Elisabet Anderssons nya grannar

Efter att med Elisabet Andersson i spetsen ha bedrivit en osaklig och vilseledande kampanj mot Västra City visar det sig nu att SvD är på väg att flytta in i den första byggnaden att stå klar i den nya stadsdelen. Än mer underhållande blir det när det visar sig att även Aftonbladet är en av de nya hyresgästerna.

Jag skrattade gott när jag läste detta. Dels för att Elisabet Andersson på SvD bedriver osaklig sensationsjournalistik som skulle platsa bättre i Aftonbladet än i en tidning som av vissa fortfarande anses vara relativt seriös, dels för att hon för bara ett par veckor sedan försökte angripa Västra City genom en artikel byggd på en förfalskad skiss av hur det nya området är tänkt att se ut.

Jadu, Elisabet. Nu får du dela hus med sensationspressen, som du så hårt jobbat på att få SvD att efterlikna. Det är väl bara att knacka på och be om ett nytt jobb, så har du slutligen funnit dig till rätta?

Antisemitist javisst?

Dagens kanske mest missbrukade begrepp är antisemitism. Vad är egentligen en antisemit? Jo, det är en person som föraktar eller är fientligt inställd mot judar. Det är ett ganska gammalt begrepp, som kommit att symbolisera ett väldigt gammalt problem, nämligen förföljelse av judar. Judarna har som folkgrupp varit utsatta för förföljelser sedan urminnes tider. Någonting som vi inom Europa ska vara allt annat än stolta över.

Tyvärr har detta begrepp allt mer börjat missbrukas som en del av pro-israelisk propaganda. Benämningen ”antisemit” används slentrianmässigt som en form av härskarteknik mot de som kritiserar Israel och dess politik. Eftersom begreppet är så stigmatiserat och förknippat med några av de mörkaste kapitlen i Europas historia hoppas man på så vis att den som blir utmålad som antisemit ska dra öronen åt sig, och därmed får man tyst på kritiken. Ibland fungerar det, ibland inte. Den som är mån om att vara politiskt korrekt väljer kanske att hålla inne med sin kritik, snarare än att bli stämplad som antisemit eller nynazist.

I den bemärkelsen är det fråga om en väldigt effektiv härskarteknik, speciellt när den används av israeliska politiker och medier. Oavsett vad kritiken handlat om tystnar den, och debatten styrs omedelbart över till att handla om huruvida den som för fram kritiken har ett par gamla brunskjortor hängandes i garderoben: ”Vill du att dina grannar, vänner och arbetskamrater ska få reda på att du i hemlighet sympatiserar med Hitler och önskar att koncentrationslägren tas i bruk igen? Inte? Nåväl, då föreslår vi att du slutar att bråka när vi river husen för några palestinska familjer, för någon av dem hade ju en svåger eller kusin som var självmordsbombare.”

Personligen tycker jag att det här beteendet är ett hån mot de människor som föll offer för Hitlers galna idéer under första halvan av 1900-talet. De människor som dog i koncentrationslägren hamnade inte där för att de hade gjort någonting speciellt, utan bara för att de råkade bekänna sig till en religion eller folkgrupp som inte passade in i nazisternas ariska världsbild. Deras lidanden exploateras nu hänsynslöst av slipade politiker som försöker skapa paralleller mellan kritiken mot Israels beteende i mellanöstern, och de folkmord som skedde i Hitlers koncentrationsläger.

Frågan är dock om det inte innebär att begreppet urlakas och förlorar sin betydelse? Är inte det här ett bra exempel på att man inte ska ropa ”vargen kommer” förrän vargen verkligen dyker upp?

