Elisabet Anderssons nya grannar

Efter att med Elisabet Andersson i spetsen ha bedrivit en osaklig och vilseledande kampanj mot Västra City visar det sig nu att SvD är på väg att flytta in i den första byggnaden att stå klar i den nya stadsdelen. Än mer underhållande blir det när det visar sig att även Aftonbladet är en av de nya hyresgästerna.

Jag skrattade gott när jag läste detta. Dels för att Elisabet Andersson på SvD bedriver osaklig sensationsjournalistik som skulle platsa bättre i Aftonbladet än i en tidning som av vissa fortfarande anses vara relativt seriös, dels för att hon för bara ett par veckor sedan försökte angripa Västra City genom en artikel byggd på en förfalskad skiss av hur det nya området är tänkt att se ut.

Jadu, Elisabet. Nu får du dela hus med sensationspressen, som du så hårt jobbat på att få SvD att efterlikna. Det är väl bara att knacka på och be om ett nytt jobb, så har du slutligen funnit dig till rätta?

Lovande visioner för västra City

Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.

För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.

Jag tycker personligen att planerare och arkitekter en gång för alla borde lära sig av med det oskicket, eftersom volymstudier lämnar stort spelrum för missförstånd bland de som inte vet vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?

Men nu är skadan redan skedd, och allt fler av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.

Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? I mina ögon vore det i alla fall helt galet. Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.

En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?

Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området än mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.

Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis  att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.

Det är min vision för västra City. Hur ser din ut?

Ännu en påkörd cyklist – när ska vi få kompetenta trafikplanerare i Stockholm

Nu har en cyklist blivit påkörd i Stockholm. Igen. Den här gången där ett cykelfält korsar en bussfil strax innan Västerbroplan. Ironiskt nog åkte jag förbi där med 4:ans buss någon gång runt halv sex, och min första tanke när jag såg hur fälten korsade varandra var just att där kommer det att ske olyckor. Och då hade precis det skett en stund innan? Jag är dock inte säker på om det är samma röra som det är fråga om, eller om planerarna lyckats skapa två dödsfällor med bara ett hundratal meter mellan varandra. I vilket fall som helst höll det på att smälla mellan två cyklister och bussen jag satt i. Varför? De (cyklisterna) blev helt enkelt överraskade av att cykelfältet tvärt upphörde, och skickade ut dem i bussfilen precis utanför kv Snöflingan.

Vanligvis brukar jag uttrycka mig ganska städat och diplomatiskt. Men i det här fallet kan jag inte annat än fråga vad det är för inkompetenta idioter som sköter trafikplaneringen i Stockholm. Till och med trafikpolisen i Stockholm har kritiserat det där upplägget för att det skapar risker för cyklisterna. Mer uppenbara kan väl inte bristerna bli?

Som sagt, vad är det för folk som jobbar med dessa frågor i Stockholm? Tror de på fullt allvar att den som cyklar kan hantera en tvär 90-graderssväng som dyker upp utan förvarning, och där sikten dessutom är skymd av de betongblock som ska separera biltrafik från gående och cyklister under arbetet med kv Snöflingan?

Gör om, gör rätt, och se gärna till att omplacera den som är ansvarig för det här eländet!

Det kanske blir ganska bra, trots allt

Idag tog jag ihop med Yimby-kumpanen Gustav Svärd en sväng förbi kvarteret Snöflingan. Snöflingan är ett komplex som byggs på Kungsholmen, och som nu börjar bli klart. Vi har alla varit lite nyfikna på det, eftersom vi varit lite kluvna till projektet. Det är trevligt att det byggs bostäder och hotell på den gamla trafikplatsen. Men flera av oss har samtidigt haft lite onda aningar om skalan och utförandet. En koloss liknande Trygg Hansas (k-märkta) huvudkontor nere vid Klara Sjö, med monoton arkitektur som bara ser ut som en stor blaffa i stadsbilden?

