Elisabet Anderssons nya grannar

Efter att med Elisabet Andersson i spetsen ha bedrivit en osaklig och vilseledande kampanj mot Västra City visar det sig nu att SvD är på väg att flytta in i den första byggnaden att stå klar i den nya stadsdelen. Än mer underhållande blir det när det visar sig att även Aftonbladet är en av de nya hyresgästerna.

Jag skrattade gott när jag läste detta. Dels för att Elisabet Andersson på SvD bedriver osaklig sensationsjournalistik som skulle platsa bättre i Aftonbladet än i en tidning som av vissa fortfarande anses vara relativt seriös, dels för att hon för bara ett par veckor sedan försökte angripa Västra City genom en artikel byggd på en förfalskad skiss av hur det nya området är tänkt att se ut.

Jadu, Elisabet. Nu får du dela hus med sensationspressen, som du så hårt jobbat på att få SvD att efterlikna. Det är väl bara att knacka på och be om ett nytt jobb, så har du slutligen funnit dig till rätta?

Lovande visioner för västra City

Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.

För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.

Jag tycker personligen att planerare och arkitekter en gång för alla borde lära sig av med det oskicket, eftersom volymstudier lämnar stort spelrum för missförstånd bland de som inte vet vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?

Men nu är skadan redan skedd, och allt fler av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.

Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? I mina ögon vore det i alla fall helt galet. Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.

En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?

Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området än mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.

Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis  att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.

Det är min vision för västra City. Hur ser din ut?

Järnvägspolitik på spåret igen?

Enligt SvD kommer regeringens utredare Gunnar Malm idag föreslå en satsning på riktiga höghastighetsbanor i Sverige. För mig är det här en välkommen nyhet, eftersom jag är en stor anhängare av svenska höghastighetsbanor.

I kommentarerna till artikeln ser jag tydligt att många har svårt att förstå varför vi ska satsa på höghastighetståg i det här landet. Typiska argument från motståndarsidan är att man skulle få si och så mycket motorväg för pengarna eller att det vore billigare att satsa på flyget. Liksom att det inte innebär någon satsning på godstrafik på spår och att höghastighetståg kommer att bli ”för dyrt” för ”vanligt folk”.

Inga av dessa argument har egentligen något värde, eftersom de visar hur dåligt insatta kritikerna är. De utgår nämligen från premissen att vi även i framtiden kommer att vara välsignade med billigt bränsle i en aldrig sinande mängd. Men är det verkligen så? Kommer vi även om 20 år att kunna tanka bilar, bussar och flygplan med dagens billiga fossila drivmedel?

Vi är nog alla överens om att svaret på den frågan är ”nej”.

Så kommer vi då att kunna fortsätta att flyga när vi behöver resa längre sträckor på kort tid? Jo, det kommer vi, men det blir dyrt. Endast ett fåtal av oss kommer att ha råd att flyga. Bilar, bussar och lastbilar kommer kanske att drivas med alternativa bränslen, men eftersom dessa måste framställas kommer de ändå att bli dyrare än dagens bensin och dieselolja. De fossila bränslena är billiga just därför att de redan är framställda när de pumpas upp, och behöver bara raffineras för att fungera som drivmedel. Där faller alltså argumenten om att flyg- och fordonstrafik kommer att bli billigare på längre sikt.

Den förbisedda godstrafiken då? Även där visar kritikerna att de inte förstår satsningen. Vi bygger inte höghastighetsbanor för att kunna lägga ner det existerande järnvägsnätet. Det blir kvar, medan större delen av persontrafiken kommer att flyttas över till de nya banorna. Kvar på det gamla nätet blir godstrafiken och en del av den långsammare persontrafiken.

Kommer resor med höghastighetståg att bli ”för dyrt” för ”vanligt folk”? Nej. Det kommer snarare att bli billigare än dagens resor. I takt med att flyget blir dyrare kommer fler att välja tåget. Och missförstå mig nu inte, frågan är inte om flyget kommer att bli dyrare än tåget, utan när. Som jag redan har tagit upp tidigare kommer biljettpriserna inom flyget att stiga i takt med att bränslet blir dyrare. Ju fler resande som väljer tåget, desto lägre biljettpriser. Och redan idag är tåg ett smidigare alternativ än flyg för de flesta som bor i storstäderna. I framtiden kommer än fler att bo i städerna än idag. Tågen har då den stora fördelen att de går direkt mellan stadskärnorna, medan flyget kräver att man tar sig från stadskärnorna till flygplatserna, checkar in, bordar planet och sedan upprepar den processen fast i omvänd ordning när planet har landat.

