Gammelgäddan ryter till

Som den piratpartist jag för tillfället är gläds jag åt att vi får lite draghjälp av Jan Guillou så här på själva valdagen. Ironiskt nog tror Guillou, som den gammelgädda han är, att han med sin krönika slår ett slag mot Piratpartiet. Men likväl slutar det med en halvmiss som han sänker sig själv med. Någonting som Guillou verkar ha satt i system att göra.

Så vad gör han då för fel? Tja, först och främst börjar han med att lyfta fram sig själv som den offentliga debattens kanske största IT-analfabet. På sätt och vis är det roande, för han försöker framställa sin oförmåga att hålla sig uppdaterad med dagens samhälle som en styrka. Själv har jag svårt att se hur någon som en gång i tiden hade ett gott rykte som undersökande journalist blir mer trovärdig av en borttappad inlärningsförmåga.

Ännu ett tecken på hur han lever kvar i det förgångna är Guillous sätt att ondgöra sig över den ”ytterst aggressiva nätmobb” som han anser omger piratpartiet. Ja, på Jan Guillous tid, innan Internet och bloggarna slog igenom, hade ju massmedia (eller ”riktiga medier” som Guillou föredrar att kalla gammelmedia) monopol på det fria ordet. Då fick man som journalist stå oemotsagd, hur dumma saker man än kläckte ur sig. Men likt många andra gammelgäddor verkar Guillou anse att det fria ordet nu har blivit lite för fritt.

Guillou fortsätter sitt utbrott med att försöka likna gratisböcker på nätet med bloggar, som han sedan försöker nedvärdera. För bloggarna har ju ingenting att säga, om vi får tro Guillou. I Guillous värd är det bara journalister inom ”riktiga medier” som ska få komma till tals. Och han verkar tro att folk delar hans syn på bloggarna kontra gammelmedia. Med andra ord tycks han ha missat att bloggarna har en stor del i att han nu känner sig tvingad att skriva sin krönika. För vad hade Piratpartiet varit idag, om det inte varit för just bloggarna och den bloggbävning som startades pga FRA-lagen?

Hur har han kunnat missa det? Hur kan Guillou undgå att förstå att det som drar väljare till Piratpartiet inte är tanken på fri fildelning, utan snarare de integritetsfrågor som de övriga partierna fullständigt skiter i? Jag tror att det hade varit annat ljud i skällan om den här debatten hade ägt rum för 20-30 år sedan, då Guillou fortfarande var en framstående journalist. Men nu är han mer rädd om sina egna tillgångar, och struntar fullständigt i de frågor som rör samhällsutvecklingen och våra medborgerliga rättigheter. Ändå försöker Guillou sitta på två stolar samtidigt, och kräva att bli trodd för att han en gång i tiden var journalist. Det förtroendet bygger på Guillous rykte som en rebell som vågar gå emot etablissemanget och samhället i sin jakt på sanningen. Den bilden börjar väl blekna betänkligt nu?

Det finns enligt min åsikt inte mycket som så tydligt illustrerar skillnaden mellan det gamla och det nya som just Jan Guillou gör. Allt viktigt sker idag på nätet. Det försöker Guillou in i det längsta blunda för, eftersom han inte förstår sig på den miljön. Har gammelgäddan snärjt in sig i vassen? Nu är kanske pengarna viktigare än sanningen?

När fan blir gammal blir han religiös.

Jag ska rösta pirat den 7:e. Ska du?

När Piratpartiet dök upp på den politiska scenen var det många som avfärdade dem som knasbollar, djupingar och idealister. Jag delade den synen på partiet. I viss mån gör jag det fortfarande. Ändå kommer jag att rösta på dem i EU-valet den 7:e. Och det tycker jag att även du ska göra, oavsett var du egentligen står politiskt sett.

Varför?

Det handlar om kommunikation. Att lägga en röst på Piratpartiet innebär att den rösten blir till ett viktigt budskap till de etablerade partierna. Nämligen att vi fortfarande lever i en demokrati, och att väljarna har makten att rösta bort dem om de inte sköter sig; De har inte skött sig, och nu är det dags att de får en varning som gör dem uppmärksamma på hur illa ställt det är med förtroendet hos många väljare.

Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det går inte att komma ifrån det. Piratpartiet har inga tankar kring hur samhället ska skötas. Ingen vet var Piratpartiet står i skattefrågor. Piratpartiet tycker ingenting speciellt om arbetsmarknadspolitiken. Men i ett fåtal frågor har de en klar och uttalad ståndpunkt. Frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet. Väldigt viktiga frågor, alltså. I de frågorna har de etablerade partierna däremot inget klart budskap, även om de vill få sina väljare att tro det.

Det är i sig skäl nog att rösta på Piratpartiet. När den borgerliga regeringen viker sig för krav och direktiv som åsidosätter det svenska folkets behov av rättssäkerhet, personlig integritet och trygghet för att gå ett fåtal kapitalstarka industrier till mötes sviker de sina väljare. Det är nästan värre än så. De säljer sina väljares frihet till högstbjudande. De kastar sina väljare åt lejonen.

Visa dem att det inte är OK genom att rösta på Piratpartiet den 7:e. Eller förtidsrösta redan idag. Strunt i hur, men se till att rösta! Annars bidrar du indirekt till att skapa ett samhälle där stora företag inom medie- och nöjesindustrin idkar rovfiske bland vanliga svenska medborgare, som trots att de är oskyldiga kan komma att dömas till stora skadestånd i rättsprocesser där de inte har någon möjlighet att försvara sig. Så fungerar det nämligen i civilrättsliga mål. För upphovsrättsindustrin handlar det här inte om rättvisa, utan om affärer. De har hittat en ny affärsmodell.

En röst på Piratpartiet är en röst mot en sådan framtid.

Mymlan och Aftonbladet tycker också att du ska rösta. Men på vem?

Fällande dom imorgon?

Imorgon meddelas dom i Pirate bay-målet. Jag tippar på att det blir en fällande dom. Andra tippar på att killarna går fria, eftersom åklagarsidan gjort ett ganska dåligt jobb med den tekniska bevisningen, samtidigt som de misslyckats med att hitta oberoende vittnen som ger stöd för åklagarsidans sak.

Jo, det stämmer väl. Den tekniska bevisningen är svag. Åklagarsidan verkar bestå av IT-analfabeter, och de vittnen och experter som talat för deras sak är rena lobbyister som är beroende av upphovsrättsindustrin. Samtidigt har upphovsrättsindustrin ifrågasatt och mer eller mindre smutskastat de oberoende vittnen som har kallats av försvaret, för att slippa bemöta deras uttalanden i sak.

Allt detta väcker sympati för Pirate bay-gänget. Men det finns ett starkt uppsåt. Så starkt att det i sig kanske räcker för en fällande dom. Och det är i den frågan jag tycker att debatten ofta spårar ur. För så snart uppsåtet kommer på tal blir debatten överdrivet intellektualiserad och anal, och börjar handla om rena hårklyverier. Trist nog börjar många bloggare och opinionsbildare som jag tycker är värda en del respekt bete sig huvudlöst i just den frågan. Från att ha handlat om huruvida Pirate bay finns för att underlätta piratkopiering går då debatten till att handla om ifall en serie ettor och nollor egentligen är att betrakta som en film eller en låt, ungefär.

Nu raljerar jag. Men det krävs för att sätta fingret på det här problemet. För visst fan finns det ett uppsåt!

Pirate bay är en tjänst som drivs av en bunt unga (och i mina ögon naiva) entusiaster som inte fattar att de gett sig in på ett jävligt farligt område. Ett område där deras handlingar kan få svåra konsekvenser som förändrar deras framtid.

Ja, vi kan sitta och skratta oss fördärvade åt den ”mossiga” åklagaren som inte fattat att det numera heter AFK och inte IRL, men det ändrar ingenting i sak. Den här frågan handlar inte om hur väl bevandrade våra jurister är i de koder och sociolekter som förekommer bland 30-åriga datanördar. Det är nämligen inte den typen av människor som bedömer bevisningen i det här målet. Det kommer en samling jurister att göra. Juristerna bryr sig inte ett dugg om vilka codecs man behöver för att få vissa ettor och nollor att uppföra sig som Metallicas Sandman eller George Lucas Star Wars-hexalog. Att sådana codecs överhuvudtaget existerar räcker – jämför med en hembränd DVD-film. Du behöver inte vara ägare till en DVD-spelare för att kunna åka dit för olovlig spridning om du har den i din ägo. Inte heller tycker jurister att 1337 är häftigt. De är fullständigt ointresserade av sådant.

