Ännu en påkörd cyklist – när ska vi få kompetenta trafikplanerare i Stockholm

Nu har en cyklist blivit påkörd i Stockholm. Igen. Den här gången där ett cykelfält korsar en bussfil strax innan Västerbroplan. Ironiskt nog åkte jag förbi där med 4:ans buss någon gång runt halv sex, och min första tanke när jag såg hur fälten korsade varandra var just att där kommer det att ske olyckor. Och då hade precis det skett en stund innan? Jag är dock inte säker på om det är samma röra som det är fråga om, eller om planerarna lyckats skapa två dödsfällor med bara ett hundratal meter mellan varandra. I vilket fall som helst höll det på att smälla mellan två cyklister och bussen jag satt i. Varför? De (cyklisterna) blev helt enkelt överraskade av att cykelfältet tvärt upphörde, och skickade ut dem i bussfilen precis utanför kv Snöflingan.

Vanligvis brukar jag uttrycka mig ganska städat och diplomatiskt. Men i det här fallet kan jag inte annat än fråga vad det är för inkompetenta idioter som sköter trafikplaneringen i Stockholm. Till och med trafikpolisen i Stockholm har kritiserat det där upplägget för att det skapar risker för cyklisterna. Mer uppenbara kan väl inte bristerna bli?

Som sagt, vad är det för folk som jobbar med dessa frågor i Stockholm? Tror de på fullt allvar att den som cyklar kan hantera en tvär 90-graderssväng som dyker upp utan förvarning, och där sikten dessutom är skymd av de betongblock som ska separera biltrafik från gående och cyklister under arbetet med kv Snöflingan?

Gör om, gör rätt, och se gärna till att omplacera den som är ansvarig för det här eländet!

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Singulariteter i gummerat nylon

Det känns som om jag har hunnit med en hel del idag. Trampade iväg till gymmet i Hornstull för att pumpa lite muskler för några timmar sedan, och tog sedan en omväg hem. Den gick via Sickla köpkvarter, och innebar en fin (men blåsig och lite kylig) cykeltur längs med Söder mälarstrand och Stadsgården.

Visst egentligen inte vad jag skulle handla när jag väl kom fram till Willys. Men som den törstige snåljåp jag är nappade jag direkt på ett specialerbjudande, nämligen ett flak blandad dricka till bra pris. 18 burkar. Tar rätt mycket plats. Och väger en del. Och jag skulle ju handla en hel del annat också. Men det visade sig att min trotjänare till budväska var anpassad just för att med lätthet rymma ett flak dricka. Sedan var det bara att stapla allt annat ovanpå drickan (ett par skor, vattenflaska + diverse matvaror) och baxa upp härket på ryggen.

Att gå med den fullpackade väskan hängandes över axeln visade sig vara lite svårare. Inte att gå i sig, men att gå i precis den riktning som jag ville. Pga rörelseenergin och lagen om alltings tröghet ville väskan fortsätta rakt fram, så jag fick kränga och luta med kroppen för att komma rätt. Luta lite framåt för att gå framåt. Luta lite bakåt för att bromsa upp rörelsen, osv.

Däremot gick det finfint att cykla. Konstigt nog.

Cykelbana som p-plats?

Ännu en tidning uppmärksammar att Sverige cyklar. Inte så mycket att säga om artikeln i sig, det är det vanliga innehållet. Det blir fint väder, fler börjar cykla, fler cyklar omkull, många cyklister beter sig oansvarigt, tack och lov har de flesta hjälm, osv. Japp, det stämmer. Jag håller med om allt det där.

Och jo, Stockholm har blivit en bättre cykelstad de senaste åren. Men bättre är inte samma sak som bra.

Det behövs fler cykelbanor och cykelfält tycker vissa. Ja, det tycker jag också. Andra tycker att staden ska bli bättre på att sopa banorna. Även där håller jag med. Välsopade cykelfält är ett starkt incitament för att cykla.

Men jag väntar på att någon artikel ska ta upp problemet med bilar som parkerar i cykelfälten. När ska staden egentligen börja göra någonting åt det? Det är ju inte direkt ett nytt och okänt fenomen, om man så säger. Det är bara det att polisen fullständigt struntar i att göra sitt jobb på den punkten. Fler cyklister skulle bete sig ansvarsfullt om polisen någon gång visade att de faktiskt arbetar för att göra miljön säkrare för de som cyklar.

