Varför röstade jag på alliansen?

Om jag ska ge mig själv en någorlunda snajdig titel vore ”politisk kosmopolit” ganska träffande. En kosmopolit kan ses som en slags världsmedborgare, eller hemlös nomad. Någon utan ett egentligt hem. Och så känner jag mig i fråga om politik nu. Liberal i hjärtat, men i det här landet finns det inte längre något parti som jag kan se som mitt.

En ständigt återkommande fråga sedan september 2006 är varför jag valde att lägga min röst på alliansen. Har jag verkligen så dåligt omdöme? Är jag verkligen så dålig på att kolla vad de olika partierna vill göra med landet?

Nu har vi i alla fall fått besked om försvarets framtid. Insatsförsvaret kommer i framtiden att bestå av cirka 2.000 man. Det är alltså vad vi totalt kan mobilisera på kort tid. Den styrka som ska finnas direkt tillgänglig kommer att bestå av 300 man. Man frågar sig om Tomhylsan Tolgfors möjligtvis har låtit sig inspireras av filmen ”300″. För där gick det ju att försvara sig med en så pass liten styrka.

Däremot tror jag inte att det fungerar så bra i Sverige. Här handlar det ju inte om att det kommer några hundra tusen perser till fots, som alla ska igenom ett trångt bergspass, där vi kan barrikadera oss och hålla dem borta.

Nej, Sverige löper inte risk att invaderas den närmaste tiden. Men i vanlig ordning har man gjort misstaget att tro att bara för att det har varit ganska lugnt ett tag så kommer det alltid att vara så. Naivt och historielöst. Samma misstag gjordes åren före första världskriget. Samma misstag gjordes under mellankrigstiden. Det var först under kalla kriget som sovklockan ringde, och vi fick lite ordning på försvaret.

Under 1990-talet hade vi en ganska modern och väl fungerande försvarsmakt. Lagom nivån på tekniken, de gröna cyklarna hade äntligen fasats ut, och vi skulle inte längre utgå från att fi skulle komma söderifrån i messerschmidtar och stuka-bombare. Storleken var ganska väl avvägd i förhållande till landets stora yta men lilla befolkning. Och vi hade äntligen fått in moderna utbildningsmetoder, och gjort oss av med den gamla gaposkrik-excersisen. Vi hade ett försvar som kunde sköta sina åtaganden. Försvaret kunde försvara Sverige mot yttre angrepp. Inte i all evighet, och inte mot allt och alla. Men ett angrepp mot Sverige skulle bli kostsamt.

Nu ska vi alltså klara oss med ett insatsförsvar som i runda slängar är lika stort som ett infanterikompani. Så litet att det i teorin räcker med en välriktad artillerigranat för att slå ut det helt och hållet. (I teorin, alltså.)

Utvecklingen bygger på flera logiska missar och felaktiga antaganden. Bland annat anses IT-hot vara värre hot i framtiden. Man räknar inte med att ryssen ska komma ångande över Östersjön och vilja lägga rabarber på våra malmfält. (Ja, nu raljerar jag.) Utan angreppen kommer i första hand att gå via datorer och liknande, för att slå ut våra kommunikationer och datasystem. Vilket jag tror stämmer. Men sedan då? Är det bara IT-angrepp det är fråga om? Utförs inte sådana snarare som förberedelser för någonting större, som man vill bana väg för? Att slå ut våra kommunikationer, vad gör egentligen det för nytta om det inte följs upp av ett militärt angrepp för att neutralisera landet? När man gör inbrott nöjer man sig knappast med att bara stänga av inbrottslarmet, man fortsätter väl med att bryta sig in, och sedan plocka på sig av både löst och fast innan man ger sig iväg?

Det är så enkelt att den som är smart slår mot sin motståndare där han är svagast. Om vi avvecklar det egentliga försvaret och satsar på IT-säkerhet är det nog snarare regelrätt militär aggression som blir förstahandsvalet för den som vill oss någonting ont. Vi har satsat på ett finfint larmsystem (FRA), men utan att det finns vare sig dörr eller väggar att larma.

