G-Svampen – Magnus Orest hanterar sin skrivklåda

Entries categorized as ‘Arkitektur’

Elisabet Anderssons nya grannar

2009-10-16 · Kommentering avstängd

Efter att med Elisabet Andersson i spetsen ha bedrivit en osaklig och vilseledande kampanj mot Västra City visar det sig nu att SvD är på väg att flytta in i den första byggnaden att stå klar i den nya stadsdelen. Än mer underhållande blir det när det visar sig att även Aftonbladet är en av de nya hyresgästerna.

Jag skrattade gott när jag läste detta. Dels för att Elisabet Andersson på SvD bedriver osaklig sensationsjournalistik som skulle platsa bättre i Aftonbladet än i en tidning som av vissa fortfarande anses vara relativt seriös, dels för att hon för bara ett par veckor sedan försökte angripa Västra City genom en artikel byggd på en förfalskad skiss av hur det nya området är tänkt att se ut.

Jadu, Elisabet. Nu får du dela hus med sensationspressen, som du så hårt jobbat på att få SvD att efterlikna. Det är väl bara att knacka på och be om ett nytt jobb, så har du slutligen funnit dig till rätta? ;-)

Kategorier: Arkitektur · Media · Samhälle · Stadsplanering

Lovande visioner för västra City

2009-09-30 · Kommentering avstängd

Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.

För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.

Jag tycker personligen att planerare och arkitekter en gång för alla borde lära sig av med det oskicket, eftersom volymstudier lämnar stort spelrum för missförstånd bland de som inte vet vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?

Men nu är skadan redan skedd, och allt fler av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.

Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? I mina ögon vore det i alla fall helt galet. Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.

En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?

Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området än mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.

Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis  att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.

Det är min vision för västra City. Hur ser din ut?

Kategorier: Arkitektur · Miljö · Samhälle · Stadsplanering · YIMBY

Det kanske blir ganska bra, trots allt

2009-07-16 · 1 kommentar

Idag tog jag ihop med Yimby-kumpanen Gustav Svärd en sväng förbi kvarteret Snöflingan. Snöflingan är ett komplex som byggs på Kungsholmen, och som nu börjar bli klart. Vi har alla varit lite nyfikna på det, eftersom vi varit lite kluvna till projektet. Det är trevligt att det byggs bostäder och hotell på den gamla trafikplatsen. Men flera av oss har samtidigt haft lite onda aningar om skalan och utförandet. En koloss liknande Trygg Hansas (k-märkta) huvudkontor nere vid Klara Sjö, med monoton arkitektur som bara ser ut som en stor blaffa i stadsbilden?

Nej, faktiskt inte. Det börjar se ganska trevligt ut. Trots att det tekniskt sett handlar om ett enda kvarter har byggherren gjort ett bra jobb med att variera arkitekturen så att det ser ut som flera huskroppar i en liten kluster. Och de har lyckats få staden att fortsätta fram till Lindhagensplan, efter att den liksom ”dött ut” av de kantiga funkishusen uppe vid Fridhemsplan.

Bostadsdelen är av traditionell nyfunkis. Arkitektonisk mellanmjölk, alltså. Sticker inte ut, ser inte fel ut, men innebär inte heller någon aha-upplevelse för betraktaren. Ett hus att bo i, med andra ord. Hotelldelen ser däremot lite roligare ut. Inte direkt spännande, men visar ändå på ett nytänk.

Kvarteret Snöflingan

Kvarteret Snöflingan

Hotelldelen

Hotelldelen

Vi passade även på att gå på kaninspaning. Och hittade en liten krabat som försökte gömma sig i gräset i mitten av Lindhagensgatan. Där kunde den nya spårvägen få gå, tyckte vi, så kaninen bör nog tänka på att flytta om den vill ha sina kaninhål i fred. Spårvagn på gräs är faktiskt en ganska bra idé. Det ser framförallt trevligt ut, och gräset ger även en del ljudisolering.