Allt som intresserar dem är om dessa ettor och nollor är låtar eller filmer som är läsbara för en dator eller mediaspelare.

Då kommer de att tolka det som att Pirate bay har medverkat till spridning av upphovsrättsskyddat material. Vilket är vad den här rättegången handlar om. Sedan kan vi spela dumma och låtsas som om vi inte själva förstår att det faktiskt finns ett sådant syfte med Pirate bay. (Uh, duh, ungefär.) Men juristerna kommer inte att spela dumma. De gör en bedömning av läget som det är.

Pirate bay-målet är en fråga som man bör vara väldigt försiktig med om man är motståndare till IPRED. Just Pirate bay-målet ser jag som ett av de fall där upphovsrättsindustrin faktiskt har rätt. Och om vi som är emot IPRED då stöttar PB-killarna bara av ren jävla princip kan det få oss att framstå som obstinata puckon som inte har någon respekt för andras rättigheter.

Det kan bana väg för fler lagar och direktiv liknande IPRED, vilket vore katastrofalt för den enskilde medborgaren.

Vill du se privatpoliser som jagar ”brottslingar” för att det är lönsamt, oavsett uppsåt? Eller organisationer som skickar obegripliga utpressningsbrev till vanliga medelsvenssons som inte vet hur de ska försvara sig, bara för att folk inte längre köper produkterna som deras uppdragsgivare säger sig vilja sälja?

Det vill inte jag.

Men om vi är allt för okritiska till fenomen som Pirate bay medverkar vi kanske till att skapa en sådan framtid.

Visst förlorar de pengar

Film- och musikindustrin menar att de förlorar stora pengar för att många människor väljer att ladda ner film och musik, utan att betala för sig. Helt riktigt. Men det påståendet bygger främst på det felaktiga antagandet att varje nedladdad film eller låt hade köpts av den som valde att ladda ner den. Vilket bidrar till de felaktiga kalkyler som säger att branschen egentligen borde ha omsatt si eller så mycket pengar, om det inte varit för fildelningen. Trots allt handlar det ju om branscher som vänder sig mot just ungdomar.

Ungdomar är människor som gillar att konsumera, men som har ont om pengar.

Pengar som ska räcka till mycket mer än bara film och musik. Vi lever i ett konsumtionssamhälle idag, men de som vill konsumera mest har minst att konsumera för. Ungdomarna av idag har inte mer att röra sig med idag än ungdomarna på 70-, 80-, eller 90-talet. Men på den tiden var det färre aktörer som var med och slogs om den här kakan. Det innebar färre men större bitar av kakan. På den tiden hade vi inte mobiltelefoner med en massa extra tilläggstjänster som kostade pengar. Vi satt inte och fikade bort halva dagarna på dyra caféer. Vi hade mer pengar att lägga på just film och musik. Och det gjorde vi.

Det här tror jag dock att man är medveten om inom film- och musikindustrin. Skadeståndsvarianten är bara en ny affärsmodell för att komma runt det här problemet. Därför vill de inte se legala alternativ för fildelning, för då försvinner kanske möjligheten att få in pengar genom skadestånd. Samtidigt skulle det kanske innebära att vi fick se hur liten efterfrågan egentligen är på vissa produkter. Så i hemlighet gläds de nog åt den illegala fildelningen, eftersom den öppnar dessa möjligheter. Kanske.

Men hur stor vore inte förlusten för dessa industrier om kunderna helt slutade att konsumera deras produkter?

Film- och musikindustrin vill inte inse att de existerar enbart på sina kunders nåder. Till deras stora lycka så inser dock inte heller kunderna detta. Men om vi som konsumenter gemensamt skulle komma till insikten att vi gemensamt sitter på den ekonomiska makten, skulle vi snabbt kunna tvinga film- och musikindustrin att lyssna på våra krav och önskemål.