Jag har själv läst artikeln i Aftonbladet där någon publicitetshungrig journalist skriver om att israeliska soldater stjäl organ från unga palestinier som de nyss dödat. Personligen tycker jag att den artikeln är ett lågvattenmärke, till och med för Aftonbladet. Boström, eller vad han nu heter, presenterar inga som helst bevis för påståendet att israelerna snor palestiniernas organ. Bara en konspirationsteori som visserligen är möjlig i teorin, men som troligtvis inte skulle hålla för en närmare granskning. Det finns mer troliga förklaringar till att den döde palestiniern hade skurits upp och sedan sytts ihop igen. Kanske för att han hade opererats för sina skottskador, men sedan avlidit? Artikeln nämner inte ens det som en möjlig förklaring.

Brännvinsjournalistik när den är som bäst. Och en underbar kombination av att dels ta den tidning som har i särklass lägst trovärdighet, och dessutom lägga nyheten under ”kultur”, den bilaga som i sin tur har lägst trovärdighet internt.

Men hur valde då Israel att bemöta det här? Jo, givetvis genom att börja skrika om antisemitism. Oväntat? Nej. Och i vanlig ordning tycks den här slitna gamla härskartekniken ge effekt. Nu handlar inte längre diskussionen om huruvida det ligger någon sanning i den här artikeln (någonting som jag själv tvivlar på, man skjuter inte någon i bröstet och magen med ett militärt vapen om man vill åt organen, det blir liksom bara pölsa av alltihop då), utan om en antisemitistisk konspiration bland de som försvarar publiceringen.

Vad innebär det här för Israels trovärdighet i det långa loppet? Hur blir reaktionerna när det visar sig vara fråga om verklig antisemitism, om alla vant sig vid att Israel bemöter all kritik med motanklagelser om just antisemitism? Jag kan hålla med Aftonbladets Jan Helin om att det är obehagligt att se det israeliska propagandamaskineriet dra igång, och utmåla folk som antisemiter till höger och vänster. Frågan är bara hur länge det håller – när ska folk lära sig att den typen av anklagelser är just en härskarteknik som används för att slippa ta en diskussion om den verkliga frågan?

För övrigt tycker jag att vår Israel-ambassadör borde bytas ut. Tydligen förstår hon inte att vi trots allt har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, och att statliga företrädare inte ska lägga sig i sådana frågor.

Länkar: SvD, SvD, DN

Urspårad blockpolitik?

Jag uppskattar det politiska engagemanget för riktiga höghastighetståg i Sverige. Det började bra med ett upprop för en höghastighetsbana som flera svenska lokalpolitiker står bakom. Det som följdes av ett kanske inte riktigt lika skarpt inlägg från Karin Svensson-Smith i Mp, som föreslog att vi skulle bygga höghastighetsbana på de befintliga motorvägarna. Det tyder på att Svensson-Smith har svårt att skilja på begreppen ”höghastighetsbana” och ”snabbspårväg”. Att bygga snabbspårväg på befintliga gator och vägar är fullt möjligt. Höghastighetsbanor kräver mer. Vi kommer inte att få se några TGV-tåg susa fram i 320 km/h på snabbspårvägen mellan Sickla Udde och Alvik, om Svensson-Smith tror det.

Idag dök det upp en replik från socialdemokratiskt håll som dömer ut den franska teknik som föreslagits.

Nu känns det mest som om de svenska höghastighetssatsningarna kommer att skjutas i sank av den gamla vanliga blockpolitiken. Småaktig och småsint blockpolitik, där man ifrågasätter initiativ enbart på ideologiska grunder. Jag blev rent ut sagt förbannad av att läsa dagens debattartikel, som är skriven av socialdemokraterna Roland Sundgren och Clas Lundberg.

Sundgren och Lundberg vill med sin artikel göra gällande att det finns svensk teknik och kompetens på området. Teknik som är billigare än den ”svindyra” franska tekniken. De konstaterar att vi med svensk teknik kan fortsätta att köra på befintliga spår, eftersom den har ”förfinats” och gör hastigheter ”upp till 350 km/h” möjliga. I teorin. Det är säkert rätt och riktigt, bortsett från att det svenska hastighetsrekordet idag ligger på drygt 300 km/h.Liksom att företaget bakom Regina är Bombardier, och det är inte svenskt utan kanadensiskt. Därför spårar deras logik ur när det visar sig att deras slutsats är att vi inte ska satsa på riktiga höghastighetsbanor, utan fortsätta att köra på de spår och banvallar som har anor från 1800-talet.

