Hanif Bali – Moderaternas Gudrun Schyman?

Nu tänkte jag sticka ut hakan ordentligt – är Hanif Bali Moderaternas motsvarighet till Vänsterpartiets Gudrun Schyman från när hon var PL för V? OK, inte övertolka nu. De har givetvis väldigt lite gemensamt, men i ett avseende ser jag en stor likhet: de är/var båda ett problem för sina respektive partier som partierna inte ville kännas vid pga de personkulter de byggt upp.

Gudrun Schymans politiska karriär kan beskrivas som förhållandevis framgångsrik. Hon kom lite under radarn från ingenstans för många år sedan och vände V från att ha varit ett parti som nätt och jämnt klarade spärren till riksdagen, till att bli ett av de större partierna. På två mandatperioder gick V från 4,5 till 12%. Där vände det, och de dalade till 5,9%, och där någonstans lämnade Schyman partiet.

Mindre snällt beskrivet: upp som en sol, ned som en pannkaka.

Att Schyman lämnade V berodde på att hon blivit ett problem för partiet. Dels för att hon blev allt mer verklighetsfrånvänd och radikaliserad (se Talibantalet), och dels för att hon skrämde bort många manliga väljare. Hennes ekonomiska fifflande var dock det som gjorde att situationen blev ohållbar.

Hon satt kvar i riksdagen som politisk vilde fram till 2006. Att hon blev kvar i partiet längre än partiet mådde bra av berodde till stor del på den personkult hon byggt upp. Man kunde ju inte göra sig av med henne för då skulle hon minsann kunna starta ett nytt parti och ta alla väljare med sig, hette. Hon blev aldrig ifrågasatt. Precis som Bali.

Och väljarna tog hon väl med sig. Hon startade Feministiskt Initiativ, F!, ett parti som mycket riktigt mest är hennes personliga fan club. Kvar blev de som inte ingick i hennes personliga fan club.

Men hur många väljare tog hon med sig då? I senaste valet fick väl F! 0,46% av rösterna? Så viktig var hon alltså för V. 0,46% av rösterna.

Detta trots all uppmärksamhet och allt stöd hennes nya parti fick. På 11 år har de inte en enda gång varit i närheten av att klara spärren. Någonting som jag personligen tror har att göra med att målgruppen ”besuttna kvinnliga akademiker som lever i en fantasivärld och bor i Stockholm” är ganska liten.

Samtidigt har V i år gjort sitt bästa val sedan Schyman lämnade partiet. F! är däremot troligtvis ett minne blott snart, eftersom de saknar en central idé och värdegrund, och är för verklighetsfrånvända för att få röster från andra än de som idoliserar Schyman.

Där har vi någonting som Moderaterna borde reflektera över i fallet Bali. Bali, som enligt många moderater är jätteviktig för partiet. Gör de sig av med honom kanske han bildar ett nytt parti och tar alla väljare med sig, ungefär. Låter det bekant? Han fick drygt 4 000 personröster i senaste valet, så jag skulle inte direkt ta gift på att ett Bali-parti skulle komma in i riksdagen. vilket i sin tur är intressant att ställa mot att han har ca 100 000 följare på Twitter – varför fick han inte fler kryss?

Jag vill påstå att M har samma problem idag som V hade när Schyman var partiledare och allt för långt uppe i det blå.

Båda skadar sina partier, men inom partierna sticker man huvudet i sanden och låtsas att de är tillgångar för partierna. Samtidigt fortsätter väljarflykten. Det ironiska är att de som är till men för sina partier i regel brukar stärka sin position i den situationen – de som inte gillar dem lämnar partiet, medan ja-sägarna som inte ifrågasätter eller kritiserar blir kvar.

Som jag ser det har M ingenting att förlora på att göra sig av med Bali. Däremot har de allt att förlora på att behålla honom. För blir han kvar allt för länge har han snart fått sitt eget parti eftersom alla andra lämnat det.

Men det blir inget stort parti. Ska vi gissa på drygt 4 000 röster?

Annonser

Stockholmssyndromet för M – Bali?

Hanif Bali har gjort bort sig på Twitter. Igen. Det är varken första eller sista gången. Det inser de flesta. Däremot har Moderaterna alltid möjligheten att låta det bli sista gången han gör bort sig som företrädare för M. Det lär dock inte ske.

Jag har funderat kring ämnet Bali, Moderaternas kräftgång och Balis ”popularitet” inom M, och känner att det verkar handla om någonting i stil med Stockholmssyndromet. Att man inom M har en positiv syn på den som skadar partiet. På sin gisslantagare.

Låt mig förklara: många försvarar Bali med att han är så populär eftersom han fick näst flest personkryss i senaste valet. 4158, mot Ulf Kristerssons ca 70 000. Dock med reservation för att man inte kan kryssa politiker utanför sin egen valkrets, så om hela landet kunnat kryssa dem hade de kanske fått ännu fler.

Poängen är dock att det inte handlar om något *stort* stöd för Bali – 4158 röster är 0,32% (3,2 promille) av alla M-röster. Varför räknas hans stöd inte i procent?

