Lovande visioner för västra City

Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.

För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.

Jag tycker personligen att planerare och arkitekter en gång för alla borde lära sig av med det oskicket, eftersom volymstudier lämnar stort spelrum för missförstånd bland de som inte vet vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?

Men nu är skadan redan skedd, och allt fler av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.

Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? I mina ögon vore det i alla fall helt galet. Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.

En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?

Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området än mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.

Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis  att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.

Det är min vision för västra City. Hur ser din ut?

Urspårad blockpolitik?

Jag uppskattar det politiska engagemanget för riktiga höghastighetståg i Sverige. Det började bra med ett upprop för en höghastighetsbana som flera svenska lokalpolitiker står bakom. Det som följdes av ett kanske inte riktigt lika skarpt inlägg från Karin Svensson-Smith i Mp, som föreslog att vi skulle bygga höghastighetsbana på de befintliga motorvägarna. Det tyder på att Svensson-Smith har svårt att skilja på begreppen ”höghastighetsbana” och ”snabbspårväg”. Att bygga snabbspårväg på befintliga gator och vägar är fullt möjligt. Höghastighetsbanor kräver mer. Vi kommer inte att få se några TGV-tåg susa fram i 320 km/h på snabbspårvägen mellan Sickla Udde och Alvik, om Svensson-Smith tror det.

Idag dök det upp en replik från socialdemokratiskt håll som dömer ut den franska teknik som föreslagits.

Nu känns det mest som om de svenska höghastighetssatsningarna kommer att skjutas i sank av den gamla vanliga blockpolitiken. Småaktig och småsint blockpolitik, där man ifrågasätter initiativ enbart på ideologiska grunder. Jag blev rent ut sagt förbannad av att läsa dagens debattartikel, som är skriven av socialdemokraterna Roland Sundgren och Clas Lundberg.

Sundgren och Lundberg vill med sin artikel göra gällande att det finns svensk teknik och kompetens på området. Teknik som är billigare än den ”svindyra” franska tekniken. De konstaterar att vi med svensk teknik kan fortsätta att köra på befintliga spår, eftersom den har ”förfinats” och gör hastigheter ”upp till 350 km/h” möjliga. I teorin. Det är säkert rätt och riktigt, bortsett från att det svenska hastighetsrekordet idag ligger på drygt 300 km/h.Liksom att företaget bakom Regina är Bombardier, och det är inte svenskt utan kanadensiskt. Därför spårar deras logik ur när det visar sig att deras slutsats är att vi inte ska satsa på riktiga höghastighetsbanor, utan fortsätta att köra på de spår och banvallar som har anor från 1800-talet.

Det får mig att undra om herrarna överhuvudtaget förstår vad det är fråga om.

Visst är det möjligt att köra i hastigheter upp till 300 km/h på de svenska järnvägarna. Men det handlar om ett rekord, som sattes på en kort järnvägssträcka som är anpassad för hög fart, av ett specialanpassat reginatåg utan passagerare. Men att slå hastighetsrekord är inte samma sak som att hålla en konstant hög hastighet! De dryga 300 km/h som reginatåget kom upp i ska alltså jämföras med det franska rekordet där ett TGV Duplex kom upp i drygt 570 km/h:

Den konstant höga hastigheten är en förutsättning för att det ska löna sig med höghastighetståg. Hur stor nytta har vi egentligen av svenska ”höghastighetståg” som kan hålla 300 km/h på några enstaka mil av de svenska järnvägarna, om de måste begränsa sig till en maxfart om 160-200 km/h i övrigt, eftersom spåren inte klarar mer?

Vad innebär då den här ”svindyra franska tekniken” som Sundgren och Lundberg dömer ut? Jo, speciella banor som är anpassade för riktigt höga farter. Precis samma banor som vi måste bygga om vi ska kunna hålla 300 km/h med våra egna tåg. Att köpa in franska tågset av AGV- eller TGV-typ är inte så rysligt dyrt. Det kan till och med bli billigare än att utveckla egna, eftersom vi då är med och delar på utvecklingskostnaderna med alla andra som använder systemen. Så vad är det då som kostar? Jo, det är är själva banorna. Där har vi den felande länken i det svenska konceptet. Vi har redan idag förhållandevis snabba tåg, men så länge vi kör dem på banor som inte tillåter höga hastigheter kommer de givetvis inte att komma upp i några högre hastigheter. Att satsa på snabbare tåg vore som att skaffa en apsnabb sportbil som Koenigsegg eller Bugatti, och sedan försöka köra fort på krokiga grusvägar ute på landsbygden.