It's a wabbit

It's a wabbit

Jag noterade även att tecknen på att Yimby är ett i sanning tvärpolitiskt nätverk blir fler. YimbyGBG har nämligen blivit anklagade för att vara sossar av någon krönikör på Göteborgsposten. Här i Stockholm brukar de mer rödgrönt orienterade anklaga oss för att vara borgerliga. Eftersom alla anklagar oss för att tillhöra det motsatta lägret kan vi väl dra slutsatsen att vi verkligen är tvärpolitiska? ;-)

Kategorier: Arkitektur · Media · Samhälle · Stadsplanering · Stockholm

Stad eller grönsaksland?

2009-06-21 · 4 kommentarer

Idag har SvD flera artiklar om förtätningen och utvecklingen av Stockholm inne i tidningen.  Att läsa dem är ganska intressant, eftersom de visar hur olika syn olika människor har på utvecklingen.

Min urbanistbuddy Anders talar i en artikel om hur bra det är med en tät stad ur en ekologisk aspekt (kortare avstånd = färre transporter = bättre underlag för miljövänlig kollektivtrafik = mindre utsläpp per capita), samtidigt som en äldre dam i en annan artikel försöker göra gällande att tätt byggande innebär miljöförstöring. En ganska typisk åsikt bland de som inte ser längre än till närmaste gräsmatta, och som inte tänker på att det är transporterna som orsakar en stor del av utsläppen. Man ser inte skogen för alla träd, så att säga.

Det är intressant analysera debatten. Då ser man att det till stor del är en generationsfråga. De yngre människorna vill att vi ska bygga nytt och tätt, medan de äldre vill att vi ska sluta bygga eftersom de tycker att staden är färdigbyggd.

Vem ska man lyssna på i den frågan?

För min del är valet lätt att göra. Byggandet är en framtidsfråga, och framtiden hör till de yngre människorna. Därför ska de yngre avgöra vad som ska göras med staden, eftersom det är de/vi som påverkas av besluten.

Vad tycker du? Ska vi låta stadens framtid avgöras av de som ska leva i den framtida staden? Eller ska vi lyssna till de som inte själva kommer att få uppleva framtidens Stockholm?

Kategorier: Arkitektur · Kollektivtrafik · Media · Miljö · Stadsplanering · Stockholm · YIMBY

Ta SvDs sensationsjournalistik med en nypa salt

2009-05-23 · Kommentering avstängd

Elisabet Andersson på SvDs kulturredaktion arbetar träget vidare i sin strävan att skydda Stockholm från all form av utveckling och förändring. Nu påstår Andersson att en ”rivningsvåg” hotar stadens k-märkta byggnader. Vad menar hon? Ska slottet bli parkeringshus? Kommer koppartälten i Haga att bli mässhallar? Ska Gamla stan jämnas med marken för att ge plats för skivhus som i Alby eller Tensta?

Rivningsvåg.

Smaka på ordet. ”Rivnings-våg”. Det låter ju onekligen som någonting stort. En tsunami som inte går att hejda, håll dig ur vägen eller följ med, ungefär? Och då kan vi väl utgå från att det ska rivas både här och var i Stockholm, utan urskiljning eller finess? Vågen tar allt som kommer i dess väg!

Nej, så illa är det inte. Men vilken grund finns egentligen för detta påstående?

Jo, staden är på väg att riva en liten tillbyggnad som tillkom ganska sent till Tobaksmonopolet på Södermalm. En ganska ful byggnad, dessutom. Förmodligen är det därför det inte finns någon bild på den i artikeln. Detta ska då göras för att ge plats för bostäder och kontor, och en modernisering av övriga Tobaksmonopolet. Är det verkligen fråga om en ”rivningsvåg” i det här fallet? Inte direkt, om du frågar mig.

Eftersom det är en artikel skriven av just Elisabet Andersson, och den är publicerad på SvD Kultur ber jag dig att vara ytterst kritisk när du läser den. Journalistens namn är en anledning till att ifrågasätta objektiviteten i artikeln.

Pekade jag just ut en enskild journalist? Jo, det gjorde jag. Det gör jag inte ofta och inte gärna, eftersom jag tycker att det är ganska fult att göra så. Nästan ociviliserat. Vanligtvis hör sådana grepp inte hemma i en seriös debatt.