Det får mig att undra om herrarna överhuvudtaget förstår vad det är fråga om.

Visst är det möjligt att köra i hastigheter upp till 300 km/h på de svenska järnvägarna. Men det handlar om ett rekord, som sattes på en kort järnvägssträcka som är anpassad för hög fart, av ett specialanpassat reginatåg utan passagerare. Men att slå hastighetsrekord är inte samma sak som att hålla en konstant hög hastighet! De dryga 300 km/h som reginatåget kom upp i ska alltså jämföras med det franska rekordet där ett TGV Duplex kom upp i drygt 570 km/h:

Den konstant höga hastigheten är en förutsättning för att det ska löna sig med höghastighetståg. Hur stor nytta har vi egentligen av svenska ”höghastighetståg” som kan hålla 300 km/h på några enstaka mil av de svenska järnvägarna, om de måste begränsa sig till en maxfart om 160-200 km/h i övrigt, eftersom spåren inte klarar mer?

Vad innebär då den här ”svindyra franska tekniken” som Sundgren och Lundberg dömer ut? Jo, speciella banor som är anpassade för riktigt höga farter. Precis samma banor som vi måste bygga om vi ska kunna hålla 300 km/h med våra egna tåg. Att köpa in franska tågset av AGV- eller TGV-typ är inte så rysligt dyrt. Det kan till och med bli billigare än att utveckla egna, eftersom vi då är med och delar på utvecklingskostnaderna med alla andra som använder systemen. Så vad är det då som kostar? Jo, det är är själva banorna. Där har vi den felande länken i det svenska konceptet. Vi har redan idag förhållandevis snabba tåg, men så länge vi kör dem på banor som inte tillåter höga hastigheter kommer de givetvis inte att komma upp i några högre hastigheter. Att satsa på snabbare tåg vore som att skaffa en apsnabb sportbil som Koenigsegg eller Bugatti, och sedan försöka köra fort på krokiga grusvägar ute på landsbygden.

Är Sundgren och Lundberg själva medvetna om att det är just banorna som är problemet? Eller såg de bara en chans att angripa det borgerliga blocket? Anders Borg, som hellre ser att vi satsar på nya motorvägar är nog tacksam för den hjälp han oväntat fått från socialdemokratiskt håll.

Det kanske blir ganska bra, trots allt

Idag tog jag ihop med Yimby-kumpanen Gustav Svärd en sväng förbi kvarteret Snöflingan. Snöflingan är ett komplex som byggs på Kungsholmen, och som nu börjar bli klart. Vi har alla varit lite nyfikna på det, eftersom vi varit lite kluvna till projektet. Det är trevligt att det byggs bostäder och hotell på den gamla trafikplatsen. Men flera av oss har samtidigt haft lite onda aningar om skalan och utförandet. En koloss liknande Trygg Hansas (k-märkta) huvudkontor nere vid Klara Sjö, med monoton arkitektur som bara ser ut som en stor blaffa i stadsbilden?

Nej, faktiskt inte. Det börjar se ganska trevligt ut. Trots att det tekniskt sett handlar om ett enda kvarter har byggherren gjort ett bra jobb med att variera arkitekturen så att det ser ut som flera huskroppar i en liten kluster. Och de har lyckats få staden att fortsätta fram till Lindhagensplan, efter att den liksom ”dött ut” av de kantiga funkishusen uppe vid Fridhemsplan.

Bostadsdelen är av traditionell nyfunkis. Arkitektonisk mellanmjölk, alltså. Sticker inte ut, ser inte fel ut, men innebär inte heller någon aha-upplevelse för betraktaren. Ett hus att bo i, med andra ord. Hotelldelen ser däremot lite roligare ut. Inte direkt spännande, men visar ändå på ett nytänk.