M har sedan rekordvalet 2010 tappat mer än var tredje väljare. De har kämpat med att hitta en ny partiledare. De har inga hjärtefrågor. Det går helt enkelt dåligt för M.

I ett parti som det går dåligt för får ofta de som lyckas bygga upp en personlig supporterskara en mer framträdande roll. Sådana som Bali. Han har många följare på sociala medier, vilket M gärna lyfter fram som exempel på hur viktig han är för partiet.

Att de flesta av följarna är troll och botkonton, liksom att de återstående i regel röstar på SD eller AFS istället för M glömmer man gärna. Precis som det faktum att hans – relativa – popularitet inom partiet (provval bland medlemmar, t ex) beror på att partiet blivit mindre. Inte på att Bali blivit mer populär bland väljarna.

Bali är en belastning för partiet. Men det har gått så dåligt för M under så många år att de hamnat i ett slags Stockholmssyndrom. De ser företrädare som Bali som tillgångar snarare än de belastningar de är. Ju sämre det går för partiet, desto mer befäster de som skrämmer bort väljarna sitt inflytande. De väljare och partimedlemmar som tycker att beteendet hos Bali mfl är OK stannar ju kvar, medan de andra lämnar partiet.

Där har vi elefanten i Schönfeldtska praktsalen*. Den som ingen pratar om.

Om några år är M kanske där KD normalt sett är. Precis ovanför riksdagsspärren. Är det dit ni vill, Moderaterna? Eller ska ni börja ta era problem på allvar innan det är för sent?


* Nu har visst M flyttat ut från Schönfeldtska huset, vilket jag missat, men jag låter det stå kvar.

Ett samhälle utan terrorism

Ibland dyker det upp debattartiklar där man redan från början känner att man hamnar i en no win-situation i fråga om att bemöta dem. Damn you if you do, damn you if you don’t. En sådan är den debattartikel i Expressen som skrevs av pappan till ett av offren för terrordådet på Drottninggatan förra våren. Hur tar man upp vad som är fel utan att framstå som fullständigt känslokall?

Låt mig inleda med att vi nog alla förstår hans sorg, vrede och bitterhet samtidigt som ytterst få av oss verkligen kan sätta oss in i hur han känner det. Att förlora sitt barn är svårt, och någonting som de flesta av oss är förskonade från.

Men det finns ändå mycket som behöver bemötas i artikeln. Både uttalat och outtalat. Det är nämligen farliga tankar som kan väckas. Ett sluttande plan. Slippery slope. Vad han skriver är en sak, vad han säger är en annan.

Huvudpremissen i debattartikeln är att dådet på Drottninggatan skedde för att samhället och myndigheterna inte gjorde sitt jobb. För att Akilov var kvar i landet trots att han hade fått avslag på sin asylansökan och blivit ombedd att lämna landet. Det går inte att argumentera mot det. Akilov hade inte kunnat stjäla en lastbil och köra den genom folkhavet på Drottninggatan om han inte varit kvar i landet. Men det är nu vi kommer in på problemet med den här debattartikeln, och det är att han skriver en sak men säger/menar en annan. Inte heller ser jag något problem i att avvisningar ska verkställas snabbare – bara vi alla inser att det kräver resurser och att vi måste betala för det.

Hur som helst, trots att han uttryckligen skriver att det är omöjligt för ett land att säkerställa att inga terrordåd sker inom dess gränser är det just det som är den underliggande meningen med debattartikeln. Hur samhället hade kunnat förhindra Akilovs massmord, vilket en haverikommission skulle få i uppdrag att komma fram till.

Artikeln ger dock svaret på förhand: en mer restriktiv migrationspolitik.

Nej, det är inte uttalat, även om det är underförstått av ”huvudlös migrationspolitik” i ingressen. (Dock med reservation för att det kan vara rubriksättare/redaktör som skrivit det, men det är den tolkningen som inleder artikeln!)

Men är det en lösning?

I det här fallet hade det givetvis hjälpt. Men ingen hade kunnat veta det på förhand. Och hade Akilov redan från början planerat att begå terrordåd i Sverige hade han inte väntat på att få avslag på sin asylansökan och dessutom passera tidsfristen han hade för att lämna landet. Han hade satt igång med förberedelserna så fort han kom hit. Men vet vi att han inte radikaliserades efter att han kom hit? Oavsett vilket hade han inte kunnat ställa till med någonting om han inte släppts in i landet överhuvudtaget, givetvis.

Nu kommer vi till huvudproblemet: att de terrorister som slinker igenom nätet och lyckas begå terrordåd sällan är asylsökande. Akilov avviker i det avseendet.

Om vi tittar på de mer ”kända” terroristerna/terrordåden ser vi att de i regel befinner sig i de länder där de utfört sina dåd legalt. Som medborgare, ibland infödda, på besök som turister, med arbetstillstånd, på visum, osv.

  • Timothy McVeigh, aka Oklahomabombaren, var infödd amerikan och amerikansk medborgare.
  • Bader-Meinhof-ligan var infödda tyskar och tyska medborgare.
  • Anders Behring Breivik är infödd norrman och norsk medborgare.
  • Taimour Abdulwahab (som enbart sprängde sig själv och gav uttrycket ”självmordsbombare” en ny innebörd) var född i Irak men svensk medborgare.
  • Flygkaparna i 9/11 var inte amerikanska medborgare men i USA på fleråriga visa.
  • Sedan har vi våra egna nynassar (förr eller senare lyckas de), Action Directe i Frankrike, IRA på Nordirland, osv, osv, osv. Alla infödda medborgare.

