Bloggar och trovärdighet? Del 2

Jag tänkte spinna vidare på frågan om trovärdighet i bloggsammanhang. En lika intressant fråga är den om hur man tar och bemöter kritik. Ibland har man fel, och någon kommer då att påpeka det. Hur man hanterar sådan kritik och feedback är lika viktigt för trovärdigheten som att man är klar över vem man är som står bakom bloggen. Gör man fel sjunker trovärdigheten markant. Återigen är det dags för en fallstudie som väl illustrerar denna problematik.

Jag tänkte utgå från samma objekt som i föregående inlägg om trovärdighet. Nämligen personen bakom bloggarna Green Sweden, Stadshusbloggen, Demokratiprojektet och A new firefly – olika namn och adresser, men i grund och botten samma innehåll.

Någonting som är utmärkande för dessa bloggar är att de gärna kommer med mer eller mindre vansinniga uttalanden och påståenden. Personen bakom bloggarna tycks av någon anledning tro att den uppståndelse som han (jag utgår från att det är fråga om en man) väcker beror på att det är fråga om känsliga och kontroversiella påståenden, som samtidigt är riktiga. Andra anser att det snarare handlar om fullständigt befängda påståenden som saknar grund.

Eftersom det finns en kommentarsfunktion på dessa bloggar är det många som väljer att utnyttja den för att påpeka för personen bakom dem att det han påstår är fel. Ofta handlar det om så uppenbara felaktigheter eller logiska brister att det knappt är lönt att påpeka att det är fel, eftersom det är uppenbart för de flesta som läser inläggen. Den som är någorlunda insatt i kommunikation och debatteknik vet att det oftast är lika bra att göra en pudel i det läget, eftersom det är så uppenbart för alla utomstående att man har fel. Så resonerar dock inte personen bakom dessa bloggar. Han väljer istället att antingen radera kommentarerna med förklaringen att de är vilseledande, spam eller på något annat sätt inte ”lever upp till kraven för att få debattera på bloggen”, eller redigera om dem så att den mest graverande kritiken försvinner. På ”Stadshusbloggen” gäller samma rutiner, och en kommentar jag skrev idag redigerades under kvällen om för att slippa bemöta den mest svårbemötta kritiken – den togs bort.

Hur påverkar det beteendet trovärdigheten hos dessa bloggar?

I de fåtaliga fall då personen bakom dessa bloggar släpper igenom kritiska kommentarer slutar det alltid med att de bemöts med någonting nedlåtande om att kommentatorn inte är insatt i ämnet, eller bara har fel. Någonting som jag antingen ser som ett exempel på Dunning-Kruger-effekten (en halvt vetenskaplig och halvt humoristisk teori som förklarar den här typen av beteende), eller helt enkelt ren förnekelse.

Denna aura av fullständig brist på insikt förstärks ytterligare av att personen i fråga under sitt Greensweden-alias har gett sig in i en diskussion på Vetenskap och Folkbildnings forum. En diskussion om hans tankevurpor inom matematik. Att han fått bra förklaringar till vad han har gjort fel från allt från entusiaster till professorer har dock ingen betydelse – de som tycker annorlunda än han är i princip okunniga idioter.

Så vad kan vi då dra för slutsatser utifrån detta? Jo, att om det är fråga om ett raffinerat troll-projekt är det ett geni som står bakom dessa bloggar. Men om det handlar om en person som vill bli hörd, trodd och tagen på allvar är det här beteendet bland det mest kontraproduktiva man kan tänka sig. Att kläcka ur sig hypoteser utan substans, och sedan vägra att erkänna att de är fel gör att den kritiske läsaren dömer ut allt som skrivs på dessa bloggar som rent nonsens. Bebisen åker ut med badvattnet.

Personen i fråga har för övrigt registrerat ett alias även på WordPress, där han kallar sig Miljömarodören, och han kommer med stor sannolikhet att dyka upp även här för att förklara att ”de” (han talar alltid om sig själv i vi-form eller som tredje person, både här och på sina egna bloggar) inte tror att det som står i det här inlägget är riktigt. Jag ser dock hans beteende som ett tecken på att mina teser är riktiga.

Uppdatering: Nu har personen i fråga lagt in en och samma artikel på tre av sina bloggar, ”Stadshusbloggen”, ”Greensweden” och den oväntat återuppväckta ”Miljödemokraten”. Nej, det är ju inte heller en indikation på att samma person står bakom dessa bloggar, eller  hur? Slumpen ville sig som så att ett antal olika personer bara råkade skriva helt identiska inlägg som publiceras samtidigt. Ett av inläggen har blivit kommenterat, och den kommentaren tog jag med i skärmdumpen eftersom jag gissar att den inom kort kommer att raderas eller förvanskas.

Stadshusbloggen

Greensweden

Miljödemokraten

Bloggar och trovärdighet?

Tror du på allt du läser på nätet? Naturligtvis inte. Men en åsikt blir starkare ju fler som står bakom den. Jag har tänkt skriva det här inlägget i ett par dagars tid nu, men det har inte funnits tid. Men det gör det nu.