Det är nämligen våra pengar som betalar stim och ifpis välavlönade advokater. Pengar som vi ursprungligen lade på film och musik, men som via omvägar tagit sig ner i dessa organisationers kassakistor, istället för att gå till de människor som skapade det vi betalade för.

Stryper vi det flödet så kommer dessa organisationer för eller senare att kollapsa, liksom branscherna de arbetar åt.

Om det här ska vara möjligt måste fler inse att vi alla bär på en del av ett kollektivt ansvar för att dessa aktörer kan fortsätta sin verksamhet. Dagens ungdomar måste helt enkelt inse att de har makten över de som jagar dem. Och de måste lära sig att använda det maktverktyget effektivt.

Du som fildelar, tänk på att du genom detta ger dessa industrier en ursäkt för att fortsätta bete sig som de gör. Och du som köper film och musik legalt, tänk på att du genom detta bidrar med pengar till film- och musikindustrins kamp mot sina kunder.

Jag har gjort mitt val. Jag kulturvägrar. Häng med, vet ja.

Ett underbetyg för musikindustrin

Nu kan vi läsa i DN att musikindustrin får hjälp av mobiloperatörer och ISP:er att tjäna pengar på fildelningen. Någonting som givetvis glädjer musikindustrin, men som samtidigt är ett fett underbetyg (IG, U, 1) åt musikindustrin.

För varför kommer det här nu? Varför gick inte musikindustrin själva i bräschen för den här utvecklingen redan för tio år sedan? Varför inser inte skivbolagsbossarna att det är det här som är framtiden? Varför insåg de inte det redan för tio år sedan, när deras kunder mer eller mindre medvetet började efterfråga distribution över nätet?

Att sälja direkt till kund via nätet ger musikindustrin chansen att öka vinsterna, genom att kapa bort flera mellanhänder. Det innebär billigare distribution. Man slipper en stor del av logistiken.

Allt detta har musikindustrin lyckats missa eller förneka i ett helt decennium.

Istället har de försökt att bekämpa den här utvecklingen.

Frågan är om det inte vore bäst om musikindustrin som vi känner den fick dö ut, och att de sedan togs över av yngre och mer framsynta förmågor? Yngre förmågor som förstår värdet av målgruppsanpassning? Som inser hur viktigt det är med bra kundrelationer, eftersom det är från kunderna som klirret i kassakistan kommer?

Därför kan jag tänka mig att rösta på Piratpartiet

Piratpartiet kan komma att göra ett bra resultat i EU-valet. SvD har tagit upp den nyheten, och det känns som om de är inne på rätt spår. Det verkar som om många kan tänka sig att rösta på Piratpartiet.

Jag är en av dessa människor, trots att jag inte har mycket till övers för partiets idéer och kärnvärden. Jag tror på upphovsrätten, och jag anser att otillåten fildelning ska straffa sig för den som ägnar sig åt det.

Men trots det så känns Piratpartiet som det enda parti jag kan proteströsta på. För det är proteströstning det handlar om. Många borgerliga väljare, mig inkluderad, känner sig svikna och lurade av de partier vi röstade fram till regeringsposten för drygt två år sedan.

Det här året par präglats av debatter om den personliga integriteten och grundläggande demokratiska rättigheter. Datalagringsdirektivet,  FRA-lagen och IPRED har stötts och blötts i massmedia och bloggosfär. Men utan att ansvariga politiker har lyssnat. Lagarna ska prompt införas, trots att de kanske strider mot vår egen grundlag, och dessutom sätter rättssäkerheten ur spel. Allt detta för att tillfredsställa små, kapitalstarka och högljudda lobbygrupper, och allt detta tack vare att ansvariga politiker inte begriper vad de håller på med.

När man så klart och tydligt vänder sina väljare ryggen är det inte konstigt att väljarna vänder sina gamla partier ryggen, och proteströstar på något annat alternativ. Som Piratpartiet, som kommer att göra ett lysande val och kanske kommer in i EU-parlamentet tack vare övriga partiers schabbel och inkompetens.

Det är ironiskt att IPRED-lobbyn har gett Piratpartiet så stor draghjälp.