Och detta sker alltså i ett läge när vi vet att en viss granne i öster gått och dragit på sig nya stormaktsambitioner. Och då ska vi alltså bara dra oss tillbaka i Östersjöområdet, och släppa det ansvar vi av tradition har haft? Jättebra idé. Speciellt som vi börjar satsa på avlyssning, som garanterat kommer att reta upp just den här grannen. Ja, jag talar om FRA-lagen och massavlyssning av all IP-trafik som ska gå via det här landet.

En sak är säker, och det är att det inte blir någon mer röst på något alliansparti för min del. Jag tycker att landets säkerhet är för viktig för att säljas till förmån för kortsiktiga besparingar som ska finansiera skattesänkningar för de som ändå har det bäst ställt, liksom dyra avlyssningssystem som i bästa fall förvarnar oss om förestående angrepp som vi ändå inte kommer att kunna möta.

Därför kan jag tänka mig att rösta på Piratpartiet

Piratpartiet kan komma att göra ett bra resultat i EU-valet. SvD har tagit upp den nyheten, och det känns som om de är inne på rätt spår. Det verkar som om många kan tänka sig att rösta på Piratpartiet.

Jag är en av dessa människor, trots att jag inte har mycket till övers för partiets idéer och kärnvärden. Jag tror på upphovsrätten, och jag anser att otillåten fildelning ska straffa sig för den som ägnar sig åt det.

Men trots det så känns Piratpartiet som det enda parti jag kan proteströsta på. För det är proteströstning det handlar om. Många borgerliga väljare, mig inkluderad, känner sig svikna och lurade av de partier vi röstade fram till regeringsposten för drygt två år sedan.

Det här året par präglats av debatter om den personliga integriteten och grundläggande demokratiska rättigheter. Datalagringsdirektivet,  FRA-lagen och IPRED har stötts och blötts i massmedia och bloggosfär. Men utan att ansvariga politiker har lyssnat. Lagarna ska prompt införas, trots att de kanske strider mot vår egen grundlag, och dessutom sätter rättssäkerheten ur spel. Allt detta för att tillfredsställa små, kapitalstarka och högljudda lobbygrupper, och allt detta tack vare att ansvariga politiker inte begriper vad de håller på med.

När man så klart och tydligt vänder sina väljare ryggen är det inte konstigt att väljarna vänder sina gamla partier ryggen, och proteströstar på något annat alternativ. Som Piratpartiet, som kommer att göra ett lysande val och kanske kommer in i EU-parlamentet tack vare övriga partiers schabbel och inkompetens.

Det är ironiskt att IPRED-lobbyn har gett Piratpartiet så stor draghjälp.

Det här är kanske bara en försmak av vad som kommer i nästa riksdagsval. Hur kommer det här landet att fungera om enfråge- och missnöjespartier som Piratpartiet respektive Sverigedemokraterna får en vågmästarroll mellan blocken?

Jag, som är liberal och brukar rösta borgerligt, kommer aldrig igen att lägga en röst på något av partierna i alliansen i något riksdagsval, så länge någon av de nuvarande ministrarna finns med i bilden. Däremot kommer jag att fortsätta att rösta som jag alltid gjort till kommun och landsting, för där har borgarna inte gjort bort sig så kapitalt.

Mediebojkott 2008 – gå gärna med i gruppen om du vill visa ditt missnöje för hur medieindustrin behandlar sina kunder.

Snälla, ge oss en riktig försvarsminister!

Jag läser en tomhylsas försvarstal på SvD. Sovklockan har ringt, och vår lille försvarsminister har insett att det faktiskt finns länder som fortfarande krigar på klassiskt vis. Allt går tydligen inte att mota bort mha massavlyssningar från FRAs sida. Otroligt nog så förekommer det visst att soldater skjuter på andra soldater.

