Ännu en påkörd cyklist – när ska vi få kompetenta trafikplanerare i Stockholm

Nu har en cyklist blivit påkörd i Stockholm. Igen. Den här gången där ett cykelfält korsar en bussfil strax innan Västerbroplan. Ironiskt nog åkte jag förbi där med 4:ans buss någon gång runt halv sex, och min första tanke när jag såg hur fälten korsade varandra var just att där kommer det att ske olyckor. Och då hade precis det skett en stund innan? Jag är dock inte säker på om det är samma röra som det är fråga om, eller om planerarna lyckats skapa två dödsfällor med bara ett hundratal meter mellan varandra. I vilket fall som helst höll det på att smälla mellan två cyklister och bussen jag satt i. Varför? De (cyklisterna) blev helt enkelt överraskade av att cykelfältet tvärt upphörde, och skickade ut dem i bussfilen precis utanför kv Snöflingan.

Vanligvis brukar jag uttrycka mig ganska städat och diplomatiskt. Men i det här fallet kan jag inte annat än fråga vad det är för inkompetenta idioter som sköter trafikplaneringen i Stockholm. Till och med trafikpolisen i Stockholm har kritiserat det där upplägget för att det skapar risker för cyklisterna. Mer uppenbara kan väl inte bristerna bli?

Som sagt, vad är det för folk som jobbar med dessa frågor i Stockholm? Tror de på fullt allvar att den som cyklar kan hantera en tvär 90-graderssväng som dyker upp utan förvarning, och där sikten dessutom är skymd av de betongblock som ska separera biltrafik från gående och cyklister under arbetet med kv Snöflingan?

Gör om, gör rätt, och se gärna till att omplacera den som är ansvarig för det här eländet!

Det kanske blir ganska bra, trots allt

Idag tog jag ihop med Yimby-kumpanen Gustav Svärd en sväng förbi kvarteret Snöflingan. Snöflingan är ett komplex som byggs på Kungsholmen, och som nu börjar bli klart. Vi har alla varit lite nyfikna på det, eftersom vi varit lite kluvna till projektet. Det är trevligt att det byggs bostäder och hotell på den gamla trafikplatsen. Men flera av oss har samtidigt haft lite onda aningar om skalan och utförandet. En koloss liknande Trygg Hansas (k-märkta) huvudkontor nere vid Klara Sjö, med monoton arkitektur som bara ser ut som en stor blaffa i stadsbilden?

Nej, faktiskt inte. Det börjar se ganska trevligt ut. Trots att det tekniskt sett handlar om ett enda kvarter har byggherren gjort ett bra jobb med att variera arkitekturen så att det ser ut som flera huskroppar i en liten kluster. Och de har lyckats få staden att fortsätta fram till Lindhagensplan, efter att den liksom ”dött ut” av de kantiga funkishusen uppe vid Fridhemsplan.

Bostadsdelen är av traditionell nyfunkis. Arkitektonisk mellanmjölk, alltså. Sticker inte ut, ser inte fel ut, men innebär inte heller någon aha-upplevelse för betraktaren. Ett hus att bo i, med andra ord. Hotelldelen ser däremot lite roligare ut. Inte direkt spännande, men visar ändå på ett nytänk.

Kvarteret Snöflingan

Hotelldelen

Vi passade även på att gå på kaninspaning. Och hittade en liten krabat som försökte gömma sig i gräset i mitten av Lindhagensgatan. Där kunde den nya spårvägen få gå, tyckte vi, så kaninen bör nog tänka på att flytta om den vill ha sina kaninhål i fred. Spårvagn på gräs är faktiskt en ganska bra idé. Det ser framförallt trevligt ut, och gräset ger även en del ljudisolering.

It's a wabbit

Jag noterade även att tecknen på att Yimby är ett i sanning tvärpolitiskt nätverk blir fler. YimbyGBG har nämligen blivit anklagade för att vara sossar av någon krönikör på Göteborgsposten. Här i Stockholm brukar de mer rödgrönt orienterade anklaga oss för att vara borgerliga. Eftersom alla anklagar oss för att tillhöra det motsatta lägret kan vi väl dra slutsatsen att vi verkligen är tvärpolitiska?