Men när det som i det här fallet handlar om en individ som gång på gång producerar starkt vinklade och i vissa fall rent felaktiga artiklar är det dags att säga ifrån. Elisabet Andersson är samma journalist som i en annan artikel påstod att Länsstyrelsen i Stockholm säger nej till höga hus. Henes källa var en tjänsteman på Länsstyrelsen. Senare trädde den namngivne tjänstemannen själv fram och upplyste om att det Andersson skrivit var starkt vinklat, och att det rörde sig om ett citat ryckt ur sitt sammanhang.

Är detta ett passande beteende för den som arbetar som journalist på en av landets största dagstidningar?

Är inte en av Svenska Dagbladets grundläggande kvalitéer just den här pålitligheten, att man som läsare ska kunna vara säker på att det är fråga om en tidning befriad från sensationsjournalistik? Andersson borde reflektera lite över det faktum att det är just de läsare som har förtroende för henne som journalist som hon är mest oärlig mot. Vi som sedan tidigare vet hur det är ställt med objektiviteten i hennes artiklar tar som vanligt det hon skriver med en nypa salt, och orkar kanske på sin höjd skriva ett surt blogginlägg om det.

Men överlag ska man väl som journalist sträva efter att vara objektiv? Eller gäller inte den regeln på kulturredaktionen på SvD?

För att återgå till den här påstådda ”rivningsvågen” så är det rent nys. Ja, en del blåklassade byggnader är hotade. Men det beror främst på att stadsmuseet försökt skydda i princip alla byggnader som stått längre än 10-20 år. Därför får man inte tilläggsisolera betonghusen i miljonprogrammets förorter. Därför höll rivningen av den gamla och öde postterminalen vid Klarabergsgatan på att gå om intet, men där hann stadsmuseet lyckligtvis inte blåklassa byggnaden innan den revs. Blåklassning innebär, som Per Ankersjö så nyktert konstaterar på sin blogg ett otyg för fastighetsägare och hyresgäster. I princip innebär det att man inte får modernisera eller förändra huset. Jobbigt om det handlar om en gammal fastighet utan vare sig el eller rinnande vatten. Än värre är att blåklassningen innebär att allt ekonomiskt ansvar hamnar hos fastighetsägaren. Så jag håller med Ankersjö, det behövs en del lagändringar för att stilla den här klåfingrigheten hos stadsmuseet. Om staden själv fick betala för underhållet av de blåklassade byggnaderna skulle den här okynnesmärkningen upphöra. Eller?

Vad som görs är att vi nu rättar till en del misstag som gjordes under den riktiga rivningsvågen för 50 år sedan, dvs Norrmalmsregleringen. Att journalister och kulturpersonligheter sedan drar paralleller mellan klara-rivningarna och dagens punktinsatser för att förbättra och förtäta staden är rent ut sagt historielöst.

Kategorier: Arkitektur · Media · Samhälle · Stadsplanering · Stockholm

Hur två stadsdelar blir en

2009-04-4 · Kommentering avstängd

Jag har varit ganska aktiv idag. Började med att cykla in till gymmet vid halv elva. Det blev en del träning, samtidigt som jag förvånades över hur sunkigt det kan kännas ett stenkast från Stureplan. Dörren till herrarnas omklädningsrum var nämligen finito. Någon hade slagit ut den, och gångjärnen var history. Återigen undrar jag vad det egentligen är för folk som tränar där. Nästa fråga är om vi kan räkna med att få byta om inför öppen ridå i en månad, med tanke på hur sega de är att reparera saker som går sönder. Sedan trampade jag hem, efter en del omvägar för att njuta lite av vårvädret.

Men nu var det inte träningen jag tänkte skriva om. Utan om staden. Om hur stadsdelarna binds samman allt mer. Mycket tack vare Stockholm Waterfront, som nu tar form vägg i vägg med Centralen. Ett hatobjekt för stadens bakåtsträvare och nostalgiker, och en förnyelseikon för oss andra.

Jag minns hur det var förr, när innerstan liksom tog slut vid ResKlara/Cityterminalen. För det var just det som var problemet, staden tog i princip slut där. Några hundra meter till, och sedan var man på Kungsholmen. Men det levande stadslivet upphörde vid Klarabergsviadukten, och allt bortom den punkten var en transportsträcka. Men i och med allt som har byggts och förändrats i det området så har även staden nått längre ut mot Kungsholmen. Tänkte på det idag, hur man byggt in en vindpinad och ogästvänlig plats, och gett den mer karaktär av ett torg.

