Järnvägspolitik på spåret igen?

Enligt SvD kommer regeringens utredare Gunnar Malm idag föreslå en satsning på riktiga höghastighetsbanor i Sverige. För mig är det här en välkommen nyhet, eftersom jag är en stor anhängare av svenska höghastighetsbanor.

I kommentarerna till artikeln ser jag tydligt att många har svårt att förstå varför vi ska satsa på höghastighetståg i det här landet. Typiska argument från motståndarsidan är att man skulle få si och så mycket motorväg för pengarna eller att det vore billigare att satsa på flyget. Liksom att det inte innebär någon satsning på godstrafik på spår och att höghastighetståg kommer att bli ”för dyrt” för ”vanligt folk”.

Inga av dessa argument har egentligen något värde, eftersom de visar hur dåligt insatta kritikerna är. De utgår nämligen från premissen att vi även i framtiden kommer att vara välsignade med billigt bränsle i en aldrig sinande mängd. Men är det verkligen så? Kommer vi även om 20 år att kunna tanka bilar, bussar och flygplan med dagens billiga fossila drivmedel?

Vi är nog alla överens om att svaret på den frågan är ”nej”.

Så kommer vi då att kunna fortsätta att flyga när vi behöver resa längre sträckor på kort tid? Jo, det kommer vi, men det blir dyrt. Endast ett fåtal av oss kommer att ha råd att flyga. Bilar, bussar och lastbilar kommer kanske att drivas med alternativa bränslen, men eftersom dessa måste framställas kommer de ändå att bli dyrare än dagens bensin och dieselolja. De fossila bränslena är billiga just därför att de redan är framställda när de pumpas upp, och behöver bara raffineras för att fungera som drivmedel. Där faller alltså argumenten om att flyg- och fordonstrafik kommer att bli billigare på längre sikt.

Den förbisedda godstrafiken då? Även där visar kritikerna att de inte förstår satsningen. Vi bygger inte höghastighetsbanor för att kunna lägga ner det existerande järnvägsnätet. Det blir kvar, medan större delen av persontrafiken kommer att flyttas över till de nya banorna. Kvar på det gamla nätet blir godstrafiken och en del av den långsammare persontrafiken.

Kommer resor med höghastighetståg att bli ”för dyrt” för ”vanligt folk”? Nej. Det kommer snarare att bli billigare än dagens resor. I takt med att flyget blir dyrare kommer fler att välja tåget. Och missförstå mig nu inte, frågan är inte om flyget kommer att bli dyrare än tåget, utan när. Som jag redan har tagit upp tidigare kommer biljettpriserna inom flyget att stiga i takt med att bränslet blir dyrare. Ju fler resande som väljer tåget, desto lägre biljettpriser. Och redan idag är tåg ett smidigare alternativ än flyg för de flesta som bor i storstäderna. I framtiden kommer än fler att bo i städerna än idag. Tågen har då den stora fördelen att de går direkt mellan stadskärnorna, medan flyget kräver att man tar sig från stadskärnorna till flygplatserna, checkar in, bordar planet och sedan upprepar den processen fast i omvänd ordning när planet har landat.

Stockholm – Göteborg på två timmar, säger visionen om höghastighetståg. Kan flyget slå den tiden om vi räknar in den dolda restid som tillkommer i form av resor till och från flygplatserna, incheckning och bagagehämtning?

Antisemitist javisst?

Dagens kanske mest missbrukade begrepp är antisemitism. Vad är egentligen en antisemit? Jo, det är en person som föraktar eller är fientligt inställd mot judar. Det är ett ganska gammalt begrepp, som kommit att symbolisera ett väldigt gammalt problem, nämligen förföljelse av judar. Judarna har som folkgrupp varit utsatta för förföljelser sedan urminnes tider. Någonting som vi inom Europa ska vara allt annat än stolta över.

Tyvärr har detta begrepp allt mer börjat missbrukas som en del av pro-israelisk propaganda. Benämningen ”antisemit” används slentrianmässigt som en form av härskarteknik mot de som kritiserar Israel och dess politik. Eftersom begreppet är så stigmatiserat och förknippat med några av de mörkaste kapitlen i Europas historia hoppas man på så vis att den som blir utmålad som antisemit ska dra öronen åt sig, och därmed får man tyst på kritiken. Ibland fungerar det, ibland inte. Den som är mån om att vara politiskt korrekt väljer kanske att hålla inne med sin kritik, snarare än att bli stämplad som antisemit eller nynazist.

