Så tappade partierna klimatfrågan

Om klimatet och medeltemperaturerna förändras, kommer det då att påverka oss olika mycket beroende på vilken röstsedel vi stoppar i kuvertet på valdagen? Eller är det så enkelt att oavsett var vi har våra sympatier påverkas vi lika mycket?

Ja, nu raljerade jag. Frågorna var retoriska. Vi vet svaren.

Ändå verkar många resonera som om det var så det var. Klimatfrågan har blivit politisk, och därmed gjort att i princip alla partier tappat en stor del av sin trovärdighet i den. De hade tidigare en slags tvärpolitisk konsensus om att klimatet förändras. Forskarna har dock redan tagit hand om den frågan, men tack för ert intresse, ni som tror att den är politisk. Oenigheterna har främst legat i hur förändringarna ska tacklas. Men så är det inte nu längre. Nu har själva klimatfrågan blivit politisk. M+KD = nej, S+MP = ja.

De som tappat mest känner jag är M och KD. De har målat in sig i ett hörn.

M och KD har nämligen förespråkat kärnkraft sedan lång tid tillbaka. Och det gör jag också. Men kärnkraften har länge varit politiserad, och är någonting som S och MP är emot. Så eftersom S och MP är emot har M och KD sökt stöd hos de som är mot S och MP, och därmed fått med sig många klimatförnekare.

Detta har sedan urartat i att de utan att tänka fortsatt att flörta med alla som är mot just S och MP, vilket i regel är människor från ”Livets Hårda Skola” (LHS). Och därmed har de själva hamnat i klimatförnekarlägret. Det har urartat ytterligare genom att moderater och kristdemokrater lyft fram sådant som kan missförstås som att det talar MOT klimatförändringarna (när det handlar om väder), fast de tidigare faktiskt hade inställningen att klimatet förändras.

Att klimatet förändras är nämligen en logisk följd av att vi blir fler människor, och att vårt energibehov ökar. Vi framställer energi i olika former genom att förbränna bl a trä, kol och olja. Vilket frigör koldioxid. Som höjer temperaturen. Tänk nu efter, hur skulle klimatet inte kunna förändras med ca 7 miljarder människor varav en stor del dagligen använder bilar, datorer, mobiltelefoner, lampor, köksutrustning, tvättmaskiner och annat? Det är liksom därför det byggs nya kraftverk.

Återigen, svara nu ärligt. Hur skulle jordens befolkning kunna tolvfaldigas från mitten av 1700-talet fram till mitten av 2000-talet utan att påverka klimatet? Det strider mot all logik. Men ändå är det den tankevurpan de ger näring till hos de LHSare som tror att det handlar om ”klimathysteri”.

Hur de tänkt sig att återta trovärdigheten efter detta är lite av ett mysterium. Ett lika stort mysterium som hur M ska lyckas tvätta bort den rasiststämpel de fått.

Samtidigt har även S och MP tappat en hel del trovärdighet.

I deras fall handlar det fortfarande om en ovilja att titta på lösningar som just kärnkraft. Alltså, att titta på sådana lösningar. Utreda. Utvärdera. Ifrågasätta gamla dogmer. Ifrågasätta – eller ännu hellre avfärda – utfallet från en snart 40 år gammal folkomröstning där alternativet att behålla kärnkraften inte ens fanns med. Det fanns tre alternativ för hur kärnkraften skulle avvecklas. Inget alternativ för att vidareutveckla.

Plus att det handlar om någonting reaktivt. S och MP är emot kärnkraft för att M och KD är för. Och istället för att komma med några konkreta förslag handlar det om rent fluff som t ex biobränsle och veganism:

  • Biobränsle är i princip en eufemism för ved. Dvs att vi ska framställa energi genom att förbränna trä. Men på ett ”annat sätt” än vi hittills gjort (direktförbränning). Så vi får fortfarande koldioxidutsläpp, och en gigantisk skogsbrukssektor som i sig kommer att behöva energi för att fungera och därmed ger utsläpp.
  • Veganism kräver odlingsarealer som vi kanske inte ens har. Jag vet inte exakt hur mycket som krävs, och hur mycket som finns, men jag vet att det är skillnad på mark och mark. Det är därför åkermark är åkermark och betesmark är betesmark. Betesmark är mark där gräs kan växa, och där kossorna kan gå och beta tills vi äter upp dem. Åkermark är mark där vi kan odla sådant som vi kan äta (nej, människor kan inte leva på gräs). Så det som är relevant är hur mycket odlingsbar åkermark vi har.

Inom MP och miljörörelsen verkar kärnkraft vara ett rött skynke. De slutar lyssna och börjar istället tänka på allt de lärde sig på 1970-talet då majoriteten fortfarande trodde att en kärnreaktor kunde explodera som en atombomb. Till saken hör även att de gamla reaktorerna främst var avsedda för att producera plutonium, och därför av sin natur är skitiga. Energin var en biprodukt av kylningen. Men så ser inte framtidens kärnkraft ut.

Det finns en hel del miljöpartister som förstår detta, och inte är emot kärnkraft. I alla fall inte tanken på att titta närmre på det. Men de håller det för sig själva. ”Högern är ju för.”

Så vi har alltså ett vänster- och ett högerblock som båda baserar sina ställningstaganden på sina motståndares ställningstaganden.