Vy över bangården mot Waterfront building

Vy över bangården mot Waterfront building.

Den här annars så öde parkeringen blir mer som ett torg när den byggs in.

Den här annars så öde parkeringen blir mer som ett torg när den byggs in.

Detta var tidigare en blåsig och ogästvänlig plats som man inte gärna uppehöll sig vid i onödan. Kanske kan vi utveckla den? Jag tycker personligen att SJ/SL kunde bygga ännu en avgångshall för pendeltågen här (precis till höger utanför bild), så att genomströmningen blir bättre. Om några år kommer förhoppningsvis de nya spårvagnarna att stanna här, och då behövs kanske den extra kapaciteten?

Watefront building i annan vinkel. Klarabergsgatan känns allt mer som en gata, snarare än en motortrafikled.

Watefront building i annan vinkel. Klarabergsgatan känns allt mer som en gata, snarare än en motortrafikled.

Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.

Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.

Och det här utrymmet måste vi återta från bilismen, och öppna för människorna. Det gör staden levande.

Och det här utrymmet måste vi återta från bilismen, och öppna för människorna. Det gör staden levande.

På andra sidan vattnet ligger det gamla, som får accentuera det nya.

På andra sidan vattnet ligger det gamla, som får accentuera det nya.

Det här är en blivande stadsgata. Om ett par år kommer trottoarerna att vara fyllda av gående.

Det här är en blivande stadsgata. Om ett par år kommer trottoarerna att vara fyllda av gående.

En existerande stadsgata. Så ska det se ut. Den här typen av vyer hör hemma i en levande storstad.

En existerande stadsgata. Så ska det se ut. Den här typen av vyer hör hemma i en levande storstad.

Den här sortens vyer tycker jag dock att staden kan klara sig utan. Stad eller motorväg?

Den här sortens vyer tycker jag dock att staden kan klara sig utan. Stad eller motorväg?

Det blev en lång promenad, och mycket av det jag såg och upplevde utelämnar jag. (Bl a mötet med en aggressiv narkoman vid Klara kyrka, liksom Kungsbrohusets sammanbindning med Blekholmstorget.) Men jag hann se en del nybyggen både i centrala stan och på Kungsholmen/Hornsberg. Och jag gillar att man på allvar börjar göra Stockholm till en stad för människor, och inte för bilar.

Kategorier: Arkitektur · Stadsplanering · Stockholm

Banalitet som riksintresse?

2009-03-26 · 1 kommentar

Svenska Dagbladet tar idag upp ”problemet” med att Stockholm växer. Det största problemet är tydligen att staden växer på höjden. För Stockholm får enligt Länsstyrelsen inte göra det. Stockholm ska se ut som om tiden stått stilla sedan slutet av 1800-talet. Att utgå från samma normer som gällde när stadens byggnader varken hade elektricitet eller rinnande vatten är förmodligen rätt väg att tackla framtiden.

OK, nu raljerar jag. Och jag överdriver en hel del. Visst är det viktigt att bevara stadens skönhet.

Men jag vill att du som läsare ska vara ganska kritisk mot artikeln i SvD. Den tidningen agerar inte objektivt i frågor som rör Stockholm och stadens utveckling. SvD arbetar hårt för att med ganska subtila medel föra fram åsikten att utveckling är dåligt. Detta genom vinklade nyhetsartiklar och riggade skendebatter, där de bara låter den ena sidan komma till tals samtidigt som den andra sidan ska tigas ihjäl. Vi talar alltså om kvällstidningsjournalistik som är maskerad som mer seriös nyhetsjournalistik. Nåja, nog om SvDs bristande trovärdighet i frågor som rör Stockholms utveckling.

Enligt den här artikeln vill i alla fall Länsstyrelsen göra gällande att stadens låga skala är ett riksintresse. Jag ställer mig frågande till om det verkligen är rätt sätt att se på saken. Staden har sitt utseende, och den har växt fram som den har gjort för att tackla olika behov som har uppstått genom tiderna. Stockholm började sin existens som en liten timrad fästning som vaktade inloppet till Mälaren. Fästningen växte till en handelsplats, och handelsplatsen blev till en stad. I sinom tid blev staden Sveriges största, och landets huvudstad.