Kvarteret Snöflingan

Hotelldelen

Vi passade även på att gå på kaninspaning. Och hittade en liten krabat som försökte gömma sig i gräset i mitten av Lindhagensgatan. Där kunde den nya spårvägen få gå, tyckte vi, så kaninen bör nog tänka på att flytta om den vill ha sina kaninhål i fred. Spårvagn på gräs är faktiskt en ganska bra idé. Det ser framförallt trevligt ut, och gräset ger även en del ljudisolering.

It's a wabbit

Jag noterade även att tecknen på att Yimby är ett i sanning tvärpolitiskt nätverk blir fler. YimbyGBG har nämligen blivit anklagade för att vara sossar av någon krönikör på Göteborgsposten. Här i Stockholm brukar de mer rödgrönt orienterade anklaga oss för att vara borgerliga. Eftersom alla anklagar oss för att tillhöra det motsatta lägret kan vi väl dra slutsatsen att vi verkligen är tvärpolitiska?

Dubbelmoralisten Ohly

I SvD kan vi nu läsa om att vänsterpartiets partiledare Lars Ohly tycker att det är fel att folket ska få stå för kronprinsessans nya bostad, Haga slott. Bostad borde de enligt Ohly kunna fixa på egen hand.

Tydligen ska inte samma regler gälla för riksdagsledamöter. Det är nog fler än jag som minns den här lilla historian, när Lars Ohly själv för några år sedan först hyrde en bostad i andra hand till vad som kan räknas som skälig hyra med tanke på läge och standard, och sedan i efterhand försökte få tillbaka de pengar han betalat i överenskommen hyra. Att han handlade ohederligt var det minsann inte tal om, i alla fall inte om vi får tro hans egna ord:

Det är precis så här man ska gå till väga. Man ska skriva kontrakt. Man ska hyra. Och sedan ska man klaga i efterhand.

Jo. Riksdagsledamöter har det ju så knapert, eller hur? Lars Ohly, du är en dubbelmoralist.

Stad eller grönsaksland?

Idag har SvD flera artiklar om förtätningen och utvecklingen av Stockholm inne i tidningen.  Att läsa dem är ganska intressant, eftersom de visar hur olika syn olika människor har på utvecklingen.

Min urbanistbuddy Anders talar i en artikel om hur bra det är med en tät stad ur en ekologisk aspekt (kortare avstånd = färre transporter = bättre underlag för miljövänlig kollektivtrafik = mindre utsläpp per capita), samtidigt som en äldre dam i en annan artikel försöker göra gällande att tätt byggande innebär miljöförstöring. En ganska typisk åsikt bland de som inte ser längre än till närmaste gräsmatta, och som inte tänker på att det är transporterna som orsakar en stor del av utsläppen. Man ser inte skogen för alla träd, så att säga.

Det är intressant analysera debatten. Då ser man att det till stor del är en generationsfråga. De yngre människorna vill att vi ska bygga nytt och tätt, medan de äldre vill att vi ska sluta bygga eftersom de tycker att staden är färdigbyggd.

Vem ska man lyssna på i den frågan?

För min del är valet lätt att göra. Byggandet är en framtidsfråga, och framtiden hör till de yngre människorna. Därför ska de yngre avgöra vad som ska göras med staden, eftersom det är de/vi som påverkas av besluten.

Vad tycker du? Ska vi låta stadens framtid avgöras av de som ska leva i den framtida staden? Eller ska vi lyssna till de som inte själva kommer att få uppleva framtidens Stockholm?

Galet, men kanske bra ändå

Så nu ska alltså Koenigsegg bli SAABs nya ägare? Galet? Galet! Men kanske är det inte så dumt, ändå.

Många har reagerat på ungefär samma sätt. Koenigsegg, en liten tillverkare av väldigt exklusiva sportbilar, ska ta över folkhemstraktor nr 2? Kan det verkligen fungera?

Jo, jag trot att det kan göra det. Min spontana reaktion var att det lät som ett skämt. Vad skulle Koenigsegg kunna tillföra SAAB? Vem köper egentligen SAABs bilar? Vem riktar de sig mot? Vad har varumärket SAAB för kärnvärden?