Det här är kanske bara en försmak av vad som kommer i nästa riksdagsval. Hur kommer det här landet att fungera om enfråge- och missnöjespartier som Piratpartiet respektive Sverigedemokraterna får en vågmästarroll mellan blocken?

Jag, som är liberal och brukar rösta borgerligt, kommer aldrig igen att lägga en röst på något av partierna i alliansen i något riksdagsval, så länge någon av de nuvarande ministrarna finns med i bilden. Däremot kommer jag att fortsätta att rösta som jag alltid gjort till kommun och landsting, för där har borgarna inte gjort bort sig så kapitalt.

Mediebojkott 2008 – gå gärna med i gruppen om du vill visa ditt missnöje för hur medieindustrin behandlar sina kunder.

Vem vill du ge en julklapp?

SvD recenserar idag olika julalbum som kan vara värda att köpa för den som vill höja julstämningen hemma. Känner du att du behöver köpa musik för att få upp julstämningen?

Jag skulle vilja att du funderar på om det inte finns någonting som du hellre lägger pengarna på. Någonting mer aktuellt och angeläget? Kanske delikatesser av ovanligare slag, som kan platsa på julbordet? En gåva till någon välgörenhetsorganisation? Eller någon människa som du tycker förtjänar någonting extra, och som du känner att du borde ge mer uppmärksamhet och uppskattning? En syster eller bror som du brukar kivas med? En mamma eller pappa som du inte träffar för ofta?

Julen är rätt tid för sådana initiativ.

Eller känner du att du hellre vill ge skivbolagsdirektörerna en julklapp, genom att betala för musik som redan hunnit ges ut flera gånger om? Musik som dessutom ges ut i ett föråldrat format?

Musikindustrin kommer att överleva, även om du inte slänger ut 100-200 bagis på någon jul-CD i år. En CD-skiva som du kommer att spela tills du tröttnar, och aldrig lyssnar på igen. Är musikindustrin värd en sådan julklapp? IPRED är fortfarande en öppen fråga, och väldigt många företrädare för musikindustrin ser ner på sina kunder, och betraktar dem som tjuvar. Därför har vi nu en grupp på Facebook, Mediebojkott 2008. Där samlas vi som vill bojkotta industrin under julhandeln. Du får gärna bli en av oss.

Gruppen har som syfte att väcka musikindustrins uppmärksamhet, och få de människor som arbetar inom den att verkligen förstå vem som betalar deras löner – det gör nämligen du, som i många års tid har betalat för musik du kanske inte innerst inne vill köpa, men ändå tvingats få på köpet. Varför har du tvingats till detta? Jo, för att industrin envist håller fast vid sina föråldrade affärsmodeller, där man främst säljer förpackningar (album), och inte bryr sig så mycket om innehållet.

Det är inte av illvilja vi gör det här, utan för att vi bryr oss om kulturen. Att tappa fokus på sin målgrupp är ofta början på slutet för de flesta branscher. Vår julklapp blir det uppvaknande som en bojkott kanske kan medföra. Att industrin inser vart den är på väg, och hinner ändra kurs innan det är för sent.

God jul, musikindustrin.

Recensionerna i SvD:
Glasvegas – A snowflake fell (and it felt like a kiss)
Amy Diamond – En helt ny jul
Sanna Shirley Sonja – Our Christmas
Charlotte Perrelli – Rimfrostjul
Lise & Gertrud – Frid i jul
Sheryl Crow – I’ll be home for Christmas
The Fleshtones – Stocking stuffer
Ranarim – Allt vid den ljusa stjärnan
Scarlatti och Pergolesi – Julmässor
Tony Bennett – A swingin’ Christmas

Kronan på Sahlins misslyckande

I dagens Aftonbladet.se och SvD kan vi läsa att Alliansen närmar sig oppositionen i den senaste opinionsmätningen. Oppositionen, som nu kallar sig ”De Rödgröna”. Som Mary skriver på sina moderata karameller är det namnet kanske inte det bästa – vi som minns hur uttrycket myntades ser det som ett borgerligt begrepp. Carl Bildt talade en gång i tiden om ”den röd-gröna röran”, för att illustrera oredan inom vänsterblocket. Det är vad jag associerar med namnet.