Vad de har gemensamt är att de alla är mer eller mindre integrerade i de samhällen de vill illa men att de av olika anledningar radikaliseras. Hotet är alltså radikaliseringen.

Det är därför jag ser den här typen av tankebanor som farliga. Vi riskerar att hamna på ett sluttande plan som dels innebär att vi sätter in resurser mot upplevda men kanske milda hot, och dels missar de verkliga och allvarliga hoten. Vi, med vår ”huvudlösa migrationspolitik” har dessutom förhållandevis lite problem med terrorism jämfört med länder som är mer restriktiva i vilka de släpper in.

Givetvis skulle en åtstramad migrationspolitik minska mängden potentiella terrorister med utländskt ursprung och bakgrund eftersom det skulle minska mängden människor med utländskt ursprung och bakgrund. Men de som redan lever bland oss då? De är fortfarande ett hot. Ett hot som kanske växer om vi skapar ett samhälle som gör att människor med invandrarbakgrund upplever att de blir diskriminerade och förtryckta.

Sådan är nämligen radikaliseringens grogrund.

Ett annat problem är att det blir reaktivt. Att vi fokuserar på hot i takt med att vi upptäcker dem, och sedan sätter in det tunga artilleriet för att skjuta myggor med kanon. Det blir en inskränkning här, en inskränkning där, och sedan har vi en polisstat med en enorm kontrollapparat som övervakar alla tänkbara grupper eftersom någon i varje grupp har visat sig vara – eller kunna bli – ett hot. Sayonara, frihet och demokrati.

Samtidigt fortsätter de verkliga hoten att flyga under radarn, och vi blir mer sårbara eftersom vi invaggar oss själva i en falsk trygghet. Vi tror att vi har lyckats eliminera eller i alla fall hantera hoten.

Det är då det brukar smälla. När man slagit sig till ro och tror att allt är lugnt. För det är så terrorism fungerar. Att alltid slå till där ett samhälle är som svagast. Där det har sänkt garden. Och genom att intensifiera det ”förebyggande” arbetet mot terrorism (utifrån rasprofilering och liknande för att stilla högljudda opinioner) skapar vi nya terrorister eftersom det leder till att de som redan är lite utanför blir radikaliserade.

Vi lever i ett öppet samhälle. Och det gör vi på gott och ont.

Det är å ena sidan ett fritt samhälle där vi kan leva våra liv i stort sett som vi vill utan att bli övervakade eller behöva förklara oss för någon. Men det är å andra sidan ett samhälle som blir mer sårbart för krafter som vill samhället och dess invånare illa. Sovjetunionen hade aldrig problem med terrorism. Inte heller har Kina eller Nordkorea problem det. De hade/har trygghet men inte frihet.

I ett fritt samhälle kan man däremot aldrig eliminera hot som terrorism genom olika ”mirakelkurer” som åtstramad migrationspolitik eller liknande. Det man kan göra är att försvåra för de som vill begå terrordåd. Dels genom aktivt arbete från bl a polisens sida, dels genom bättre beredskap och dels genom att bygga säkrare offentliga miljöer. Lejonen på Drottninggatan räddade förmodligen en del liv eftersom de hindrade Akilov från att få upp farten. Man kan arbeta för att minska grogrunden för radikalisering. Och det gör man inte med ”hårdare tag” mot de som uppfattas som ett potentiellt hot.

Men att tumma på sådant som är en del av friheten i en demokrati är inte en bra idé. Det leder nästan alltid till att man förhandlar bort sin frihet för en ökad känsla av trygghet.

Jag kommer som sagt aldrig att kunna sätta mig in i hur Stefan har det. Och jag hoppas att jag aldrig heller kommer att kunna göra det. Och just därför är det svårt att bemöta det han skriver utan att känna mig som Djävulens advokat. Det är alltid svårt att säga det andra behöver höra snarare än vad de vill höra.

Men hur mycket vi än analyserar och ställer frågan ”jamen tänk om det hade varit så här istället” tror jag inte att vi kommer att kunna komma fram till mer än vi vet idag. I ett mindre fritt samhälle hade det kanske inte hänt överhuvudtaget. Men vill vi byta frihet mot trygghet? Speciellt i dessa tider då vår demokrati känns bräckligare än någonsin?

Hur man förlorar informationskriget

Ja, hur gör man det? Förlorar ett informationskrig? Det är faktiskt ganska enkelt. Man gör som i alla andra krig och konflikter – ingenting. Sitt passiv. Bemöt och hantera inte hot och angrepp. Då förlorar man.

Och precis det har vi gjort. Nästan i alla fall.

Vad jag tänker på är det ökade stödet för partier som SD och AFS i Sverige. Båda är partier som lyckats växa genom att vilseleda och lura människor. Men varför? Helt enkelt därför att vi andra låtit dem göra det utan att göra några vettiga insatser för att stoppa dem. De använder lögner och halvsanningar.