Så, nu börjar jag bli klar med det ”lilla extrajobbet”, där jag ihop med ett par andra ITK-studenter byggt en enkel enkätapplikation som snart kommer att dyka upp på nätet. OK, den är redan ute och vi har gjort en del användartester, och lyckligtvis verkar den fungera bra. Ganska bra i alla fall. Inga tekniska problem återstår att lösa, men som vanligt är det hopplöst att få till formatmallar som fungerar likadant i alla webbläsare. Som vanligt är IE katten bland hermelinerna. Att jaga småfel där det egentligen inte borde vara fel tar tid.

Jag har i alla fall haft lite ont om tid över för bloggandet. Men däremot har jag blivit pushad att sätta igång med utvecklingen av min egen webbplats igen, och få ordning på webbpubliceringssystem och bloggverktyg.

Men för att återgå till ämnet, så finns det en väldigt bra blogg med kloka skribenter. Åtminstone en, eftersom jag är en av dem. YIMBY heter den, vilket står för Yes In My BackYard. YIMBY handlar om stadsbyggnadsfrågor och urban livsstil. Vi brukar pusha för att staden ska förtätas snarare än bre ut sig i enorma förortslandskap. Alla håller inte med. Men de mest rabiata nej-sägarna är ändå ganska få. En del av dem har visserligen riktigt vettiga åsikter som jag har full förståelse för, eftersom det ofta är fråga om tycke och smak.

Men hur står man sig i en debatt om man försöker få ut åsikter som delas av ganska få? Jo, man står sig ganska slätt. Visar man sig vara ensam om sina åsikter och idéer är det svårt att få med sig andra som ännu inte har tagit ställning i den fråga det handlar om. Det ligger i människans natur att bli misstänksam mot avvikande företeelser. Vi är flockdjur, och har därför en tendens att göra som resten av flocken. Är man dessutom anonym förlorar man trovärdighet. Det är en kommunikationsvetenskaplig fråga, och innebär i korthet att ett budskaps trovärdighet oftast är lika med trovärdigheten hos avsändaren. Hos en anonym avsändare kan man inte bedöma trovärdigheten, eftersom man inte vet vad denne baserar sina ställningstaganden på eller vad som motiverar denne. Jag heter Magnus Orest, och det står redan i sidans titel. Jag står mer än gärna för mina åsikter, och vill inte trampa ner i anonymitetsfällan. Den kan vara lockande på nätet, eftersom man ändå vänder sig till läsare som är anonyma.

Ett anonymt blogginlägg har ungefär samma genomslagskraft som en arg lapp i tvättstugan – man ser budskapet. Men man bryr sig inte, eftersom man inte vet varifrån det kommer.

Hur man hanterar kritik är lika viktigt för trovärdigheten. Hur man än vänder sig har man alltid ändan bak, och det finns alltid människor som inte håller med om det man skriver. För att bevara sin trovärdighet är det lika viktigt att kritiska kommentarer släpps igenom som att släppa igenom de som ger medhåll och uppmuntran. Den bloggare som konsekvent raderar eller redigerar om kritiska kommentarer kommer ganska snart att framstå som en slags Baghdad Bob.

Jag tänkte nu kort analysera ett fullständigt lysande exempel på en bloggare som lyckats trampa rejält i dessa fällor. Du hittar bloggarna på stadshusbloggen.blogsome.com och greenswedenblog.blogsome.com., samt den numera insomnade miljodemokraten.blogsome.com. (Och även demokratiprojektet.blogsome.com och fireflies.blogsome.com som jag fick tips om idag.) Jag har via YIMBY kommit i kontakt med dessa bloggar eftersom personen bakom dem har åsikter och idéer som är diametralt motsatta det som YIMBY står för (och av någon anledning länkade ett YIMBY-kritiskt inlägg till en artikel i SvD, som sedan redigerades om till att handla om att den som förespråkar överdäckning måste vara nazist).

Det är dock ingenting unikt i det. Det finns flera bloggare som tycker precis tvärt emot vad vi inom YIMBY tycker. Men de hanterar sitt bloggande på ett sätt som gör att jag ändå respekterar dem och deras åsikter, trots att jag inte håller med.

Men så är det knappast med ”Stadshusbloggen” eller ”Green Sweden”. Genom att läsa texterna på dessa bloggar får man lätt en känsla av att de är skrivna av samma person. Om man sedan tittar närmare på dem ser man att de dels ligger på samma blogghotell, och tycks ägas av samma användare. Men vem är det som står bakom dessa bloggar? Det håller personen bakom dem hemligt i den mån det är möjligt, och presenterar sig konsekvent som antingen ”admin” eller ”greensweden” i kommentarsfältet. Men samtidigt är personen i fråga väldigt mån om att göra gällande att det minsann handlar om flera personer som står bakom varje blogg. Vilket jag har ganska svårt att tro, eftersom texterna är väldigt lika varandra och dessutom väldigt karakteristiska i sig. På Stadshusbloggen ligger det dessutom en liten poll upplagd, om huruvida Stockholm ska förtätas eller ej. Och den är registrerad och skapad av användaren Greensweden. Men den finns inte upplagd på bloggen Green Sweden.