Nej, faktiskt inte. Det börjar se ganska trevligt ut. Trots att det tekniskt sett handlar om ett enda kvarter har byggherren gjort ett bra jobb med att variera arkitekturen så att det ser ut som flera huskroppar i en liten kluster. Och de har lyckats få staden att fortsätta fram till Lindhagensplan, efter att den liksom ”dött ut” av de kantiga funkishusen uppe vid Fridhemsplan.

Bostadsdelen är av traditionell nyfunkis. Arkitektonisk mellanmjölk, alltså. Sticker inte ut, ser inte fel ut, men innebär inte heller någon aha-upplevelse för betraktaren. Ett hus att bo i, med andra ord. Hotelldelen ser däremot lite roligare ut. Inte direkt spännande, men visar ändå på ett nytänk.

Kvarteret Snöflingan

Hotelldelen

Vi passade även på att gå på kaninspaning. Och hittade en liten krabat som försökte gömma sig i gräset i mitten av Lindhagensgatan. Där kunde den nya spårvägen få gå, tyckte vi, så kaninen bör nog tänka på att flytta om den vill ha sina kaninhål i fred. Spårvagn på gräs är faktiskt en ganska bra idé. Det ser framförallt trevligt ut, och gräset ger även en del ljudisolering.

It's a wabbit

Jag noterade även att tecknen på att Yimby är ett i sanning tvärpolitiskt nätverk blir fler. YimbyGBG har nämligen blivit anklagade för att vara sossar av någon krönikör på Göteborgsposten. Här i Stockholm brukar de mer rödgrönt orienterade anklaga oss för att vara borgerliga. Eftersom alla anklagar oss för att tillhöra det motsatta lägret kan vi väl dra slutsatsen att vi verkligen är tvärpolitiska?

Stad eller grönsaksland?

Idag har SvD flera artiklar om förtätningen och utvecklingen av Stockholm inne i tidningen.  Att läsa dem är ganska intressant, eftersom de visar hur olika syn olika människor har på utvecklingen.

Min urbanistbuddy Anders talar i en artikel om hur bra det är med en tät stad ur en ekologisk aspekt (kortare avstånd = färre transporter = bättre underlag för miljövänlig kollektivtrafik = mindre utsläpp per capita), samtidigt som en äldre dam i en annan artikel försöker göra gällande att tätt byggande innebär miljöförstöring. En ganska typisk åsikt bland de som inte ser längre än till närmaste gräsmatta, och som inte tänker på att det är transporterna som orsakar en stor del av utsläppen. Man ser inte skogen för alla träd, så att säga.

Det är intressant analysera debatten. Då ser man att det till stor del är en generationsfråga. De yngre människorna vill att vi ska bygga nytt och tätt, medan de äldre vill att vi ska sluta bygga eftersom de tycker att staden är färdigbyggd.

Vem ska man lyssna på i den frågan?

För min del är valet lätt att göra. Byggandet är en framtidsfråga, och framtiden hör till de yngre människorna. Därför ska de yngre avgöra vad som ska göras med staden, eftersom det är de/vi som påverkas av besluten.

Vad tycker du? Ska vi låta stadens framtid avgöras av de som ska leva i den framtida staden? Eller ska vi lyssna till de som inte själva kommer att få uppleva framtidens Stockholm?

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Ta SvDs sensationsjournalistik med en nypa salt

Elisabet Andersson på SvDs kulturredaktion arbetar träget vidare i sin strävan att skydda Stockholm från all form av utveckling och förändring. Nu påstår Andersson att en ”rivningsvåg” hotar stadens k-märkta byggnader. Vad menar hon? Ska slottet bli parkeringshus? Kommer koppartälten i Haga att bli mässhallar? Ska Gamla stan jämnas med marken för att ge plats för skivhus som i Alby eller Tensta?

Rivningsvåg.