Halvsanningar är mest effektiva eftersom de innehåller just en del sanning. Men det är delen som är lögner som gör dem till lögner och inte sanningar.

Senast igår såg jag ett bra exempel på det när Jimmie Åkesson skulle ”debattera” mot Carl Bildt i SVT Agenda.

En bekant uttryckte det som att det skulle bli som att se FCZ spela en match mot Djurgården. Jo, i viss mån håller jag med. Men i en sådan match blir det inte en bedömningssport med faktaresistenta domare. Vilket är fallet i en debatt. Du kan inte vinna en debatt om den som följer den inte vill att du ska ha rätt. Du kan ha rätt, men det är inte samma sak som att få rätt.

Och Jimmie Åkesson använde sitt vanliga vapen: lögner. Det mest uppseendeväckande jag såg var hans påstående att EU ”straffar” britterna för Brexit. Det är en ren lögn, men eftersom den inte bemöttes där och då så fastnar den hos de som vill tro på Jimmie Åkesson. I själva verket är det så enkelt att Storbritannien är på väg mot en ”crash out” för att de inte ingått några avtal med EU. De vill äta kakan och ha den kvar. De vill ha tillgång till EUs inre marknad, men inte släppa in EU på sin egen marknad. Kunna jobba i EU, men inte låta EU-medborgare jobba i sitt eget land. Ha tillgång till EUs samarbeten och tullunion men inte vara med och betala för dem.

Givetvis säger EU nej. Det är inte att straffa britterna. Det är att ställa krav.

Det vet Jimmie Åkesson. Men han vet även att de som tror på honom inte gör det, och när han då får in en sådan lögn precis i slutet av debatten finns det inte tid att bemöta den.

Ungefär så ser hela samhällets och massmedias yrvakna hantering av det här hotet ut. Desinformation som löper amok bland de som inte kan värdera källor. Bland människor som inte läser tidningar eller ser på nyheter, utan föredrar att få sin information via bloggar, kommentarsfält och sociala medier.

Det här försöker då bl a massmedia motverka genom att ta upp det i TV-nyheter och skriva om det i tidningar. Är det verkligen så svårt att räkna ut att det inte kommer att funka?

Här har samhälle och massmedia fallerat. Totalt. Ett fullständigt haveri.

Det är egentligen väldigt enkelt. En strid måste man delta i där den står! Om någon sprider en lögn i sociala medier kan man inte bemöta den i t ex Metro. (Sorry Viralgranskaren, ni har en fin ambition, men gör den någon nytta?) Den måste bemötas där den sprids! Om de som är ute efter att skada vår demokrati bygger upp trollarméer för att sprida desinformation måste vi bygga upp egna trollarméer för att bemöta deras desinformation där den sprids.

Här har det också blivit fel. Man verkar inom etablerade media nämligen tro eller tycka att det här med att bemöta desinformation på plats är någonting vanligt folk ska göra på fritiden. Det går inte. För att göra det måste man anställa hyfsat många människor som gör det här på arbetstid. I skift. Dygnet runt alltså. Trollfabriken sover aldrig, och eftersom den inte gör det kan inte vi heller sitta och sova. Många människor i ”Livets hårda skola” är aktiva på nätterna och sover på dagarna. Vi måste hålla koll på var de är aktiva för att snabbt kunna gå in och ifrågasätta den desinformation som sprids.

Vi ser det som naturligt att avlöna poliser som jobbar heltid med att motverka kriminalitet. Men inte att avlöna kommunikatörer/”anti-troll” som jobbar heltid med att motverka lögner och desinformation. Är inte det märkligt?

Det är en sida av det hela. Men sedan handlar det även mycket om kartläggning av mottagliga grupper. Trollfabriken gör det. Det är därifrån alla dessa stå-upp-för-grupper kommer. Nej, det är inga medborgarinitiativ om någon tror det. De är avsedda att dra till sig lättpåverkade och faktaresistenta människor som är lätta att kontrollera och går att mobilisera mot demokratin. I dessa grupper jobbar sedan olika troll med att ytterligare vilseleda de människor som dras till dem. Titta hur de ser ut, dessa grupper. Det är alltid samma människor som syns i samma grupper.

Det är just i de här grupperna striden om demokratin står!

Det är här desinformationen sprids. Det är här den måste bemötas. Och det är inte ett jobb för en eller ett par ensamma journalister eller politiskt aktiva. Det är otrevligt och man blir snabbt utesluten om man ifrågasätter ”sanningen”. Därför måste man vara ganska många som dels kan bygga upp en effektiv spärreld av fakta mot desinformationen, och dels backa upp och stötta varandra.

Det är faktiskt så enkelt. För att kunna ge trollen och desinformatörerna motstånd måste man använda deras metoder och vapen mot dem. Det fungerar precis likadant i ett konventionellt krig. Du ställer dina soldater mot din angripares soldater. Den armé som har den bästa balansen mellan kvalitet och kvantitet på sina soldater går segrande ur striderna.

Så när ska vi egentligen börja jobba mer operativt för att försvara demokratin?