Allt detta tack vare att staden tilläts växa på sina egna villkor.

Stockholm hade aldrig blivit vad det är idag om stadens utveckling under historien fått styras som av små elitgrupper som bara utgår från sina egna värderingar och önskemål, men som fullständigt struntar i vilka behov stadens invånare har. Denna inställning ger tjänstemannen Carl-Gustaf Hagander på Länsstyrelsen uttryck för:

Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse, säger han till SvD.

Menar han  med detta att vi som lever i Stockholm inte förstår vad som är bra för oss? Personligen tycker jag att det luktar tjänstemannastyre lång väg. Och genom det uttalandet har kanske Hagander omedvetet satt fingret på just det problemet? Ett annat exempel på hur Länsstyrelsens förkärlek för banaliteter drabbar folks vardag finns här på SVT, i ett reportage om den bostadsrättsförening i Tensta som inte får renovera sina egna hus. Orsaken är att stadsmuseet och Länsstyrelsen tycker att de är ”unika” exempel på miljonprogramsarkitektur.

Jag ställer mig frågande till om de människor som fattar dessa beslut själva bor i miljonprogrammets numera ganska nedgångna betonglimpor. Eller om de personligen är villiga att betala de extra kostnader som en lägre standard medför, eftersom de anser att byggnaderna måste bevaras i rätt skick? Det är ju lätt att fatta svåra beslut, så länge man inte själv drabbas av dem.

Men om nu folks boendemiljöer mot deras vilja ska förvandlas till museum är det väl inte mer än rätt att Länsstyrelsen subventionerar dessa med offentliga medel?

Hur som helst, jag tycker att stadens skönhet är värd att bevara. Men jag tror inte att vi hittar den hos någon enskild tjänsteman. Jag tror att stadens skönhet ligger i varje betraktares öga. Det jag uppfattar som vackert ser någon annan som fult. Jag tycker att vissa byggnader ser avskyvärda ut, medan andra tycker att de är vackra. Så enkelt är det. Vi har inget facit för vad som är snyggt eller fult. Höga hus är vackra i vissas ögon, fula i andras.

För att göra alla nöjda måste vi kanske finna oss i att stadsbilden innehåller sådant som vi alla stör oss på, om den samtidigt ska innehålla någonting som faller alla i smaken?

Stockholmscenterns Per Ankersjö vill se en skyskrapa ovanpå bangården vid Centralen. Jag gillar idén. Ankersjö är för konceptet Trifoliumskrapan. Jag är av princip för det konceptet. Vilket är ett diplomatiskt sätt att uttrycka att jag är emot det. Jag gillar som sagt tanken på en skyskrapa på den platsen. Men jag gillar inte Trifoliumskrapan i sig. Jag tycker att den är ful, klumpig och stubbig. Den är för låg i förhållande till sin bas. En högre skrapa av smäckrare slag vore trevligt. Men Trifoliumskrapan skulle ihop med Stockholm Waterfront bara bli till någon stor och oformlig jätteamöba som våldför sig på stadsbilden. Så därför vore det bättre med någonting högt och smäckert.

Kanske en hög, smal och rund skrapa med stål, som anspelar på landets historia? Stockholm är ju navet i det här landet, och en axel som sticker upp ur dess mittpunkt vore kanske inte helt fel?

Men jag skulle inte gråta ögonen ur mig om Trifoliumskrapan trots allt byggdes. För jag vet att det finns folk som tycker att den är vacker, även om jag inte är en av dem.

Staden måste faktiskt få vara ful på sina håll.

Kategorier: Arkitektur · Miljö · Politik · Samhälle · Stadsplanering

Bra att det alternativa förslaget utreds

2009-03-17 · 3 kommentarer

Slussen-såpan fortsätter. Enligt en artikel i SvD ska nu det alternativa förslaget ”Ny syn på Slussen” utredas, så att vi svart på vitt får se hur mycket det kommer att kosta, hur svårt det är att genomföra, liksom hur bra den lösningen kommer att fungera i framtiden.

Det tycker jag är en riktigt bra idé.