Är Sundgren och Lundberg själva medvetna om att det är just banorna som är problemet? Eller såg de bara en chans att angripa det borgerliga blocket? Anders Borg, som hellre ser att vi satsar på nya motorvägar är nog tacksam för den hjälp han oväntat fått från socialdemokratiskt håll.

Stad eller grönsaksland?

Idag har SvD flera artiklar om förtätningen och utvecklingen av Stockholm inne i tidningen.  Att läsa dem är ganska intressant, eftersom de visar hur olika syn olika människor har på utvecklingen.

Min urbanistbuddy Anders talar i en artikel om hur bra det är med en tät stad ur en ekologisk aspekt (kortare avstånd = färre transporter = bättre underlag för miljövänlig kollektivtrafik = mindre utsläpp per capita), samtidigt som en äldre dam i en annan artikel försöker göra gällande att tätt byggande innebär miljöförstöring. En ganska typisk åsikt bland de som inte ser längre än till närmaste gräsmatta, och som inte tänker på att det är transporterna som orsakar en stor del av utsläppen. Man ser inte skogen för alla träd, så att säga.

Det är intressant analysera debatten. Då ser man att det till stor del är en generationsfråga. De yngre människorna vill att vi ska bygga nytt och tätt, medan de äldre vill att vi ska sluta bygga eftersom de tycker att staden är färdigbyggd.

Vem ska man lyssna på i den frågan?

För min del är valet lätt att göra. Byggandet är en framtidsfråga, och framtiden hör till de yngre människorna. Därför ska de yngre avgöra vad som ska göras med staden, eftersom det är de/vi som påverkas av besluten.

Vad tycker du? Ska vi låta stadens framtid avgöras av de som ska leva i den framtida staden? Eller ska vi lyssna till de som inte själva kommer att få uppleva framtidens Stockholm?

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Banalitet som riksintresse?

Svenska Dagbladet tar idag upp ”problemet” med att Stockholm växer. Det största problemet är tydligen att staden växer på höjden. För Stockholm får enligt Länsstyrelsen inte göra det. Stockholm ska se ut som om tiden stått stilla sedan slutet av 1800-talet. Att utgå från samma normer som gällde när stadens byggnader varken hade elektricitet eller rinnande vatten är förmodligen rätt väg att tackla framtiden.

OK, nu raljerar jag. Och jag överdriver en hel del. Visst är det viktigt att bevara stadens skönhet.

Men jag vill att du som läsare ska vara ganska kritisk mot artikeln i SvD. Den tidningen agerar inte objektivt i frågor som rör Stockholm och stadens utveckling. SvD arbetar hårt för att med ganska subtila medel föra fram åsikten att utveckling är dåligt. Detta genom vinklade nyhetsartiklar och riggade skendebatter, där de bara låter den ena sidan komma till tals samtidigt som den andra sidan ska tigas ihjäl. Vi talar alltså om kvällstidningsjournalistik som är maskerad som mer seriös nyhetsjournalistik. Nåja, nog om SvDs bristande trovärdighet i frågor som rör Stockholms utveckling.

Enligt den här artikeln vill i alla fall Länsstyrelsen göra gällande att stadens låga skala är ett riksintresse. Jag ställer mig frågande till om det verkligen är rätt sätt att se på saken. Staden har sitt utseende, och den har växt fram som den har gjort för att tackla olika behov som har uppstått genom tiderna. Stockholm började sin existens som en liten timrad fästning som vaktade inloppet till Mälaren. Fästningen växte till en handelsplats, och handelsplatsen blev till en stad. I sinom tid blev staden Sveriges största, och landets huvudstad.

Allt detta tack vare att staden tilläts växa på sina egna villkor.

Stockholm hade aldrig blivit vad det är idag om stadens utveckling under historien fått styras som av små elitgrupper som bara utgår från sina egna värderingar och önskemål, men som fullständigt struntar i vilka behov stadens invånare har. Denna inställning ger tjänstemannen Carl-Gustaf Hagander på Länsstyrelsen uttryck för:

Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse, säger han till SvD.

Menar han  med detta att vi som lever i Stockholm inte förstår vad som är bra för oss? Personligen tycker jag att det luktar tjänstemannastyre lång väg. Och genom det uttalandet har kanske Hagander omedvetet satt fingret på just det problemet? Ett annat exempel på hur Länsstyrelsens förkärlek för banaliteter drabbar folks vardag finns här på SVT, i ett reportage om den bostadsrättsförening i Tensta som inte får renovera sina egna hus. Orsaken är att stadsmuseet och Länsstyrelsen tycker att de är ”unika” exempel på miljonprogramsarkitektur.

