Usel cykelkultur i Stockholm?

Det är väldigt bra väder idag, men jag sitter inne. Det beror delvis på en incident som inträffade igår, när jag cyklade på Södermalm efter ett pass på gymmet.

Hur som helst, nu är debatten om Stockholm som cykelstad igång igen. Svenska dagbladet har skrivit en serie artiklar i ämnet, där sakliga och även mindre sakliga argument luftas. Det är ett av de stora problemen i debatten, eftersom de svartvita bilder som målas upp av de olika lägren alla ligger en bra bit ifrån läget som det verkligen är. Bilkramarna anser att ALLA cyklister är anarkister som skiter i trafikreglerna och kör mot rött och enkelriktat för allt vad tygen håller. Cykelnördarna vill å sin sida göra gällande att ALLA bilister är oansvariga fartdårar som kör om utan marginaler och parkerar i cykelfälten så fort de får chansen. Båda grupperna har i viss mån rätt. Men i övrigt har de fel.

Det stora problemet är i båda fallen att det handlar om inskränkta extremister som vill demonisera den andra sidan och se ”motståndaren” som en homogen grupp.

I själva verket är variationen stor inom båda grupperna. Det finns även gott om överlapp, eftersom många både cyklar, kör bil och åker kommunalt. Och det finns givetvis skötsamma och mindre skötsamma människor inom båda grupperna. Men de som sköter sig lägger man sällan märke till. Hur många cyklister reflekterar medvetet över de bilister som håller avståndet när de kör om, och som låter bli att parkera över de smala cykelfält som finns här i staden?

Jag kan som året runt-cyklist öppet erkänna att jag inte reflekterar särskilt mycket över de bilister som beter sig förståndigt och ansvarsfullt. Däremot kan jag bli ganska arg när jag bli prejad eller trängd av någon bilist, eller tvingas ut i den övriga trafiken för att någon har parkerat i cykelfältet.

De flesta bilister som har lite självinsikt erkänner också att de inte reflekterar så mycket över de cyklister som uppför sig i trafiken och följer reglerna. De reagerar däremot på de cyklister som kör mot rött och enkelriktat. Men även skötsamma cyklister reagerar på det beteendet.

De som saknar insikt är däremot de högljudda extremister som ser sig själva som helgon, och vill demonisera den andra sidan. Ska vi verkligen lyssna på vad de har att säga? Är deras åsikter balanserade och nyanserade? Jag tycker inte det. Att göra det vore enligt min åsikt lika klokt som att be ett gäng nynazister om förslag på hur vi ska lösa problemen i den svenska integrationspolitiken.

Som cyklist kan jag också erkänna att jag under sommarmånaderna ser många cyklister bete sig oansvarigt i trafiken. Många cyklar mot rött eller enkelriktat, liksom på fel sida av vägen. Det är ett faktum. Och det är ett tecken på att vi har en usel (eller obefintlig) cykelkultur i Stockholm.

Men det är samtidigt ett faktum som många regelrätta cykelhatare försöker utnyttja och blåsa upp till enorma proportioner för att använda som ett argument för att få bort alla cyklister från stadens gator. Deras motivation är att de vill slippa dela utrymmet med andra trafikslag.

Sanningen är dock att cyklister som beter sig oansvarigt inte i sig utgör en stor trafikfara. De är främst en risk för sig själva. En dam i medelåldern som vinglar fram åt fel håll på en enkelriktad gata kan skada sig själv om hon krockar med en bil. En bilist som kör mot trafiken på samma gata kan däremot skada sig själv, sina passagerare liksom de som finns i den bil som denne krockar med. Det stora problemet med oansvariga cyklister är snarare den frustration och irritation de skapar hos andra, både cyklister och bilister. Det leder till en polarisering i den här debatten, vilket vi sett många exempel på bland kommentarerna till SvDs artiklar. Polariseringen leder i sin tur inte någonstans.

Med detta säger jag inte att det är OK att bryta mot reglerna bara för att man är cyklist. Men glöm inte proportionerna, den största delen av döda och skadade i trafiken beror inte på cyklister.

Till detta kommer även att många cyklister är barn och ungdomar, som inte kan förväntas förstå trafikreglerna, och då blir det problem när de i en stad som Stockholm hänvisas till en infrastruktur som delas med annan trafik. Man ska lära sig att cykla tidigt, så att man kan reglerna när man är gammal nog att ge sig ut i trafiken. Frågan är bara var i staden barnen kan cykla säkert.