Stad eller grönsaksland?

Idag har SvD flera artiklar om förtätningen och utvecklingen av Stockholm inne i tidningen.  Att läsa dem är ganska intressant, eftersom de visar hur olika syn olika människor har på utvecklingen.

Min urbanistbuddy Anders talar i en artikel om hur bra det är med en tät stad ur en ekologisk aspekt (kortare avstånd = färre transporter = bättre underlag för miljövänlig kollektivtrafik = mindre utsläpp per capita), samtidigt som en äldre dam i en annan artikel försöker göra gällande att tätt byggande innebär miljöförstöring. En ganska typisk åsikt bland de som inte ser längre än till närmaste gräsmatta, och som inte tänker på att det är transporterna som orsakar en stor del av utsläppen. Man ser inte skogen för alla träd, så att säga.

Det är intressant analysera debatten. Då ser man att det till stor del är en generationsfråga. De yngre människorna vill att vi ska bygga nytt och tätt, medan de äldre vill att vi ska sluta bygga eftersom de tycker att staden är färdigbyggd.

Vem ska man lyssna på i den frågan?

För min del är valet lätt att göra. Byggandet är en framtidsfråga, och framtiden hör till de yngre människorna. Därför ska de yngre avgöra vad som ska göras med staden, eftersom det är de/vi som påverkas av besluten.

Vad tycker du? Ska vi låta stadens framtid avgöras av de som ska leva i den framtida staden? Eller ska vi lyssna till de som inte själva kommer att få uppleva framtidens Stockholm?

Cykelstaden Stockholm

Nu är det sommar. Och sommar betyder förutom det ständiga regnandet även sommarkurser eller sommarjobb. Jag valde det första alternativet i sommar. Så nu pluggar jag två kurser parallellt. En i Uppsala och en här i Stockholm. Båda på helfart. Det blev lite fel med planeringen, ja. Men det har fungerat hittills.

Eftersom jag är cykelnörd försöker jag undvika att åka kommunalt. Jag föredrar att cykla. Det är bra för hälsan, och jag sparar en liten slant på det. En väldigt liten slant, visserligen, men det viktigaste är ju att det är nyttigt och kul att ta sig fram i stan. I Stockholm alltså. I Uppsala går jag, för där har jag ingen cykel.

Att vara i Uppsala ungefär varannan dag innebär en ständig påminnelse om hur efterblivet Sverige och Stockholm är i fråga om cykling om vi jämför med andra länder och städer.

I Uppsala cyklar var och varannan kotte. Infrastrukturen är väl utbyggd med cykelbanor överallt. Över hela stan finns det cykelparkeringar med ordentliga cykelställ att låsa fast cykeln i. Det är tillåtet att cykla i princip överallt.  Men det viktigaste är att det finns en fungerande cykelkultur i Uppsala, eftersom de som cyklar är vanliga medelsvenssons. Cyklisterna är medvetna om att det finns fotgängare överallt. Fotgängarna är medvetna om att det cyklas överallt. Det innebär färre konflikter mellan cyklister och fotgängare. Se bilderna nedan, båda tagna utanför Uppsala C:

Norra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Södra(?) cykelparkeringen utanför Uppsala C

Stor, bred och dubbelriktad cykelbana i centrala Uppsala

I övriga Sverige har väl inte utvecklingen mot ett miljövänligt och hälsosamt samhälle kommit riktigt lika långt…

För att ta sig till Uppsala från Stockholm åker man tåg. Oftast med SJ, det mest prisvärda alternativet. Vad har SJ för syn på cyklar och cykling? Är man på SJ medvetna om att fler och fler cyklar i Sverige? Svar nej. Hur tar man med sig en cykel på tåget? Tja, det går inte, och så är det med det. I andra länder går utvecklingen åt andra (det rätta) hållet. Där gör man plats för cykeln på tåg och bussar. Men inte på SJ, här vill man inte tillmötesgå sina kunders önskemål. Men varför? Är det en ledningsfråga?

Kanske är det så enkelt att det behövs nytt blod i styrelsen på SJ.