Det är inte ett kall. Det är ett jobb! Det finns många människor som kan göra det, men räkna inte med att de kommer att göra det utan vare sig ersättning eller erkännande. Och de kan inte göra det på egen hand. Vi måste organisera dem. Vi måste förse dem med information och fakta. Och ja, det kommer att kosta.

Hur mycket är demokratin värd för dig?

Hur S, Kd och M gav bort makten

Är du sosse? Moderat? Läs då gärna detta och tänk några varv. Kristdemokrat? Sluta läs och fortsätt som ni gör så blir allt bättre efter valet. I alla fall tänkte jag försöka förklara för er som tror att ni kan ta väljare från SD genom att kapa deras politik varför ni misslyckas.

Om vi ser tillbaka på de senaste åren har SDs popularitet växt, samtidigt som de seriösa partierna gått tillbaka. Varför?

Jo, det är för att folk är missnöjda. Ju fler som är missnöjda, desto starkare stöd för missnöjespartier och populister. Att det råkade bli just SD är ingen slump.

Inte heller handlar SDs framgångar om deras inneboende rasism, nationalism och främlingsfientlighet. Inte om deras tankar om ”repatriering” (deportering) eller stopp för invandring.

SDs framgångar handlar om att de låtsas lyssna på människors problem, och sedan lovar att allt ska bli bättre om de får makten. Så fungerar populism. Det är väldigt enkelt. Lova guld och gröna skogar, och fokusera på de som är lättast att vilseleda. Då får du väljare.

Problemet är att populisters löften i regel står i direkt konflikt med varandra. De kan t ex lova sänkta skatter till en grupp och höjda bidrag till en annan grupp. Lägre priser på dagligvaror och fler jobb inom dagligvaruproduktionen genom handelshinder och strafftullar på billiga utländska varor. Bättre service inom vård och omsorg med fler anställda, och högre löner till de som jobbar där.

Alla seriösa politiker liksom andra med grundläggande förståelse för hur ekonomin fungerar vet att det här inte funkar.

Men det är just så här som SD tar väljare! Långtidsarbetslösa människor utanför storstadsområdena söker sig i regel inte till SD tack vare rasismen som SD är byggd på, utan trots den. Partiet i sig är rasistiskt, men många väljare blundar för det. De vill absolut inte se sig själva som rasister, även om de är på väg att ge rasister mandatet att styra landet.

Och det är här S, M och Kd tänkt totalt fel.

För nu försöker de bortom all tvivel ta tillbaka väljare från SD genom att fokusera på de frågor som många SD väljare inte helhjärtat ställer sig bakom. De försöker framställa sig själva som lite rasistiska och främlingsfientliga, beskriva invandringen som ett problem, flyktingar som en belastning, osv.

Vad händer då? Jo, då tappar man de väljare som trots allt stannat kvar fast de varit missnöjda med vad S, M och Kd lovar i övriga frågor just därför att de inte vill ge sitt stöd till ett rasistiskt parti. Men när då det egna partiet går och blir lika rasistiskt vill man inte längre ge det sitt stöd utan går någon annanstans. Eller väljer att rösta blankt.

Det är vad som har hänt. Ni inom S, M och Kd håller på att ge bort makten till ett parti som startades av nynazister. Ett parti som fortfarande bygger sin ideologi på att människor har olika värde beroende på hudfärg och ursprung.

Vad ni borde ha gjort är att fokusera på de problem som gör att era tidigare väljare söker sig till SD.

Arbetsmarknaden t ex. SD lovar ju i princip att allt ska bli som det var förr. Trygga jobb, långa anställningar, låga krav på utbildning och kompetens. Vi andra vet att de inte har någon lösning på problematiken med dagens allt mer specialiserade yrken där krav på högskoleutbildning är regel snarare än undantag. Så vad hade ni tänkt att göra åt det? För många SD-väljare är det en viktig fråga. Kom med ett bra svar på den, så kan ni ta tillbaka några väljare.

Enligt SD beror det på invandringen. Ni vet bättre inom både S och M, så börja gärna med att förklara för den arbetslöse fd sågverksarbetaren att hen inte får tillbaka sitt jobb bara för att vi utvisar en iranskfödd tandläkare som bor på Lidingö.

Pensionerna? SD lovar givetvis att pensionerna ska bli högre. Precis som det var förr. Nu kan man inte försörja sig på sin pension eftersom priserna på allt som krävs för att leva ökar. Många som är eller ska bli pensionärer är med rätta oroliga. Kan ni ge dem ett bra svar på den frågan så kan ni nog ta tillbaka ytterligare några väljare från SD.

Enligt SD beror det på invandringen. Ni vet inom S och M däremot att problemet är att pensionssystemet är anpassat för att vi ska gå i pension vid 65 och leva till 70 ungefär, och att pensionärerna ska utgöra kanske 5-10% av befolkningen. Nu går många i pension vid 62, lever till 92 och utgör 15-20% av befolkningen. De får inte mer i plånboken bara för att vi utvisar invandrare som har jobb och betalar skatt. Snarare tvärtom.