I den bemärkelsen är det fråga om en väldigt effektiv härskarteknik, speciellt när den används av israeliska politiker och medier. Oavsett vad kritiken handlat om tystnar den, och debatten styrs omedelbart över till att handla om huruvida den som för fram kritiken har ett par gamla brunskjortor hängandes i garderoben: ”Vill du att dina grannar, vänner och arbetskamrater ska få reda på att du i hemlighet sympatiserar med Hitler och önskar att koncentrationslägren tas i bruk igen? Inte? Nåväl, då föreslår vi att du slutar att bråka när vi river husen för några palestinska familjer, för någon av dem hade ju en svåger eller kusin som var självmordsbombare.”

Personligen tycker jag att det här beteendet är ett hån mot de människor som föll offer för Hitlers galna idéer under första halvan av 1900-talet. De människor som dog i koncentrationslägren hamnade inte där för att de hade gjort någonting speciellt, utan bara för att de råkade bekänna sig till en religion eller folkgrupp som inte passade in i nazisternas ariska världsbild. Deras lidanden exploateras nu hänsynslöst av slipade politiker som försöker skapa paralleller mellan kritiken mot Israels beteende i mellanöstern, och de folkmord som skedde i Hitlers koncentrationsläger.

Frågan är dock om det inte innebär att begreppet urlakas och förlorar sin betydelse? Är inte det här ett bra exempel på att man inte ska ropa ”vargen kommer” förrän vargen verkligen dyker upp?

Jag har själv läst artikeln i Aftonbladet där någon publicitetshungrig journalist skriver om att israeliska soldater stjäl organ från unga palestinier som de nyss dödat. Personligen tycker jag att den artikeln är ett lågvattenmärke, till och med för Aftonbladet. Boström, eller vad han nu heter, presenterar inga som helst bevis för påståendet att israelerna snor palestiniernas organ. Bara en konspirationsteori som visserligen är möjlig i teorin, men som troligtvis inte skulle hålla för en närmare granskning. Det finns mer troliga förklaringar till att den döde palestiniern hade skurits upp och sedan sytts ihop igen. Kanske för att han hade opererats för sina skottskador, men sedan avlidit? Artikeln nämner inte ens det som en möjlig förklaring.

Brännvinsjournalistik när den är som bäst. Och en underbar kombination av att dels ta den tidning som har i särklass lägst trovärdighet, och dessutom lägga nyheten under ”kultur”, den bilaga som i sin tur har lägst trovärdighet internt.

Men hur valde då Israel att bemöta det här? Jo, givetvis genom att börja skrika om antisemitism. Oväntat? Nej. Och i vanlig ordning tycks den här slitna gamla härskartekniken ge effekt. Nu handlar inte längre diskussionen om huruvida det ligger någon sanning i den här artikeln (någonting som jag själv tvivlar på, man skjuter inte någon i bröstet och magen med ett militärt vapen om man vill åt organen, det blir liksom bara pölsa av alltihop då), utan om en antisemitistisk konspiration bland de som försvarar publiceringen.

Vad innebär det här för Israels trovärdighet i det långa loppet? Hur blir reaktionerna när det visar sig vara fråga om verklig antisemitism, om alla vant sig vid att Israel bemöter all kritik med motanklagelser om just antisemitism? Jag kan hålla med Aftonbladets Jan Helin om att det är obehagligt att se det israeliska propagandamaskineriet dra igång, och utmåla folk som antisemiter till höger och vänster. Frågan är bara hur länge det håller – när ska folk lära sig att den typen av anklagelser är just en härskarteknik som används för att slippa ta en diskussion om den verkliga frågan?

För övrigt tycker jag att vår Israel-ambassadör borde bytas ut. Tydligen förstår hon inte att vi trots allt har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, och att statliga företrädare inte ska lägga sig i sådana frågor.

Länkar: SvD, SvD, DN

Urspårad blockpolitik?