Nu till Stockholm. Huvudstaden. Sveriges och Nordens största stad. ”The Capital of Scandinavia”, som politikerna i stadshuset vill att staden ska vara. Jo, fast knappast i fråga om cykling då…Infrastruktur? Jo, vi har en del cykelfält på stadens gator. Ungefär en meter breda, med asfalt som är full av hål och lappningar. Och som främst används som p-platser för fulparkerade bilar och väntande taxibilar. (Det är riskfritt att parkera i cykelfälten, eftersom trafikpolisen blundar för det. Trots att det är förbjudet i lag.) Cykelfälten är dessutom markerade med upphöjda kantlinjer, som ska kännas när man kör över dem med bil. Jo, de känns när man kör över dem med bil, och att cykla över dem i 15-20 km/h innebär att cykeln i det närmaste skakar sönder. Samtidigt måste man som cyklist regelbundet cykla över dem för att väja för de fulparkerade fordonen som blockerar cykelfälten. Så vad har då den här misslyckade cykelanpassningen lett till?

Personligen anser jag att vi har en väldigt dålig cykelkultur i stan. Men det är inte cyklisternas fel.

De som använder den infrastruktur som finns är die hard-cyklister på snabba cyklar. Cykelbud, motionärer och andra galningar på fixies, fakengers och racers. Folk som har vanan inne, alltså. (I den kategorin hör jag hemma.) Däremot är det ganska ont om vanligt folk i cykelfälten. De få normala människor som cyklar i Stockholm ser till att cykla där de egentligen inte får, men där det i alla fall är säkert att cykla. Ett givet val för den som har barnet i stol bakpå cykeln.

Men allt detta leder till att det blir många fler konflikter mellan cyklister och andra trafikslag i Stockholm än i de städer som är anpassade för cykling. Skulden ligger inte hos något enskilt trafikslag, utan dels hos planerarna som har skapat en dålig och farlig infrastruktur, och dels hos trafikpolisen som inte gör sitt jobb. Nåja, det om infrastrukturen i Stockholm. Den som cyklar vet att den suger.

Men att cykla till och från tåget då? Det första som slår mig när jag kommer med cykeln till Centralen är de fullständigt genomusla möjligheterna att ställa ifrån sig cykeln. Ett fåtal föråldrade cykelställ med bygel att kila in framhjulet i finns. Utanför landets största järnvägsstation. (Märks det att vi nu kombinerat en cykelfientlig organisation med en cykelfientlig stad?) Det blir en intressant jämförelse med Uppsala C (vars stationshus är litet nog att rymmas inne i avgångashallen på Stockholm C, men har en cykelparkering som är stor nog att svälja Stockholm C), där det står ett par hektar med parkerade cyklar i moderna, säkra och tillgängliga cykelställ. Det här är den största samlingen cyklar utanför Centralen, även om det finns fler parkeringar spridda lite här och var. ”I Stockholm cyklar vi inte, här åker vi tunnelbana”, är det budskapet?

Någonting som ska föreställa en cykelparkering utanför Centralen

Kanske borde Stockholm försöka lära sig lite från lillebror Uppsala, där folk har cyklat ungefär lika länge som det har funnits cyklar? För varje innerstadsbilist som går över till cykel ökar utrymmet markant för både cyklister och bilister. En bil kräver ungefär lika mycket plats som fyra cyklar. Tusen bilister som går över till cykel skulle märkas stort i biltrafiken, medan trängseln på cykelbanorna inte skulle vara noterbar. Den som cyklar fastnar inte i trafikstockningar, även om det kan gå lite sakta när det är riktigt trångt. Att cykla är bra både för den fysiska och psykiska hälsan, eftersom kroppen får jobba lite, och hjärnan slipper den negativa stress som uppstår när man sitter fast i en bilkö.

När ska politikerna inse att många vill cykla?

Är problemet samma som i fråga om bl a IPRED och FRA, att politikerna inte lyssnar på folket? Då är mitt tips till dig som politiker att du börjar lyssna på dina arbetsgivare, dvs väljarna. En tät stad med bra infrastruktur för både bilar och cyklar ger oss en miljövänlig stad som är bra att leva i.

Cykelbana som p-plats?