Vård och sjukförsäkring? Även där lovar SD att det ska bli som det var förr med mer trygghet och omsorg. Människor dör idag i väntan på rätt vård. Människor som är sjuka och arbetsoförmögna får idag sjukpenningen indragen pga kvacksalvare till ”försäkringsläkare” som aldrig träffat dem men ändå får bedöma deras arbetskapacitet. Många sjuka och handikappade är med rätta oroade för sin egen livssituation – det kostar på att vara sjuk utan att myndigheterna gör det värre för dem.

Enligt SD beror detta på invandringen. Men inom S och M vet ni ju att det beror på att ni försöker spara pengar genom att jaga de sjuka och vårdbehövande, samtidigt som vi tillåter att en stor del av skattepengarna som ska finansiera vården hamnar i fickorna på olika privata företag som drivs med vinstkrav. De sjuka får inte bättre vård eller sjukpenning bara för att vi utvisar några tusen asylsökande som bara väntar på att få börja jobba.

Säkerhet och trygghet? SD lovar att det ska bli säkrare på gatorna och i hemmen. Precis som det var förr. Polisanmälningar ska inte läggas ner. Brottslingar ska inte gå fria. Folk ska sitta i fängelse tiden ut. De ska helt enkelt ta tag i brottsligheten. Så förklara gärna vad ni tänkt göra även i den frågan.

Enligt SD beror kriminaliteten på invandringen. Men inom S och M vet ni ju att kriminalitet har funnits sedan långt innan det ens fanns några invandrare i Sverige. Och att den inte har blivit värre. Ni vet också att många av de utländska medborgare som begår brott i Sverige faktiskt inte är bosatta här utan kommer från andra EU-länder. Stöldligor, asfaltsläggare och fan vet allt. Och ni vet även att problemet är att vi har för få poliser i landet eftersom vi inte erbjuder dem skäliga löner.

Där har ni några frågor att ta tag i. SD förklarar givetvis alla problem med invandringen. Vi andra vet att det inte stämmer. Vad ni däremot inte verkar förstå är att många som sympatiserar med SD ser er som en del av problemet. Ni vinner inte deras förtroende genom att vägra prata om själva problemet och istället likt papegojor upprepa SDs lösningar. Ni måste presentera egna lösningar på de problem som SD menar att ni har skapat.

Dessutom måste ni visa att ni förstår att det finns ett Sverige utanför storstäderna. Det är nämligen där SD har starkast stöd, eftersom det finns ett missnöje pga att man upplever att storstäderna gynnas på övriga Sveriges bekostnad. Det finns olika sätt att få reda på att SD inte kan lösa problemen vi har. Att låta SD försöka är det minst tilltalande alternativet, eftersom det kommer att drabba deras kärnväljare hårdare än någon annan. Att kapa deras verkliga politik (dvs inte värdegrunden som är rasism och främlingsfientlighet) är det som krävs. Och det innebär att hitta lösningar på problem. Inte syndabockar.

Som jag skrev i mitt föregående blogginlägg, hur skapar vi en arbetsmarknad för alla? Och som tillägg till det, hur skapar vi ett tryggt samhälle där företag får vara företag och myndigheter får vara myndigheter och inte drivs som företag?

När Livets Hårda Skola fick makt

Det här är ett inlägg som jag dragit mig för att skriva. Av flera skäl. Dels för att det kan upplevas som att jag slår på de som ligger, dels för att jag kan framstå som en elitist och dels för att ämnet i sig är kontroversiellt. Dessutom är det svårt att skapa en röd tråd som andra kan följa, men jag ska försöka hålla mig på spåret.

Det handlar om människorna från ”Livets Hårda Skola”, eller LHS som flera kallar den.

Nu ska jag inte raljera om LHS, skolinspektionen eller vad man lär sig i den. Det vore onödigt, och dessutom vore jag nog sist på bollen att göra det.

För dig som inte vet vad LHS innebär så är det ett nedsättande epitet som används om människor som främst dras till högerextrema partier som Sverigedemokraterna eller Svenskarnas Parti. Går du in i valfri ”stå upp för”-grupp på Facebook och klickar lite på medlemmarna så ser du att övervägande många av dem har angivit ”Livets Hårda Skola” inte bara som skola, utan även som arbetsgivare ibland. Och det här inlägget tänkte jag skulle få handla om dessa människor.

För många som inte själva identifierar sig med LHS innebär LHS i regel ett samlingsnamn på människor som är faktaresistenta, obildade, okunniga och gärna röstar på partier som Sd. Ofta är de arbetslösa, och ofta har de ingen utbildning utöver grundskolan. Många hoppade av gymnasiet.

Så ser bilden av ”Livets Hårda Skola” alltså ut.

Men nu tänkte jag problematisera lite kring detta, och lyfta frågan varför de är så pass många. Man väljer väl inte frivilligt platsen längst ner på samhällsstegen?

Nej. De har ofta inte valt. Men det är nu vi kommer till ett intressant samband och en annan grupp som vi inte gärna talar så mycket om: de svagbegåvade. Eller människor med svag teoretisk begåvning, som det också heter. Människor med inlärningssvårigheter. Och det är här jag tror vi hittar en viktig pusselbit för att förklara framväxten av LHS. De svagbegåvade är nämligen ganska många. Kanske 10-15% av befolkningen är svagbegåvade enligt vissa källor. Kanske så många som 20% enligt andra källor. Oavsett vilket utgör de en betydande andel av landets befolkning.