Jag uppskattar det politiska engagemanget för riktiga höghastighetståg i Sverige. Det började bra med ett upprop för en höghastighetsbana som flera svenska lokalpolitiker står bakom. Det som följdes av ett kanske inte riktigt lika skarpt inlägg från Karin Svensson-Smith i Mp, som föreslog att vi skulle bygga höghastighetsbana på de befintliga motorvägarna. Det tyder på att Svensson-Smith har svårt att skilja på begreppen ”höghastighetsbana” och ”snabbspårväg”. Att bygga snabbspårväg på befintliga gator och vägar är fullt möjligt. Höghastighetsbanor kräver mer. Vi kommer inte att få se några TGV-tåg susa fram i 320 km/h på snabbspårvägen mellan Sickla Udde och Alvik, om Svensson-Smith tror det.

Idag dök det upp en replik från socialdemokratiskt håll som dömer ut den franska teknik som föreslagits.

Nu känns det mest som om de svenska höghastighetssatsningarna kommer att skjutas i sank av den gamla vanliga blockpolitiken. Småaktig och småsint blockpolitik, där man ifrågasätter initiativ enbart på ideologiska grunder. Jag blev rent ut sagt förbannad av att läsa dagens debattartikel, som är skriven av socialdemokraterna Roland Sundgren och Clas Lundberg.

Sundgren och Lundberg vill med sin artikel göra gällande att det finns svensk teknik och kompetens på området. Teknik som är billigare än den ”svindyra” franska tekniken. De konstaterar att vi med svensk teknik kan fortsätta att köra på befintliga spår, eftersom den har ”förfinats” och gör hastigheter ”upp till 350 km/h” möjliga. I teorin. Det är säkert rätt och riktigt, bortsett från att det svenska hastighetsrekordet idag ligger på drygt 300 km/h.Liksom att företaget bakom Regina är Bombardier, och det är inte svenskt utan kanadensiskt. Därför spårar deras logik ur när det visar sig att deras slutsats är att vi inte ska satsa på riktiga höghastighetsbanor, utan fortsätta att köra på de spår och banvallar som har anor från 1800-talet.

Det får mig att undra om herrarna överhuvudtaget förstår vad det är fråga om.

Visst är det möjligt att köra i hastigheter upp till 300 km/h på de svenska järnvägarna. Men det handlar om ett rekord, som sattes på en kort järnvägssträcka som är anpassad för hög fart, av ett specialanpassat reginatåg utan passagerare. Men att slå hastighetsrekord är inte samma sak som att hålla en konstant hög hastighet! De dryga 300 km/h som reginatåget kom upp i ska alltså jämföras med det franska rekordet där ett TGV Duplex kom upp i drygt 570 km/h:

Den konstant höga hastigheten är en förutsättning för att det ska löna sig med höghastighetståg. Hur stor nytta har vi egentligen av svenska ”höghastighetståg” som kan hålla 300 km/h på några enstaka mil av de svenska järnvägarna, om de måste begränsa sig till en maxfart om 160-200 km/h i övrigt, eftersom spåren inte klarar mer?

Vad innebär då den här ”svindyra franska tekniken” som Sundgren och Lundberg dömer ut? Jo, speciella banor som är anpassade för riktigt höga farter. Precis samma banor som vi måste bygga om vi ska kunna hålla 300 km/h med våra egna tåg. Att köpa in franska tågset av AGV- eller TGV-typ är inte så rysligt dyrt. Det kan till och med bli billigare än att utveckla egna, eftersom vi då är med och delar på utvecklingskostnaderna med alla andra som använder systemen. Så vad är det då som kostar? Jo, det är är själva banorna. Där har vi den felande länken i det svenska konceptet. Vi har redan idag förhållandevis snabba tåg, men så länge vi kör dem på banor som inte tillåter höga hastigheter kommer de givetvis inte att komma upp i några högre hastigheter. Att satsa på snabbare tåg vore som att skaffa en apsnabb sportbil som Koenigsegg eller Bugatti, och sedan försöka köra fort på krokiga grusvägar ute på landsbygden.

Är Sundgren och Lundberg själva medvetna om att det är just banorna som är problemet? Eller såg de bara en chans att angripa det borgerliga blocket? Anders Borg, som hellre ser att vi satsar på nya motorvägar är nog tacksam för den hjälp han oväntat fått från socialdemokratiskt håll.

Dubbelmoralisten Ohly

I SvD kan vi nu läsa om att vänsterpartiets partiledare Lars Ohly tycker att det är fel att folket ska få stå för kronprinsessans nya bostad, Haga slott. Bostad borde de enligt Ohly kunna fixa på egen hand.

