Odell har rätt, konsthatet växer

I en intervju i DN säger Konstfack-studenten Anna Odell att konsthatet växer. Och det har hon nog helt rätt i. I alla fall upplever jag att föraktet och hatet mot den moderna konsten växer hos vanligt folk.

Tyvärr vägrar konstnärerna att inse att de själva bär skulden för det.

Visserligen är det nog fel att påstå att de inte inser sin egen skuld. Jag tror att de gör det. Men de vill inte erkänna det utanför sina egna kretsar. Eller att den moderna konsten har många problem. Det största problemet är kanske det med trovärdigheten. Som bygger på att konstnärernas auktoritet erkänns av omvärlden. Gör den inte det har konstnärskretsarna degenererat till en klubb för inbördes beundran.

I det läget kan konstnärerna inte annat än att bita i det sura äpplet, och acceptera att de inte längre är konstnärer. För konst är inte en absolut vetenskap. En erkänd matematiker har en auktoritet som inte går att ifrågasätta. Allt en matematiker gör är reproducerbart och falsifierbart. Det är alltså akademiskt. Sådana är de krav som ofta ställs på en vetenskap. Oavsett vad omvärlden tycker om en matematiker är denne en matematiker så länge dennes uträkningar bygger på att två plus två blir fyra.

Mina områden, kommunikation, interaktion och design, är mer flytande. Det handlar om mjuka vetenskaper. Men det handlar ändå om att resultat ska vara reproducerbara och falsifierbara, eftersom kommunikationsvetenskapen trots allt är en vetenskap. Genomför du olika studier men med samma förutsättningar brukar du vanligtvis komma fram till samma resultat, förutsatt att du baserar din forskning på existerande och godkända rön.

De kraven kan man däremot inte ställa på konst. Konst är varken reproducerbar eller falsifierbar. Konst är någonting subjektivt. Den som är konstnär är det endast tack vare att andra erkänner denne som just konstnär. Och att denne i sin tur erkänner auktoriteten hos de som erkänner honom eller henne.

Vad kan då det leda till för konsten? Jo, att vi får konkurrerande kretsar och sammanslutningar som var för sig gör anspråk på att bestå av riktiga konstnärer som skapar äkta konst, men som inte erkänner äktheten hos konkurrenterna, och det är det jag tror är på väg att ske nu. Allt som krävs är egentligen att man förnekar auktoriteten och trovärdigheten hos den som kritiserar och ifrågasätter, och sedan vänder sig till någon annan för bekräftelse. Vilket många konstnärer dessvärre gör. Bra för egot. Men förödande för trovärdigheten.

Den här problematiken borde man som konststuderande vara medveten om. Men frågan är om så är fallet, eller om man inom konstnärskretsarna hellre vänder taggarna utåt och slår ifrån sig all kritik och allt ifrågasättande. Då är nog konsten illa ute, är jag rädd.

Konsthatet växer. Och det är konstnärernas fel.

Kanske underblåser konstnärena själva konstföraktet?

Debatten om Konstfack och om konsten som sådan fortsätter. Rektorn bjuds nu in av riksdagen för diskussioner. Exakt vad som ska diskuteras återstår att se. Samtidigt ska konst- och kulturtyckaren Jessica Kempe göra ett försök att försvara konsten.

Dessvärre lyckas Kempe mest bara befästa det konstförakt som hon anklagar andra för att underblåsa.

Konsten har nämligen fastnat i en ond cirkel av självmotsägelser. Det saknas definitioner av vad som är konst, liksom när konst är bra respektive dålig. Detta är frågeställningar som måste redas ut. Tyvärr bidrar Kempe endast med den gamla vanliga härskarretoriken som kultureliten gärna hemfaller åt när de ifrågasätts. De som ifrågasätter konsten ”förstår” inte, och därmed är de ”fientliga” mot konsten som sådan. Det är som vanligt när man vill undvika en svår diskussion som man inte har en chans att vinna. Kempes svar ser i övrigt ut att vara upphittade i botten av ett rödvinsglas.

Men inte alla konstnärer gör ett så dåligt intryck. I måndags hade jag en kort men givande diskussion med en konstnär, som jag upplever har en ganska pragmatisk och seriös inställning till sitt eget konstnärsskap. Men tyvärr så visade många av hennes svar på just de här problemen vi har med konsten av idag. Som att den är motsägelsefull och inte håller för en granskning från någon utomstående. Så hur svarade hon på våra frågor?

Först och främst, vad är konst? Jo, det är någonting som skapas av en konstnär. Det kan vara vad som helst. Men bra konst ska gärna bryta mot normer och konventioner, och stimulera människan till tanke. Vilket jag själv gärna vill se som lite rebelliskt och upproriskt, att konsten inte ska underordna sig regler hur som helst. Konst ska inte behöva godkännas av andra.

OK, det köper jag.

Men vem är då en konstnär? Ja, där går åsikterna isär. Enligt konstnären i fråga ska en konstnär ha läst en konstutbildning (t ex på Konstfack), eller vara en så pass skicklig autodidakt att han eller hon har fått ett erkännande av andra konstnärer. Vem som helst ska med andra ord inte få kalla sig konstnär.

Nu blir det problem. Det här synsättet strider ju mot den första punkten. För att bli en konstnär måste man alltså underordna sig de normer och regler som andra konstnärer har satt upp, och få deras godkännande. Eller bli godtyckligt godkänd? Samtidigt är de etablerade konstnärerna ofta snabba på att försvara den konstnärliga friheten. Att konst inte ska behöva ett erkännande av någon annan för att få vara konst. Ett av de konstnärsembryon som intervjuas i DN anser att det är ”obildat” att påstå att någonting inte är konst, underförstått att bara en riktig konstnär har rätt att uttala sig om det. Någonting som tas upp i en av SvDs ledare, och jag kan bara hålla med ledarskribenten.