Även gatukontoret borde ta sig en närmare titt på hur gatorna fungerar för stadens cyklister. Under förra sommaren såg jag tre vurpor pga parkerade bilar. Alla skedde i cykelfältet på Skeppsbron. Alla gick till på samma sätt. Ingen av dem var särskilt allvarlig. Det gick inte särskilt fort, och det var när cyklisterna skulle korsa körfältsmarkeringen som de bet i asfalten. Markeringarna är nämligen upphöjda, så att det ska kännas när man kör över dem med bil. När en cyklist korsar dem blir effekten en slags bergodalbana i miniatyr, med hoppande styre som följd. En ovan cyklist tappar lätt kontrollen i den situationen, och det var just det som hände här. Inga allvarliga olyckor, men ändå totalt onödiga.

När får vi se den första bilen bötfällas eller forslas bort för att den står parkerad i ett cykelfält på någon av stans gator? Staden borde kanske anställa någon som arbetar heltid med just cykelfrågor?

Bra att det alternativa förslaget utreds

Slussen-såpan fortsätter. Enligt en artikel i SvD ska nu det alternativa förslaget ”Ny syn på Slussen” utredas, så att vi svart på vitt får se hur mycket det kommer att kosta, hur svårt det är att genomföra, liksom hur bra den lösningen kommer att fungera i framtiden.

Det tycker jag är en riktigt bra idé.

Varför tycker jag det? Jo, det kan nämligen innebära ett slut på den här debatten om huruvida ny syn-förslaget är vettigt eller ej. Så länge SL och Stockholm stad inte utreder det kommer dess förespråkare att kunna utnyttja ett påstått underläge, och skapa en slags martyrbild av sig själva och sitt förslag, där de är offer för ett samhälle som vägrar att lyssna på dem. Det är ett oerhört starkt vapen i händerna på människor som har gott om kontakter inom massmedia och politik.

Här handlar det om människor som vet vem de ska bearbeta, och genom vilka kanaler det ska göras.

”Ny syn på Slussen” hade aldrig fått samma uppmärksamhet och draghjälp av tidningar som DN eller SvD om det lanserats av en samling kollektivtrafikanter från någon förort. Hade det ens uppmärksammats?

En utredning kommer att räta ut frågetecknen som omgärdar det här förslaget:

• Är det genomförbart till en rimlig kostnad och inom en rimlig tidsrymd?
• Är det en lösning som riktar sig till framtidens stockholmare, de som ska använda det nya Slussen och även betala för kalaset?
• Kommer det här förslaget att innebära förbättringar eller i alla fall status quo för kollektivtrafiken?

De här frågorna är väldigt viktiga. Ett enda nej är skäl nog att slänga det i papperskorgen. För de frågorna är mycket viktigare än de estetiska värden som ny syn-förespråkarna ständigt hänvisar till. Estetiska värden är subjektiva, det som upplevs som vackert av någon kan upplevas som fult av någon annan. De praktiska och funktionella frågorna är däremot inte subjektiva.

Jag tror personligen inte på ny syn-förslaget.

Varför? Främst för att det nya Slussen ska byggas för framtidens stockholmare, det vill säga våra barn och deras barn, och med deras bästa i åtanke. Nu tycker jag att du ska ta en titt på den här bilden på personerna bakom ny syn-förslaget. (Båda länkarna öppnas i nya fönster.)

Ser de ut att tillhöra målgruppen för framtidens Slussen? Tror du att de har de ungas bästa för ögonen, eller utgår de från sina egna önskemål? Kommer de att vara med och betala notan för det här projektet om 15-20 år? Kommer de att drabbas av ett framtida kaos om stationerna Gamla stan och Slussen ersätts av EN station? Som dessutom får färre uppgångar än dagens Slussen, där nästan all belastning hamnar i en och samma ände, likt Gullmarsplan?

Bygger vi för gårdagens, dagens eller morgondagens stockholmare?