Tydligen ska inte samma regler gälla för riksdagsledamöter. Det är nog fler än jag som minns den här lilla historian, när Lars Ohly själv för några år sedan först hyrde en bostad i andra hand till vad som kan räknas som skälig hyra med tanke på läge och standard, och sedan i efterhand försökte få tillbaka de pengar han betalat i överenskommen hyra. Att han handlade ohederligt var det minsann inte tal om, i alla fall inte om vi får tro hans egna ord:

Det är precis så här man ska gå till väga. Man ska skriva kontrakt. Man ska hyra. Och sedan ska man klaga i efterhand.

Jo. Riksdagsledamöter har det ju så knapert, eller hur? Lars Ohly, du är en dubbelmoralist.

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Röda ögon och dålig andedräkt

Sitter nu på tåget till Uppsala och den första föreläsningen/uppropet på en av sommarkurserna. Känner mig lite seg. Dels pga att jag firade valresultatet med ett par cigarrer, dels för att jag helt enkelt tvingat gå upp så okristligt tidigt. Upp ur bingen vid halv åtta. Det måste ju finnas någonting i Europakonventionen (jo, det var krig igår) eller FNs mänskliga rättigheter om sådana livsvillkor.

Men den främsta anledningen till min trötthet är att jag sov dåligt. Uppspelt, och så ny dygnsrytm. Inte bra för nattsömnen. Därav färgen på ögonen och den något tobaksmättade andedräkten.

Egentligen tänkte jag sitta uppe halva natten och skriva en mer utförlig analys av valet. Många felaktiga slutsatser drogs under valvakan. Som att Piratpartiet skulle ha snott många väljare från SD. Jag tvivlar. Det rör sig om vitt skilda väljargrupper. Däremot tror jag att Feministiskt initativ är en av de stora förlorarna på Piratpartiets intåg i politiken. Många män som hade kunnat tänka sig att proteströsta på FI kan ha valt att lägga sina röster på PP istället. Men SD har knappast förlorat många väljare till PP.

Well, orkar inte kråka ner mer just nu. En analys av valresultatet kommer i alla fall att dyka upp någonstans någon gång. Dessutom har Sanna Rayman lyckats få till en ganska träffande analys av valresultatet. Kan vara värd att läsa.

Alla politiska partier existerar på sina väljares nåder, ett faktum som vissa politiker tycks glömma regelbundet. Söndagens valresultat kan kanske tjäna som en liten påminnelse om detta?

Jag ska rösta pirat den 7:e. Ska du?

När Piratpartiet dök upp på den politiska scenen var det många som avfärdade dem som knasbollar, djupingar och idealister. Jag delade den synen på partiet. I viss mån gör jag det fortfarande. Ändå kommer jag att rösta på dem i EU-valet den 7:e. Och det tycker jag att även du ska göra, oavsett var du egentligen står politiskt sett.

Varför?

Det handlar om kommunikation. Att lägga en röst på Piratpartiet innebär att den rösten blir till ett viktigt budskap till de etablerade partierna. Nämligen att vi fortfarande lever i en demokrati, och att väljarna har makten att rösta bort dem om de inte sköter sig; De har inte skött sig, och nu är det dags att de får en varning som gör dem uppmärksamma på hur illa ställt det är med förtroendet hos många väljare.

Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det går inte att komma ifrån det. Piratpartiet har inga tankar kring hur samhället ska skötas. Ingen vet var Piratpartiet står i skattefrågor. Piratpartiet tycker ingenting speciellt om arbetsmarknadspolitiken. Men i ett fåtal frågor har de en klar och uttalad ståndpunkt. Frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet. Väldigt viktiga frågor, alltså. I de frågorna har de etablerade partierna däremot inget klart budskap, även om de vill få sina väljare att tro det.

Det är i sig skäl nog att rösta på Piratpartiet. När den borgerliga regeringen viker sig för krav och direktiv som åsidosätter det svenska folkets behov av rättssäkerhet, personlig integritet och trygghet för att gå ett fåtal kapitalstarka industrier till mötes sviker de sina väljare. Det är nästan värre än så. De säljer sina väljares frihet till högstbjudande. De kastar sina väljare åt lejonen.