Så vad säger Tolgfors? Tja, inte mycket som är värt att notera. Inte mer än att militärerna som dagligen arbetar med försvarsfrågor har fel, medan han själv givetvis har rätt, trots att han aldrig haft med det militära att göra. Det leder till en del intressanta slutsatser. Tydligen anser Tolgfors att en stark och fungerande försvarsmakt av tidigare typ leder till en ”uttunning av förmågedjupet” (underbar formulering, jag kan tipsa om ett par duktiga språkkonsulter om intresse finns). Eller på ren svenska, man blir sämre av övning. Enligt Tolgfors är det bättre att ha en försvarsmakt som består av en halv bataljon mat-och-filtutdelare som konstant befinner sig på andra sidan jordklotet. Tolgfors-logiken gör antagligen gällande att de blir riktigt jäkla duktiga på det viset.

Artikeln innehåller flera intressanta slutsatser, som blir än mer intressanta då de kommer från en försvarsminister som fullständigt saknar militär erfarenhet och kompetens. Som hamnade på sin post för att han är en ryggradslös ja-sägare som aldrig ifrågasätter sina order eller direktiv. Och den mannen har alltså ansvaret för den organisation som i sin tur ansvarar för det här landets säkerhet. Det känns verkligen betryggande. En militär motsvarighet till en Littorin-examen?

Andra Tolgfors-slutsatser som förtjänar att nämnas är att det numera tydligen är som så att krig utspelar sig inom loppet av någon vecka. Tomhylsan hänvisar till Georgien, givetvis. Att det snarare talar mot hans syn på hur försvaret ska skötas verkar han dock inte förstå. Det är nämligen så att det gick så fort eftersom Georgiens försvarsmakt inte hade särskilt mycket att sätta emot det ryska angreppet – någonting som de har gemensamt med Sverige. Vi har inte heller någon försvarsmakt värd namnet idag. Om Georgien haft ett starkare försvar hade de kanske inte invaderats överhuvudtaget, eftersom man från rysk sida velat undvika en allt för blodig konflikt. I lille Tolgfors ögon krigade man nog mest bara på skoj, och valde att sluta när det gått si och så många dagar. Att stridigheterna helt hade kunnat undvikas verkar han inte inse.

I Tolgfors värld är det viktigare att vi satsar på massavlyssning av vår egen tele- och datatrafik, än att vi bygger upp en försvarsmakt som kan avvärja militära agressioner. Tydligen duger det som ”försvar” av det här landet. Jag köper inte den idén. Gör du?

Tolgfors försöker ljuga och vilseleda

I en debattartikel på SvD Brännpunkt gör vår försvarsminister Sten Tolgfors ett försök att försvara FRA-lagen. Tyvärr förolämpar han läsarna genom att försöka ljuga och bland bort korten – jag vill nämligen inte tro att den man som är satt som försvarminister faktiskt är så dåligt insatt i de lagförslag han själv lägger. (Samtidigt försöker FRA försvara sig genom att direkt angripa bloggarna, se även Aftonbladet.)

Det handlar antagligen om ren utmattningstaktik, och målet är att upprepa samma lögner och halvsanningar i så stor omfattning att folk börjar tro på det. När jag läste artikeln kände jag att jag inte orkade bemöta den. Det tog emot att ge sig på samma felaktiga argument och påståenden för kanske femte, sjätte eller sjunde gången.

Sedan insåg jag att alla som förstår vad FRA-lagen handlar om faktiskt har ett ansvar för att tjata tillbaka. Vi får inte låta oss tröttas ut, så att det slutar med att FRA-förespråkarna får stå oemotsagda. Om det händer är kampen förlorad, och vi har då indirekt medverkat till att demokratin och yttrandefriheten börjat monteras ner.

Tolgfors upprepar antagligen bara det han har fått lära sig av GDn på FRA. Jag ska bemöta några av hans påståenden:

”Underrättelseverksamhet och signalspaning är av stor betydelse för landets säkerhet.”

Ett rent försök att lura och vilseleda läsaren, genom att kalla det för ”signalspaning”, när det i själva verket handlar om avlyssning.