Hur som helst, det här samarbetet med (v) och (mp) är enligt min åsikt själva kronan på Sahlins misslyckande som socialdemokratisk partiledare. De enda som kommer att vinna på det här samarbetet är Alliansen, som kallt kan räkna med att färre kommer att rösta på vänsterblocket i kommande val.

Varför?

Jo, därför att det tidigare ”samarbetet” (om man nu kan kalla det för samarbete) mellan (s), (v) och (mp) byggde på en slags ohelig allians, eftersom partierna faktiskt står ganska långt ifrån varandra. (v) och (mp) gav (s) sitt stöd för att slippa se borgarna i regeringsställning. (s) accepterade det stödet, så länge (v) och (mp) inte krävde mer inflytande, eftersom (s) skulle tappa många väljare om (v) och (mp) fick ministerposter i en framtida rödgrön regering. Det byggde även på en slags tyst överenskommelse mellan stödpartierna, där de accepterade minskat inflytande för att överhuvudtaget få något inflytande.

Göran Persson, som man visserligen kan tycka vad man vill om som person, hade den styrkan som krävdes för att hålla ihop samarbetet, och samtidigt behålla de egna väljarna. Det har däremot inte Sahlin, och därför har hon misslyckats med att skapa ett samarbete med stödpartierna. Sossarna kommer att förlora väljare på detta, eftersom många socialdemokrater inte ställer sig bakom (v) och (mp)s idéer. Ganska simpel logik, egentligen. (s) ledare har ingenting att vinna på ett samarbete med stödpartierna, och det har inte heller stödpartierna. Alternativet är ju ett litet inflytande i en socialdemokratisk regering, eller fullvärdigt samarbete som en del av oppositionen.

Därför kommer borgarna att vinna valet 2010, trots klavertramp som IPRED, FRA-lagen och datalagringsdirektivet.

Trots att jag röstar borgerligt och ser mig själv som liberal så är jag besviken över Sahlins misslyckande. De partier som jag tidigare valde att ge mitt förtroende har nämligen valt att pissa på sina väljare. Och nu vet de att de kan fortsätta med det, eftersom de inte längre behöver oroa sig för att vinna valet. Detta tack vare sina värdekonservativa väljare, samt det faktum att oppositionen nu har sänkt sig själv.

Starkt jobbat, Mona.

Har Sahlin anlitat någon höjdare inom musikindustrin som strategisk rådgivare?

Snabbguide i varumärkesharakiri

Ja, hur gör man för att sänka sin egen bransch? Det finns olika skolor på det området, som alla anser sig ha hittat det vinnande konceptet. Jag tror personligen att musikindustrin ligger längst fram. Deras framgångsrecept heter ”varumärkesharakiri”, och fungerar enligt följande steg:

1. Strunta i allt som har med kundfokus och målgruppsanpassning att göra.
Låt bli att ta hänsyn till kundernas ålder, ekonomi, smak, åsikter, intressen, och så vidare. Utgå istället från att alla vill köpa dina produkter, hur dåliga de än är, och att priset kan sättas hur högt som helst. Att målgruppen består av barn och ungdomar i tonåren, som på sin höjd har ett barnbidrag att spendera varje månad kan man också bortse från. Det är lättare med glädjekalkyler som visar att man visst kan få kidsen att köpa flera CD-skivor för 100-200:- per månad, samtidigt som pengarna ska räcka till kläder, godis, fika, datorspel, filmer, serietidningar, böcker, mobiltelefoni, resor, och så vidare. Blunda gärna för att konkurrensen inte var så stor under LP- och CD-skivans storhetstid för 20 år sedan. Då kan man ignorera det faktum att bra många fler vill ha en del av den här kakan idag, samtidigt som barn-/studiebidraget sänkts, i relation till basbeloppet.

2. Ta hutlöst betalt.
Låt inte priset gå ner efter en viss tid. Musik är som fint vin, den vinner på att lagras. Därför är det rimligt att priset går upp. En viss låtskrivare och musiker skrev i en FB-grupp att han tycker att ca 1.500:- är ett ganska rimligt pris för en CD-skiva, med tanke på allt arbete som ligger bakom den. Skydda den även med olika DRM-lösningar, som gör den i det närmaste oanvändbar. Och sälj inte på några villkor musiken i format som ökar tillgängligheten för de som inte bor med något stort varuhus inpå knuten. Då slipper man oroa sig för att någon ska köpa ens produkter i framtiden.