Smaka på ordet. ”Rivnings-våg”. Det låter ju onekligen som någonting stort. En tsunami som inte går att hejda, håll dig ur vägen eller följ med, ungefär? Och då kan vi väl utgå från att det ska rivas både här och var i Stockholm, utan urskiljning eller finess? Vågen tar allt som kommer i dess väg!

Nej, så illa är det inte. Men vilken grund finns egentligen för detta påstående?

Jo, staden är på väg att riva en liten tillbyggnad som tillkom ganska sent till Tobaksmonopolet på Södermalm. En ganska ful byggnad, dessutom. Förmodligen är det därför det inte finns någon bild på den i artikeln. Detta ska då göras för att ge plats för bostäder och kontor, och en modernisering av övriga Tobaksmonopolet. Är det verkligen fråga om en ”rivningsvåg” i det här fallet? Inte direkt, om du frågar mig.

Eftersom det är en artikel skriven av just Elisabet Andersson, och den är publicerad på SvD Kultur ber jag dig att vara ytterst kritisk när du läser den. Journalistens namn är en anledning till att ifrågasätta objektiviteten i artikeln.

Pekade jag just ut en enskild journalist? Jo, det gjorde jag. Det gör jag inte ofta och inte gärna, eftersom jag tycker att det är ganska fult att göra så. Nästan ociviliserat. Vanligtvis hör sådana grepp inte hemma i en seriös debatt.

Men när det som i det här fallet handlar om en individ som gång på gång producerar starkt vinklade och i vissa fall rent felaktiga artiklar är det dags att säga ifrån. Elisabet Andersson är samma journalist som i en annan artikel påstod att Länsstyrelsen i Stockholm säger nej till höga hus. Henes källa var en tjänsteman på Länsstyrelsen. Senare trädde den namngivne tjänstemannen själv fram och upplyste om att det Andersson skrivit var starkt vinklat, och att det rörde sig om ett citat ryckt ur sitt sammanhang.

Är detta ett passande beteende för den som arbetar som journalist på en av landets största dagstidningar?

Är inte en av Svenska Dagbladets grundläggande kvalitéer just den här pålitligheten, att man som läsare ska kunna vara säker på att det är fråga om en tidning befriad från sensationsjournalistik? Andersson borde reflektera lite över det faktum att det är just de läsare som har förtroende för henne som journalist som hon är mest oärlig mot. Vi som sedan tidigare vet hur det är ställt med objektiviteten i hennes artiklar tar som vanligt det hon skriver med en nypa salt, och orkar kanske på sin höjd skriva ett surt blogginlägg om det.

Men överlag ska man väl som journalist sträva efter att vara objektiv? Eller gäller inte den regeln på kulturredaktionen på SvD?

För att återgå till den här påstådda ”rivningsvågen” så är det rent nys. Ja, en del blåklassade byggnader är hotade. Men det beror främst på att stadsmuseet försökt skydda i princip alla byggnader som stått längre än 10-20 år. Därför får man inte tilläggsisolera betonghusen i miljonprogrammets förorter. Därför höll rivningen av den gamla och öde postterminalen vid Klarabergsgatan på att gå om intet, men där hann stadsmuseet lyckligtvis inte blåklassa byggnaden innan den revs. Blåklassning innebär, som Per Ankersjö så nyktert konstaterar på sin blogg ett otyg för fastighetsägare och hyresgäster. I princip innebär det att man inte får modernisera eller förändra huset. Jobbigt om det handlar om en gammal fastighet utan vare sig el eller rinnande vatten. Än värre är att blåklassningen innebär att allt ekonomiskt ansvar hamnar hos fastighetsägaren. Så jag håller med Ankersjö, det behövs en del lagändringar för att stilla den här klåfingrigheten hos stadsmuseet. Om staden själv fick betala för underhållet av de blåklassade byggnaderna skulle den här okynnesmärkningen upphöra. Eller?