Vi måste sluta att bete oss som egoister och bara utgå från oss själva i den här frågan. Vi måste se till de grupper som idag inte har någon talan, men som ska leva med den nya lösningen. Det är de människorna det handlar om.

Mellan skål och måltavla?

Edward Blom, vår guide i den underhållande serien ”Mellan skål och vägg” ger sig nu in i stadsbyggnadsdebatten. Han gör det genom ett inlägg på sin egen blogg, där han tar upp min och Anders Gardebrings debattartikel om Slussen, som publicerades i Svenska Dagbladet för ett par månader sedan.

Jag får börja med att tacka Edward för komplimangen i att bli titulerad ”gosse”. Det hör jag inte så ofta, jag är ju inne på mitt trettiofemte levnadsår. I synnerhet inte från någon nästan jämnårig – Edward är inte mer än 38 år fyllda. Att antyda stor ålderskillnad är visserligen en vanlig teknik för att ge sig själv mer status än sin motpart. Men eftersom Edward är så pass ung utgår jag från att det var menat som en komplimang. ”Gossarna Anders och Magnus”, alltså.

Dessvärre håller vare sig blogginnehållet eller Edwards debatteknik samma nivå som tilltalet. Dels har den gode Edward glömt att länka till vår artikel i SvDs nätupplaga, dels har han väntat så länge att de flesta papperstidningar hunnit hamna i pappersinsamlingen. Då blir det svårt för en utomstående läsare att sätta sig in i vad det faktiskt är för argument vi för i debattartikeln.

Det är alltid tråkigt när en debattör gör sådana misstag.

Jag gillar hur som helst Edward, och det lilla jag har sett av hans serie har varit underhållande. Visserligen tyckte jag att det var lite väl hårt fokus på förekomsten av skära elefanter i historiska krogmiljöer, men det är ju å andra sidan ett liv som jag själv levde för inte så många år sedan. Lika glädjande var det att upptäcka att Edward är verklig, eftersom jag trodde att serien var en så kallad ”mockumentär”, det vill säga ett rent fiktivt underhållningsprogram maskerat i dokumentärens format, med en fiktiv programledare.

Dessvärre vänder sig varken serien eller Edwards blogg till de som berörs av den kommande omdaningen av Slussen. De som berörs är de breda massorna som är beroende av att stadens infrastruktur håller en hög klass för att vardagen ska fungera för dem. Vanliga människors behov är annorlunda än de hos de som har tid och pengar att ägna dagarna åt att spatsera i Gamla stan och filosofera över vilka rännstenar Bellman tillbringat nätterna i, eller var suputen Fredman lagade sitt sista urverk. Vanligt folk oroar sig mer för att inte hinna handla och hämta barn på dagis, än att utsikten från någon historisk svensks sovrumsfönster blir blockerad av andra byggnader. Eller att det går broar mellan Stockholms stadsdelar.

Staden hör till framtiden, och det vi gör idag är att vi skapar framtidens historia.

Även det har Edward lyckats missa. Av någon anledning försöker han göra gällande att vi i vår debattartikel vill bygga en temporär lösning som efter några år ska ersättas av ett verklighetsfrånvänt – men förvisso vackert – förslag som inte kommer att fungera, nämligen ”Ny syn på Slussen”. Av vår debattartikel framgår klart och tydligt att så inte är fallet. Återigen, det är tråkigt att Edward dels glömde att länka till nätupplagan, liksom att han väntade så länge att de flesta tidningar hunnit hamna i pappersinsamlingen. En genomläsning av vår artikel minskar risken för missförstånd.

Mitt val av rubrik var en lek med ord, inspirerad av namnet på Edwards lilla programserie. ”Mellan skål och vägg” innebär att någonting sägs i förtroende, medan ”Mellan skål och måltavla” ska illustrera hur Edward lyckas skjuta bredvid målet.

För han verkar tyvärr inte förstå grundfrågan, nämligen att väntetiden är slut.

Edward, vi vill inte hetsa till någonting. Varken jag eller Anders förstår hur du har kommit fram till att det här är en fråga som stressats fram. Att Slussen behöver anpassas för framtiden är en fråga som har varit aktuell i ett par decennier. Nog är du väl medveten om det? Och visst är du medveten om att Slussen är i väldigt dåligt skick?