Enligt min åsikt är svaret att det är just varumärket SAAB som kan vinna på detta. För SAAB har ett väldigt oklart varumärke. Ingen klar position. Jämför med Volvo. Vad tänker du på om jag säger ”Volvo”? De flesta svarar någonting i stil med säkerhet och pålitlighet. Värden som Volvo har varit väldigt måna om att knyta till sitt varumärke, och det gör det varumärket starkt.

I det avseendet är SAAB som varumärke ett misslyckande. För det finns inga klara värden att förknippa med det varumärket. SAAB är den där svenska bilen som inte är Volvo, ungefär. Som riktar sig mot allt och alla. En slags udda sportbil som inte är bäst i något avseende. Och det gör SAABs bilar svårsålda, eftersom det inte finns någon klart definierad målgrupp att rikta in sig på.

Kanske kan Koenigsegg, som ju lyckats profilera sig som en exklusiv tillverkare av väldigt snabba sportbilar få bukt med de problemen hos SAAB. Lyckas de så kommer SAAB kanske att börja sälja bra igen. För då vet man vem man ska rikta sig till.

Eller kanske inte. Men det är väl värt ett försök? Vore ju trevligt med ett helsvenskt bilmärke igen, eller hur?

Gammelgäddan ryter till

Som den piratpartist jag för tillfället är gläds jag åt att vi får lite draghjälp av Jan Guillou så här på själva valdagen. Ironiskt nog tror Guillou, som den gammelgädda han är, att han med sin krönika slår ett slag mot Piratpartiet. Men likväl slutar det med en halvmiss som han sänker sig själv med. Någonting som Guillou verkar ha satt i system att göra.

Så vad gör han då för fel? Tja, först och främst börjar han med att lyfta fram sig själv som den offentliga debattens kanske största IT-analfabet. På sätt och vis är det roande, för han försöker framställa sin oförmåga att hålla sig uppdaterad med dagens samhälle som en styrka. Själv har jag svårt att se hur någon som en gång i tiden hade ett gott rykte som undersökande journalist blir mer trovärdig av en borttappad inlärningsförmåga.

Ännu ett tecken på hur han lever kvar i det förgångna är Guillous sätt att ondgöra sig över den ”ytterst aggressiva nätmobb” som han anser omger piratpartiet. Ja, på Jan Guillous tid, innan Internet och bloggarna slog igenom, hade ju massmedia (eller ”riktiga medier” som Guillou föredrar att kalla gammelmedia) monopol på det fria ordet. Då fick man som journalist stå oemotsagd, hur dumma saker man än kläckte ur sig. Men likt många andra gammelgäddor verkar Guillou anse att det fria ordet nu har blivit lite för fritt.

Guillou fortsätter sitt utbrott med att försöka likna gratisböcker på nätet med bloggar, som han sedan försöker nedvärdera. För bloggarna har ju ingenting att säga, om vi får tro Guillou. I Guillous värd är det bara journalister inom ”riktiga medier” som ska få komma till tals. Och han verkar tro att folk delar hans syn på bloggarna kontra gammelmedia. Med andra ord tycks han ha missat att bloggarna har en stor del i att han nu känner sig tvingad att skriva sin krönika. För vad hade Piratpartiet varit idag, om det inte varit för just bloggarna och den bloggbävning som startades pga FRA-lagen?

Hur har han kunnat missa det? Hur kan Guillou undgå att förstå att det som drar väljare till Piratpartiet inte är tanken på fri fildelning, utan snarare de integritetsfrågor som de övriga partierna fullständigt skiter i? Jag tror att det hade varit annat ljud i skällan om den här debatten hade ägt rum för 20-30 år sedan, då Guillou fortfarande var en framstående journalist. Men nu är han mer rädd om sina egna tillgångar, och struntar fullständigt i de frågor som rör samhällsutvecklingen och våra medborgerliga rättigheter. Ändå försöker Guillou sitta på två stolar samtidigt, och kräva att bli trodd för att han en gång i tiden var journalist. Det förtroendet bygger på Guillous rykte som en rebell som vågar gå emot etablissemanget och samhället i sin jakt på sanningen. Den bilden börjar väl blekna betänkligt nu?