Vad kan vi då utläsa av detta? Det stora problemet för Stockholm är just den dåliga cykelkulturen, vilket jag tog upp tidigare. Så vad beror då den på? Att Stockholmare skiljer sig genetiskt från t ex Köpenhamns- eller Uppsalabor, som har en bättre cykelkultur? Nej, det låter väl inte så troligt.

Vi hittar roten till det här problemet i Stadshuset. Närmare bestämt hos de som ansvarar för stadens trafik- och cykelfrågor. Det är dem vi har att tacka för att vi i Stockholm har skapat en infrastruktur och ett vägnät som tvingar fram ett dåligt beteende hos cyklisterna. Dels har staden jämförelsevis få ytor där man faktiskt får cykla. På många av de gångvägar som finns i innerstaden är cykling förbjuden, trots att det finns gott om utrymme. Det innebär att de tusentals människor som cyklar i Stockholm trängs ihop på de få återstående ytorna där det är tillåtet att cykla. Ytor som oftast inte går att använda som det är tänkt.

Cykelbanorna som går intill trottoarerna är ofta fulla av promenerande människor som blir skrämda när någon cyklist far förbi, och ofta reflekterar de inte över att de promenerade på fel ställe. Cykelfälten på gatorna då? De är ofta blockerade av parkerade bilar. Taxibilar är överrepresenterade, vilket jag personligen ser som ett incitament för utbygd t-bana som snor taxichaffisarnas resenärer. En dålig infratstruktur blandas med ett oansvarigt beteende. Vilket för mig tillbaka till gårdagens incident.

Jag skulle göra en vänstersväng, och låg så långt till vänster det gick (med gott om plats till höger för den som skulle rakt fram) och vänsterarmen utsträckt i en ganska tydlig signal om vart jag var på väg. Precis när jag börjar svänga får någon för sig att köra om mig på vänstersidan.

Hur som helst, med det här upplägget är det väl ändå inte så konstigt att det ständigt uppstår konflikter mellan cyklister och gående eller bilister? Det leder till stress och en slags partisanmentalitet hos många cyklister, som anser att det blir OK att bryta mot reglerna eftersom staden och polisen ändå inte bryr sig om att göra några insatser mot de som blockerar cykelbanorna.

Många cyklister (inklusive me, myself and I) upplever att samhället diskriminerar de som väljer att cykla, och sedan försöker de släta över det genom att måla några symboliska cykelfält på någon gata här och var. Cykelfält som inom kort börjar användas som uppställningsplatser för fulparkerade bilar. Spel för gallerierna alltså.

Det här visar tydligt att staden gång efter annan misslyckas med att skapa en miljö och en trafikinfrastruktur som fungerar för både bilister och cyklister. Jag anser att Stockholm behöver anställa folk som dels har rätt kompetens, och dels även intresse och förståelse för cyklingen och de behov man har som cyklist. Personer med den profilen behövs för att dels planera hur cykelbanor och cykelfält ska se ut, hur korsningar och övergångsställen ska utformas och designas. Dels för att skapa en slags upplevd trafikmiljö som både cyklister och bilister känner sig lugna och trygga i. Jag passar själv in i den profilen, och vill gärna arbeta med sådana frågor i framtiden. Problemet är nog främst att man i stadshuset inte inser hur stort behovet av rätt kompetens faktiskt är, och hur man motiverar den kostnaden.

Det kommer att kosta en slant, men frågan är ju hur högt man värderar de människoliv som går till spillo varje år för att man har utformat miljön på fel sätt, liksom den negativa stress som både bilister och cyklister drabbas av?

Och igår då? Jo, jag cyklar många mil varje vecka, och är närmast en fetischist i fråga om att underhålla cykeln. Så jag lyckades undvika att bli överkörd. Jag gav dåren fingret, och använde i princip hela mitt förråd av svordomar efter bilen – ett rostigt härke kört av någon finnig kille i truckerkeps – när den försvann uppför gatan. Jag nöjde mig med att konstatera att även bilkörning borde kräva en akademisk examen, och cyklade vidare.

Men om det hade varit fråga om en småbarnsmamma med barnstol och tungt lastad cykel som skulle svänga vänster i den där korsningen hade vi nog läst om det i alla stadens tidningar idag.

