Stormen efter FRA-debatten har knappt hunnit lägga sig innan nästa fråga dyker upp i bloggosfären och massmedia. Nästa heta potatis som öppnar för nya självmål från Reinfeldt & co – IPRED-lagen. Så kallas i folkmun det som egentligen heter heter Intellectual Property Rights Enforcement Directive, och är ett EU-direktiv som vi kanske ska införa som svensk lag. Någonting som ska skydda en stor del av medieindustrin från piratkopiering och andra upphovsrättsliga brott.
Grundidén kan jag inte anmärka på. Jag tycker inte att det finns någon anledning att ifrågasätta olika kreatörers rätt att få betalt för sitt arbete. Speciellt eftersom jag själv pysslar en del med sådant som kan bli utsatt för piratkopiering och otillåten spridning. Så långt är jag med på noterna.
Men att ge medieindustrin möjlighet att själv agera polis? Att ge företrädare för branschen rätt att kräva ut information om ”misstänkta” fildelare, baserat på IP-adresser och loggfiler? Den idén ställer jag mig inte bakom. Det är en integritetskränkning och ingenting annat. Och sådant ska skötas av myndigheter, som inte har några egna vinstintressen i frågan. Musikindustrin ska inte få leka privatpolis, eftersom de är part i målet, så att säga. I en fungerande rättsstat överlåter man inte rättsskipande och ansvarsutkrävande på brottsoffret, eller rättare sagt den som upplever sig vara ett offer för någonting. Då kan man räkna med hämnd och utpressning, utan att det egentligen spelar så stor roll om det verkligen är den skyldige som får ta smällen.
Det finns dock de som antingen inte bryr sig om det här, eller som inte förstår bättre. Ett bra exempel på de förstnämnda är nätverket Liberati, som med Alexander Bard i spetsen vill slå ett slag för att IPRED-direktivet införs som svensk lag, och därmed öppnar för privat jakt på allsköns bovar och banditer, samt egenhändig rättsskipning och ansvarsutkrävande. Att Alexander Bard ställer sig bakom IPRED-direktivet torde vara ganska lätt att förstå, med tanke på hans satsningar och intressen inom musik och media. Bard är ju om någon part i det här målet.
Att se en FRA-motståndare som Camilla Lindberg (fp) i Liberati känns däremot ganska konstigt. Jag hoppas att hon återigen låter sitt goda omdöme styra, och lägger sin tid och energi på någonting annat.
Inte heller verkar det vara särskilt högt i tak inom Liberati. Men det är deras problem. Ett nätverk som bara tillåter de rätta åsikterna tappar oftast sina största tänkare relativt snabbt.
Hur som helst, så känns det här som ett av många symptom på att någonting är ruttet inom musikindustrin. Det handlar inte om att ge kunden det kunden vill ha, utan att försöka tvinga kunden att betala för någonting som kunden kanske inte vill ha, eller ens skulle köpa. Alla sådana påfund underminerar musikindustrins livskraft, eftersom det förvandlar musikindustrin till en skyddad verkstad för uppblåsta medelmåttor som skiter i kundernas önskemål.
Branschens seghet och ovilja att utnyttja Internets potential är ett av flera symptom på hur viktigt det är att få in lite friskt blod, om vi inte vill att ”det svenska musikundret” ska förvandlas till ett stort och dyrt ALU-projekt – att folk inte vill betala för den musik som produceras beror kanske inte bara på att det är så lätt att stjäla/piratkopiera? Utan på att den inte håller en kvalitet som rättfärdigar det pris som industrin vill ta ut?
Dessvärre verkar ”självkritik” och ”självrannsakan” vara två fullständigt okända begrepp inom den branschen. Det är både märkligt och intressant, för inom i stort sett alla branscher frågar man sig i första hand vad som gått fel, när den här situationen uppstår. Inom musik- och medieindustrin är det kundens fel. Och det synsättet hittar vi hos människor som borde vara bra på kommunikation, och medvetna på att all kommunikation sker på mottagarens villkor.
Nåja, ska inte bli för långrandig. Men jag hoppas att Alexander Bard med flera någon gång tar sitt förnuft till fånga, och inser att de för ett krig mot de människor som de är beroende av. Collateral damage, som det kallas. I jakten på bovarna är det många oskyldiga som kommer i vägen, och det är inte OK.
Och som en julklapp till musikindustrin kunde vi kanske få till en riksomfattande bojkott lagom till julhandeln? Det vore en nyttig erfarenhet, och skulle kanske öppna en del ögon och öron för omvärlden. Även hos de dumdryga idioter som på SvDs sidor kallar de av oss som värnar om den personliga integriteten för diverse kränkande saker, som ”pöbel”, ”skurkar”, osv. Sådana kommentarer skrivs nästan uteslutande av människor som inte förstår de frågor de uttalar sig i, men som ändå tycker att de har rätt att tycka till.
Lyssna inte på dem.
Tidningar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD
Bloggar: opassande, mina moderata karameller
