagens debattartikel, som är skriven av socialdemokraterna Roland Sundgren och Clas Lundberg.
Sundgren och Lundberg vill med sin artikel göra gällande att det finns svensk teknik och kompetens på området. Teknik som är billigare än den ”svindyra” franska tekniken. De konstaterar att vi med svensk teknik kan fortsätta att köra på befintliga spår, eftersom den har ”förfinats” och gör hastigheter ”upp till 350 km/h” möjliga. I teorin. Det är säkert rätt och riktigt, bortsett från att det svenska hastighetsrekordet idag ligger på drygt 300 km/h.Liksom att företaget bakom Regina är Bombardier, och det är inte svenskt utan kanadensiskt. Därför spårar deras logik ur när det visar sig att deras slutsats är att vi inte ska satsa på riktiga höghastighetsbanor, utan fortsätta att köra på de spår och banvallar som har anor från 1800-talet.
Det får mig att undra om herrarna överhuvudtaget förstår vad det är fråga om.
Visst är det möjligt att köra i hastigheter upp till 300 km/h på de svenska järnvägarna. Men det handlar om ett rekord, som sattes på en kort järnvägssträcka som är anpassad för hög fart, av ett specialanpassat reginatåg utan passagerare. Men att slå hastighetsrekord är inte samma sak som att hålla en konstant hög hastighet! De dryga 300 km/h som reginatåget kom upp i ska alltså jämföras med det franska rekordet där ett TGV Duplex kom upp i drygt 570 km/h:
Den konstant höga hastigheten är en förutsättning för att det ska löna sig med höghastighetståg. Hur stor nytta har vi egentligen av svenska ”höghastighetståg” som kan hålla 300 km/h på några enstaka mil av de svenska järnvägarna, om de måste begränsa sig till en maxfart om 160-200 km/h i övrigt, eftersom spåren inte klarar mer?
Vad innebär då den här ”svindyra franska tekniken” som Sundgren och Lundberg dömer ut? Jo, speciella banor som är anpassade för riktigt höga farter. Precis samma banor som vi måste bygga om vi ska kunna hålla 300 km/h med våra egna tåg. Att köpa in franska tågset av AGV- eller TGV-typ är inte så rysligt dyrt. Det kan till och med bli billigare än att utveckla egna, eftersom vi då är med och delar på utvecklingskostnaderna med alla andra som använder systemen. Så vad är det då som kostar? Jo, det är är själva banorna. Där har vi den felande länken i det svenska konceptet. Vi har redan idag förhållandevis snabba tåg, men så länge vi kör dem på banor som inte tillåter höga hastigheter kommer de givetvis inte att komma upp i några högre hastigheter. Att satsa på snabbare tåg vore som att skaffa en apsnabb sportbil som Koenigsegg eller Bugatti, och sedan försöka köra fort på krokiga grusvägar ute på landsbygden.
Är Sundgren och Lundberg själva medvetna om att det är just banorna som är problemet? Eller såg de bara en chans att angripa det borgerliga blocket? Anders Borg, som hellre ser att vi satsar på nya motorvägar är nog tacksam för den hjälp han oväntat fått från socialdemokratiskt håll.
→ 1 kommentarKategorier: Kollektivtrafik · Kommunikation · Media · Miljö · Politik · Samhälle · Trafik