Jo, flera personer som står bakom dessa bloggar? Avgör själv, din gissning är nog lika bra som min. Att göra gällande att man representerar flera personer är ett gammalt knep för att höja sin egen trovärdighet. Men jag tror inte att det fungerar.

Men hur hanterar dessa bloggar kommunikationen med omvärlden då? Jo, det går att kommentera blogginläggen. Men det finns ”regler” som säger att man som kommentator måste ”hålla en viss nivå” för att kommentarerna ska släppas igenom. I praktiken innebär detta att endast kommentarer som till fullo håller med bloggaren i fråga släpps igenom utan att förvanskas. Kritiska kommentarer blir utan undantag redigerade så att den mest svårbemötta kritiken ”försvinner”. Andra kommentarer släpps inte igenom överhuvudtaget. Men den lilla poll som ligger på Stadshusbloggen då? Jo, där kan ju alla svara, och bloggaren kan inte manipulera resultatet i efterhand. Men redan från början är den riggad så att det finns tre alternativ som är emot en förtätning av staden, ett neutralt och ett som är för. Ändå leder ja-sidan stort. Vilket har resulterat i att bloggaren har lagt upp en liten kommentar om att ”YIMBO” (som bloggaren av någon anledning vill kalla YIMBY) har varit där och ”kollektivröstat”, och därför är det bara ett par kommentarer som stöder hans åsikt, medan de övriga är ca 10 gånger fler.

… Är det dags för Baghdad Bob att dra igång en rättsprocess om varumärkesintrång?

Men om det är fråga om en blogg som drivs av flera personer borde de själva kunna gå ihop och ”kollektivrösta”. Så varför gör de då inte det? Återigen, det är upp till dig att dra en slutsats om orsaken.

Så, hur kan vi då sammanfatta detta? Här handlar det om två bloggar, som troligtvis drivs av en och samma person. Personen vill vara anonym, och försöker samtidigt göra gällande att han eller hon representerar eller ingår i en grupp människor. Kritiska kommentarer är inte välkomna på dessa bloggar, och tas antingen bort eller redigeras om så att innehållet blir förvanskat. Den kritik som inte går att förvanska försöker personen bakom bloggarna bortförklara genom olika konspirationsteorier.

Trovärdigheten blir därefter.

Urspårad blockpolitik?

Jag uppskattar det politiska engagemanget för riktiga höghastighetståg i Sverige. Det började bra med ett upprop för en höghastighetsbana som flera svenska lokalpolitiker står bakom. Det som följdes av ett kanske inte riktigt lika skarpt inlägg från Karin Svensson-Smith i Mp, som föreslog att vi skulle bygga höghastighetsbana på de befintliga motorvägarna. Det tyder på att Svensson-Smith har svårt att skilja på begreppen ”höghastighetsbana” och ”snabbspårväg”. Att bygga snabbspårväg på befintliga gator och vägar är fullt möjligt. Höghastighetsbanor kräver mer. Vi kommer inte att få se några TGV-tåg susa fram i 320 km/h på snabbspårvägen mellan Sickla Udde och Alvik, om Svensson-Smith tror det.

Idag dök det upp en replik från socialdemokratiskt håll som dömer ut den franska teknik som föreslagits.

Nu känns det mest som om de svenska höghastighetssatsningarna kommer att skjutas i sank av den gamla vanliga blockpolitiken. Småaktig och småsint blockpolitik, där man ifrågasätter initiativ enbart på ideologiska grunder. Jag blev rent ut sagt förbannad av att läsa dagens debattartikel, som är skriven av socialdemokraterna Roland Sundgren och Clas Lundberg.

Sundgren och Lundberg vill med sin artikel göra gällande att det finns svensk teknik och kompetens på området. Teknik som är billigare än den ”svindyra” franska tekniken. De konstaterar att vi med svensk teknik kan fortsätta att köra på befintliga spår, eftersom den har ”förfinats” och gör hastigheter ”upp till 350 km/h” möjliga. I teorin. Det är säkert rätt och riktigt, bortsett från att det svenska hastighetsrekordet idag ligger på drygt 300 km/h.Liksom att företaget bakom Regina är Bombardier, och det är inte svenskt utan kanadensiskt. Därför spårar deras logik ur när det visar sig att deras slutsats är att vi inte ska satsa på riktiga höghastighetsbanor, utan fortsätta att köra på de spår och banvallar som har anor från 1800-talet.

Det får mig att undra om herrarna överhuvudtaget förstår vad det är fråga om.

Visst är det möjligt att köra i hastigheter upp till 300 km/h på de svenska järnvägarna. Men det handlar om ett rekord, som sattes på en kort järnvägssträcka som är anpassad för hög fart, av ett specialanpassat reginatåg utan passagerare. Men att slå hastighetsrekord är inte samma sak som att hålla en konstant hög hastighet! De dryga 300 km/h som reginatåget kom upp i ska alltså jämföras med det franska rekordet där ett TGV Duplex kom upp i drygt 570 km/h:

Den konstant höga hastigheten är en förutsättning för att det ska löna sig med höghastighetståg. Hur stor nytta har vi egentligen av svenska ”höghastighetståg” som kan hålla 300 km/h på några enstaka mil av de svenska järnvägarna, om de måste begränsa sig till en maxfart om 160-200 km/h i övrigt, eftersom spåren inte klarar mer?