Vad som görs är att vi nu rättar till en del misstag som gjordes under den riktiga rivningsvågen för 50 år sedan, dvs Norrmalmsregleringen. Att journalister och kulturpersonligheter sedan drar paralleller mellan klara-rivningarna och dagens punktinsatser för att förbättra och förtäta staden är rent ut sagt historielöst.

Hur två stadsdelar blir en

Jag har varit ganska aktiv idag. Började med att cykla in till gymmet vid halv elva. Det blev en del träning, samtidigt som jag förvånades över hur sunkigt det kan kännas ett stenkast från Stureplan. Dörren till herrarnas omklädningsrum var nämligen finito. Någon hade slagit ut den, och gångjärnen var history. Återigen undrar jag vad det egentligen är för folk som tränar där. Nästa fråga är om vi kan räkna med att få byta om inför öppen ridå i en månad, med tanke på hur sega de är att reparera saker som går sönder. Sedan trampade jag hem, efter en del omvägar för att njuta lite av vårvädret.

Men nu var det inte träningen jag tänkte skriva om. Utan om staden. Om hur stadsdelarna binds samman allt mer. Mycket tack vare Stockholm Waterfront, som nu tar form vägg i vägg med Centralen. Ett hatobjekt för stadens bakåtsträvare och nostalgiker, och en förnyelseikon för oss andra.

Jag minns hur det var förr, när innerstan liksom tog slut vid ResKlara/Cityterminalen. För det var just det som var problemet, staden tog i princip slut där. Några hundra meter till, och sedan var man på Kungsholmen. Men det levande stadslivet upphörde vid Klarabergsviadukten, och allt bortom den punkten var en transportsträcka. Men i och med allt som har byggts och förändrats i det området så har även staden nått längre ut mot Kungsholmen. Tänkte på det idag, hur man byggt in en vindpinad och ogästvänlig plats, och gett den mer karaktär av ett torg.

Vy över bangården mot Waterfront building.

Den här annars så öde parkeringen blir mer som ett torg när den byggs in.

Detta var tidigare en blåsig och ogästvänlig plats som man inte gärna uppehöll sig vid i onödan. Kanske kan vi utveckla den? Jag tycker personligen att SJ/SL kunde bygga ännu en avgångshall för pendeltågen här (precis till höger utanför bild), så att genomströmningen blir bättre. Om några år kommer förhoppningsvis de nya spårvagnarna att stanna här, och då behövs kanske den extra kapaciteten?

Watefront building i annan vinkel. Klarabergsgatan känns allt mer som en gata, snarare än en motortrafikled.

Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.

Och det här utrymmet måste vi återta från bilismen, och öppna för människorna. Det gör staden levande.

På andra sidan vattnet ligger det gamla, som får accentuera det nya.

Det här är en blivande stadsgata. Om ett par år kommer trottoarerna att vara fyllda av gående.

En existerande stadsgata. Så ska det se ut. Den här typen av vyer hör hemma i en levande storstad.

Den här sortens vyer tycker jag dock att staden kan klara sig utan. Stad eller motorväg?

Det blev en lång promenad, och mycket av det jag såg och upplevde utelämnar jag. (Bl a mötet med en aggressiv narkoman vid Klara kyrka, liksom Kungsbrohusets sammanbindning med Blekholmstorget.) Men jag hann se en del nybyggen både i centrala stan och på Kungsholmen/Hornsberg. Och jag gillar att man på allvar börjar göra Stockholm till en stad för människor, och inte för bilar.

Banalitet som riksintresse?

Svenska Dagbladet tar idag upp ”problemet” med att Stockholm växer. Det största problemet är tydligen att staden växer på höjden. För Stockholm får enligt Länsstyrelsen inte göra det. Stockholm ska se ut som om tiden stått stilla sedan slutet av 1800-talet. Att utgå från samma normer som gällde när stadens byggnader varken hade elektricitet eller rinnande vatten är förmodligen rätt väg att tackla framtiden.

OK, nu raljerar jag. Och jag överdriver en hel del. Visst är det viktigt att bevara stadens skönhet.