Ännu en tidning uppmärksammar att Sverige cyklar. Inte så mycket att säga om artikeln i sig, det är det vanliga innehållet. Det blir fint väder, fler börjar cykla, fler cyklar omkull, många cyklister beter sig oansvarigt, tack och lov har de flesta hjälm, osv. Japp, det stämmer. Jag håller med om allt det där.

Och jo, Stockholm har blivit en bättre cykelstad de senaste åren. Men bättre är inte samma sak som bra.

Det behövs fler cykelbanor och cykelfält tycker vissa. Ja, det tycker jag också. Andra tycker att staden ska bli bättre på att sopa banorna. Även där håller jag med. Välsopade cykelfält är ett starkt incitament för att cykla.

Men jag väntar på att någon artikel ska ta upp problemet med bilar som parkerar i cykelfälten. När ska staden egentligen börja göra någonting åt det? Det är ju inte direkt ett nytt och okänt fenomen, om man så säger. Det är bara det att polisen fullständigt struntar i att göra sitt jobb på den punkten. Fler cyklister skulle bete sig ansvarsfullt om polisen någon gång visade att de faktiskt arbetar för att göra miljön säkrare för de som cyklar.

Även gatukontoret borde ta sig en närmare titt på hur gatorna fungerar för stadens cyklister. Under förra sommaren såg jag tre vurpor pga parkerade bilar. Alla skedde i cykelfältet på Skeppsbron. Alla gick till på samma sätt. Ingen av dem var särskilt allvarlig. Det gick inte särskilt fort, och det var när cyklisterna skulle korsa körfältsmarkeringen som de bet i asfalten. Markeringarna är nämligen upphöjda, så att det ska kännas när man kör över dem med bil. När en cyklist korsar dem blir effekten en slags bergodalbana i miniatyr, med hoppande styre som följd. En ovan cyklist tappar lätt kontrollen i den situationen, och det var just det som hände här. Inga allvarliga olyckor, men ändå totalt onödiga.

När får vi se den första bilen bötfällas eller forslas bort för att den står parkerad i ett cykelfält på någon av stans gator? Staden borde kanske anställa någon som arbetar heltid med just cykelfrågor?

Ta SvDs sensationsjournalistik med en nypa salt

Elisabet Andersson på SvDs kulturredaktion arbetar träget vidare i sin strävan att skydda Stockholm från all form av utveckling och förändring. Nu påstår Andersson att en ”rivningsvåg” hotar stadens k-märkta byggnader. Vad menar hon? Ska slottet bli parkeringshus? Kommer koppartälten i Haga att bli mässhallar? Ska Gamla stan jämnas med marken för att ge plats för skivhus som i Alby eller Tensta?

Rivningsvåg.

Smaka på ordet. ”Rivnings-våg”. Det låter ju onekligen som någonting stort. En tsunami som inte går att hejda, håll dig ur vägen eller följ med, ungefär? Och då kan vi väl utgå från att det ska rivas både här och var i Stockholm, utan urskiljning eller finess? Vågen tar allt som kommer i dess väg!

Nej, så illa är det inte. Men vilken grund finns egentligen för detta påstående?

Jo, staden är på väg att riva en liten tillbyggnad som tillkom ganska sent till Tobaksmonopolet på Södermalm. En ganska ful byggnad, dessutom. Förmodligen är det därför det inte finns någon bild på den i artikeln. Detta ska då göras för att ge plats för bostäder och kontor, och en modernisering av övriga Tobaksmonopolet. Är det verkligen fråga om en ”rivningsvåg” i det här fallet? Inte direkt, om du frågar mig.

Eftersom det är en artikel skriven av just Elisabet Andersson, och den är publicerad på SvD Kultur ber jag dig att vara ytterst kritisk när du läser den. Journalistens namn är en anledning till att ifrågasätta objektiviteten i artikeln.

Pekade jag just ut en enskild journalist? Jo, det gjorde jag. Det gör jag inte ofta och inte gärna, eftersom jag tycker att det är ganska fult att göra så. Nästan ociviliserat. Vanligtvis hör sådana grepp inte hemma i en seriös debatt.