Ytterligare artiklar: Röstfiske på Stockholms cykelbanor (DN), Politiker om cykelbuset, lånecyklar och brist på pengar (DN)

Bra initiativ. Men fel tänkt.

Vana cykelpendlare förses med styrmonterade kameror, och ska med bland annat dessa dokumentera sin pendling under en viss tid. Den data som samlas in på detta sätt ska Stockholm stad använda för att förbättra och utveckla miljön för oss som cyklar. Hur ska cykelnätet se ut? Hur ska banorna utformas? Sådana frågor ska staden med cyklisternas hjälp hitta svar på. Det kan man läsa i en artikel i DN. Artikeln följs av en diskussion om huruvida Stockholm är en bra stad att cykla i eller ej.

Idén med kameror tycker jag rent konceptuellt sett är jättebra. Men staden genomför den på fel sätt.

Jag hör till kategorin ”vana cykelpendlare”, och trampar många sköna mil varje år. Jag cyklar året runt. Dels för att transportera mig mellan olika platser, och dels för att det är både kul och nyttigt att cykla. Men är det verkligen vana cyklister av min sort som staden ska utgå från när de planerar och utformar miljön för alla som vill cykla i Stockholm?

Vore det inte klokare att börja i andra änden, och utgå från de cyklister som har minst vana? Är det inte för just den kategorin det är viktigt att vi bygger ett bra, säkert och pålitligt nät av cykelbanor och cykelfält i staden?

För min egen del är det hugget som stucket om det finns cykelfält på de innerstadsgator jag cyklar på. Det är faktiskt ganska lätt att cykla i stan för den som har vanan inne. I alla fall så länge man som cyklist följer trafikreglerna och inser att man är en del av trafiken oavsett om man har motor eller inte, och ser till att synas och samspela med andra trafikanter: cykla där du får, cykla inte mot rött, cykla inte mot enkelriktat, osv. (Jo, ibland uppstår konflikter med vissa rabiata individer som ser rött varje gång en cyklist glider förbi bilkön de själva tillbringat den senaste kvarten i, men där talar vi om undantagsfall.)

Så är det alltså med kategorin ”vana cyklister”. Och där tror jag inte att staden behöver göra så mycket.

Men de mindre vana cyklisterna då? De som bara ger sig ut när det är vackert väder, och som har väldigt lite trafikvett dito -vana?  De som tror att man som cyklist inte behöver följa några trafikregler, eftersom man tar sig fram med apostlahästarna, likt en annan fotgängare? Är det inte för just den kategorin staden borde utveckla cykelmiljön? Det tycker i alla fall jag. Jag anser att den kategorin cyklister är fullständigt livsfarliga. Både för sig själva och för andra trafikanter. Och det är den sortens cyklister vi måste ha i åtanke när vi utformar cykelmiljön i Stockholm.

Först och främst behövs det cykelbanor/cykelfält som går att använda. Cykelfälten finns redan idag, men blockeras ofta av parkerade bilar. Att parkera i cykelfält är förbjudet. (Trafikförordning (1998:1276), §53.) Orsaken till att så många ändå gör det är att polisen och staden aldrig har gjort någonting för att komma till rätta med det problemet. Ett förbud är nämligen verkningslöst så länge man inte beivrar brott mot det.

Jag har givetvis full förståelse för att polisen prioriterar annan brottslighet högre. Men att varken polisen eller staden någonsin gör någonting åt problemet är betydligt svårare att förstå!

För min egen del är parkerade bilar sällan ett problem. Jag kan lätt väja för en parkerad bil även om det är annan trafik runt omkring mig. Jag har en snabb, lätt och rapp cykel som går att vika runt de flesta hinder. Men så brukar jag ju också cykla runt 10-15 mil en normal vecka.

Däremot tror jag inte att den cyklande mamman med treåring i barnstolen tycker att det är lika enkelt.

För henne är det nog ganska obehagligt att komma cyklandes på Hornsgatan med en tung och vinglig cykel med dyrbar last där bak, och upptäcka att det står en bil parkerad i fältet i slutet av nedförsbacken. Samtidigt som det är tjockt med parkerade bilar till höger, och tät trafik till vänster. Och ingenstans att ta vägen. Allt man kan göra är att bromsa och hoppas att ekipaget stannar i tid.