Stockholm – Göteborg på två timmar, säger visionen om höghastighetståg. Kan flyget slå den tiden om vi räknar in den dolda restid som tillkommer i form av resor till och från flygplatserna, incheckning och bagagehämtning?

Antisemitist javisst?

Dagens kanske mest missbrukade begrepp är antisemitism. Vad är egentligen en antisemit? Jo, det är en person som föraktar eller är fientligt inställd mot judar. Det är ett ganska gammalt begrepp, som kommit att symbolisera ett väldigt gammalt problem, nämligen förföljelse av judar. Judarna har som folkgrupp varit utsatta för förföljelser sedan urminnes tider. Någonting som vi inom Europa ska vara allt annat än stolta över.

Tyvärr har detta begrepp allt mer börjat missbrukas som en del av pro-israelisk propaganda. Benämningen ”antisemit” används slentrianmässigt som en form av härskarteknik mot de som kritiserar Israel och dess politik. Eftersom begreppet är så stigmatiserat och förknippat med några av de mörkaste kapitlen i Europas historia hoppas man på så vis att den som blir utmålad som antisemit ska dra öronen åt sig, och därmed får man tyst på kritiken. Ibland fungerar det, ibland inte. Den som är mån om att vara politiskt korrekt väljer kanske att hålla inne med sin kritik, snarare än att bli stämplad som antisemit eller nynazist.

I den bemärkelsen är det fråga om en väldigt effektiv härskarteknik, speciellt när den används av israeliska politiker och medier. Oavsett vad kritiken handlat om tystnar den, och debatten styrs omedelbart över till att handla om huruvida den som för fram kritiken har ett par gamla brunskjortor hängandes i garderoben: ”Vill du att dina grannar, vänner och arbetskamrater ska få reda på att du i hemlighet sympatiserar med Hitler och önskar att koncentrationslägren tas i bruk igen? Inte? Nåväl, då föreslår vi att du slutar att bråka när vi river husen för några palestinska familjer, för någon av dem hade ju en svåger eller kusin som var självmordsbombare.”

Personligen tycker jag att det här beteendet är ett hån mot de människor som föll offer för Hitlers galna idéer under första halvan av 1900-talet. De människor som dog i koncentrationslägren hamnade inte där för att de hade gjort någonting speciellt, utan bara för att de råkade bekänna sig till en religion eller folkgrupp som inte passade in i nazisternas ariska världsbild. Deras lidanden exploateras nu hänsynslöst av slipade politiker som försöker skapa paralleller mellan kritiken mot Israels beteende i mellanöstern, och de folkmord som skedde i Hitlers koncentrationsläger.

Frågan är dock om det inte innebär att begreppet urlakas och förlorar sin betydelse? Är inte det här ett bra exempel på att man inte ska ropa ”vargen kommer” förrän vargen verkligen dyker upp?

Jag har själv läst artikeln i Aftonbladet där någon publicitetshungrig journalist skriver om att israeliska soldater stjäl organ från unga palestinier som de nyss dödat. Personligen tycker jag att den artikeln är ett lågvattenmärke, till och med för Aftonbladet. Boström, eller vad han nu heter, presenterar inga som helst bevis för påståendet att israelerna snor palestiniernas organ. Bara en konspirationsteori som visserligen är möjlig i teorin, men som troligtvis inte skulle hålla för en närmare granskning. Det finns mer troliga förklaringar till att den döde palestiniern hade skurits upp och sedan sytts ihop igen. Kanske för att han hade opererats för sina skottskador, men sedan avlidit? Artikeln nämner inte ens det som en möjlig förklaring.

Brännvinsjournalistik när den är som bäst. Och en underbar kombination av att dels ta den tidning som har i särklass lägst trovärdighet, och dessutom lägga nyheten under ”kultur”, den bilaga som i sin tur har lägst trovärdighet internt.

Men hur valde då Israel att bemöta det här? Jo, givetvis genom att börja skrika om antisemitism. Oväntat? Nej. Och i vanlig ordning tycks den här slitna gamla härskartekniken ge effekt. Nu handlar inte längre diskussionen om huruvida det ligger någon sanning i den här artikeln (någonting som jag själv tvivlar på, man skjuter inte någon i bröstet och magen med ett militärt vapen om man vill åt organen, det blir liksom bara pölsa av alltihop då), utan om en antisemitistisk konspiration bland de som försvarar publiceringen.