För den som undrar hur det är ställt med Slussen kan jag hänvisa till Stadsbyggnadskontoret, som kan upplysa om att vi årligen lägger många miljoner bara på att hindra konstruktionen från att rasa.

Tror Edward verkligen att det finns tid att utreda frågan ytterligare?

Edward borde även förstå att vi inte kan bygga en lösning som håller i hundratals år. Vi vet ju inte hur staden kommer att se ut om trettio år. Dagens Slussen spelade ut sin roll redan på 1970-talet, drygt 30 år efter att den invigdes. Inte är det väl så svårt att se vilken lärdom vi kan dra av det exemplet?

Jag vill gärna påminna Edward om att vi inte bygger det nya Slussen för oss själva, eller för våra äldre släktingars skull. Vi bygger faktiskt för våra barn, och för deras barn. Det är nämligen de som ska använda sig av det framtida Slussen och leva i det framtida Stockholm. Och de kommer att betala för det här projektet.

Då är det väl inte mer än rätt att vi utgår från deras behov?

Jag gillade Edwards lilla sommarstugeexempel. Rådet till fadern var bra. Det vill jag komplettera med ett råd till Edward själv: om du ska måla om en stuga, se då till att det är rätt stuga du målar om, och att du målar den i den färg som dess ägare vill ha. Måla den inte i den färg du själv föredrar, om den inte är din.

För vem bygger vi Slussen?

Debatten om Slussen fortsätter. Återigen lyfts nedgrävning av tunnelbana och biltrafik fram som ett rimligt och genomförbart alternativ till de officiella förslagen. De officiella förslagen bygger alla på att vi behåller trafiken och tunnelbanan i ytläge. Lösningar som alla är bra för stadens fotgängare, cyklister och kollektivtrafikanter. Bland de som förespråkar nedgrävning hittar vi bland annat Samfundet S:t Erik och skönhetsrådet.

Deras argument? Det gör staden vackrare.

Men hur blir det med Slussens funktion då? Med stadens funktion? Handlar Slussens framtid om rena banaliteter som vykortsvyer som bara existerar under ett par veckor varje år, men som förvandlar området till en kall, blåsig och i allmänhet ganska ogästvänlig plats resten av året? En lösning som skrämmer bort fotgängare och cyklister, och därmed är sämre för miljön?

Jag ställer mig frågan varför dessa idéer lyfts fram nu, eftersom nedgrävningen av dessa broar inte har så mycket med själva Slussen att göra. Biltrafiken passerar på en bro som går väster om Slussen, och tunnelbanan går på den gamla marknivån, under den överdäckning som utgör Ryssgården och Södermalmstorg.

Att gräva ner är ett separat projekt som måste genomföras innan Slussen kan börja återuppbyggas.

Är det inte fler än jag som reagerar på att de som förespråkar nedgrävningen i allmänhet är äldre människor (70-90 år), som inte själva kommer att uppleva det framtida Slussen? Som inte behöver vara med och betala för de ökade kostnader som en nedgrävning medför? Som inte behöver stå ut med det tillfälliga trafikkaos som kommer att uppstå under byggtiden, eller leva med det permanenta trafikkaos som uppstått pga att vi byggt en lösning som inte är anpassad för stadens framtida behov? Där vi skapar ett nytt Gullmarsplan, en knutpunkt som inte är anpassad för de flöden av människor som den ska hantera? Och där vi förlorar en av stadens mest centrala tunnelbanestationer, nämligen Gamla stan?

Att förespråka nedgrävning är att förespråka en återgång till en stad som fanns för 80-100 år sedan. En stad som var mycket mindre än den är idag, och där människorna hade andra vanor och behov än de har idag. Tyvärr verkar många människor tro att staden är densamma som i någon gammal pilsnerfilm med Bullen Berglund, och då går det ju givetvis an att plocka bort knutpunkter som Slussen, eller riva Strömbron. Allt för att öppna upp nya vattenytor.

Är det verkligen så svårt att förstå att dessa trafiklösningar kommit till för att det finns en anledning till det?