Jag ställer mig frågande till om de människor som fattar dessa beslut själva bor i miljonprogrammets numera ganska nedgångna betonglimpor. Eller om de personligen är villiga att betala de extra kostnader som en lägre standard medför, eftersom de anser att byggnaderna måste bevaras i rätt skick? Det är ju lätt att fatta svåra beslut, så länge man inte själv drabbas av dem.

Men om nu folks boendemiljöer mot deras vilja ska förvandlas till museum är det väl inte mer än rätt att Länsstyrelsen subventionerar dessa med offentliga medel?

Hur som helst, jag tycker att stadens skönhet är värd att bevara. Men jag tror inte att vi hittar den hos någon enskild tjänsteman. Jag tror att stadens skönhet ligger i varje betraktares öga. Det jag uppfattar som vackert ser någon annan som fult. Jag tycker att vissa byggnader ser avskyvärda ut, medan andra tycker att de är vackra. Så enkelt är det. Vi har inget facit för vad som är snyggt eller fult. Höga hus är vackra i vissas ögon, fula i andras.

För att göra alla nöjda måste vi kanske finna oss i att stadsbilden innehåller sådant som vi alla stör oss på, om den samtidigt ska innehålla någonting som faller alla i smaken?

Stockholmscenterns Per Ankersjö vill se en skyskrapa ovanpå bangården vid Centralen. Jag gillar idén. Ankersjö är för konceptet Trifoliumskrapan. Jag är av princip för det konceptet. Vilket är ett diplomatiskt sätt att uttrycka att jag är emot det. Jag gillar som sagt tanken på en skyskrapa på den platsen. Men jag gillar inte Trifoliumskrapan i sig. Jag tycker att den är ful, klumpig och stubbig. Den är för låg i förhållande till sin bas. En högre skrapa av smäckrare slag vore trevligt. Men Trifoliumskrapan skulle ihop med Stockholm Waterfront bara bli till någon stor och oformlig jätteamöba som våldför sig på stadsbilden. Så därför vore det bättre med någonting högt och smäckert.

Kanske en hög, smal och rund skrapa med stål, som anspelar på landets historia? Stockholm är ju navet i det här landet, och en axel som sticker upp ur dess mittpunkt vore kanske inte helt fel?

Men jag skulle inte gråta ögonen ur mig om Trifoliumskrapan trots allt byggdes. För jag vet att det finns folk som tycker att den är vacker, även om jag inte är en av dem.

Staden måste faktiskt få vara ful på sina håll.

Varför inte låta folket avgöra?

Det bråkas vidare om kärnkraftens framtid. Nu vill oppositionen ersätta den i takt med att det dyker upp förnyelsebara energikällor som klarar av vårt energibehov till en vettig kostnad. På ren svenska betyder det att kärnkraften blir kvar tills vidare. Och det tycker jag är bra. Kärnkraften har starkt stöd bland vanligt folk.

Kanske borde folket få säga sitt i den här frågan?

Den sk folkomröstning som hölls 1980 innehöll tre olika avvecklingsalternativ. ”Avveckla nu”, ”avveckla snart”, eller ”avveckla lite senare” hade folk att välja på. ”Behåll kärnkraften” fanns överhuvudtaget inte som valmöjlighet. Ändå hänvisar avvecklingsförespråkarna i tid och otid till att folket – för snart 30 år sedan – röstat ”för” en avveckling.

Bra att det alternativa förslaget utreds

Slussen-såpan fortsätter. Enligt en artikel i SvD ska nu det alternativa förslaget ”Ny syn på Slussen” utredas, så att vi svart på vitt får se hur mycket det kommer att kosta, hur svårt det är att genomföra, liksom hur bra den lösningen kommer att fungera i framtiden.

Det tycker jag är en riktigt bra idé.

Varför tycker jag det? Jo, det kan nämligen innebära ett slut på den här debatten om huruvida ny syn-förslaget är vettigt eller ej. Så länge SL och Stockholm stad inte utreder det kommer dess förespråkare att kunna utnyttja ett påstått underläge, och skapa en slags martyrbild av sig själva och sitt förslag, där de är offer för ett samhälle som vägrar att lyssna på dem. Det är ett oerhört starkt vapen i händerna på människor som har gott om kontakter inom massmedia och politik.