Är det kanske därför vi sällan ser några ”normala” människor använda cykelfälten på stadens större gator? Jag tycker personligen att det uteslutande verkar handla om halvgalningar som gillar utmaningen i att cykla i stan (sådana som jag), stressade cykelbud, motionärer och så givetvis de utan koll som borde ge f-n i att cykla överhuvudtaget.

Men var finns egentligen medelsvensson? Cyklar inte medelsvensson?

Utanför tullarna finns det alltid riktiga gång- och cykelvägar. Där fungerar det fint, även om man inte är så van vid att cykla. Och där ser jag en hel del småbarnsföräldrar och andra vanligt förekommande stockholmare ute på sina tvåhjulingar. Men innanför tullarna ser jag dem ganska sällan.

Kanske borde staden fundera lite på vem man bör utgå från när cykelmiljön i Stockholm ska utformas? Det finns i alla fall inget entydigt svar på frågan om Stockholm är en bra stad att cykla i eller ej. Det beror på vem man frågar. Jag svarar ”ja” på den frågan. Det är ju min sort som får styra utformningen av cykelmiljön.

Men genomsnittsstockholmaren lutar nog mer åt ett ”nej” som svar på den frågan.

Uppdatering: Idag har SvD en artikel i ämnet. Den lyfter fram ett annat problem, nämligen att  det finns olika kategorier av cyklister, med olika beteenden, och som givetvis har olika behov.

Nu är jag med i SvD

Debatten om Slussen fortsätter. Nu har jag ihop med Anders Gardebring en artikel med i SvD. Tyvärr finns den inte länkad från något av löpen, trots att den är nyare än den som nu ligger på kulturlöpet. Men vi får väl hoppas att de åtgärdar det snarast.

Is i magen

Jahaja. En dryg vecka utan att blogga en enda gång. Hur kan det vara möjligt?

Så, vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Mer än att det hunnit vara kallt här i storstan i flera dagar i sträck. Staden är täckt av frost, och det ser nästan ut som om det har snöat. Men snöat har det inte gjort. Men nu i helgen får vi kanske lite vitt från ovan.

Kylan leder till att det blir is på stadens vattendrag. Och så fort det fryst på så ska folk givetvis ge sig ut på långfärdsskridskor och åka tills det säger plums. Märkligt att det ska vara så svårt att lära sig. Det tar tid för isen att bli så tjock att den bär. Det räcker inte med en vecka med minusgrader. Vilket jag tänkte på härom dagen, när jag cyklade förbi Sickla sluss. Vad såg jag? Jo, folk på skridskor, givetvis. På ett vattendrag som är strömt, med gott om bryggor, broar och vass, och som leder vidare ut i Hammarby sjö.

Ibland undrar jag vad folk egentligen tänker med.

Den store ledaren mår bara bra

Det går illvilliga rykten om att ledaren, diktatorn och övermänniskan Kim Jong Il är sjuk, och inte kan visa sig offentligt. Nordkoreanska myndigheter låter dock hälsa att han senast besökte ett bibliotek, och att han då var vid god vigör.

Kim Jong Il är bortrest för tillfället, och har siktats i the Hamptons. Där togs denna bild. Ledaren vinkar till folket, och hoppas att alla ser hur bra han har det:

Astronomi ur ett genusperspektiv?

Eller hur var det nu? Fick mig ett gott fniss åt denna pärla till bild.

Jag har faktiskt pluggat lite astronomi. Ganska kul ämne. Trist bara att astronomi, bild och konst inte längre ges, när det dyker upp så klockrena motiv att ta upp på den kursen.

Vi uppför oss ju som boskap

”SL behandlar oss som boskap” är den ganska träffande rubriken på en artikel i SvDs nätupplaga. Den handlar om vad SvDs läsare tycker om SLs idé med ståplatser i t-banan. Tanken är att börja köra vagnar med ståplatser, för att klara den mängd resenärer som dagligen använder t-banan.

Ja, varför inte? OK, jag gillar inte just det här förslaget, men jag tycker att man kan satsa på vagnar med annan inredning och fler ståplatser. Inte enbart ståplatser. Men inte heller så överdrivet mycket sittplatser som det nu är fråga om. Att byta ut en del av sittgrupperna mot säten längs med väggarna tror jag vore en bra idé. Det ger mer kapacitet, mer rörlighet i vagnarna, men man har ändå gott om sittplatser kvar. Det är dock inte någon lösning på problemet, utan bara en dämpning av symptomen.