Visa dem att det inte är OK genom att rösta på Piratpartiet den 7:e. Eller förtidsrösta redan idag. Strunt i hur, men se till att rösta! Annars bidrar du indirekt till att skapa ett samhälle där stora företag inom medie- och nöjesindustrin idkar rovfiske bland vanliga svenska medborgare, som trots att de är oskyldiga kan komma att dömas till stora skadestånd i rättsprocesser där de inte har någon möjlighet att försvara sig. Så fungerar det nämligen i civilrättsliga mål. För upphovsrättsindustrin handlar det här inte om rättvisa, utan om affärer. De har hittat en ny affärsmodell.

En röst på Piratpartiet är en röst mot en sådan framtid.

Mymlan och Aftonbladet tycker också att du ska rösta. Men på vem?

Fel med ”elitklasser”?

Förslag från regeringspartierna: inför ”elitklasser” för elever med goda förmågor inom de teoretiska ämnena i grundskolan. Det vill säga ämnen som matematik, språk, och liknande.

Föga överraskande opponerar sig oppositionen. Men varför?

Varför tycker man inom vänsterblocket att det är OK med ”elitklasser” för barn som har goda förmågor i olika sporter, inom musik eller olika estetiska ämnen, men att det är fel att tillvarata naturbegåvningar inom ämnen som faktiskt är väldigt viktiga för samhället och mänskligheten?

Är det en fråga om underhållningsvärde? Att det är roligare med spektakulära förmågor som går hem hos ”pöbeln”, och som ger massmedial uppmärksamhet, än med tråkiga forskare som klurar fram botemedel mot sjukdomar som cancer eller AIDS?

Ska alla som inte är bra på att sparka bollar över en gräsplan eller susa nerför branta backar på ett  par avlånga plastbitar förpassas till en stor grå massa av medelmåttor där ingen får sticka ut? Ska vi trycka ner alla, så att ingen känner sig lägre än någon annan? Ska vi låta jante-lagen styra utbildningen av våra framtida förmågor?

Varför tror du att svenskar enbart delar ut Nobelpriser, utan att någonsin ta emot dem?

Jag lärde mig att läsa som femåring. Helt utan hjälp, det skedde spontant, genom nyfikenhet. Jag kan inte låta bli att fundera över om min skolgång hade blivit annorlunda om det funnits möjligheter att ta tillvara på det försprånget jag hade mot många av mina klasskamrater i lågstadiet, som i vissa fall inte lärde sig att läsa ordentligt förrän i tvåan eller trean.

Hoppet lever vidare

Den som ska genomföra en statskupp har en checklista att gå efter. Först av allt måste man ta kontroll över informationsflödena i landet. Förr i tiden innebar det att man tog kontrollen över massmedia. Tidningar, radio och TV, det som vi idag kallar för gammelmedia.

Varför ta kontrollen över media? Jo, för att snabbt kunna lugna ner folket och förmedla en bra bild av det som sker. Annars kan det sluta med en kontrarevolution direkt efter den egna kuppen. Så det första kuppmakaren gör är att via tidningar, radio och TV tala till folket, så att pöbeln håller sig lugn.

Så gick det till förr i tiden.

Nu är det inte längre riktigt så enkelt. Det finns nämligen en joker i den här leken. En joker med namnet ”Internet”. En joker som inte låter sig kontrolleras från en central punkt.

Glädjande nog blev det idag ett slags nej för telekompaketet. Fildelare ska inte godtyckligt kunna stängas av, operatörer ska inte godtyckligt kunna censurera den elektroniska trafiken, stat och myndighet ska inte kunna styra innehållet. Ja, om allt går vägen, alltså. Dessa skrivelser finns nu med i telekompaketet.

Kanske ska vi se detta som ett tecken på att fler inser att det finns krafter inom näringsliv, politik och massmedia som vill inskränka yttrandefriheten genom att styra och begränsa folks möjlighet att kommunicera fritt. I dessa människors bild av ett idealsamhälle existerar inte den dubbelriktade kommunikation som vi idag tar för given, eftersom den inte går att styra eller kontrollera. De ser hellre en återgång till 80-talet, där enkelriktade etermedier står för all informationsspridning. Genom att göra informationen enkelriktad försvinner vanligt folks möjligheter att offentligt ifrågasätta och kritisera det som sägs och skrivs i massmedia. Och då kan folket inte heller organisera sig för att protestera, som i somras när FRA-lagen var på tapeten. Det här uppskattas inte av vissa människor inom politik och massmedia.