3. Skräm bort kunderna, eller reta i alla fall upp dem.
Gärna genom att antyda att de alla är potentiella tjuvar, som köper musik enbart i syfte att kopiera och sprida den fritt över nätet. Anklaga även alla de som sitter med bredbandsanslutningar snabbare än en halv megabit för att bedriva privata fildelningscentraler. Då slipper man oroa sig för att kunderna ska associera ens namn med någonting positivt. Utmåla även bredbandsoperatörerna som hälare, så att de blir riktigt samarbetsovilliga.

4. Kräv skräddarsydd lagstiftning som sätter andra lagar ur spel.
Eftersom målet är att få kunderna att helt sluta betala för sig är det ju bäst att hitta en annan sugar daddy. Det gör vi i form av pappa staten. När man nu valt att vända sig bort från marknadsekonomin är det väl lika bra att löpa linan ut, och bete sig som en fullfjädrad soffliggare som vill ha socialbidrag som täcker utövandet av den egna hobbyn. Eller den egna konsten, som inte längre säljer. Allt som krävs är att man bearbetar någon okunnig och oinsatt minister, som sedan lägger fram ett lagförslag som ger den egna industrin större befogenheter än polisen. Kräv även olika straffavgifter på allt som teoretiskt sett kan användas för illegal fildelning, samt bredbandsanslutningar som kan används som distributionskanal för piratkopierat material. Då blir man impopulär även utanför den egna kundkretsen, och det är också viktigt när den egna grenen ska sågas av.

5. Ta aldrig en seriös debatt med kritikerna.
När någon ifrågasätter det egna agerandet är det bäst att svara genom att vända taggarna utåt. Strunta i att det handlar om konstruktiv kritik, som om den tillämpades rätt skulle kunna rädda branschen från att gå under pga att kunderna fått nog. Bemöt aldrig sakliga argument med egna sådana. Var istället så osaklig det bara går. Antyd t ex att den som ifrågasätter den egna branschens rätt att leka polis är en tjuv. Eller i alla fall tycker att snatteri är OK, som en viss artistmamma har för vana att göra när hon ska debattera den här frågan. Bortse från sakargument från människor som är insatta i problematiken med IT-brott och jakt på bovar på nätet, de egna åsikterna är viktigare än fakta. Visa även upp en enad fasad mot alla utomstående, så att ingen känner samhörighet med den egna gruppen. Ryggdunkar för osakligheter är en bra metod för att uppnå detta.

Vinnaren?
Musikindustrin ligger som sagt väldigt långt fram i VM i Varumärkesharakiri. Tyvärr har både film- och mjukvaruindustrin sackat efter så mycket att de nu är ute ur tävlingen. De får inte längre godkänt på någon av punkterna (1-5). De tar hänsyn till sina kunders ekonomi och förutsättningar genom affärsmodeller som bygger på reklamfinansiering. Liksom att priserna går ner när produkterna inte längre anses vara aktuella. De väljer att distribuera sina produkter på andra sätt än i fysisk form, vilket ökar tillgängligheten. De lyssnar på kunderna och ser problem som piratkopiering och fildelning som symptom på sina egna problem, och löser dem med det som utgångspunkt. Saftiga rabatter riktade mot vissa grupper är en fungerande metod, som Microsofts ”Ultimata klipp”, där man som student kan köpa Office 2007 Ultimate snorbilligt – varje licens man säljer innebär att flera piratkopior försvinner från marknaden, eftersom ingen låter andra kopiera de program man köpt lagligt.

Hur som helst, musikindustrin vinner den här tävlingen.De har lyckats alienera mig, trots att jag var en stor anhängare av arbetet mot piratkopiering och illegal fildelning, och därmed kände viss lojalitet och sympati med musikindustrin. Det är därför jag på olika sätt försökt göra dem uppmärksamma på det korkade i det egna beteendet. Men de stod pall för allt detta, och det måste ju premieras.