Varför tycker jag det? Jo, det kan nämligen innebära ett slut på den här debatten om huruvida ny syn-förslaget är vettigt eller ej. Så länge SL och Stockholm stad inte utreder det kommer dess förespråkare att kunna utnyttja ett påstått underläge, och skapa en slags martyrbild av sig själva och sitt förslag, där de är offer för ett samhälle som vägrar att lyssna på dem. Det är ett oerhört starkt vapen i händerna på människor som har gott om kontakter inom massmedia och politik.

Här handlar det om människor som vet vem de ska bearbeta, och genom vilka kanaler det ska göras.

”Ny syn på Slussen” hade aldrig fått samma uppmärksamhet och draghjälp av tidningar som DN eller SvD om det lanserats av en samling kollektivtrafikanter från någon förort. Hade det ens uppmärksammats?

En utredning kommer att räta ut frågetecknen som omgärdar det här förslaget:

  • Är det genomförbart till en rimlig kostnad och inom en rimlig tidsrymd?
  • Är det en lösning som riktar sig till framtidens stockholmare, de som ska använda det nya Slussen och även betala för kalaset?
  • Kommer det här förslaget att innebära förbättringar eller i alla fall status quo för kollektivtrafiken?

De här frågorna är väldigt viktiga. Ett enda nej är skäl nog att slänga det i papperskorgen. För de frågorna är mycket viktigare än de estetiska värden som ny syn-förespråkarna ständigt hänvisar till. Estetiska värden är subjektiva, det som upplevs som vackert av någon kan upplevas som fult av någon annan. De praktiska och funktionella frågorna är däremot inte subjektiva.

Jag tror personligen inte på ny syn-förslaget.

Varför? Främst för att det nya Slussen ska byggas för framtidens stockholmare, det vill säga våra barn och deras barn, och med deras bästa i åtanke. Nu tycker jag att du ska ta en titt på den här bildenpersonerna bakom ny syn-förslaget. (Båda länkarna öppnas i nya fönster.)

Ser de ut att tillhöra målgruppen för framtidens Slussen? Tror du att de har de ungas bästa för ögonen, eller utgår de från sina egna önskemål? Kommer de att vara med och betala notan för det här projektet om 15-20 år? Kommer de att drabbas av ett framtida kaos om stationerna Gamla stan och Slussen ersätts av EN station? Som dessutom får färre uppgångar än dagens Slussen, där nästan all belastning hamnar i en och samma ände, likt Gullmarsplan?

Bygger vi för gårdagens, dagens eller morgondagens stockholmare?

Vi måste sluta att bete oss som egoister och bara utgå från oss själva i den här frågan. Vi måste se till de grupper som idag inte har någon talan, men som ska leva med den nya lösningen. Det är de människorna det handlar om.

Kategorier: Arkitektur · Cykling · Kollektivtrafik · Kommunikation · Miljö · Politik · Samhälle · Slussen · Stadsplanering · Stockholm · Trafik

Mellan skål och måltavla?

2009-03-5 · 1 kommentar

Edward Blom, vår guide i den underhållande serien ”Mellan skål och vägg” ger sig nu in i stadsbyggnadsdebatten. Han gör det genom ett inlägg på sin egen blogg, där han tar upp min och Anders Gardebrings debattartikel om Slussen, som publicerades i Svenska Dagbladet för ett par månader sedan.

Jag får börja med att tacka Edward för komplimangen i att bli titulerad ”gosse”. Det hör jag inte så ofta, jag är ju inne på mitt trettiofemte levnadsår. I synnerhet inte från någon nästan jämnårig – Edward är inte mer än 38 år fyllda. Att antyda stor ålderskillnad är visserligen en vanlig teknik för att ge sig själv mer status än sin motpart. Men eftersom Edward är så pass ung utgår jag från att det var menat som en komplimang. ”Gossarna Anders och Magnus”, alltså.

Dessvärre håller vare sig blogginnehållet eller Edwards debatteknik samma nivå som tilltalet. Dels har den gode Edward glömt att länka till vår artikel i SvDs nätupplaga, dels har han väntat så länge att de flesta papperstidningar hunnit hamna i pappersinsamlingen. Då blir det svårt för en utomstående läsare att sätta sig in i vad det faktiskt är för argument vi för i debattartikeln.

