Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Vi glömmer hur människan fungerar

Än har jag inte fått min ordinarie webbplats – www.o-zone.nu – helt klar, så jag tjuvstartar lite med ett inlägg om interaktionsdesign och användbarhet här på tyckeribloggen. Jag blev inspirerad för en stund sedan när jag stod i kön på Willys, och filosoferade över de nya kortläsarna för betalkort med chip. Precis när jag gjorde det promenerade en av de andra kunderna iväg, med kortet sittandes kvar i läsaren. Lyckligtvis ropade kassören tillbaka honom, så han fick med sig sitt kort och slapp otyget med förlustanmälan och polisanmälan för att få ett nytt kort. Han kände sig säkert dum, men felet låg inte hos honom själv.

Varför hände det? Jo, för att de nya betalkortläsarna är dåligt designade, och upprepar ett 30 år gammalt misstag.

Först och främst, vad är bra design? De flesta skulle nog svara ”någonting snyggt” på den frågan. Men det är inte helt riktigt. Bra och snygg design går ofta hand i hand, det är ofta optimalt. Men inte alltid. Bra design kan vara ful. Och snygg design kan vara dålig. Det finns inget absolut samband mellan ”bra” och ”snyggt” i designsammanhang. Design innebär bestämning av någonting. Att definiera eller specificera, ungefär. Bra design är ändamålsenlig design som är anpassad för sitt syfte. Ibland kan själva syftet vara att designa någonting fult. Men det är en annan fråga.

För att återgå till huvudfrågan, vad har man gjort för fel? Vad som har hänt i fallet med de nya betalkortsläsarna är att man har glömt bort flera decennier gamla rön om just interaktionsdesign. När uttagsautomaterna/bankomaterna kom för 20-30 år sedan hade man liknande problem. Folk glömde sina kort i kortläsarna. Men varför?

Boven i dramat var felaktigt utformad interaktionsprocess, som inte tog hänsyn till hur människan tänker och resonerar. I det fallet började processen med att man stoppade in kortet i automatens kortläsare. Sedan slog man sin kod. Sedan slog man in det belopp man ville ha. Efter det spottade automaten ut pengarna och uttagskvittot. Och slutligen fick man tillbaka kortet.

Här låg felet. För de flesta användarna var processen slut när man väl hade fått sina pengar. Och då gick man iväg, utan att tänka på att man inte hade fått tillbaka kortet. Det var ju pengarna man var ute efter, och kortet var bara ett verktyg för att få ut dem.

Samma process styr de nya betalkortsläsarna med chip, eftersom kortet ska sitta i under hela processen. Användaren sätter in kortet, slår sin kod, godkänner beloppet, och tar sedan tillbaka kortet. Med de gamla korten med magnetremsa drog man först kortet, stoppade tillbaka det i plånboken, slog in koden, och godkände beloppet.

Här har man alltså kastat om delar i processen, och då blir det fel för vissa. Frågan är om de som utformat de nya betalkortläsarna kommer att inse sitt misstag, och göra om systemet. Det är egentligen ganska lätt. Allt som krävs är ett sista steg, där den som handlar måste godkänna sitt köp. Det krävs redan idag hos vissa, men inte hos alla. Och då kan vi lägga in ett mellansteg, som kräver att kortet tas ut ur läsaren innan köpet kan godkännas. Alltså, en process som ser ut så här:

Sätt in kortet -> Slå in koden -> Vänta på godkännande från systemet -> Ta ut kortet -> Godkänn köpet.

Att minnas gamla misstag kan vara bra. Då slipper man göra om dem.