Viktigt att förstå är dock att de inte har blivit fler. Men samhället har förändrats på ett sätt som gör att de hamnat utanför.

För inte så många år sedan kunde man leva ett normalt liv som man var nöjd med även om man hade lite svårare att lära sig saker. Det låter klyschigt, men man kunde plugga nio år i grundskolan och sedan läsa ett par år på gymnasiet innan man började jobba hos ortens största arbetsgivare. Ibland kunde man gå direkt från grundskolan till ett första jobb och lära sig jobbet. Därefter kunde man jobba till pensionen, bo i en relativt billig villa eller radhus, äga en relativt bra bil och åka på semester lite då och då. Ingen jetset-tillvaro, men utan tvekan en tillvaro som många skulle nöja sig med.

Idag finns inte den möjligheten. De praktiska linjerna/programmen på gymnasiet finns inte längre. De stora och trygga arbetsgivarna på den egna hemorten finns inte kvar eftersom tillverkningen outsourcats till låglöneländer. Villan kan man inte köpa utan lån. Lån kan man inte få utan inkomst. Inkomst kan man inte få utan jobb. Jobb kan man ofta inte få utan högre utbildning. Högre utbildning kan man inte läsa om man inte klarat gymnasiet. Gymnasiet (3-4 år) klarar man inte om man inte klarar grundskolan med tillräckligt bra betyg. Och det gör man i regel inte som svagbegåvad.

Så ser alltså verkligheten ut för kanske 10-20% av landets invånare.

Det, för den som undrar, är Livets Hårda Skola.

De här människorna lever i ett samhälle där det inte finns plats för dem. Ett samhälle som gjort dem icke önskvärda. Dessa människor saknar det man tar för givet om man har läshuvud och kanske även läst vidare efter gymnasiet. Sådant som källkritik, förmåga att se samband, tänka kritiskt, tänka abstrakt, och så vidare. Då blir man en lätt måltavla för partier som Sd, som dels aktivt försöker nå ut till de som hamnat utanför, och dels jobbar aktivt för att manipulera dem och göra dem faktaresistenta. Du vet, ”jag skiter i om det är sant eller inte, det är för jävligt ändå”-människorna.

Det samhället måste förstå är dock att dessa människorna är en produkt av vårt samhälle och skolsystem!

Varför? Jo, om vi ska tala i föråldrade termer som IQ så tror jag att man räknar med att en IQ på ungefär 80 är vad som krävs för att klara grundskolan. Ligger man under 65-70 får man gå i särskola och anpassad undervisning. De svagbegåvade ligger däremot mitt emellan dessa. De är för begåvade för särskola, men saknar förutsättningar för att klara normal skolgång.

Det här är någonting som vi borde tala om i större omfattning. För nu finns det illvilliga politiska krafter (högerextrema partier) som utnyttjar detta. Det svenska skolsystemet producerar i princip väljare åt Sverigedemokraterna genom att tvinga ut människor i utanförskap och oviss framtid.

Jag brukar visserligen raljera kring LHS, men i själva verket känner jag med dessa människor.

De har blivit blåsta dubbelt upp. Först av samhälle/utbildningssystem som tvingar ut dem i vad som kanske blir livslång arbetslöshet. Sedan blir de lurade och utnyttjade av missnöjespartier som Sd som lovar guld och gröna skogar bara de får makten. Och eftersom utbildningssystemet inte är anpassat efter deras förutsättningar är de lätta att lura:

  • De får inte jobb bara för att vi slutar ta emot invandrare. Dels växer arbetsmarknaden och ekonomin i takt med att den tillgängliga arbetskraften ökar pga ökad konsumtion. Dels för att jobben inte kommer att återvända till Sverige. Och dels för att kompetenskraven inte kommer att sänkas.
  • De får inte bättre ekonomi för att vi slutar ta emot invandrare. A-kassa, socialbidrag, sjukpenning och pensioner sätts efter vad som är en skälig levnadsnorm, inte efter hur många det är som ska dela på pengarna.
  • De förstår inte att Sverigedemokraterna skiter fullständigt i dem. Sd vill ha makt, och företrädarna vill ha en stabil inkomst från sina politiska uppdrag så de själva slipper ta riktiga jobb – då passar det bra att hetsa olika grupper mot varandra. Sd är fienden, inte invandrarna.

Där har vi problemet med att Livets Hårda Skola blir allt vanligare bland svenskarna i ett nötskal. Så hur ska vi komma till rätta med det? Hur förvandlar vi den svenska skolan till en skola för alla? Hur förvandlar vi den svenska arbetsmarknaden till en arbetsmarknad för alla?

Hur gör vi Sverige till ett land för alla?


Tillägg efter publicering: missnöjespartier som Sd fokuserar ofta på de som hamnat utanför eftersom de även är mer utsatta socialt sett och därmed mer mottagliga för olika inviter till nya gemenskaper. Den som är långtidsarbetslös, sjukskriven eller förtidspensionerad blir ofta isolerad socialt sett pga avsaknaden av arbetskamrater (eller studiekamrater) som man träffar dagligen samtidigt som de gamla vännerna har fullt upp med vardagen. Då blir man även mer lättmanipulerad för den som erbjuder någon form av gemenskap där man kommer i kontakt med människor som man känner att man har någonting gemensamt med och kan att umgås med på olika sätt.