Och jag vill tacka människorna i Facebook-gruppen ”Ja till IPRED” för all hjälp och input. You’re the best. Gå gärna med i den grupp som jag har skapat för att visa medieindustrin hur mycket vi uppskattar deras dinosauriefasoner: Mediebojkott 2008.

Artiklar om IPRED:
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN

Mot IPRED:
Mediebojkott 2008, Stoppa IPRED

Konstnärer kommunicerar?

Sammanfattning av läget: IPRED-debatten fortsätter på nätet. IT-experten André Rickardsson erbjuder gratis hjälp och rådgivning för de som i framtiden kan komma i kläm om IPRED går igenom som svensk lag. Samtidigt visar det sig att Piratpartiet vinner nya medlemmar tack vare IPRED. En klassisk missnöjesyttring från folket, skulle jag säga. Och jag tror nog att vi kan räkna med att Sverigedemokraterna blir vågmästare efter nästa val, med tanke på hur de etablerade partierna kört sitt förtroende i botten.

Hur blev det så här?

Jag tror att det handlar om kommunikation. Jag är emot IPRED. Men bara för att jag inte gillar privatpolisdelen. I övrigt är jag för upphovsrätten och är emot olovlig fildelning. Men att jag är för upphovsrätten som sådan innebär inte att jag tolererar medieindustrins beteende och attityd gentemot sina kunder. Samma sak med deras ovilja/oförmåga att lyssna på andras argument. Jag kan inte vara nog tydlig med min ståndpunkt angående upphovsrätt och fildelning, för så snart jag kritiserar IPRED försöker förespråkarna få det till att jag är för ohejdad fildelning av allt material man kan tänka sig.

Det beteendet kallas för projicering, och är en så kallad härskarteknik. Sådana tekniker har som syfte att trycka ner andra människor, så att man kan undvika debatter man annars skulle förlora. Och det används friskt av ja-sidan.

Jag brukar roa mig med att läsa det som skrivs i den Facebook-grupp som finns som stöd för IPRED. En ganska liten grupp med få medlemmar, ca 800 jämfört med Stoppa IPREDs närmare 70.000. Och den gruppen känns mer som en sekt än ett seriöst forum för människor som vill ha en öppen dialog. I stort sett all kritik och ifrågasättande av IPREDs brister bemöts med oförskämdheter och osakligheter. Ren pöbelmentalitet, utan några som helst sakargument. Från människor som är bereonde av att folk köper och betalar för deras verk. Goda relationer med kunden torde vara högsta prio. Men så är det inte. Snarare verkar det finnas ett värde i att framstå som dryga och okunniga skränfockar utan koll på någonting utanför den egna ankdammen.

De inser helt enkelt inte att de existerar på sina kunders nåder.

Och eftersom jag själv håller på en del med kommunikation tycker jag att det här är intressant. Media brukar ju handla mycket om kommunikation. Så varför går kommunikationen så fel för den här gruppen av människor?

Jag tror att det främsta problemet är att det i grund och botten handlar om konstnärer, och inte kommunikatörer. Svaret på den frågan ges i form av en annan fråga: Vad är konst? Och hur skiljer sig konst från kommunikation?

Min personliga åsikt är att konst är kommunikation som inte fungerar. Kommunikation sker på mottagarens villkor. Kommunikatören anstränger sig för att anpassa sitt budskap efter sin mottagare, så att mottagaren förstår. Konstnären resonerar däremot tvärt emot, och kräver att mottagaren ska anpassa sig efter budskapet. Förstår inte mottagaren budskapet ligger felet hos mottagaren, och inte i budskapet i sig.

Och så resonerar man inom medieindustrin när man ska kommunicera med sina kunder. Och resultatet blir platt fall. För på andra sidan, dvs vi som är emot IPRED, hittar man gott om människor som anstränger sig för att anpassa sig efter mottagaren, dvs bra kommunikation. Och därför når nej-sidan ut till så många fler.

Jaja, det var en del flumtankar så här strax innan sänggåendet. Ta det med en nypa salt. Eller inte. Det är upp till dig att avgöra. Kommunikation sker ju på mottagarens villkor.

Artiklar om IPRED:
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN

Mot IPRED:
Mediebojkott 2008, Stoppa IPRED