Vad innebär då den här ”svindyra franska tekniken” som Sundgren och Lundberg dömer ut? Jo, speciella banor som är anpassade för riktigt höga farter. Precis samma banor som vi måste bygga om vi ska kunna hålla 300 km/h med våra egna tåg. Att köpa in franska tågset av AGV- eller TGV-typ är inte så rysligt dyrt. Det kan till och med bli billigare än att utveckla egna, eftersom vi då är med och delar på utvecklingskostnaderna med alla andra som använder systemen. Så vad är det då som kostar? Jo, det är är själva banorna. Där har vi den felande länken i det svenska konceptet. Vi har redan idag förhållandevis snabba tåg, men så länge vi kör dem på banor som inte tillåter höga hastigheter kommer de givetvis inte att komma upp i några högre hastigheter. Att satsa på snabbare tåg vore som att skaffa en apsnabb sportbil som Koenigsegg eller Bugatti, och sedan försöka köra fort på krokiga grusvägar ute på landsbygden.

Är Sundgren och Lundberg själva medvetna om att det är just banorna som är problemet? Eller såg de bara en chans att angripa det borgerliga blocket? Anders Borg, som hellre ser att vi satsar på nya motorvägar är nog tacksam för den hjälp han oväntat fått från socialdemokratiskt håll.

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Jag ska rösta pirat den 7:e. Ska du?

När Piratpartiet dök upp på den politiska scenen var det många som avfärdade dem som knasbollar, djupingar och idealister. Jag delade den synen på partiet. I viss mån gör jag det fortfarande. Ändå kommer jag att rösta på dem i EU-valet den 7:e. Och det tycker jag att även du ska göra, oavsett var du egentligen står politiskt sett.

Varför?

Det handlar om kommunikation. Att lägga en röst på Piratpartiet innebär att den rösten blir till ett viktigt budskap till de etablerade partierna. Nämligen att vi fortfarande lever i en demokrati, och att väljarna har makten att rösta bort dem om de inte sköter sig; De har inte skött sig, och nu är det dags att de får en varning som gör dem uppmärksamma på hur illa ställt det är med förtroendet hos många väljare.

Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det går inte att komma ifrån det. Piratpartiet har inga tankar kring hur samhället ska skötas. Ingen vet var Piratpartiet står i skattefrågor. Piratpartiet tycker ingenting speciellt om arbetsmarknadspolitiken. Men i ett fåtal frågor har de en klar och uttalad ståndpunkt. Frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet. Väldigt viktiga frågor, alltså. I de frågorna har de etablerade partierna däremot inget klart budskap, även om de vill få sina väljare att tro det.

Det är i sig skäl nog att rösta på Piratpartiet. När den borgerliga regeringen viker sig för krav och direktiv som åsidosätter det svenska folkets behov av rättssäkerhet, personlig integritet och trygghet för att gå ett fåtal kapitalstarka industrier till mötes sviker de sina väljare. Det är nästan värre än så. De säljer sina väljares frihet till högstbjudande. De kastar sina väljare åt lejonen.

Visa dem att det inte är OK genom att rösta på Piratpartiet den 7:e. Eller förtidsrösta redan idag. Strunt i hur, men se till att rösta! Annars bidrar du indirekt till att skapa ett samhälle där stora företag inom medie- och nöjesindustrin idkar rovfiske bland vanliga svenska medborgare, som trots att de är oskyldiga kan komma att dömas till stora skadestånd i rättsprocesser där de inte har någon möjlighet att försvara sig. Så fungerar det nämligen i civilrättsliga mål. För upphovsrättsindustrin handlar det här inte om rättvisa, utan om affärer. De har hittat en ny affärsmodell.

En röst på Piratpartiet är en röst mot en sådan framtid.

Mymlan och Aftonbladet tycker också att du ska rösta. Men på vem?

Hoppet lever vidare

Den som ska genomföra en statskupp har en checklista att gå efter. Först av allt måste man ta kontroll över informationsflödena i landet. Förr i tiden innebar det att man tog kontrollen över massmedia. Tidningar, radio och TV, det som vi idag kallar för gammelmedia.

Varför ta kontrollen över media? Jo, för att snabbt kunna lugna ner folket och förmedla en bra bild av det som sker. Annars kan det sluta med en kontrarevolution direkt efter den egna kuppen. Så det första kuppmakaren gör är att via tidningar, radio och TV tala till folket, så att pöbeln håller sig lugn.

Så gick det till förr i tiden.

Nu är det inte längre riktigt så enkelt. Det finns nämligen en joker i den här leken. En joker med namnet ”Internet”. En joker som inte låter sig kontrolleras från en central punkt.