Det är alltid tråkigt när en debattör gör sådana misstag.

Jag gillar hur som helst Edward, och det lilla jag har sett av hans serie har varit underhållande. Visserligen tyckte jag att det var lite väl hårt fokus på förekomsten av skära elefanter i historiska krogmiljöer, men det är ju å andra sidan ett liv som jag själv levde för inte så många år sedan. Lika glädjande var det att upptäcka att Edward är verklig, eftersom jag trodde att serien var en så kallad ”mockumentär”, det vill säga ett rent fiktivt underhållningsprogram maskerat i dokumentärens format, med en fiktiv programledare.

Dessvärre vänder sig varken serien eller Edwards blogg till de som berörs av den kommande omdaningen av Slussen. De som berörs är de breda massorna som är beroende av att stadens infrastruktur håller en hög klass för att vardagen ska fungera för dem. Vanliga människors behov är annorlunda än de hos de som har tid och pengar att ägna dagarna åt att spatsera i Gamla stan och filosofera över vilka rännstenar Bellman tillbringat nätterna i, eller var suputen Fredman lagade sitt sista urverk. Vanligt folk oroar sig mer för att inte hinna handla och hämta barn på dagis, än att utsikten från någon historisk svensks sovrumsfönster blir blockerad av andra byggnader. Eller att det går broar mellan Stockholms stadsdelar.

Staden hör till framtiden, och det vi gör idag är att vi skapar framtidens historia.

Även det har Edward lyckats missa. Av någon anledning försöker han göra gällande att vi i vår debattartikel vill bygga en temporär lösning som efter några år ska ersättas av ett verklighetsfrånvänt – men förvisso vackert – förslag som inte kommer att fungera, nämligen ”Ny syn på Slussen”. Av vår debattartikel framgår klart och tydligt att så inte är fallet. Återigen, det är tråkigt att Edward dels glömde att länka till nätupplagan, liksom att han väntade så länge att de flesta tidningar hunnit hamna i pappersinsamlingen. En genomläsning av vår artikel minskar risken för missförstånd.

Mitt val av rubrik var en lek med ord, inspirerad av namnet på Edwards lilla programserie. ”Mellan skål och vägg” innebär att någonting sägs i förtroende, medan ”Mellan skål och måltavla” ska illustrera hur Edward lyckas skjuta bredvid målet.

För han verkar tyvärr inte förstå grundfrågan, nämligen att väntetiden är slut.

Edward, vi vill inte hetsa till någonting. Varken jag eller Anders förstår hur du har kommit fram till att det här är en fråga som stressats fram. Att Slussen behöver anpassas för framtiden är en fråga som har varit aktuell i ett par decennier. Nog är du väl medveten om det? Och visst är du medveten om att Slussen är i väldigt dåligt skick?

För den som undrar hur det är ställt med Slussen kan jag hänvisa till Stadsbyggnadskontoret, som kan upplysa om att vi årligen lägger många miljoner bara på att hindra konstruktionen från att rasa.

Tror Edward verkligen att det finns tid att utreda frågan ytterligare?

Edward borde även förstå att vi inte kan bygga en lösning som håller i hundratals år. Vi vet ju inte hur staden kommer att se ut om trettio år. Dagens Slussen spelade ut sin roll redan på 1970-talet, drygt 30 år efter att den invigdes. Inte är det väl så svårt att se vilken lärdom vi kan dra av det exemplet?

Jag vill gärna påminna Edward om att vi inte bygger det nya Slussen för oss själva, eller för våra äldre släktingars skull. Vi bygger faktiskt för våra barn, och för deras barn. Det är nämligen de som ska använda sig av det framtida Slussen och leva i det framtida Stockholm. Och de kommer att betala för det här projektet.

Då är det väl inte mer än rätt att vi utgår från deras behov?

Jag gillade Edwards lilla sommarstugeexempel. Rådet till fadern var bra. Det vill jag komplettera med ett råd till Edward själv: om du ska måla om en stuga, se då till att det är rätt stuga du målar om, och att du målar den i den färg som dess ägare vill ha. Måla den inte i den färg du själv föredrar, om den inte är din.