Här handlar det om människor som vet vem de ska bearbeta, och genom vilka kanaler det ska göras.

”Ny syn på Slussen” hade aldrig fått samma uppmärksamhet och draghjälp av tidningar som DN eller SvD om det lanserats av en samling kollektivtrafikanter från någon förort. Hade det ens uppmärksammats?

En utredning kommer att räta ut frågetecknen som omgärdar det här förslaget:

• Är det genomförbart till en rimlig kostnad och inom en rimlig tidsrymd?
• Är det en lösning som riktar sig till framtidens stockholmare, de som ska använda det nya Slussen och även betala för kalaset?
• Kommer det här förslaget att innebära förbättringar eller i alla fall status quo för kollektivtrafiken?

De här frågorna är väldigt viktiga. Ett enda nej är skäl nog att slänga det i papperskorgen. För de frågorna är mycket viktigare än de estetiska värden som ny syn-förespråkarna ständigt hänvisar till. Estetiska värden är subjektiva, det som upplevs som vackert av någon kan upplevas som fult av någon annan. De praktiska och funktionella frågorna är däremot inte subjektiva.

Jag tror personligen inte på ny syn-förslaget.

Varför? Främst för att det nya Slussen ska byggas för framtidens stockholmare, det vill säga våra barn och deras barn, och med deras bästa i åtanke. Nu tycker jag att du ska ta en titt på den här bilden på personerna bakom ny syn-förslaget. (Båda länkarna öppnas i nya fönster.)

Ser de ut att tillhöra målgruppen för framtidens Slussen? Tror du att de har de ungas bästa för ögonen, eller utgår de från sina egna önskemål? Kommer de att vara med och betala notan för det här projektet om 15-20 år? Kommer de att drabbas av ett framtida kaos om stationerna Gamla stan och Slussen ersätts av EN station? Som dessutom får färre uppgångar än dagens Slussen, där nästan all belastning hamnar i en och samma ände, likt Gullmarsplan?

Bygger vi för gårdagens, dagens eller morgondagens stockholmare?

Vi måste sluta att bete oss som egoister och bara utgå från oss själva i den här frågan. Vi måste se till de grupper som idag inte har någon talan, men som ska leva med den nya lösningen. Det är de människorna det handlar om.

För vem bygger vi Slussen?

Debatten om Slussen fortsätter. Återigen lyfts nedgrävning av tunnelbana och biltrafik fram som ett rimligt och genomförbart alternativ till de officiella förslagen. De officiella förslagen bygger alla på att vi behåller trafiken och tunnelbanan i ytläge. Lösningar som alla är bra för stadens fotgängare, cyklister och kollektivtrafikanter. Bland de som förespråkar nedgrävning hittar vi bland annat Samfundet S:t Erik och skönhetsrådet.

Deras argument? Det gör staden vackrare.

Men hur blir det med Slussens funktion då? Med stadens funktion? Handlar Slussens framtid om rena banaliteter som vykortsvyer som bara existerar under ett par veckor varje år, men som förvandlar området till en kall, blåsig och i allmänhet ganska ogästvänlig plats resten av året? En lösning som skrämmer bort fotgängare och cyklister, och därmed är sämre för miljön?

Jag ställer mig frågan varför dessa idéer lyfts fram nu, eftersom nedgrävningen av dessa broar inte har så mycket med själva Slussen att göra. Biltrafiken passerar på en bro som går väster om Slussen, och tunnelbanan går på den gamla marknivån, under den överdäckning som utgör Ryssgården och Södermalmstorg.

Att gräva ner är ett separat projekt som måste genomföras innan Slussen kan börja återuppbyggas.

Är det inte fler än jag som reagerar på att de som förespråkar nedgrävningen i allmänhet är äldre människor (70-90 år), som inte själva kommer att uppleva det framtida Slussen? Som inte behöver vara med och betala för de ökade kostnader som en nedgrävning medför? Som inte behöver stå ut med det tillfälliga trafikkaos som kommer att uppstå under byggtiden, eller leva med det permanenta trafikkaos som uppstått pga att vi byggt en lösning som inte är anpassad för stadens framtida behov? Där vi skapar ett nytt Gullmarsplan, en knutpunkt som inte är anpassad för de flöden av människor som den ska hantera? Och där vi förlorar en av stadens mest centrala tunnelbanestationer, nämligen Gamla stan?