Glädjande nog blev det idag ett slags nej för telekompaketet. Fildelare ska inte godtyckligt kunna stängas av, operatörer ska inte godtyckligt kunna censurera den elektroniska trafiken, stat och myndighet ska inte kunna styra innehållet. Ja, om allt går vägen, alltså. Dessa skrivelser finns nu med i telekompaketet.

Kanske ska vi se detta som ett tecken på att fler inser att det finns krafter inom näringsliv, politik och massmedia som vill inskränka yttrandefriheten genom att styra och begränsa folks möjlighet att kommunicera fritt. I dessa människors bild av ett idealsamhälle existerar inte den dubbelriktade kommunikation som vi idag tar för given, eftersom den inte går att styra eller kontrollera. De ser hellre en återgång till 80-talet, där enkelriktade etermedier står för all informationsspridning. Genom att göra informationen enkelriktad försvinner vanligt folks möjligheter att offentligt ifrågasätta och kritisera det som sägs och skrivs i massmedia. Och då kan folket inte heller organisera sig för att protestera, som i somras när FRA-lagen var på tapeten. Det här uppskattas inte av vissa människor inom politik och massmedia.

Men vilka är de egentligen? Frimurarna? Tempelherrarna? Onda varelser i kåpor som ägnar sig åt märkliga ritualer bakom stängda dörrar?

Nej, det handlar om i allra högsta grad normala människor inom politik och massmedia. Människor som inte klarat av omställningen till dagens fria kommunikation där allt och alla har möjligheten att komma till tals. De ser sin makt som hotad, och försöker på alla sätt och vis behålla den.

Tragiskt nog inser de här människorna inte själva vad de håller på med.

Generationer av människor har slagits för den åsikts- och yttrandefrihet som vi tar för given. Den friheten ska vi inte släppa ifrån oss utan strid. På Internet är ordet fritt. Verkligen fritt. Ingen har monopol på det fria ordet på Internet. Inom gammelmedia råder ett oligopol. Flera aktörer delar på det fria ordet, men ingen utomstående kan egentligen komma till tals utan de etablerade mediernas välsignelse. Det i sig borde väl visa hur viktigt det är med ett fritt Internet.

Den utvecklingen skrämmer tydligen vissa till den grad att de vill inskränka vår yttrandefrihet. Det är inte bra. Men samtidigt verkar det som om fler och fler börjar inse att det faktiskt finns ett reellt hot mot yttrandefriheten. Det är bra. Det visar att folk förstår att friheten måste försvaras, även på Internet.

Gammelmedia: DN, DN, Aftonbladet

Bloggat: Opassande, Aftonbladet

Fällande dom imorgon?

Imorgon meddelas dom i Pirate bay-målet. Jag tippar på att det blir en fällande dom. Andra tippar på att killarna går fria, eftersom åklagarsidan gjort ett ganska dåligt jobb med den tekniska bevisningen, samtidigt som de misslyckats med att hitta oberoende vittnen som ger stöd för åklagarsidans sak.

Jo, det stämmer väl. Den tekniska bevisningen är svag. Åklagarsidan verkar bestå av IT-analfabeter, och de vittnen och experter som talat för deras sak är rena lobbyister som är beroende av upphovsrättsindustrin. Samtidigt har upphovsrättsindustrin ifrågasatt och mer eller mindre smutskastat de oberoende vittnen som har kallats av försvaret, för att slippa bemöta deras uttalanden i sak.

Allt detta väcker sympati för Pirate bay-gänget. Men det finns ett starkt uppsåt. Så starkt att det i sig kanske räcker för en fällande dom. Och det är i den frågan jag tycker att debatten ofta spårar ur. För så snart uppsåtet kommer på tal blir debatten överdrivet intellektualiserad och anal, och börjar handla om rena hårklyverier. Trist nog börjar många bloggare och opinionsbildare som jag tycker är värda en del respekt bete sig huvudlöst i just den frågan. Från att ha handlat om huruvida Pirate bay finns för att underlätta piratkopiering går då debatten till att handla om ifall en serie ettor och nollor egentligen är att betrakta som en film eller en låt, ungefär.

Nu raljerar jag. Men det krävs för att sätta fingret på det här problemet. För visst fan finns det ett uppsåt!

Pirate bay är en tjänst som drivs av en bunt unga (och i mina ögon naiva) entusiaster som inte fattar att de gett sig in på ett jävligt farligt område. Ett område där deras handlingar kan få svåra konsekvenser som förändrar deras framtid.

Ja, vi kan sitta och skratta oss fördärvade åt den ”mossiga” åklagaren som inte fattat att det numera heter AFK och inte IRL, men det ändrar ingenting i sak. Den här frågan handlar inte om hur väl bevandrade våra jurister är i de koder och sociolekter som förekommer bland 30-åriga datanördar. Det är nämligen inte den typen av människor som bedömer bevisningen i det här målet. Det kommer en samling jurister att göra. Juristerna bryr sig inte ett dugg om vilka codecs man behöver för att få vissa ettor och nollor att uppföra sig som Metallicas Sandman eller George Lucas Star Wars-hexalog. Att sådana codecs överhuvudtaget existerar räcker – jämför med en hembränd DVD-film. Du behöver inte vara ägare till en DVD-spelare för att kunna åka dit för olovlig spridning om du har den i din ägo. Inte heller tycker jurister att 1337 är häftigt. De är fullständigt ointresserade av sådant.