Ja, hur går det ihop?

En annan fråga är vem konsten existerar för. Där finns det inget bra svar, enligt konstnären. Vissa skapar för andra, andra skapar för sig själva. Det argumentet köper jag. Om man vill lägga 3-5 år på Konstfack bara för att kunna titulera sig som konstnär är det upp till var och en. Däremot köper jag inte argumentet att det bara är erkända och utbildade konstnärer som får kalla sig för konstnärer. Konst är nämligen inte mätbart på samma sätt som andra ämnesområden, och vem har då rätt att avgöra vem som är konstnär? ”Andra konstnärer”, svarar konstnärerna. Men om de etablerade konstnärernas auktoritet inte respekteras av omvärlden då? Då faller det resonemanget platt.

Vi kan formulera konstens problem som ett trovärdighetsproblem. Motsägelser har alltid den effekten. Släng in ett par cirkelresonemang, och så är vi vid debatten om det studenterna på Konstfack har ägnat sig åt.

Det finns bra konst, och det finns dålig konst. Kanske måste vi inse att alla konstnärer inte skapar bra konst, liksom att det kanske skapas en hel del bra konst av de som inte är erkända som konstnärer?

Och borde man inte som konstnär inse att det är bra att framstå som någonting mer än bara ett arrogant pretto med ett gigantiskt messiaskomplex, som är både döv och blind för all form av kritik?

Vad är då konst?

Ja, vad är konst? Det är en fråga som ofta sysselsätter mig. Min egen definition är ganska enkel: Konst är misslyckad kommunikation. Inte alltid, men när man misslyckas i sin kommunikation kan man alltid försöka försvara sig genom att kalla det för konst. Någonting som innefattar ett budskap, men där avsändaren inte vinnlagt sig om att göra det förståeligt och begripligt för mottagaren. Själva motsatsen till kommunikation alltså, där det handlar om att anpassa sitt budskap efter mottagaren, så att det verkligen når fram. Därav många konstnärers så typiska försvar när deras verk faller platt: ”Den som kritiserar mig förstår inte budskapet.” (Nej, och kejsaren är ju inte naken, men det är bara de riktigt goda och förståndiga som kan se kläderna.) Av den anledningen blev jag inte så förvånad när det här försvarstalet dök upp i SvD.

Men det är den hårda sanningen. Om du som konstnär har skapat ett verk som ingen förstår är det inte fel på betraktaren. Felet ligger hos dig, som har gjort ett dåligt arbete med oklart budskap.

Men det känns som om begreppet ”konst” blir allt mer urlakat och urblekt med tiden. Det sker i takt med att konsten degenererar till en simpel jakt på uppmärksamhet och personlig bekräftelse för konstnärerna. Visst finns det bra konstnärer, som skapar konst som både uppmärksammas och förstås. Och som väcker tankar hos mottagaren. Det är också någonting som jag anser vara bra konst. Någonting man förstår, men som samtidigt stimulerar en till ytterligare tankar och funderingar. Sedan finns det rent slask.

Ett bra exempel på det är konstfacksbråket, som nu JO-anmäls.

Att det JO-anmäls tycker jag är bra. Vi kan nämligen behöva räta ut en del frågetecken kring vad som egentligen är konst, och vad som bara är rena dumheter och idiotiska tilltag. Tanken med konst är ju att det ska vara fråga om någonting som är svårt och som ställer krav på artisten bakom verket i fråga. Att det t ex kräver mycket tankeverksamhet eller abstrakt tänkande.

Den här konstfacksstudenten har visserligen lyckats med att få en väldigt dum idé. Men är det konst? Är inte dumma idéer någonting som vi alla får lite då och då? Men som vi – om vi har kontroll över våra impulser – inte omsätter i handling? Det finns ingenting unikt med det här ”konstverket”. Falsklarm och dåliga pranks drabbar våra myndigheter väldigt ofta. Men oftast rör det sig om ungdomar som inte begriper bättre. Här handlar det ju om en konststudent som bör vara någorlunda mogen och vuxen.

Inser hon att det hon har gjort kanske leder till att nästa människa faktiskt hoppar?

Varför? Jo, därför att många ställer sig på broräcket för att de verkligen vill göra slut på sig. Men räddas genom att förbipasserande ringer polisen, och pratar med dem tills polisen kommer fram.

Men hur blir det nu, om folk börjar betrakta självmordskandidater som urspårade konststudenter? Eller om polisen utgår från att sådana larm är pranks, och nedprioriterar dem?

Det är verkligen synd att våra skattepengar finansierar detta.

Snart börjar våren. Med Vårsalongen.

Jag ligger (eller sitter) hemma med en förkylning eller flunsa som inte vill ge med sig. Men vad gör det, när Liljevalchs är redo att slå upp dörrarna till Vårsalongen?

Till den 29:e mars har de öppet, och i år bara måste jag gå dit. Det har gått för många år sedan sist. För många ursäkter. Ont om tid, ont om pengar, ont om sällskap. Men man kan inte gå på Liljevalchs vårsalong utan någon annan konstintresserad människa som sällskap, eller hur?

Men jag väntar nog i några veckor ändå. Vädret är viktigt. Det måste vara lite vårväder, om känslan och stämningen ska bli den rätta. Och jag vill ha lite mer vinter innan dess.