Men när det som i det här fallet handlar om en individ som gång på gång producerar starkt vinklade och i vissa fall rent felaktiga artiklar är det dags att säga ifrån. Elisabet Andersson är samma journalist som i en annan artikel påstod att Länsstyrelsen i Stockholm säger nej till höga hus. Henes källa var en tjänsteman på Länsstyrelsen. Senare trädde den namngivne tjänstemannen själv fram och upplyste om att det Andersson skrivit var starkt vinklat, och att det rörde sig om ett citat ryckt ur sitt sammanhang.

Är detta ett passande beteende för den som arbetar som journalist på en av landets största dagstidningar?

Är inte en av Svenska Dagbladets grundläggande kvalitéer just den här pålitligheten, att man som läsare ska kunna vara säker på att det är fråga om en tidning befriad från sensationsjournalistik? Andersson borde reflektera lite över det faktum att det är just de läsare som har förtroende för henne som journalist som hon är mest oärlig mot. Vi som sedan tidigare vet hur det är ställt med objektiviteten i hennes artiklar tar som vanligt det hon skriver med en nypa salt, och orkar kanske på sin höjd skriva ett surt blogginlägg om det.

Men överlag ska man väl som journalist sträva efter att vara objektiv? Eller gäller inte den regeln på kulturredaktionen på SvD?

För att återgå till den här påstådda ”rivningsvågen” så är det rent nys. Ja, en del blåklassade byggnader är hotade. Men det beror främst på att stadsmuseet försökt skydda i princip alla byggnader som stått längre än 10-20 år. Därför får man inte tilläggsisolera betonghusen i miljonprogrammets förorter. Därför höll rivningen av den gamla och öde postterminalen vid Klarabergsgatan på att gå om intet, men där hann stadsmuseet lyckligtvis inte blåklassa byggnaden innan den revs. Blåklassning innebär, som Per Ankersjö så nyktert konstaterar på sin blogg ett otyg för fastighetsägare och hyresgäster. I princip innebär det att man inte får modernisera eller förändra huset. Jobbigt om det handlar om en gammal fastighet utan vare sig el eller rinnande vatten. Än värre är att blåklassningen innebär att allt ekonomiskt ansvar hamnar hos fastighetsägaren. Så jag håller med Ankersjö, det behövs en del lagändringar för att stilla den här klåfingrigheten hos stadsmuseet. Om staden själv fick betala för underhållet av de blåklassade byggnaderna skulle den här okynnesmärkningen upphöra. Eller?

Vad som görs är att vi nu rättar till en del misstag som gjordes under den riktiga rivningsvågen för 50 år sedan, dvs Norrmalmsregleringen. Att journalister och kulturpersonligheter sedan drar paralleller mellan klara-rivningarna och dagens punktinsatser för att förbättra och förtäta staden är rent ut sagt historielöst.

Hur två stadsdelar blir en

Jag har varit ganska aktiv idag. Började med att cykla in till gymmet vid halv elva. Det blev en del träning, samtidigt som jag förvånades över hur sunkigt det kan kännas ett stenkast från Stureplan. Dörren till herrarnas omklädningsrum var nämligen finito. Någon hade slagit ut den, och gångjärnen var history. Återigen undrar jag vad det egentligen är för folk som tränar där. Nästa fråga är om vi kan räkna med att få byta om inför öppen ridå i en månad, med tanke på hur sega de är att reparera saker som går sönder. Sedan trampade jag hem, efter en del omvägar för att njuta lite av vårvädret.

Men nu var det inte träningen jag tänkte skriva om. Utan om staden. Om hur stadsdelarna binds samman allt mer. Mycket tack vare Stockholm Waterfront, som nu tar form vägg i vägg med Centralen. Ett hatobjekt för stadens bakåtsträvare och nostalgiker, och en förnyelseikon för oss andra.

Jag minns hur det var förr, när innerstan liksom tog slut vid ResKlara/Cityterminalen. För det var just det som var problemet, staden tog i princip slut där. Några hundra meter till, och sedan var man på Kungsholmen. Men det levande stadslivet upphörde vid Klarabergsviadukten, och allt bortom den punkten var en transportsträcka. Men i och med allt som har byggts och förändrats i det området så har även staden nått längre ut mot Kungsholmen. Tänkte på det idag, hur man byggt in en vindpinad och ogästvänlig plats, och gett den mer karaktär av ett torg.