Men vilka är de egentligen? Frimurarna? Tempelherrarna? Onda varelser i kåpor som ägnar sig åt märkliga ritualer bakom stängda dörrar?

Nej, det handlar om i allra högsta grad normala människor inom politik och massmedia. Människor som inte klarat av omställningen till dagens fria kommunikation där allt och alla har möjligheten att komma till tals. De ser sin makt som hotad, och försöker på alla sätt och vis behålla den.

Tragiskt nog inser de här människorna inte själva vad de håller på med.

Generationer av människor har slagits för den åsikts- och yttrandefrihet som vi tar för given. Den friheten ska vi inte släppa ifrån oss utan strid. På Internet är ordet fritt. Verkligen fritt. Ingen har monopol på det fria ordet på Internet. Inom gammelmedia råder ett oligopol. Flera aktörer delar på det fria ordet, men ingen utomstående kan egentligen komma till tals utan de etablerade mediernas välsignelse. Det i sig borde väl visa hur viktigt det är med ett fritt Internet.

Den utvecklingen skrämmer tydligen vissa till den grad att de vill inskränka vår yttrandefrihet. Det är inte bra. Men samtidigt verkar det som om fler och fler börjar inse att det faktiskt finns ett reellt hot mot yttrandefriheten. Det är bra. Det visar att folk förstår att friheten måste försvaras, även på Internet.

Gammelmedia: DN, DN, Aftonbladet

Bloggat: Opassande, Aftonbladet

Mona-effekten

En allt mer desperat Mona Sahlin försöker nu skylla sitt misslyckande som oppositionsledare på LOs Wanja Lundby-Wedin. ”Avgå, Wanja”, är Sahlins uppmaning. Visserligen handlar det om att Lundby-Wedin bör lämna styrelsen i AMF, men de flesta artiklar är vinklade så att det ser ut som om Sahlin vill ha ut henne ur LO också. Men Sahlin gör tydligen gällande att hon har förtroende för LOs ordförande. Om det stämmer agerar Sahlin obegripligt (men föga överraskande) korkat, eftersom hon genom att uppmana Lundby-Wedin att lämna AMF underminerar hennes ställning som LO-ordförande.

Även Ibrahim Baylan försöker skylla Sahlins misslyckande på Lundby-Wedin.

Både Sahlin och Baylan verkar dock ha missat att det handlar om en trend. Sossarna har varit på fallrepet ända sedan Sahlin tog över som partiledare. I stort sett alla vet att det är Sahlin själv som är problemet. Hon är inte en trovärdig partiledare, och hon är inte en tänkbar statsminister i en framtida regering. Hon är en svag ledare som fick partiledarposten som tack för lång och trogen tjänst, inte för att hon var rätt person för jobbet. Alla andra kandidater tackade nej, och Sahlin var allt man kunde skaka fram.

Vidare har sossarna behandlat väljarkåren som idioter. Hur? Främst genom att skylla den ekonomiska krisen på den sittande regeringen. Alla vet att det är en internationell kris, och att Sverige drabbas lika hårt som andra länder. Alla vet att vi hade drabbats även med en socialdemokratisk regering. Bara en komplett idiot skulle tro att det är en så pass lokal fråga att det handlar om vem som styr det här landet. Ändå verkar sossarna tro att väljarna i det här landet är just den sortens totala idioter, som de kan lura i vad som helst.

Nu försöker de återigen idiotförklara väljarna genom att skylla rekordtappet på en så pass obetydlig händelse som att en gammal fackpamp visat sig vara en liten girigbuk som vill tjäna pengar. Väljarna vet att det här är ganska vanligt, och bryr sig inte så mycket om det i långa loppet. Men det har sossarna missat. I deras ögon är väljarna bara korkat röstboskap utan koll på omvärlden.

Vem vill rösta på ett parti som har den synen på sina väljare?

Vill socialdemokraterna vända den här trenden måste de byta partiledare. Kanske även partisekreterare. Och de måste fösa in sina stödpartier i fållan där de hör hemma, och få dem att inse att de inte är mogna för några ministerposter i en rödgrön regering. På så vis kan väljarna känna att sossarna återigen är ett seriöst parti som man kan rösta på. Och då kommer kanske trenden att vända.

Men de hinner knappast vända på det år som är kvar tills nästa val.