Men jag vill att du som läsare ska vara ganska kritisk mot artikeln i SvD. Den tidningen agerar inte objektivt i frågor som rör Stockholm och stadens utveckling. SvD arbetar hårt för att med ganska subtila medel föra fram åsikten att utveckling är dåligt. Detta genom vinklade nyhetsartiklar och riggade skendebatter, där de bara låter den ena sidan komma till tals samtidigt som den andra sidan ska tigas ihjäl. Vi talar alltså om kvällstidningsjournalistik som är maskerad som mer seriös nyhetsjournalistik. Nåja, nog om SvDs bristande trovärdighet i frågor som rör Stockholms utveckling.

Enligt den här artikeln vill i alla fall Länsstyrelsen göra gällande att stadens låga skala är ett riksintresse. Jag ställer mig frågande till om det verkligen är rätt sätt att se på saken. Staden har sitt utseende, och den har växt fram som den har gjort för att tackla olika behov som har uppstått genom tiderna. Stockholm började sin existens som en liten timrad fästning som vaktade inloppet till Mälaren. Fästningen växte till en handelsplats, och handelsplatsen blev till en stad. I sinom tid blev staden Sveriges största, och landets huvudstad.

Allt detta tack vare att staden tilläts växa på sina egna villkor.

Stockholm hade aldrig blivit vad det är idag om stadens utveckling under historien fått styras som av små elitgrupper som bara utgår från sina egna värderingar och önskemål, men som fullständigt struntar i vilka behov stadens invånare har. Denna inställning ger tjänstemannen Carl-Gustaf Hagander på Länsstyrelsen uttryck för:

Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse, säger han till SvD.

Menar han  med detta att vi som lever i Stockholm inte förstår vad som är bra för oss? Personligen tycker jag att det luktar tjänstemannastyre lång väg. Och genom det uttalandet har kanske Hagander omedvetet satt fingret på just det problemet? Ett annat exempel på hur Länsstyrelsens förkärlek för banaliteter drabbar folks vardag finns här på SVT, i ett reportage om den bostadsrättsförening i Tensta som inte får renovera sina egna hus. Orsaken är att stadsmuseet och Länsstyrelsen tycker att de är ”unika” exempel på miljonprogramsarkitektur.

Jag ställer mig frågande till om de människor som fattar dessa beslut själva bor i miljonprogrammets numera ganska nedgångna betonglimpor. Eller om de personligen är villiga att betala de extra kostnader som en lägre standard medför, eftersom de anser att byggnaderna måste bevaras i rätt skick? Det är ju lätt att fatta svåra beslut, så länge man inte själv drabbas av dem.

Men om nu folks boendemiljöer mot deras vilja ska förvandlas till museum är det väl inte mer än rätt att Länsstyrelsen subventionerar dessa med offentliga medel?

Hur som helst, jag tycker att stadens skönhet är värd att bevara. Men jag tror inte att vi hittar den hos någon enskild tjänsteman. Jag tror att stadens skönhet ligger i varje betraktares öga. Det jag uppfattar som vackert ser någon annan som fult. Jag tycker att vissa byggnader ser avskyvärda ut, medan andra tycker att de är vackra. Så enkelt är det. Vi har inget facit för vad som är snyggt eller fult. Höga hus är vackra i vissas ögon, fula i andras.

För att göra alla nöjda måste vi kanske finna oss i att stadsbilden innehåller sådant som vi alla stör oss på, om den samtidigt ska innehålla någonting som faller alla i smaken?

Stockholmscenterns Per Ankersjö vill se en skyskrapa ovanpå bangården vid Centralen. Jag gillar idén. Ankersjö är för konceptet Trifoliumskrapan. Jag är av princip för det konceptet. Vilket är ett diplomatiskt sätt att uttrycka att jag är emot det. Jag gillar som sagt tanken på en skyskrapa på den platsen. Men jag gillar inte Trifoliumskrapan i sig. Jag tycker att den är ful, klumpig och stubbig. Den är för låg i förhållande till sin bas. En högre skrapa av smäckrare slag vore trevligt. Men Trifoliumskrapan skulle ihop med Stockholm Waterfront bara bli till någon stor och oformlig jätteamöba som våldför sig på stadsbilden. Så därför vore det bättre med någonting högt och smäckert.