Allt som intresserar dem är om dessa ettor och nollor är låtar eller filmer som är läsbara för en dator eller mediaspelare.

Då kommer de att tolka det som att Pirate bay har medverkat till spridning av upphovsrättsskyddat material. Vilket är vad den här rättegången handlar om. Sedan kan vi spela dumma och låtsas som om vi inte själva förstår att det faktiskt finns ett sådant syfte med Pirate bay. (Uh, duh, ungefär.) Men juristerna kommer inte att spela dumma. De gör en bedömning av läget som det är.

Pirate bay-målet är en fråga som man bör vara väldigt försiktig med om man är motståndare till IPRED. Just Pirate bay-målet ser jag som ett av de fall där upphovsrättsindustrin faktiskt har rätt. Och om vi som är emot IPRED då stöttar PB-killarna bara av ren jävla princip kan det få oss att framstå som obstinata puckon som inte har någon respekt för andras rättigheter.

Det kan bana väg för fler lagar och direktiv liknande IPRED, vilket vore katastrofalt för den enskilde medborgaren.

Vill du se privatpoliser som jagar ”brottslingar” för att det är lönsamt, oavsett uppsåt? Eller organisationer som skickar obegripliga utpressningsbrev till vanliga medelsvenssons som inte vet hur de ska försvara sig, bara för att folk inte längre köper produkterna som deras uppdragsgivare säger sig vilja sälja?

Det vill inte jag.

Men om vi är allt för okritiska till fenomen som Pirate bay medverkar vi kanske till att skapa en sådan framtid.

Bra att det alternativa förslaget utreds

Slussen-såpan fortsätter. Enligt en artikel i SvD ska nu det alternativa förslaget ”Ny syn på Slussen” utredas, så att vi svart på vitt får se hur mycket det kommer att kosta, hur svårt det är att genomföra, liksom hur bra den lösningen kommer att fungera i framtiden.

Det tycker jag är en riktigt bra idé.

Varför tycker jag det? Jo, det kan nämligen innebära ett slut på den här debatten om huruvida ny syn-förslaget är vettigt eller ej. Så länge SL och Stockholm stad inte utreder det kommer dess förespråkare att kunna utnyttja ett påstått underläge, och skapa en slags martyrbild av sig själva och sitt förslag, där de är offer för ett samhälle som vägrar att lyssna på dem. Det är ett oerhört starkt vapen i händerna på människor som har gott om kontakter inom massmedia och politik.

Här handlar det om människor som vet vem de ska bearbeta, och genom vilka kanaler det ska göras.

”Ny syn på Slussen” hade aldrig fått samma uppmärksamhet och draghjälp av tidningar som DN eller SvD om det lanserats av en samling kollektivtrafikanter från någon förort. Hade det ens uppmärksammats?

En utredning kommer att räta ut frågetecknen som omgärdar det här förslaget:

• Är det genomförbart till en rimlig kostnad och inom en rimlig tidsrymd?
• Är det en lösning som riktar sig till framtidens stockholmare, de som ska använda det nya Slussen och även betala för kalaset?
• Kommer det här förslaget att innebära förbättringar eller i alla fall status quo för kollektivtrafiken?

De här frågorna är väldigt viktiga. Ett enda nej är skäl nog att slänga det i papperskorgen. För de frågorna är mycket viktigare än de estetiska värden som ny syn-förespråkarna ständigt hänvisar till. Estetiska värden är subjektiva, det som upplevs som vackert av någon kan upplevas som fult av någon annan. De praktiska och funktionella frågorna är däremot inte subjektiva.

Jag tror personligen inte på ny syn-förslaget.

Varför? Främst för att det nya Slussen ska byggas för framtidens stockholmare, det vill säga våra barn och deras barn, och med deras bästa i åtanke. Nu tycker jag att du ska ta en titt på den här bilden på personerna bakom ny syn-förslaget. (Båda länkarna öppnas i nya fönster.)

Ser de ut att tillhöra målgruppen för framtidens Slussen? Tror du att de har de ungas bästa för ögonen, eller utgår de från sina egna önskemål? Kommer de att vara med och betala notan för det här projektet om 15-20 år? Kommer de att drabbas av ett framtida kaos om stationerna Gamla stan och Slussen ersätts av EN station? Som dessutom får färre uppgångar än dagens Slussen, där nästan all belastning hamnar i en och samma ände, likt Gullmarsplan?

Bygger vi för gårdagens, dagens eller morgondagens stockholmare?

Vi måste sluta att bete oss som egoister och bara utgå från oss själva i den här frågan. Vi måste se till de grupper som idag inte har någon talan, men som ska leva med den nya lösningen. Det är de människorna det handlar om.