Vad innebär det här för Israels trovärdighet i det långa loppet? Hur blir reaktionerna när det visar sig vara fråga om verklig antisemitism, om alla vant sig vid att Israel bemöter all kritik med motanklagelser om just antisemitism? Jag kan hålla med Aftonbladets Jan Helin om att det är obehagligt att se det israeliska propagandamaskineriet dra igång, och utmåla folk som antisemiter till höger och vänster. Frågan är bara hur länge det håller – när ska folk lära sig att den typen av anklagelser är just en härskarteknik som används för att slippa ta en diskussion om den verkliga frågan?

För övrigt tycker jag att vår Israel-ambassadör borde bytas ut. Tydligen förstår hon inte att vi trots allt har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, och att statliga företrädare inte ska lägga sig i sådana frågor.

Länkar: SvD, SvD, DN

Urspårad blockpolitik?

Jag uppskattar det politiska engagemanget för riktiga höghastighetståg i Sverige. Det började bra med ett upprop för en höghastighetsbana som flera svenska lokalpolitiker står bakom. Det som följdes av ett kanske inte riktigt lika skarpt inlägg från Karin Svensson-Smith i Mp, som föreslog att vi skulle bygga höghastighetsbana på de befintliga motorvägarna. Det tyder på att Svensson-Smith har svårt att skilja på begreppen ”höghastighetsbana” och ”snabbspårväg”. Att bygga snabbspårväg på befintliga gator och vägar är fullt möjligt. Höghastighetsbanor kräver mer. Vi kommer inte att få se några TGV-tåg susa fram i 320 km/h på snabbspårvägen mellan Sickla Udde och Alvik, om Svensson-Smith tror det.

Idag dök det upp en replik från socialdemokratiskt håll som dömer ut den franska teknik som föreslagits.

Nu känns det mest som om de svenska höghastighetssatsningarna kommer att skjutas i sank av den gamla vanliga blockpolitiken. Småaktig och småsint blockpolitik, där man ifrågasätter initiativ enbart på ideologiska grunder. Jag blev rent ut sagt förbannad av att läsa dagens debattartikel, som är skriven av socialdemokraterna Roland Sundgren och Clas Lundberg.

Sundgren och Lundberg vill med sin artikel göra gällande att det finns svensk teknik och kompetens på området. Teknik som är billigare än den ”svindyra” franska tekniken. De konstaterar att vi med svensk teknik kan fortsätta att köra på befintliga spår, eftersom den har ”förfinats” och gör hastigheter ”upp till 350 km/h” möjliga. I teorin. Det är säkert rätt och riktigt, bortsett från att det svenska hastighetsrekordet idag ligger på drygt 300 km/h.Liksom att företaget bakom Regina är Bombardier, och det är inte svenskt utan kanadensiskt. Därför spårar deras logik ur när det visar sig att deras slutsats är att vi inte ska satsa på riktiga höghastighetsbanor, utan fortsätta att köra på de spår och banvallar som har anor från 1800-talet.

Det får mig att undra om herrarna överhuvudtaget förstår vad det är fråga om.

Visst är det möjligt att köra i hastigheter upp till 300 km/h på de svenska järnvägarna. Men det handlar om ett rekord, som sattes på en kort järnvägssträcka som är anpassad för hög fart, av ett specialanpassat reginatåg utan passagerare. Men att slå hastighetsrekord är inte samma sak som att hålla en konstant hög hastighet! De dryga 300 km/h som reginatåget kom upp i ska alltså jämföras med det franska rekordet där ett TGV Duplex kom upp i drygt 570 km/h:

Den konstant höga hastigheten är en förutsättning för att det ska löna sig med höghastighetståg. Hur stor nytta har vi egentligen av svenska ”höghastighetståg” som kan hålla 300 km/h på några enstaka mil av de svenska järnvägarna, om de måste begränsa sig till en maxfart om 160-200 km/h i övrigt, eftersom spåren inte klarar mer?

Vad innebär då den här ”svindyra franska tekniken” som Sundgren och Lundberg dömer ut? Jo, speciella banor som är anpassade för riktigt höga farter. Precis samma banor som vi måste bygga om vi ska kunna hålla 300 km/h med våra egna tåg. Att köpa in franska tågset av AGV- eller TGV-typ är inte så rysligt dyrt. Det kan till och med bli billigare än att utveckla egna, eftersom vi då är med och delar på utvecklingskostnaderna med alla andra som använder systemen. Så vad är det då som kostar? Jo, det är är själva banorna. Där har vi den felande länken i det svenska konceptet. Vi har redan idag förhållandevis snabba tåg, men så länge vi kör dem på banor som inte tillåter höga hastigheter kommer de givetvis inte att komma upp i några högre hastigheter. Att satsa på snabbare tåg vore som att skaffa en apsnabb sportbil som Koenigsegg eller Bugatti, och sedan försöka köra fort på krokiga grusvägar ute på landsbygden.

