Idag kan vi läsa i SvD (samt DN) att Delphinium, den planerade tillbyggnaden till Stadsbiblioteket, kanske läggs på is. Personligen tycker jag att det är den bästa nyheten på länge i den här frågan. En åsikt som jag inte verkar vara ensam om, och som jag även tidigare har skrivit om.
I den här frågan har jag försökt vara lite självkritisk, och reflekterat över att jag kanske har betett mig som en nimby – Not In My Back Yard. Men jag har kommit fram till att jag inte vill se Delphinium byggas. Inte här, inte någon annanstans. Hela processen har visat hur dåliga vi i Stockholm är på att engagera rätt människor och rätt kompetens till våra viktiga prestigeprojekt.
Det visar sig nu genom att projektet visat sig bli mycket dyrare än tänkt, eftersom planen enligt artikeln i SvD varit väldigt ”skissartad”. Ja, det är kanske inte så konstigt, eftersom personen bakom konceptet inte är arkitekt, utan konstnär. En konstnär behöver inte tänka på sådana saker, eftersom det räcker med att framställa ett någorlunda gångbart koncept. En arkitekt måste däremot producera en solid och genomtänkt plan, i vilken man har tagit hänsyn till de förhållanden som omgärdar det kommande projektet. Kanske leder detta till att vi i Stockholm blir bättre på att respektera den kunskap och kompetens de flesta arkitekter faktiskt sitter inne med?
Som Ola Andersson skriver ger detta oss en möjlighet att sätta P för Delphinium, utan att förlora ansiktet – personligen är jag dock av åsikten att vi kunde göra det även om det inte hade blivit för dyrt. Att låta sig styras av eftertanke och lyhördhet för andras åsikter leder sällan till att man förlorar ansiktet. Det är snarare utmärkande drag hos en bra och effektiv ledare. (Se bara på FRA-debatten, där just det auktoritära och diktatoriska ledarskapet var problemet.)
Just den här oviljan att lyssna på kritiken mot projektet ser jag som ett av de största felen i hanteringen av Stadsbibliotekets tillbyggnad – man har från stadens sida mer eller mindre erkänt att man gjorde fel redan från början. Men eftersom man redan har börjat göra fel kan man lika gärna fortsätta att göra fel, bara för att vara konsekvent. Hade det inte varit bättre att vara lite inkonsekvent, och börjat göra rätt när man väl insett vad det är man har gjort fel?
Nu är frågan hur vi går vidare, om vi lyckas skjuta Delphinium i sank. Jag ser det här som ett prestigeprojekt för staden, och även jag tycker att vi bör klara detta på egen hand. Varför inte utlysa en ny tävling, i vilken vi bl a låter Arkitekturskolan vara med (som student-/lärarprojekt), och där vi även bjuder in ett antal utvalda arkitektkontor? Då kanske vi eliminerar problemet med lycksökare som bara slänger ihop en skiss på vinst och förlust, som i fallet med Delphinium.
I Sverige anses det ofta vara viktigare att försöka, än att göra rätt. Det viktigaste är att komma igång, och komma upp på vägen, även om man kör åt fel håll. Personligen tycker jag att det är bättre att stå stilla än att gå åt fel håll.
Vägen tillbaka blir kortare då.