Odell har rätt, konsthatet växer

I en intervju i DN säger Konstfack-studenten Anna Odell att konsthatet växer. Och det har hon nog helt rätt i. I alla fall upplever jag att föraktet och hatet mot den moderna konsten växer hos vanligt folk.

Tyvärr vägrar konstnärerna att inse att de själva bär skulden för det.

Visserligen är det nog fel att påstå att de inte inser sin egen skuld. Jag tror att de gör det. Men de vill inte erkänna det utanför sina egna kretsar. Eller att den moderna konsten har många problem. Det största problemet är kanske det med trovärdigheten. Som bygger på att konstnärernas auktoritet erkänns av omvärlden. Gör den inte det har konstnärskretsarna degenererat till en klubb för inbördes beundran.

I det läget kan konstnärerna inte annat än att bita i det sura äpplet, och acceptera att de inte längre är konstnärer. För konst är inte en absolut vetenskap. En erkänd matematiker har en auktoritet som inte går att ifrågasätta. Allt en matematiker gör är reproducerbart och falsifierbart. Det är alltså akademiskt. Sådana är de krav som ofta ställs på en vetenskap. Oavsett vad omvärlden tycker om en matematiker är denne en matematiker så länge dennes uträkningar bygger på att två plus två blir fyra.

Mina områden, kommunikation, interaktion och design, är mer flytande. Det handlar om mjuka vetenskaper. Men det handlar ändå om att resultat ska vara reproducerbara och falsifierbara, eftersom kommunikationsvetenskapen trots allt är en vetenskap. Genomför du olika studier men med samma förutsättningar brukar du vanligtvis komma fram till samma resultat, förutsatt att du baserar din forskning på existerande och godkända rön.

De kraven kan man däremot inte ställa på konst. Konst är varken reproducerbar eller falsifierbar. Konst är någonting subjektivt. Den som är konstnär är det endast tack vare att andra erkänner denne som just konstnär. Och att denne i sin tur erkänner auktoriteten hos de som erkänner honom eller henne.

Vad kan då det leda till för konsten? Jo, att vi får konkurrerande kretsar och sammanslutningar som var för sig gör anspråk på att bestå av riktiga konstnärer som skapar äkta konst, men som inte erkänner äktheten hos konkurrenterna, och det är det jag tror är på väg att ske nu. Allt som krävs är egentligen att man förnekar auktoriteten och trovärdigheten hos den som kritiserar och ifrågasätter, och sedan vänder sig till någon annan för bekräftelse. Vilket många konstnärer dessvärre gör. Bra för egot. Men förödande för trovärdigheten.

Den här problematiken borde man som konststuderande vara medveten om. Men frågan är om så är fallet, eller om man inom konstnärskretsarna hellre vänder taggarna utåt och slår ifrån sig all kritik och allt ifrågasättande. Då är nog konsten illa ute, är jag rädd.

Konsthatet växer. Och det är konstnärernas fel.

Massmedia som maktredskap

Innebär yttrandefrihet att alla kan och får komma till tals? Hur stor nytta har vi av att få säga vad vi vill, om någon har makten att styra vilka som får lyssna på det vi har att säga? Hur ser egentligen massmedias roll ut?

Är traditionella massmedia ett hot mot det fria ordet?

Silvio Berlusconi har ett säkert grepp om makten i Italien. Men är hans popularitet hans egen förtjänst? Alla italienare kan tycka och uttrycka i stort sett vilka åsikter som helst, om landet, om regeringen, om dess ledare. Samtidigt äger Berlusconi en betydande del av Italiens massmedia. Hur styr det den mediabild som skapas av honom respektive av hans motståndare?

I Sverige är massmedia mer fristående. Vi har ett fåtal storägare bakom landets privata tidningar och etermedier, utan ambitioner att ta den politiska makten. Ironiskt nog är dock våra så kallade ”public service”-medier inte lika fria, eftersom de ägs av samhället, och därmed styrs av riksdag och regering. Men nu handlar inte den här artikeln om just den omöjliga ekvationen.

Den handlar om massmedias maktutövning, och bloggandet som motreaktion.

De senaste åren har bloggandet exploderat. Ett slags uppror på gräsrotsnivå. Men mot vad? Delvis är det en reaktion mot etablerade massmedia, som upplevs som en sluten elitklubb som avskyr tvåvägskommunikation och som inte tål att ifrågasättas. ”Gammelgäddorna” (ett uttryck som vi kan tacka Mymlan och i viss mån Jan Guillou för) vill ofta förringa bloggarnas betydelse. I det avseendet gör sig Jan Guillou till en ikon för gammelmedia. Dels tack vare hans låga IT-mognad, och dels genom hans ständiga försök att nedvärdera betydelsen hos bloggarna för att sedan försöka haussa betydelsen hos gammelmedia, eller ”riktiga media”, som han själv kallar det. Och han avfärdar bloggare som ”pladdrare” utan någonting att säga.

Men hade han resonerat så under sin storhetstid, i samband med IB-affären?