Vy över bangården mot Waterfront building.

Den här annars så öde parkeringen blir mer som ett torg när den byggs in.

Detta var tidigare en blåsig och ogästvänlig plats som man inte gärna uppehöll sig vid i onödan. Kanske kan vi utveckla den? Jag tycker personligen att SJ/SL kunde bygga ännu en avgångshall för pendeltågen här (precis till höger utanför bild), så att genomströmningen blir bättre. Om några år kommer förhoppningsvis de nya spårvagnarna att stanna här, och då behövs kanske den extra kapaciteten?

Watefront building i annan vinkel. Klarabergsgatan känns allt mer som en gata, snarare än en motortrafikled.

Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.

Och det här utrymmet måste vi återta från bilismen, och öppna för människorna. Det gör staden levande.

På andra sidan vattnet ligger det gamla, som får accentuera det nya.

Det här är en blivande stadsgata. Om ett par år kommer trottoarerna att vara fyllda av gående.

En existerande stadsgata. Så ska det se ut. Den här typen av vyer hör hemma i en levande storstad.

Den här sortens vyer tycker jag dock att staden kan klara sig utan. Stad eller motorväg?

Det blev en lång promenad, och mycket av det jag såg och upplevde utelämnar jag. (Bl a mötet med en aggressiv narkoman vid Klara kyrka, liksom Kungsbrohusets sammanbindning med Blekholmstorget.) Men jag hann se en del nybyggen både i centrala stan och på Kungsholmen/Hornsberg. Och jag gillar att man på allvar börjar göra Stockholm till en stad för människor, och inte för bilar.

Bra att det alternativa förslaget utreds

Slussen-såpan fortsätter. Enligt en artikel i SvD ska nu det alternativa förslaget ”Ny syn på Slussen” utredas, så att vi svart på vitt får se hur mycket det kommer att kosta, hur svårt det är att genomföra, liksom hur bra den lösningen kommer att fungera i framtiden.

Det tycker jag är en riktigt bra idé.

Varför tycker jag det? Jo, det kan nämligen innebära ett slut på den här debatten om huruvida ny syn-förslaget är vettigt eller ej. Så länge SL och Stockholm stad inte utreder det kommer dess förespråkare att kunna utnyttja ett påstått underläge, och skapa en slags martyrbild av sig själva och sitt förslag, där de är offer för ett samhälle som vägrar att lyssna på dem. Det är ett oerhört starkt vapen i händerna på människor som har gott om kontakter inom massmedia och politik.

Här handlar det om människor som vet vem de ska bearbeta, och genom vilka kanaler det ska göras.

”Ny syn på Slussen” hade aldrig fått samma uppmärksamhet och draghjälp av tidningar som DN eller SvD om det lanserats av en samling kollektivtrafikanter från någon förort. Hade det ens uppmärksammats?

En utredning kommer att räta ut frågetecknen som omgärdar det här förslaget:

• Är det genomförbart till en rimlig kostnad och inom en rimlig tidsrymd?
• Är det en lösning som riktar sig till framtidens stockholmare, de som ska använda det nya Slussen och även betala för kalaset?
• Kommer det här förslaget att innebära förbättringar eller i alla fall status quo för kollektivtrafiken?

De här frågorna är väldigt viktiga. Ett enda nej är skäl nog att slänga det i papperskorgen. För de frågorna är mycket viktigare än de estetiska värden som ny syn-förespråkarna ständigt hänvisar till. Estetiska värden är subjektiva, det som upplevs som vackert av någon kan upplevas som fult av någon annan. De praktiska och funktionella frågorna är däremot inte subjektiva.

Jag tror personligen inte på ny syn-förslaget.

Varför? Främst för att det nya Slussen ska byggas för framtidens stockholmare, det vill säga våra barn och deras barn, och med deras bästa i åtanke. Nu tycker jag att du ska ta en titt på den här bilden på personerna bakom ny syn-förslaget. (Båda länkarna öppnas i nya fönster.)