Kategorier: Arkitektur · Cykling · Kollektivtrafik · Kommunikation · Samhälle · Slussen · Stadsplanering · Stockholm · Trafik

För vem bygger vi Slussen?

2009-02-7 · 1 kommentar

Debatten om Slussen fortsätter. Återigen lyfts nedgrävning av tunnelbana och biltrafik fram som ett rimligt och genomförbart alternativ till de officiella förslagen. De officiella förslagen bygger alla på att vi behåller trafiken och tunnelbanan i ytläge. Lösningar som alla är bra för stadens fotgängare, cyklister och kollektivtrafikanter. Bland de som förespråkar nedgrävning hittar vi bland annat Samfundet S:t Erik och skönhetsrådet.

Deras argument? Det gör staden vackrare.

Men hur blir det med Slussens funktion då? Med stadens funktion? Handlar Slussens framtid om rena banaliteter som vykortsvyer som bara existerar under ett par veckor varje år, men som förvandlar området till en kall, blåsig och i allmänhet ganska ogästvänlig plats resten av året? En lösning som skrämmer bort fotgängare och cyklister, och därmed är sämre för miljön?

Jag ställer mig frågan varför dessa idéer lyfts fram nu, eftersom nedgrävningen av dessa broar inte har så mycket med själva Slussen att göra. Biltrafiken passerar på en bro som går väster om Slussen, och tunnelbanan går på den gamla marknivån, under den överdäckning som utgör Ryssgården och Södermalmstorg.

Att gräva ner är ett separat projekt som måste genomföras innan Slussen kan börja återuppbyggas.

Är det inte fler än jag som reagerar på att de som förespråkar nedgrävningen i allmänhet är äldre människor (70-90 år), som inte själva kommer att uppleva det framtida Slussen? Som inte behöver vara med och betala för de ökade kostnader som en nedgrävning medför? Som inte behöver stå ut med det tillfälliga trafikkaos som kommer att uppstå under byggtiden, eller leva med det permanenta trafikkaos som uppstått pga att vi byggt en lösning som inte är anpassad för stadens framtida behov? Där vi skapar ett nytt Gullmarsplan, en knutpunkt som inte är anpassad för de flöden av människor som den ska hantera? Och där vi förlorar en av stadens mest centrala tunnelbanestationer, nämligen Gamla stan?

Att förespråka nedgrävning är att förespråka en återgång till en stad som fanns för 80-100 år sedan. En stad som var mycket mindre än den är idag, och där människorna hade andra vanor och behov än de har idag. Tyvärr verkar många människor tro att staden är densamma som i någon gammal pilsnerfilm med Bullen Berglund, och då går det ju givetvis an att plocka bort knutpunkter som Slussen, eller riva Strömbron. Allt för att öppna upp nya vattenytor.

Är det verkligen så svårt att förstå att dessa trafiklösningar kommit till för att det finns en anledning till det?

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst om varför nedgrävningsförslaget (Ny syn på Slussen) inte kommer att fungera, varken under byggtiden eller i framtiden. Men det tänker jag inte göra, eftersom ingen skulle orka läsa ett så pass långt inlägg. Det är mycket att sätta sig in i. Men jag hoppas att våra politiker inser att man inte kan ta hänsyn till en högljudd minoritet av äldre människor som inte längre är beroende av kollektivtrafiklösningen Slussen, utan vill se sin ungdoms Stockholm återskapat, till varje pris (som de själva inte betalar).

De som förespråkar en nedgrävning av tunnelbanan och biltrafiken är inte de människor som dagligen går, cyklar eller åker kollektivt förbi Slussen. Eller för de som reser kollektivt via Saltsjöterminalen. De som gör det – och som räknas i hundratusental – är nämligen de stora förlorarna om en sådan lösning väljs. Det går kanske hundra sådana på varje flanör som vill se en öppen vattenspegel mellan broarna.

Ska vi bygga den här lösningen för framtidens Stockholm, och kommande generationer av stockholmare? Eller ska vi bygga någonting som efterfrågas av de som inte själva kommer att utnyttja det framtida Slussen?

Kategorier: Arkitektur · Cykling · Kollektivtrafik · Miljö · Politik · Samhälle · Slussen · Stadsplanering · Stockholm · Trafik