Är Sundgren och Lundberg själva medvetna om att det är just banorna som är problemet? Eller såg de bara en chans att angripa det borgerliga blocket? Anders Borg, som hellre ser att vi satsar på nya motorvägar är nog tacksam för den hjälp han oväntat fått från socialdemokratiskt håll.

Det kanske blir ganska bra, trots allt

Idag tog jag ihop med Yimby-kumpanen Gustav Svärd en sväng förbi kvarteret Snöflingan. Snöflingan är ett komplex som byggs på Kungsholmen, och som nu börjar bli klart. Vi har alla varit lite nyfikna på det, eftersom vi varit lite kluvna till projektet. Det är trevligt att det byggs bostäder och hotell på den gamla trafikplatsen. Men flera av oss har samtidigt haft lite onda aningar om skalan och utförandet. En koloss liknande Trygg Hansas (k-märkta) huvudkontor nere vid Klara Sjö, med monoton arkitektur som bara ser ut som en stor blaffa i stadsbilden?

Nej, faktiskt inte. Det börjar se ganska trevligt ut. Trots att det tekniskt sett handlar om ett enda kvarter har byggherren gjort ett bra jobb med att variera arkitekturen så att det ser ut som flera huskroppar i en liten kluster. Och de har lyckats få staden att fortsätta fram till Lindhagensplan, efter att den liksom ”dött ut” av de kantiga funkishusen uppe vid Fridhemsplan.

Bostadsdelen är av traditionell nyfunkis. Arkitektonisk mellanmjölk, alltså. Sticker inte ut, ser inte fel ut, men innebär inte heller någon aha-upplevelse för betraktaren. Ett hus att bo i, med andra ord. Hotelldelen ser däremot lite roligare ut. Inte direkt spännande, men visar ändå på ett nytänk.

Kvarteret Snöflingan

Hotelldelen

Vi passade även på att gå på kaninspaning. Och hittade en liten krabat som försökte gömma sig i gräset i mitten av Lindhagensgatan. Där kunde den nya spårvägen få gå, tyckte vi, så kaninen bör nog tänka på att flytta om den vill ha sina kaninhål i fred. Spårvagn på gräs är faktiskt en ganska bra idé. Det ser framförallt trevligt ut, och gräset ger även en del ljudisolering.

It's a wabbit

Jag noterade även att tecknen på att Yimby är ett i sanning tvärpolitiskt nätverk blir fler. YimbyGBG har nämligen blivit anklagade för att vara sossar av någon krönikör på Göteborgsposten. Här i Stockholm brukar de mer rödgrönt orienterade anklaga oss för att vara borgerliga. Eftersom alla anklagar oss för att tillhöra det motsatta lägret kan vi väl dra slutsatsen att vi verkligen är tvärpolitiska?

Dubbelmoralisten Ohly

I SvD kan vi nu läsa om att vänsterpartiets partiledare Lars Ohly tycker att det är fel att folket ska få stå för kronprinsessans nya bostad, Haga slott. Bostad borde de enligt Ohly kunna fixa på egen hand.

Tydligen ska inte samma regler gälla för riksdagsledamöter. Det är nog fler än jag som minns den här lilla historian, när Lars Ohly själv för några år sedan först hyrde en bostad i andra hand till vad som kan räknas som skälig hyra med tanke på läge och standard, och sedan i efterhand försökte få tillbaka de pengar han betalat i överenskommen hyra. Att han handlade ohederligt var det minsann inte tal om, i alla fall inte om vi får tro hans egna ord:

Det är precis så här man ska gå till väga. Man ska skriva kontrakt. Man ska hyra. Och sedan ska man klaga i efterhand.

Jo. Riksdagsledamöter har det ju så knapert, eller hur? Lars Ohly, du är en dubbelmoralist.

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Röda ögon och dålig andedräkt

Sitter nu på tåget till Uppsala och den första föreläsningen/uppropet på en av sommarkurserna. Känner mig lite seg. Dels pga att jag firade valresultatet med ett par cigarrer, dels för att jag helt enkelt tvingat gå upp så okristligt tidigt. Upp ur bingen vid halv åtta. Det måste ju finnas någonting i Europakonventionen (jo, det var krig igår) eller FNs mänskliga rättigheter om sådana livsvillkor.