Den här ”rekryteringen” sker främst via sociala medier, och ofta genom att man startar grupper på Facebook som drar till sig missnöjda människor. I dessa grupper jobbar de här ”rekryterarna” med manipulation genom olika former av bekräftelse samtidigt som de medvetet försöker öka misstron mot samhälle, forskare och massmedia. Så skapas faktaresistens, eller en slags omvänd källkritik – man tror det som står på en blogg driven av en anonym person, men tror inte på det t ex forskare eller myndigheter har att säga i frågan. Det är alltså inte fråga om någonting som uppstått spontant där människor som hamnat utanför råkat träffa på varandra på nätet, utan det handlar om regelrätt nätverkande till vad som kan ses som rena sekter.

Vad jag vill ha sagt med det är att det kanske är bra om vi alla håller koll på de vi känner som hamnat utanför det normala livet med arbete och sociala gemenskaper. Då kanske vi kan förhindra att de hamnar i klorna på olika manipulatörer som försöker utnyttja dem för sina egna agendor.

Urbaniteten finns inte alls i förorten, Nazem

Någonting som regelbundet dyker upp i debatten om stadsbyggnad och arkitektur är olika hyllningar till våra dysfunktionella förorter. För det senaste bidraget kan vi tacka Nazem Tahvilzadeh, som genom en för mig okänd metod lyckats komma fram till att ”den riktiga” urbaniteten finns i förorten.

Normalt sett brukar jag avfärda sådana påståenden som rena stolligheter, men nu är Nazem tydligen någon slags forskare i ämnet på KTh. Därför kan de som läser hans debattartikel få för sig att han vet vad han talar om. Och därför borde han förstå vad olika ord och uttryck betyder, kan man tycka. ”Urbanitet”, t ex.

Men nu skriver han ju faktiskt ”den riktiga urbaniteten”, och det är kanske för att antyda ett personligt avståndstagande från den vedertagna betydelsen? Han använder kanske ett egenhändigt uppfunnet nyspråk? Varvat med ett i övrigt högtravande språk och krångliga uttryck, vilket är vanligt när man vill dölja att man egentligen inte vet mycket om det man talar om.

Hur som helst, någon urbanitet finns inte i våra förorter. Inte i de som planerats just som förorter i alla fall. De är nämligen medvetet planerade som icke-urbana. De är i regel monofunktionella (bara en funktion, till exempel boende eller arbete, inte båda), avsides placerade enl. grannskapstänket (man ska se exakt var en förort börjar och var den slutar) och i övrigt färgade av sin tids ideal och idéer. Idéer som i dagens stadsbyggnadstänk borde vara lika bannlysta som idéer om rasbiologi är inom antropologin.

Visserligen är det sant att en hel del kultur har sett dagens ljus i sådana miljöer. På den punkten har han rätt. Men Nazem gör ett logiskt felslut: det är inte förorterna i sig som är ursprunget till kulturen.

Hiphopen är inte en produkt av de svenska miljonprogramsområdena. Hiphopen är importerad, och om vi ska hitta dess ursprung får vi söka oss till Englewood i New Jersey, där bandet Sugarhill Gang bildades på 1970-talet. Deras Rapper’s Delight från 1979 anses med rätta vara den första hiphoplåten. Hiphopen importerades sedermera till Sverige. Så vad har då Englewood gemensamt med t ex Alby? I princip ingenting mer än att båda ortsnamnen innehåller ett ”l”. Och att de är områden med relativt låg status. Och det är här vi hittar orsaken till Nazems felslut.

Nazem drar slutsatsen att oattraktiva områden ger upphov till kultur. (Det gör de inte.)

Däremot drar de till sig kapitalsvaga grupper som inte har någon annanstans att ta vägen pga att det är för dyrt. Konstnärer, musiker och författare som inte slagit igenom, t ex. Sedan blir området lite hippt ett tag pga kulturarbetarna som bor och verkar där, och då flyttar andra – mer kapitalstarka och i viss mån ängsliga – grupper efter. Detta driver i upp efterfrågan och priserna och tvingar kulturarbetarna att dra vidare.

Gentrifiering, som det kallas. Ännu ett uttryck som någon som bedriver forskning i ämnet borde ha koll på, enligt min åsikt.

Och det är nu vi kommer till det som vederlägger Nazems tes att förorterna skulle vara populära: de behåller inte sin attraktionskraft utan kulturarbetarna. Det gör däremot innerstaden och närförorterna. Det finns inte många oetablerade konstnärer och författare på Södermalm. Inte riktiga. Bara lajvande hipsters. Ändå har priserna inte gått ner. Varför? Jo, därför att där finns den urbanitet som Nazem inte verkar förstå sig på.

Så ska vi sluta tramsa med att skönmåla och försöka förändra betydelsen i ord och uttryck och istället diskutera problemet? Problemet att våra dysfunktionella och monofunktionella betongförorter inte är urbana och inte attraktiva för de som kan välja att bo någon annanstans?