Ser de ut att tillhöra målgruppen för framtidens Slussen? Tror du att de har de ungas bästa för ögonen, eller utgår de från sina egna önskemål? Kommer de att vara med och betala notan för det här projektet om 15-20 år? Kommer de att drabbas av ett framtida kaos om stationerna Gamla stan och Slussen ersätts av EN station? Som dessutom får färre uppgångar än dagens Slussen, där nästan all belastning hamnar i en och samma ände, likt Gullmarsplan?

Bygger vi för gårdagens, dagens eller morgondagens stockholmare?

Vi måste sluta att bete oss som egoister och bara utgå från oss själva i den här frågan. Vi måste se till de grupper som idag inte har någon talan, men som ska leva med den nya lösningen. Det är de människorna det handlar om.

Mellan skål och måltavla?

Edward Blom, vår guide i den underhållande serien ”Mellan skål och vägg” ger sig nu in i stadsbyggnadsdebatten. Han gör det genom ett inlägg på sin egen blogg, där han tar upp min och Anders Gardebrings debattartikel om Slussen, som publicerades i Svenska Dagbladet för ett par månader sedan.

Jag får börja med att tacka Edward för komplimangen i att bli titulerad ”gosse”. Det hör jag inte så ofta, jag är ju inne på mitt trettiofemte levnadsår. I synnerhet inte från någon nästan jämnårig – Edward är inte mer än 38 år fyllda. Att antyda stor ålderskillnad är visserligen en vanlig teknik för att ge sig själv mer status än sin motpart. Men eftersom Edward är så pass ung utgår jag från att det var menat som en komplimang. ”Gossarna Anders och Magnus”, alltså.

Dessvärre håller vare sig blogginnehållet eller Edwards debatteknik samma nivå som tilltalet. Dels har den gode Edward glömt att länka till vår artikel i SvDs nätupplaga, dels har han väntat så länge att de flesta papperstidningar hunnit hamna i pappersinsamlingen. Då blir det svårt för en utomstående läsare att sätta sig in i vad det faktiskt är för argument vi för i debattartikeln.

Det är alltid tråkigt när en debattör gör sådana misstag.

Jag gillar hur som helst Edward, och det lilla jag har sett av hans serie har varit underhållande. Visserligen tyckte jag att det var lite väl hårt fokus på förekomsten av skära elefanter i historiska krogmiljöer, men det är ju å andra sidan ett liv som jag själv levde för inte så många år sedan. Lika glädjande var det att upptäcka att Edward är verklig, eftersom jag trodde att serien var en så kallad ”mockumentär”, det vill säga ett rent fiktivt underhållningsprogram maskerat i dokumentärens format, med en fiktiv programledare.

Dessvärre vänder sig varken serien eller Edwards blogg till de som berörs av den kommande omdaningen av Slussen. De som berörs är de breda massorna som är beroende av att stadens infrastruktur håller en hög klass för att vardagen ska fungera för dem. Vanliga människors behov är annorlunda än de hos de som har tid och pengar att ägna dagarna åt att spatsera i Gamla stan och filosofera över vilka rännstenar Bellman tillbringat nätterna i, eller var suputen Fredman lagade sitt sista urverk. Vanligt folk oroar sig mer för att inte hinna handla och hämta barn på dagis, än att utsikten från någon historisk svensks sovrumsfönster blir blockerad av andra byggnader. Eller att det går broar mellan Stockholms stadsdelar.

Staden hör till framtiden, och det vi gör idag är att vi skapar framtidens historia.

Även det har Edward lyckats missa. Av någon anledning försöker han göra gällande att vi i vår debattartikel vill bygga en temporär lösning som efter några år ska ersättas av ett verklighetsfrånvänt – men förvisso vackert – förslag som inte kommer att fungera, nämligen ”Ny syn på Slussen”. Av vår debattartikel framgår klart och tydligt att så inte är fallet. Återigen, det är tråkigt att Edward dels glömde att länka till nätupplagan, liksom att han väntade så länge att de flesta tidningar hunnit hamna i pappersinsamlingen. En genomläsning av vår artikel minskar risken för missförstånd.

Mitt val av rubrik var en lek med ord, inspirerad av namnet på Edwards lilla programserie. ”Mellan skål och vägg” innebär att någonting sägs i förtroende, medan ”Mellan skål och måltavla” ska illustrera hur Edward lyckas skjuta bredvid målet.