Så vad är problemet? Jo, att folk beter sig puckat när de åker t-bana. Ursäkta det något plumpa uttrycket, men så är det. Jag åker t-bana i stort sett dagligen. Varje gång lägger jag märke till hur korkat många människor faktiskt beter sig:

- Folk går inte in i gångarna. De kliver på, sedan ställer de sig så att de blockerar gångarna, som ofta är ganska tomma på folk. Det leder till att alla måste klämma ihop sig på dörrplattformarna, och att folk inte kommer med, trots att det faktiskt finns gott om plats. Fortsätt in i gångarna, så blir det mer plats åt alla.

- Vissa människor tycks tro att tuben i Stockholm har samma angöringstider som ett charterplan på väg till Mallis. Att ha lite framförhållning och resa sig upp några sekunder innan tåget stannar verkar vara otänkbart för många. Ibland orkar man inte ens resa sig förrän dörrarna har öppnats. Och då börjar folk kliva på. Som de här tidsoptimisterna sedan krockar med när de ska ut. Bättre att resa sig upp när tåget börjar bromsa in, och ställa sig vid dörrarna när de öppnas. Jättesmidigt.

- Tydligen är det också ganska svårt att lämna plats för de som ska kliva av. Att stå vid sidan av dörrarna är för många otänkbart. Nej, man ställer sig mitt framför dörrarna, så att det blir totalt kaos när folk sedan kliver av.

Så enkla saker att tänka på, men ändå är det tydligen väldigt svårt för vissa människor. Men det yttersta ansvaret ligger faktiskt hos SL, som borde göra mer för att informera folk om hur de ska uppföra sig när de åker kollektivt, för att trafiken ska flyta på. För det är nämligen som så att det här orsakar en hel del förseningar. Många bäckar små blir tillsammans till en stor å, som det heter.

De nyare t-banevagnarna har ju automatiska informationssystem som bl a ropar ut nästa station, samt tågens slutdestinationer. De kan kompletteras med automatiska meddelanden som uppmanar resenärerna att gå längre in i vagnarna när de kliver på, liksom att de bör resa sig upp i god tid när tågen bromsar in vid nästa station. Ändå görs det inte. Men är det verkligen så svårt, eller bara ännu ett exempel på hur dålig förståelse SL har för sina resenärers beteende?

En tävling i att vara sämst

SvD har publicerat flera artiklar om splittringen inom Socialdemokraterna. Så har även DN och Aftonbladet. Jag orkar inte relatera detta till varje artikel, så jag går istället på problemet som ligger till grund för allt detta:

Mona Sahlin är inte kompetent nog att leda sitt parti.

Varför? Det vet jag inte, eftersom jag inte har så bra insyn i vad som pågår bakom sossarnas stängda dörrar. Däremot visar de senaste dagarnas händelser att Sahlin är för svag som ledare, hon är inte kapabel att hålla ihop sossarna som ett enda parti. Det är nämligen när ledarskapet är svagt eller felaktigt som interna konflikter blir till förstasidesstoff. Misstförstå inte, det här är inte unikt på något sätt. Interna maktkamper och konflikter förekommer överallt. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett politiskt parti, ett statligt verk, eller ett privatägt företag. Det finns alltid människor som kämpar om makten, med alla till buds stående medel!

Det här måste en bra ledare kunna hantera. En bra ledare måste vara framsynt, och kunna räkna ut när sådant här kan hända. Och en bra ledare måste ha hårda nypor och kunna ta itu med ”upprorsmakarna”, och ”oskadliggöra” dem.

Min gissning är att det är här Mona Sahlins ledarskap har fallerat. Jag är inte överraskad, eftersom jag aldrig har trott på henne som en möjlig framtida statsminister. Glöm inte att hon tog över ledarskapet av (s) främst pga att alla de tilltänkta kandidaterna tackade nej, och då togs hon in som en ren nödlösning. Nu kan (s) se fram emot att få skörda frukterna av det beslutet. Tydligen var det så viktigt med en kvinnlig partiledare att man hellre förlorar det kommande valet.

Sahlin borde ha förutsett detta. Att hon inte stod med på lista över önskade partiledare redan från början borde väl ha varit en tydlig signal om att hon egentligen inte var aktuell för den posten? Hon borde acceptera läget som det är, leta fram en bra efterträdare till sig själv, och sedan ta ett steg tillbaka.