Guillou är inte unik. Inom traditionella massmedia finns människor anser att just de ska ha monopol på spridningen av det fria ordet – all makt korrumperar. Så är det, så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Att berusas av makt visar inte att man är en dålig människa, bara att man är en normal människa.

Men hur mänskligt det här beteendet än är så ger det tråkiga bieffekter.

Ett maktredskap i händerna på den som inte kan hantera makt innebär ofta att någon blir särbehandlad. Ibland slutar det i regelrätt förtryck och förföljelse.

Här är två exempel på hur massmedia kan fallera i rollen som objektiv förmedlare av kunskap och information:

Det mest graverande exemplet är uthängningen av högerextremister under 1990-talet, när politiskt våld var ett problem i Sverige. Då beslutade sig flera tidningar för att ”sätta ner foten”, och dra fram de här otrevliga elementen i dagsljuset. Så de publicerade gemensamt ett stort uppslag med namn och bild på kända nynazister, ihop med ålder och vilka brott de gjort sig skyldiga till.

Vad var det för människor som hängdes ut? Oftast var det fråga om arbetarklassbarn, med lågutbildade och ibland arbetslösa föräldrar. Överraskande? Nej, barn med rika och framgångsrika föräldrar drar ju sällan på sig bomberjackor och kängor, för att sedan ställa sig och ropa ”siiiig haujl” framför Karl XIIs staty.

Så långt var allt i sin ordning. Men vänsterextremisterna då?

Där blev det ingen uthängning. En anledning sades vara att många av dem var ungdomar med framgångsrika föräldrar, vilka de ville göra uppror mot. Föräldrar med god ekonomi och gott om kontakter inom just massmedia och näringsliv, som inte ville se sina barn eller namn i ett sådant sammanhang, och därmed hade möjlighet att stoppa uthängningen.

Konspirationsteori? Eller ett exempel på maktmissbruk och vänskapskorruption?

Ett mindre graverande exempel är någonting som drabbat mig personligen.

Bakgrund: Svenska Dagbladet har dragit igång en ny debatt om Slussens framtid. Tidningens position i stadsbyggnadsfrågor är oftast: ”Nej, nej, och åter nej, bygg någon annanstans, om ens alls.” Debattartiklar som är negativa mot olika utvecklingsplaner ges stort utrymme, medan de som är positiva står för ungefär en fjärdedel eller en tredjedel av det totala antalet.

Nu ombads jag och Anders Gardebring att skriva en debattartikel för nätverket Yimbys räkning, eftersom vi bloggar en hel del om dessa frågor. Vi kritiserar ofta SvD för deras negativa inställning till stadsutvecklingen. Sagt och gjort, vi skrev en artikel, som publicerades i pappersupplagan.

… Och?

Vår debattartikel gömdes sedan undan där ingen kunde se den. De övriga artiklarna länkades in både från SvDs startsida och från kultursidan, för bästa exponering. När vår artikel publicerades länkades den inte in någonstans. Inte på startsidan, inte på kultursidan, inte i de övriga artiklarna om Slussen. För att hitta den fick man leta sig fram till en lista över det som publicerats under ”Kulturdebatt”. Vi fick själva kontakta SvDs kulturredaktör och påtala detta. Och först då dök det upp en länk på kultursidan. Ungefär 1-2 dygn efter publiceringen. Och på startsidan fanns det ingen länk överhuvudtaget. I vår artikel länkade man däremot till alla de övriga debattartiklarna i ämnet. Men ingen av dessa länkades till vår artikel. Inte heller den senaste artikeln i Slussen-frågan är länkad.

Däremot finns det länkar till alla övriga artiklar i frågan. Någonting som vi har påtalat och ifrågasatt, utan att man från Svenska Dagbladets sida ens bemödat sig att svara. Handlar det bara om rena misstag, eller ligger det en medveten tanke bakom tidningens agerande?

Någon skulle kanske kalla det här för en massmedial härskarteknik. Eller ”osynliggörande”, för att använda en vedertagen term.

Jag har nu tagit två exempel. Ett allvarligt, eftersom det styr, påverkar och manipulerar gemene mans sympatier för fascisterna på höger- respektive vänsterkanten. Och ett mindre allvarligt, eftersom det ju bara handlar om en ren debattfråga.

Offren är samma i båda fallen. Det handlar inte om de som hängts ut eller skrivit debattartiklar som göms undan. Offren är tidningarnas läsare, som blir vilseledda och lurade när man inom massmedia agerar oärligt.

Bloggandet är delvis ett svar på detta beteende. Massmedias självbild är att de strider för det fria ordet, och ser till att människor får veta vad de bör veta. Allmänhetens bild är annorlunda, och förtroendet är bra mycket mindre än man från massmedias sida vill erkänna. Att det förr eller senare kommit en reaktion på detta torde inte vara så märkligt. Bloggandet och den tilltro många sätter till bloggarna är helt enkelt ett underbetyg åt traditionell massmedia, samtidigt som det visar att mediekonsumenterna blir allt mer källkritiska.

Och det här underbetyget innehåller ett budskap till gammelmedia:

”Vi litar inte längre på er, så nu tar vi till djungeltelegrafen istället.”