”Därför är det bra att FRA kommenterat ett antal konkreta exempel på hur verksamheten varit till gagn för Sverige.”

Här återanvänder försvarsministern Ingvar Åkessons FRAs felaktiga och vilseledande argument från en tidigare artikel – en ren partsinlaga skickligt maskerad som nyhetsartikel. Det handlar om helt annan verksamhet.

”Därmed faller också de påståenden som den nya signalspaningslagens motståndare gjort om att det inte finns exempel på nyttan av FRA:s verksamhet.”

Ingenting av det som tas upp bland dessa ”konkreta exempel” har någon koppling till den verksamhet som nu är aktuell. Jag tog upp det i ett tidigare inlägg, så jag tänker inte gå in närmare på det nu. (Läs inlägget istället.)

”Den nya tidens bredare hotbild som vi måste kunna upptäcka, förstå och skydda Sverige mot omfattar bland annat militära incidenter, men också terrorhot, spridning av massförstörelsevapen, it-attacker och hot mot svenskar i internationella insatser.”

Och som många redan har påpekat så kommer inte FRAs avlyssning av IP-trafiken att göra någon nytta på det här området.

”Informationen från signalspaning behövs för att bedöma och bemöta yttre hot mot Sverige samt ge underlag för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.”

Återigen använder Tolgfors uttrycket ”signalspaning”. I själva verket handlar det om avlyssning. Notera hur uttrycket ska präntas in genom att upprepas ofta. Signalspaning har ibland ett positivt värde, medan avlyssning är mer negativt laddat.

”Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.”

Notera motsägelsen, nämligen att Tolgfors indirekt erkänner att man kommer att avlyssna personer i landet – det är nämligen en förutsättning för att få fram uppgifter om informationens avsändare eller mottagare.

”FRA använder mycket avancerade sök­begrepp avsedda att finna just det FRA söker om yttre hot mot landet. Allt annat ska sorteras bort. Sökbegreppen är inte uppbyggda av ord, utan av tekniska variabler. Den trafik som inte träffas av sökbegreppen passerar således obehandlad förbi och kan då inte lagras.”

Fel. Det är när informationen kontrolleras mot dessa ”avancerade sökbegrepp” som trafiken ”behandlas” och avlyssningen sker. Dessutom är ”tekniska variabler” väldigt ofta just ord.

Och så ett sista nonsensargument från Tolgfors sida:

”Signalspaning är ett viktigt medel för att stärka säkerheten för de cirka 1000 svenskar som i varje given stund tjänstgör i internationella fredsinsatser.”

Det har sagts tidigare, och det bör sägas igen – FRAs avlyssning av IP-trafiken kommer inte att göra någon nytta på det området. De som borde avlyssnas kommunicerar inte via e-post som går via Sverige! Är det verkligen rimligt att tro att den som planerar för ett bombdåd i Kabul kommunicerar med sina medhjälpare mha e-post, som helt okrypterad går via svenska servrar?

Sammanfattningsvis kan vi väl säga att Tolgfors bara upprepat det som sagts tidigare. Och det handlar mestadels om rena nonsensargument utan relevans. Tolgfors vet det. Åkesson på FRA vet det. Jag vet det. Och förhoppningsvis vet även du det. Men Tolgfors och Åkesson räknar kallt med att majoriteten av läsarna inte vet det, så att de sväljer de lögner och halvsanningar som nu presenterats.

Är det så här man bygger upp ett förtroende för den sittande regeringen?

Det enda positiva med Tolgfors artikel är att den är så lång och dåligt skriven att de flesta inte orkar läsa den i dess helhet. Lost in transmission?

Hittills har jag sett endast ett par bloggare ge sitt stöd för FRA-lagen. Och ingen av dem lyfter fram några konkreta argument eller fakta som faktiskt bemöter kritiken mot FRA-lagen, utan baseras på blind och ovillkorlig tillit och lojalitet till vad regeringen och FRA säger och lovar. Tur att majoriteten av bloggarna tänker längre än så.