Att förespråka nedgrävning är att förespråka en återgång till en stad som fanns för 80-100 år sedan. En stad som var mycket mindre än den är idag, och där människorna hade andra vanor och behov än de har idag. Tyvärr verkar många människor tro att staden är densamma som i någon gammal pilsnerfilm med Bullen Berglund, och då går det ju givetvis an att plocka bort knutpunkter som Slussen, eller riva Strömbron. Allt för att öppna upp nya vattenytor.

Är det verkligen så svårt att förstå att dessa trafiklösningar kommit till för att det finns en anledning till det?

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst om varför nedgrävningsförslaget (Ny syn på Slussen) inte kommer att fungera, varken under byggtiden eller i framtiden. Men det tänker jag inte göra, eftersom ingen skulle orka läsa ett så pass långt inlägg. Det är mycket att sätta sig in i. Men jag hoppas att våra politiker inser att man inte kan ta hänsyn till en högljudd minoritet av äldre människor som inte längre är beroende av kollektivtrafiklösningen Slussen, utan vill se sin ungdoms Stockholm återskapat, till varje pris (som de själva inte betalar).

De som förespråkar en nedgrävning av tunnelbanan och biltrafiken är inte de människor som dagligen går, cyklar eller åker kollektivt förbi Slussen. Eller för de som reser kollektivt via Saltsjöterminalen. De som gör det – och som räknas i hundratusental – är nämligen de stora förlorarna om en sådan lösning väljs. Det går kanske hundra sådana på varje flanör som vill se en öppen vattenspegel mellan broarna.

Ska vi bygga den här lösningen för framtidens Stockholm, och kommande generationer av stockholmare? Eller ska vi bygga någonting som efterfrågas av de som inte själva kommer att utnyttja det framtida Slussen?

Odemokratiskt beslut som går emot folkviljan

Det är hemskt att se hur lite respekt den sittande regimen har för folkviljan. Nu tar man alltså beslutet att bygga ut kärnkraften, trots att 100% av väljarna röstade för en avveckling i den folkomrösting som hölls så sent som 1980. Dagens beslut omintetgör ju allt arbete som ledde fram till det lysande resultatet. En folkomröstning som hölls kort efter en incident på ett amerikanskt kärnkraftverk, och där man dessutom endast erbjöd tre varianter av ”nej” till kärnkraften – det kan ju hända att folk röstar fel, trots att de från staten har fått tydliga direktiv om vad de ska tycka och tänka i frågan. Om folk hade fått möjligheten att rösta ”ja” till en fortsättning för kärnkraften hade vi nog fått stå ut med mycket förvirring och debatterande, pga alla som röstat fel.

Allt detta för ingenting. Vad ska nu hända med miljön?

Varje sann miljövän vet ju att det är viktigare att leva i en illusion av miljövänlighet. Att det är viktigare med ett par träd utanför det egna fönstret, samtidigt som hektar efter hektar av äkta naturmark skövlas längre ut i skogarna. Det man inte ser hända händer inte.

Det är precis samma sak med kärnkraften. Är det inte bättre att vi låter smutsig kolkraft från gamla östeuropa stå för vårt energibehov, istället för att vi förstör våra egna gröna rum med stora kolosser till kärnreaktorer? Visserligen släpper de i princip bara ut ånga, men de ser ju trots allt riktigt miljöovänliga ut. Koldioxiden som från olje- och kolkraftverken går rakt ut i atmosfären och bidrar till växthuseffekten är ju trots allt inte vårt problem. Det ansvaret ligger väl hos det land som producerar elen, medan vi som köpare inte har någonting med den saken att göra?

Vi ska väl satsa på förnyelsebar energi, även om sådana energikällor inte klarar av att täcka vårt behov. Eller? Tänk på att vi ju tekniskt sett har ett överskott av energi. Ja, i alla fall om man ser över ett helt års tid. Att det sedan handlar om en överproduktion under vår och sommar, då vi har ett ganska lågt behov av energi, spelar ju inte så stor roll. Vi får ju importera en del kolkraft under hösten och vintern, då varken vind- eller vattenkraft fungerar pga allt stiltje. Men man kan inte vara petnoga i dessa viktiga miljöfrågor, det viktigaste är ju att man har en klar och dogmatisk ståndpunkt. Om vi sedan förstör både miljön och ekonomin pga detta är en helt annan fråga. Renlärighet är viktigt.

Kärnkraft är dåligt för miljön. Trots att det inte finns några logiska sakargument som ger stöd för den tesen. El-ler hur?