Kanske en hög, smal och rund skrapa med stål, som anspelar på landets historia? Stockholm är ju navet i det här landet, och en axel som sticker upp ur dess mittpunkt vore kanske inte helt fel?

Men jag skulle inte gråta ögonen ur mig om Trifoliumskrapan trots allt byggdes. För jag vet att det finns folk som tycker att den är vacker, även om jag inte är en av dem.

Staden måste faktiskt få vara ful på sina håll.

Bra att det alternativa förslaget utreds

Slussen-såpan fortsätter. Enligt en artikel i SvD ska nu det alternativa förslaget ”Ny syn på Slussen” utredas, så att vi svart på vitt får se hur mycket det kommer att kosta, hur svårt det är att genomföra, liksom hur bra den lösningen kommer att fungera i framtiden.

Det tycker jag är en riktigt bra idé.

Varför tycker jag det? Jo, det kan nämligen innebära ett slut på den här debatten om huruvida ny syn-förslaget är vettigt eller ej. Så länge SL och Stockholm stad inte utreder det kommer dess förespråkare att kunna utnyttja ett påstått underläge, och skapa en slags martyrbild av sig själva och sitt förslag, där de är offer för ett samhälle som vägrar att lyssna på dem. Det är ett oerhört starkt vapen i händerna på människor som har gott om kontakter inom massmedia och politik.

Här handlar det om människor som vet vem de ska bearbeta, och genom vilka kanaler det ska göras.

”Ny syn på Slussen” hade aldrig fått samma uppmärksamhet och draghjälp av tidningar som DN eller SvD om det lanserats av en samling kollektivtrafikanter från någon förort. Hade det ens uppmärksammats?

En utredning kommer att räta ut frågetecknen som omgärdar det här förslaget:

• Är det genomförbart till en rimlig kostnad och inom en rimlig tidsrymd?
• Är det en lösning som riktar sig till framtidens stockholmare, de som ska använda det nya Slussen och även betala för kalaset?
• Kommer det här förslaget att innebära förbättringar eller i alla fall status quo för kollektivtrafiken?

De här frågorna är väldigt viktiga. Ett enda nej är skäl nog att slänga det i papperskorgen. För de frågorna är mycket viktigare än de estetiska värden som ny syn-förespråkarna ständigt hänvisar till. Estetiska värden är subjektiva, det som upplevs som vackert av någon kan upplevas som fult av någon annan. De praktiska och funktionella frågorna är däremot inte subjektiva.

Jag tror personligen inte på ny syn-förslaget.

Varför? Främst för att det nya Slussen ska byggas för framtidens stockholmare, det vill säga våra barn och deras barn, och med deras bästa i åtanke. Nu tycker jag att du ska ta en titt på den här bilden på personerna bakom ny syn-förslaget. (Båda länkarna öppnas i nya fönster.)

Ser de ut att tillhöra målgruppen för framtidens Slussen? Tror du att de har de ungas bästa för ögonen, eller utgår de från sina egna önskemål? Kommer de att vara med och betala notan för det här projektet om 15-20 år? Kommer de att drabbas av ett framtida kaos om stationerna Gamla stan och Slussen ersätts av EN station? Som dessutom får färre uppgångar än dagens Slussen, där nästan all belastning hamnar i en och samma ände, likt Gullmarsplan?

Bygger vi för gårdagens, dagens eller morgondagens stockholmare?

Vi måste sluta att bete oss som egoister och bara utgå från oss själva i den här frågan. Vi måste se till de grupper som idag inte har någon talan, men som ska leva med den nya lösningen. Det är de människorna det handlar om.