Det blir ett intressant val om ett par år. Det tävlas liksom i att vara sämst, och inget alternativ känns egentligen vidare seriöst.

Länkar: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

FRA försöker vilseleda

I ett flertal artiklar förklarar FRA hur deras signalspaning har hjälpt Sverige vid flera tidigare tillfällen. Politiska mord, flyktingar, incidenter med gamla Sovjetunionen. FRA har minsann koll på omvärlden.

Jag ser ingen anledning till att ifrågasätta någonting av det som står i artiklarna. Det är säkert rätt och riktigt. Problemet är bara att det i detta sammanhang handlar om rent skitsnack och fullständigt ovidkommande information.

Vad man inte säger i dessa artiklar är att det handlar om klassisk signalspaning, där man avlyssnar etern och andra länders radiokommunikation. Det handlar inte om någon massavlyssning som det nu ska bli fråga om. Alltså, en helt annan miljö, med helt andra kommunikationer och helt andra parter, och det är inte jämförbart med att ”spana i kabel”. (Har svårt för det uttrycket, varför inte bara kalla det för massavlyssning?)

Låt dig inte luras av FRAs desinformationsförsök.

FRAs utspel är medvetet utformat för att vilseleda och lura mottagaren. Tanken är att läsaren ska tro att det som komma skall redan har skett, och att den kommande massavlysningen därmed kan komma att hjälpa Sverige. Det är fel. Skillnaden är att ingen information av den som artiklarna hänvisar till kommer att kunna snappas upp via avlyssning av IP-trafiken. Den trafiken tar andra vägar, och når inte FRA.

Men som sagt, det säger man inte rakt ut från FRAs sida. Ökar deras trovärdighet genom så pass lama försök att blanda bort korten?

Jag tycker att det är tråkigt att man från massmedias sida inte ser att det handlar om argument som saknar relevans, och som därmed bör ifrågasättas. Samma sak gäller bloggosfären, tyvärr verkar inte alla förstå att det är skillnad mellan signalspaning i etern och massavlyssning av IP-trafik.

Att cykla utan broms…

… Är det ingen som gör. Det verkar dock någon sensationslysten murvel på Sydsvenskan vilja få oss att tro, genom att upprepade gånger använda formuleringen ”cykla utan bromsar” i sin artikel. Det hade varit roande om det inte vore för att läsarna av artikeln feltolkar den formuleringen till att betyda att det handlar om cyklar som inte går att bromsa.

Ja, det handlar om fixies.

Och nej, jag tänker inte ställa mig upp och försvara fixiens förträfflighet.

Jag är ingen fixiecyklist, och min erfarenhet av att cykla på sådana tingestar inskränker sig till ett fåtal provturer på lånade diton. Att få stopp på dem var dock inte det minsta svårt, och det gjordes under kontrollerade former. Det sätt man bromsar en fixie på fungerar utan problem.

Det är mer än man kan säga om tillförlitligheten hos de cyklar som gemene man vinglar omkring på sommartid. Cyklar med fälgbromsar som gummit torkat sönder på, och med trum-/fotbromsar som inte tar för fem öre. Som dessutom framförs av folk med väldigt lite rutin. Det är faktiskt bland dessa cyklister som olyckorna sker.

Ibland pga att cyklisten saknar rutin. Men ofta pga cyklar som inte går att få stopp på pga att bromsarna sviker, eller som dumpar cyklisten rätt ner i asfalten för att gaffelkronan ger vika pga rost, eller för att hjulen kollapsar pga trasiga ekrar och/eller felaktig ekerspänning. De människor som trampar omkring på sådana cyklar är ofta just de som ondgör sig över ”farliga” cyklar som fixies och snabba budcyklar. Ironiskt, eftersom de själva står för en stor del av olyckorna i statistiken.

Jag antar att det inte vore lika kul att skriva en artikel om någonting så självklart som att man måste serva och underhålla sin cykel med jämna mellanrum? Eller att det är viktigt att det görs av någon med fackmannamässig kompetens, och inte av familjens egen IKEAmöbelmontör/julgransresare/bilmekaniker/hemelektronikinstallatör?

And, for the record – jag kommer att bli fixiecyklist ganska snart, eftersom jag håller på att bygga en egen. Som dock har broms även i fram, eftersom det bara är framhjulet som verkligen kan bromsa in cykeln om det behövs.