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst om varför nedgrävningsförslaget (Ny syn på Slussen) inte kommer att fungera, varken under byggtiden eller i framtiden. Men det tänker jag inte göra, eftersom ingen skulle orka läsa ett så pass långt inlägg. Det är mycket att sätta sig in i. Men jag hoppas att våra politiker inser att man inte kan ta hänsyn till en högljudd minoritet av äldre människor som inte längre är beroende av kollektivtrafiklösningen Slussen, utan vill se sin ungdoms Stockholm återskapat, till varje pris (som de själva inte betalar).

De som förespråkar en nedgrävning av tunnelbanan och biltrafiken är inte de människor som dagligen går, cyklar eller åker kollektivt förbi Slussen. Eller för de som reser kollektivt via Saltsjöterminalen. De som gör det – och som räknas i hundratusental – är nämligen de stora förlorarna om en sådan lösning väljs. Det går kanske hundra sådana på varje flanör som vill se en öppen vattenspegel mellan broarna.

Ska vi bygga den här lösningen för framtidens Stockholm, och kommande generationer av stockholmare? Eller ska vi bygga någonting som efterfrågas av de som inte själva kommer att utnyttja det framtida Slussen?

Städer för bilar eller människor?

Jag måste nog erkänna att en av årets hittills bästa artiklar* publicerats i SvD Kultur, och handlar om hur vi anpassar vårt samhälle efter bilen, och inte efter människor.

De negativa kommentarerna låter inte vänta på sig. Direkt dyker det upp både artikelkommentarer och blogginlägg från bilister som medvetet eller omedvetet lyckats missförstå artikeln, och får den till att handla om att det är fel på bilen i sig.

Personligen har jag väldigt svårt att hitta energi att bemöta den typen av kritik, eftersom det ofta känns som om det handlar om någon religiös sekt. Vissa kommentarer och inlägg är hyfsat sakliga, och ifrågasätter statens och samhällets rätt att avgöra om vi ska få ha bil eller ej. Ofta utifrån ett frihets- och valfrihetsperspektiv. Sedan har vi de mindre sakliga inläggen av ren IQ-fiskmås-karaktär. Sådant är inte ens värt att vare sig bemöta eller kritisera.

Men både de sakliga och de osakliga missar problemets kärna: Att vi envisas med att bygga ett samhällen där man måste ha bil för att livet ska fungera. Samtidigt har de rätt i att det handlar om valfrihet. Och ändå fel. För ofta har man inte något val i den frågan, utan är mer eller mindre tvungen att ha bil, eftersom den inte går att välja bort.

Vari ligger valfriheten i den situationen?

Jag hör själv till kategorin som föredrar en bilfri livsstil. Och jag hör till de privilegierade som faktiskt kan unna mig en sådan, eftersom jag bor ganska centralt. Jag bor i Årsta, ganska nära Gullmarsplan. Här är kollektivtrafiken väl utbyggd med bussar, tunnelbana, spårvagn och pendeltåg. Och jag har det mesta inom gång- eller cykelavstånd. Det tar några minuter att gå till närmaste ICA-butik. Jag gillar bilar, men ser dem främst som dyra leksaker som man kan ha väldigt kul med, men opraktiska som dagliga transportmedel.

Men jag hör till en minoritet. Stockholm, som är landets och Nordens största stad, består av en oproportionerligt liten del stad, men mycket förort. Och mycket tom yta. Den strukturen tvingar fram ett bilberoende. Jag har turen att bo i ett av stadens mer urbana områden. Men gör man inte det måste man ha bil för att få livskvalitet. Den som bor en bit utanför staden har oftast dåligt utbyggd kollektivtrafik, med dålig täckning och låg turtäthet som tvingar folk att dela in dygnet i 30-minutersperioder. Och som grädde på moset blir resorna ofta långa, eftersom ungarnas dagis sällan ligger vägg i vägg med stormarknaden som inte heller ligger vägg i vägg med rinken där de äldre ungarna spelar hockey.

Den logistiken klarar man inte utan bil.

Och det är den strukturen som är problemet. Ett stort problem. Det har ingenting med bilhat att göra. Men det är en stads- och samhällstruktur som blir ett problem för många människor, eftersom bilen blir en förutsättning för att livet ska fungera, och alla kan faktiskt inte ha egen bil. Inga rationella skäl finns bakom den utvecklingen.