Det finns enligt min åsikt inte mycket som så tydligt illustrerar skillnaden mellan det gamla och det nya som just Jan Guillou gör. Allt viktigt sker idag på nätet. Det försöker Guillou in i det längsta blunda för, eftersom han inte förstår sig på den miljön. Har gammelgäddan snärjt in sig i vassen? Nu är kanske pengarna viktigare än sanningen?

När fan blir gammal blir han religiös.

Jag ska rösta pirat den 7:e. Ska du?

När Piratpartiet dök upp på den politiska scenen var det många som avfärdade dem som knasbollar, djupingar och idealister. Jag delade den synen på partiet. I viss mån gör jag det fortfarande. Ändå kommer jag att rösta på dem i EU-valet den 7:e. Och det tycker jag att även du ska göra, oavsett var du egentligen står politiskt sett.

Varför?

Det handlar om kommunikation. Att lägga en röst på Piratpartiet innebär att den rösten blir till ett viktigt budskap till de etablerade partierna. Nämligen att vi fortfarande lever i en demokrati, och att väljarna har makten att rösta bort dem om de inte sköter sig; De har inte skött sig, och nu är det dags att de får en varning som gör dem uppmärksamma på hur illa ställt det är med förtroendet hos många väljare.

Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det går inte att komma ifrån det. Piratpartiet har inga tankar kring hur samhället ska skötas. Ingen vet var Piratpartiet står i skattefrågor. Piratpartiet tycker ingenting speciellt om arbetsmarknadspolitiken. Men i ett fåtal frågor har de en klar och uttalad ståndpunkt. Frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet. Väldigt viktiga frågor, alltså. I de frågorna har de etablerade partierna däremot inget klart budskap, även om de vill få sina väljare att tro det.

Det är i sig skäl nog att rösta på Piratpartiet. När den borgerliga regeringen viker sig för krav och direktiv som åsidosätter det svenska folkets behov av rättssäkerhet, personlig integritet och trygghet för att gå ett fåtal kapitalstarka industrier till mötes sviker de sina väljare. Det är nästan värre än så. De säljer sina väljares frihet till högstbjudande. De kastar sina väljare åt lejonen.

Visa dem att det inte är OK genom att rösta på Piratpartiet den 7:e. Eller förtidsrösta redan idag. Strunt i hur, men se till att rösta! Annars bidrar du indirekt till att skapa ett samhälle där stora företag inom medie- och nöjesindustrin idkar rovfiske bland vanliga svenska medborgare, som trots att de är oskyldiga kan komma att dömas till stora skadestånd i rättsprocesser där de inte har någon möjlighet att försvara sig. Så fungerar det nämligen i civilrättsliga mål. För upphovsrättsindustrin handlar det här inte om rättvisa, utan om affärer. De har hittat en ny affärsmodell.

En röst på Piratpartiet är en röst mot en sådan framtid.

Mymlan och Aftonbladet tycker också att du ska rösta. Men på vem?

Ta SvDs sensationsjournalistik med en nypa salt

Elisabet Andersson på SvDs kulturredaktion arbetar träget vidare i sin strävan att skydda Stockholm från all form av utveckling och förändring. Nu påstår Andersson att en ”rivningsvåg” hotar stadens k-märkta byggnader. Vad menar hon? Ska slottet bli parkeringshus? Kommer koppartälten i Haga att bli mässhallar? Ska Gamla stan jämnas med marken för att ge plats för skivhus som i Alby eller Tensta?

Rivningsvåg.

Smaka på ordet. ”Rivnings-våg”. Det låter ju onekligen som någonting stort. En tsunami som inte går att hejda, håll dig ur vägen eller följ med, ungefär? Och då kan vi väl utgå från att det ska rivas både här och var i Stockholm, utan urskiljning eller finess? Vågen tar allt som kommer i dess väg!