Men den främsta anledningen till min trötthet är att jag sov dåligt. Uppspelt, och så ny dygnsrytm. Inte bra för nattsömnen. Därav färgen på ögonen och den något tobaksmättade andedräkten.

Egentligen tänkte jag sitta uppe halva natten och skriva en mer utförlig analys av valet. Många felaktiga slutsatser drogs under valvakan. Som att Piratpartiet skulle ha snott många väljare från SD. Jag tvivlar. Det rör sig om vitt skilda väljargrupper. Däremot tror jag att Feministiskt initativ är en av de stora förlorarna på Piratpartiets intåg i politiken. Många män som hade kunnat tänka sig att proteströsta på FI kan ha valt att lägga sina röster på PP istället. Men SD har knappast förlorat många väljare till PP.

Well, orkar inte kråka ner mer just nu. En analys av valresultatet kommer i alla fall att dyka upp någonstans någon gång. Dessutom har Sanna Rayman lyckats få till en ganska träffande analys av valresultatet. Kan vara värd att läsa.

Alla politiska partier existerar på sina väljares nåder, ett faktum som vissa politiker tycks glömma regelbundet. Söndagens valresultat kan kanske tjäna som en liten påminnelse om detta?

Gammelgäddan ryter till

Som den piratpartist jag för tillfället är gläds jag åt att vi får lite draghjälp av Jan Guillou så här på själva valdagen. Ironiskt nog tror Guillou, som den gammelgädda han är, att han med sin krönika slår ett slag mot Piratpartiet. Men likväl slutar det med en halvmiss som han sänker sig själv med. Någonting som Guillou verkar ha satt i system att göra.

Så vad gör han då för fel? Tja, först och främst börjar han med att lyfta fram sig själv som den offentliga debattens kanske största IT-analfabet. På sätt och vis är det roande, för han försöker framställa sin oförmåga att hålla sig uppdaterad med dagens samhälle som en styrka. Själv har jag svårt att se hur någon som en gång i tiden hade ett gott rykte som undersökande journalist blir mer trovärdig av en borttappad inlärningsförmåga.

Ännu ett tecken på hur han lever kvar i det förgångna är Guillous sätt att ondgöra sig över den ”ytterst aggressiva nätmobb” som han anser omger piratpartiet. Ja, på Jan Guillous tid, innan Internet och bloggarna slog igenom, hade ju massmedia (eller ”riktiga medier” som Guillou föredrar att kalla gammelmedia) monopol på det fria ordet. Då fick man som journalist stå oemotsagd, hur dumma saker man än kläckte ur sig. Men likt många andra gammelgäddor verkar Guillou anse att det fria ordet nu har blivit lite för fritt.

Guillou fortsätter sitt utbrott med att försöka likna gratisböcker på nätet med bloggar, som han sedan försöker nedvärdera. För bloggarna har ju ingenting att säga, om vi får tro Guillou. I Guillous värd är det bara journalister inom ”riktiga medier” som ska få komma till tals. Och han verkar tro att folk delar hans syn på bloggarna kontra gammelmedia. Med andra ord tycks han ha missat att bloggarna har en stor del i att han nu känner sig tvingad att skriva sin krönika. För vad hade Piratpartiet varit idag, om det inte varit för just bloggarna och den bloggbävning som startades pga FRA-lagen?

Hur har han kunnat missa det? Hur kan Guillou undgå att förstå att det som drar väljare till Piratpartiet inte är tanken på fri fildelning, utan snarare de integritetsfrågor som de övriga partierna fullständigt skiter i? Jag tror att det hade varit annat ljud i skällan om den här debatten hade ägt rum för 20-30 år sedan, då Guillou fortfarande var en framstående journalist. Men nu är han mer rädd om sina egna tillgångar, och struntar fullständigt i de frågor som rör samhällsutvecklingen och våra medborgerliga rättigheter. Ändå försöker Guillou sitta på två stolar samtidigt, och kräva att bli trodd för att han en gång i tiden var journalist. Det förtroendet bygger på Guillous rykte som en rebell som vågar gå emot etablissemanget och samhället i sin jakt på sanningen. Den bilden börjar väl blekna betänkligt nu?

Det finns enligt min åsikt inte mycket som så tydligt illustrerar skillnaden mellan det gamla och det nya som just Jan Guillou gör. Allt viktigt sker idag på nätet. Det försöker Guillou in i det längsta blunda för, eftersom han inte förstår sig på den miljön. Har gammelgäddan snärjt in sig i vassen? Nu är kanske pengarna viktigare än sanningen?

När fan blir gammal blir han religiös.