Lösningen är att bygga mer stad. Tät stad. Stad där man kan cykla, promenera och åka kollektivt i sin vardag.

Det främsta hindret för detta är att det finns många underliga normer och lagar som styr hur våra städer får utformas. Bullernormer är ett exempel. De säger att man inte får bygga hus i direkt anslutning till gatan, eftersom biltrafiken anses medföra för mycket buller. Detta ger effekten att staden blir ännu mer utspridd, vilket innebär ett ännu större bilbereoende. Och ja, det ger ju naturligtvis ännu mer buller i slutändan. Och som om vi inte hade problem nog så vill nu Socialdemokraterna i Stockholm ändra den nu rådande bullernormen, och sänka den från 55 till 50 decibel. Vilket tvingar fram ännu mer gleshet, och ännu mer bilberoende. Jättebra initiativ ur miljösynvinkel, eller hur?

Så, vi vet vad problemet är. Vi diskuterar problemet i all oändlighet. Men vi gör ingenting. Eller, de som kan påverka gör ingenting.

Visst kan man se det som en mänsklig rättighet att få ha bil. Men märkligt nog är det sällan någon som frågar sig om det inte även är en rättighet att kunna välja bort bilen, i alla fall som dagligt transportmedel? Bilen har funnits i ett sekel, ungefär. Ändå har vi klarat oss fint i tusentals år.

Varför kan vi inte helt sonika börja bygga städer för alla? Med tät promenadstad för de som vill kunna promenera eller åka kollektivt i sin vardag, och glesa förorter för de som vill ha bil? De senaste decenniernas stadsutveckling (eller stadsAVveckling är kanske en mer passande benämning) har uteslutande fokuserat på den senare gruppens behov och intressen, men helt åsidosatt den första gruppen. Därför är bostadspriserna i innerstäderna så mycket högre än i förorterna, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Sluta prata, och vänd den här utvecklingen.

———-
* Behåll brallorna på, det är fortfarande januari…

Nu får det räcka med debatterandet

Här i Stockholm ska man tydligen skapa en helt ny innebörd för begreppet ”långbänk”, när nu ett av de mindre genomtänkta förslagen för Slussens framtida gestaltning ska debatteras.

Ja, det handlar om ett i den långa raden av förslag som går ut på att all trafik ska grävas ner, och så mycket vatten som möjligt ska frigöras. Och nej, det är inte försvarbart. Det är onekligen en intressant vision, men jag ser ingen nytta med den. Det är ett förslag som skapar fler problem än det löser:

1. Tunnelbanan
Tunnelbanan vill personerna bakom det här förslaget gräva ner i tunnlar, som går under vattnet. På så vis ska man frigöra en del vattenyta.

Då vill jag gärna ha svar på ett par frågor. Först och främst, hur mycket av t-banenätet tvingas vi bygga om? Tänk på att det innebär att tunnlarna sänks med kanske 30 meter. Det kommer att kräva en ny station för Slussen. En ny station för Gamla stan. Förmodligen krävs det även för T-Centralen nya stationer, för att hantera nivåskillnaden. Mariatorget måste byggas om. Kanske även Zinkensdam. Samma sak gäller för station Medborgarplatsen, som ligger väldigt grunt. Skanstull klarar sig kanske.

Hur lång tid kommer detta att ta? Vad kommer det att kosta? Hur kommer trafiken att fungera när vi under flera års tid stänger av tunnelbanan i centrala Stockholm, dvs den stora kroppspulsådern för passagerarströmningarna? Var ska vi bygga uppgångar för tunnelbanan i Gamla stan? Hur ska kopplingen mellan Saltsjöterminalen och t-banan fungera?

Finns det överhuvudtaget några rationella skäl för detta projekt?

2. Centralbron
Även Centralbron ska alltså grävas ner i tunnel. En tunnel som hamnar djupt. Och en tunnel kräver tunnelmynningar. Var ska dessa tunnelmynningar byggas? Vad kommer vi att få riva för att bygga dem, på Södermalm respektive i centrala Stockholm? Vad kommer det att kosta? Hur lång tid kommer det att ta?