Nej, så illa är det inte. Men vilken grund finns egentligen för detta påstående?

Jo, staden är på väg att riva en liten tillbyggnad som tillkom ganska sent till Tobaksmonopolet på Södermalm. En ganska ful byggnad, dessutom. Förmodligen är det därför det inte finns någon bild på den i artikeln. Detta ska då göras för att ge plats för bostäder och kontor, och en modernisering av övriga Tobaksmonopolet. Är det verkligen fråga om en ”rivningsvåg” i det här fallet? Inte direkt, om du frågar mig.

Eftersom det är en artikel skriven av just Elisabet Andersson, och den är publicerad på SvD Kultur ber jag dig att vara ytterst kritisk när du läser den. Journalistens namn är en anledning till att ifrågasätta objektiviteten i artikeln.

Pekade jag just ut en enskild journalist? Jo, det gjorde jag. Det gör jag inte ofta och inte gärna, eftersom jag tycker att det är ganska fult att göra så. Nästan ociviliserat. Vanligtvis hör sådana grepp inte hemma i en seriös debatt.

Men när det som i det här fallet handlar om en individ som gång på gång producerar starkt vinklade och i vissa fall rent felaktiga artiklar är det dags att säga ifrån. Elisabet Andersson är samma journalist som i en annan artikel påstod att Länsstyrelsen i Stockholm säger nej till höga hus. Henes källa var en tjänsteman på Länsstyrelsen. Senare trädde den namngivne tjänstemannen själv fram och upplyste om att det Andersson skrivit var starkt vinklat, och att det rörde sig om ett citat ryckt ur sitt sammanhang.

Är detta ett passande beteende för den som arbetar som journalist på en av landets största dagstidningar?

Är inte en av Svenska Dagbladets grundläggande kvalitéer just den här pålitligheten, att man som läsare ska kunna vara säker på att det är fråga om en tidning befriad från sensationsjournalistik? Andersson borde reflektera lite över det faktum att det är just de läsare som har förtroende för henne som journalist som hon är mest oärlig mot. Vi som sedan tidigare vet hur det är ställt med objektiviteten i hennes artiklar tar som vanligt det hon skriver med en nypa salt, och orkar kanske på sin höjd skriva ett surt blogginlägg om det.

Men överlag ska man väl som journalist sträva efter att vara objektiv? Eller gäller inte den regeln på kulturredaktionen på SvD?

För att återgå till den här påstådda ”rivningsvågen” så är det rent nys. Ja, en del blåklassade byggnader är hotade. Men det beror främst på att stadsmuseet försökt skydda i princip alla byggnader som stått längre än 10-20 år. Därför får man inte tilläggsisolera betonghusen i miljonprogrammets förorter. Därför höll rivningen av den gamla och öde postterminalen vid Klarabergsgatan på att gå om intet, men där hann stadsmuseet lyckligtvis inte blåklassa byggnaden innan den revs. Blåklassning innebär, som Per Ankersjö så nyktert konstaterar på sin blogg ett otyg för fastighetsägare och hyresgäster. I princip innebär det att man inte får modernisera eller förändra huset. Jobbigt om det handlar om en gammal fastighet utan vare sig el eller rinnande vatten. Än värre är att blåklassningen innebär att allt ekonomiskt ansvar hamnar hos fastighetsägaren. Så jag håller med Ankersjö, det behövs en del lagändringar för att stilla den här klåfingrigheten hos stadsmuseet. Om staden själv fick betala för underhållet av de blåklassade byggnaderna skulle den här okynnesmärkningen upphöra. Eller?

Vad som görs är att vi nu rättar till en del misstag som gjordes under den riktiga rivningsvågen för 50 år sedan, dvs Norrmalmsregleringen. Att journalister och kulturpersonligheter sedan drar paralleller mellan klara-rivningarna och dagens punktinsatser för att förbättra och förtäta staden är rent ut sagt historielöst.