För han verkar tyvärr inte förstå grundfrågan, nämligen att väntetiden är slut.

Edward, vi vill inte hetsa till någonting. Varken jag eller Anders förstår hur du har kommit fram till att det här är en fråga som stressats fram. Att Slussen behöver anpassas för framtiden är en fråga som har varit aktuell i ett par decennier. Nog är du väl medveten om det? Och visst är du medveten om att Slussen är i väldigt dåligt skick?

För den som undrar hur det är ställt med Slussen kan jag hänvisa till Stadsbyggnadskontoret, som kan upplysa om att vi årligen lägger många miljoner bara på att hindra konstruktionen från att rasa.

Tror Edward verkligen att det finns tid att utreda frågan ytterligare?

Edward borde även förstå att vi inte kan bygga en lösning som håller i hundratals år. Vi vet ju inte hur staden kommer att se ut om trettio år. Dagens Slussen spelade ut sin roll redan på 1970-talet, drygt 30 år efter att den invigdes. Inte är det väl så svårt att se vilken lärdom vi kan dra av det exemplet?

Jag vill gärna påminna Edward om att vi inte bygger det nya Slussen för oss själva, eller för våra äldre släktingars skull. Vi bygger faktiskt för våra barn, och för deras barn. Det är nämligen de som ska använda sig av det framtida Slussen och leva i det framtida Stockholm. Och de kommer att betala för det här projektet.

Då är det väl inte mer än rätt att vi utgår från deras behov?

Jag gillade Edwards lilla sommarstugeexempel. Rådet till fadern var bra. Det vill jag komplettera med ett råd till Edward själv: om du ska måla om en stuga, se då till att det är rätt stuga du målar om, och att du målar den i den färg som dess ägare vill ha. Måla den inte i den färg du själv föredrar, om den inte är din.

Dåligt beslut, landstinget!

Karolinska sjukhuset ska byggas ut. Hela området ska fräschas upp och moderniseras, och överlag bli bättre. Men det finns ett problem, nämligen de boende i ett av de hus som behöver rivas. De vill inte flytta hur som helst.

Missförstå mig nu inte. Jag ser inte de boende i sig som problemet. Men hanteringen av den här frågan kan ställa till problem längre fram. Landstinget vill enligt DN tvångsinlösa fastigheten, och mer eller mindre slänga ut de boende i anvisade bostäder som de kanske inte är nöjda med. Om det stämmer är det fråga om ett väldigt dumt och klumpigt agerande från landstingets sida. Jag skulle nästan vilja beskriva det som inkompetens på högsta nivå.

Varför?

Jo, därför att det i en sådan här fråga bör vara så enkelt att de som drabbas och måste flyttas ska hållas skadelösa. Att tvingas flytta från den bostad man haft i flera år är inte alltid så lätt. Om man tvingas till det så bör man väl rimligtvis inte behöva acceptera ett sämre läge och högre boendekostnader? Men så är det visst inte i det här fallet. De som tvingas flytta kommer att hamna i andra områden, och få betala betydligt mer för sitt boende än de nu gör.

Klarar landstinget verkligen inte av att lösa den här frågan på ett smidigare sätt? Kan de boende verkligen inte erbjudas likvärdiga bostäder till ungefär samma hyra, i ett närliggande område? Vi talar ju om Stockholm och Solna, två av landets mest tätbefolkade städer. Så tätbefolkade att de borde vara kapabla att faktiskt ordna fram ett hundratal lägenheter åt de berörda, förutsatt att det inte behöver ske bums. Men över några månaders tid?

Jag önskar att landstinget tänkte lite längre än bara expropriering. Staden växer och utvecklas. Det är bra. Det är t o m jättebra. Men det sker inte utan motstånd. Vi bär fortfarande på olika trauman. Bl a efter klara-rivningarna. Att riva någonting är inte helt okontroversiellt i den här staden. Att dessutom göra det på ett sätt som drabbar vanliga ”gräsrötter” kan röra upp en hel del känslor, vilket kan äventyra andra och framtida stadsbyggnadsprojekt.

Så snälla landstinget, tänk om. Försök att lösa det här på ett sätt som håller de boende skadelösa.