3. Vinden
Om vi river broarna skapar vi ett lågt och vindpinat näs mellan Södermalm och Gamla stan. En plats där vinden får fritt spelrum hela vägen från Nacka strand till Ekerö. Det kommer att bli en ogästvänlig plats året runt, som många håller sig undan. Det är inte kul att sitta i hård blåst, även om det är sommar och sol. I synnerhet inte om det är fråga om kylig sjö- eller havsbris.

4. Fotgängare och cyklister
Hur kommer det här förslaget att binda samman Södermalm med Gamla stan med City för de av oss som föredrar att gå eller cykla i stan? Jag ser inga broar som skapar det sambandet. Är det meningen att vi ska tvingas ta omvägen runt Mynttorget?

Alltså, vad har vi att vinna på det här förslaget?

Med ”vi” menar jag Stockholmarna i stort, inte bara en liten grupp människor som tycker att det är viktigare med en fri vattenyta vid Slussen, än en lösning som faktiskt skapar samband mellan stad och människor.

Jag tror att det vore bra om fler såg det här förslaget som vad det är. Nämligen en naiv och orealistisk vision som inte kommer att fungera i verkligheten.

Ska Slussen-frågan någonsin lösas?

Nu är det dags för en ny debattartikel i SvD, där frågan om Slussen återigen tas upp. Den är skriven av Bosse Bergman, stadsbyggnadshistoriker på KTH. Och enligt min personliga uppfattning har Bergman bra mycket mer tyngd och relevans i den här debatten än Eva Eriksson, som i första hand är konsthistoriker – ”design” är inte så banalt att det handlar om snyggt kontra fult. Det missar man ofta i den svenska debatten, eftersom designbegreppet fått en så pass snäv (och felaktig) avgränsning. Och med en inställningen är det lätt att missa helhetsperspektivet i den här frågan.

Det gör däremot inte Bergman, som kritiserar vissa av de mer naiva och verklighetsfrånvända ideer som Eriksson lyfte fram. Bland dessa idéer hittar vi förslag på att gräva ner t-bana och biltrafik i tunnlar. Men samtidigt har Bergman fel när han påpekar att de nuvarande förslagen fokuserar för mycket på trafiken, och för lite på människorna.

Det är tvärtom.

Alla aktuella och seriösa förslag (exklusive de alternativ som går ut på att gräva ner t-bana och biltrafik) bygger på en och samma trafiklösning, utan att förändra den. Istället handlar förslagen om hur det övriga ska gestaltas, och hur människan ska få bättre tillgång till stadsrummet i vad som är en av stadens mest centrala delar. Och det är endast trafikkarusellen som ska förändras. T-banan, järnvägen och motorleden på centralbron behåller däremot sina nuvarande funktioner och utformningar. Sedan tillkommer minst en bro för gående och cyklister, som skapar en direktförbindelse mellan korsningen Götgatan/Hornsgatan och cykelvägen som leder förbi Riddarhuset.

Bron för gående och cyklister är en av de största förbättringarna, eftersom den kommer att få många fler att vilja cykla eller gå när de ska ta sig mellan Södermalm och Norrmalm. Tyvärr är det inte många som inser det än.

Dessvärre är kärnbudskapet i Bergmans artikel ungefär detsamma som i den tidigare artikeln: Man är fel ute med de nuvarande förslagen på Slussens framtida utformning och gestaltning, och att vi bör tänka i andra banor när det gäller Slussen. Och i likhet med föregående debattör verkar han efterlysa ett förslag som gör alla nöjda, för all framtid. Och där har vi det grundläggande problemet med den här ”nya” debatten som SvD av någon anledning försöker få igång:

Det går inte att göra alla nöjda, eftersom olika människor efterfrågar olika lösningar!

Och vi kan inte heller dra ut på väntetiden längre. Det hoppas jag att man inser på Stadsbyggnadskontoret. Slussen håller i skrivande stund bokstavligt talat att rasa ner i strömmen, bit för bit. Och det kommer att ta många år innan den nya lösningen är klar, och hur vi än gör kommer det att bli kaos under byggtiden.

Hur länge till kan vi vänta?

Sluta käbbla, välj ett förslag och sätt igång och bygg!