Det blir reaktivt åt båda hållen. Ingen verkar ha en egen linje, utan det handlar bara om att vara emot idéerna hos det andra blocket. Politik på dagisnivå alltså. Trots och vara tvärtemot, och man får hantera dem med omvänd psykologi.

Det innebär rent konkret att vi har fått ett block (S+MP) som utåt sett har viljan att arbeta mot klimatförändringarna men inte förståelsen för problemet. Och ett block (M+KD) som har förståelsen för hur, men saknar viljan eftersom det är viktigare för dem att hålla sig väl med de klimatförnekare som de genom oaktsamhet fått som allierade. Och så ett mittenblock (C+L) som har både viljan och förståelsen, men som är för små för att gå in och styra upp det hela.

Finns det något hopp för mänskligheten?

Det handlar inte om att rädda planeten. Översvämningar, orkaner och höga temperaturer kan döda mänskligheten. Men efter några tusen år är planeten frisk. Kanske är det bäst så?

Annonser

KD och spenaten

Just nu pågår en slags astroturfingkampanj för att sprida den felaktiga bilden att det i Sverige är brist på småhus, och att vi måste bygga fler radhus och villor för att tillgodose den efterfrågan som finns. Vem som faktiskt står bakom denna kampanj kan jag inte med säkerhet säga, men en hel del pekar på att det är Kristdemokraterna.

En anledning till att jag får en känsla av att det är fråga om KD är att en kristdemokrat den senaste tiden spammat Facebook-gruppen Stockholmsdebatt med länkar till olika artiklar i främst SvD som han tror ger stöd för tesen att det behövs fler småhus. Och KDs primära målgrupp har traditionellt sett varit småborgerliga väljare i villa på småorter, snarare än de mer högutbildade och kosmopolitiska människorna i storstäderna.

Det är dock deras egen målgrupp som skulle förlora på att vi satsade på att bygga mer småhus, eftersom det inte finns någon brist att tala om. Att det skulle vara fråga om någon slags brist beror på att frågan ofta analyseras av människor som inte förstår den.

Ett exempel är denna krönika i Eskilstunakuriren som utifrån en dåligt gjord analys av svaren på en bristfällig fråga landat i en felaktig slutsats.

Enligt en undersökning från Kantar/Sifo från förra året uppgav en tredjedel villa som förstahandsalternativet när de tillfrågades om vilket boende de föredrar om de inte måste ta hänsyn till arbete eller pengar. Det kan jämföras med lägenhet i storstad som endast utgjorde förstahandsalternativ för tolv procent av de tillfrågade.

Frågan som ställs är alltså vilket boende folk föredrar om de inte måste ta hänsyn till arbete eller pengar, vilket gör svaren fullständigt ointressanta. De flesta måste nämligen ta hänsyn till just faktorer som arbete och pengar.

Men även om frågan hade varit korrekt ställd hade krönikan i övrigt visat att skribenten inte förstår ämnet, eftersom han skriver följande i nästa stycke:

Trots detta utgörs endast en bråkdel av de nyproducerade bostäderna i Sverige av småhus. 2014 var andelen 27 procent. Detta kan jämföras med de tätbefolkade länderna Belgien och Danmark där andelen småhus samma år utgjorde 44 respektive 51 procent av nyproduktionen. Det är således inte brist på byggbar mark som är förklaringen till varför byggandet går på tvärs med svenskarnas önskemål.

Missförståndet ligger i att han blandar ihop nyproduktion med bostadsmarknad. Helt olika saker. Bostadsmarknaden är befintligt bestånd plus nyproduktion, och det är hur fördelningen av olika boendeformer ser ut där som är relevant.

Nyproduktionen har som främsta syfte att korrigera obalans som råder mellan utbud och efterfrågan, och vi har sedan tidigare ett överskott på just småhus, och ett underskott på lägenheter i stadsmiljö.

Det finns även ytterligare en faktor att ta upp, men det är svårt att formulera den på ett sätt som inte låter okänsligt. Det är att många småhus ägs och bebos av 40-talister, som är den största enskilda generationen. Och de börjar nu nå slutet på sin livslängd, trots allt prat om pigga pensionärer. I år fyller de sista 40-talisterna 70. Nästa år fyller de första 40-talisterna 80. Under nästa decennium kommer den generationen att krympa ordentligt, och samtidigt kommer många småhus att dyka upp upp på marknaden.

Det innebär att det – troligtvis – KD förespråkar är skapandet av förutsättningar för en småhusbubbla. De som äger småhus kan räkna med att de senaste årens värdeökningar på kort tid går upp i rök när utbudet börjar skena jämfört med efterfrågan. 

Det kommer i sin tur att leda till att många börjar sälja sina hus så fort de kan, för att de inte ska hinna gå ner ytterligare i värde. För de som ägt sina hus i många år blir det inte nödvändigtvis en förlust, utan bara att vinsten blir mindre än de räknat med.

Men för de som köpt nyproducerade hus, som byggts för att KD, SvD och vissa borgerliga skribenter lyckats lura sig själva och andra att det är det som behövs, kommer det att innebära en direkt förlust.

De kommer att vara fast med hus som är värda mindre än vad de betalade för dem.

Hur har landet förändrats?

Jag funderade länge på om jag faktiskt skulle skriva det här blogginlägget. Det finns ju en risk för att jag framstår som en gnällgubbe som försöker förminska en ung tjej för att hon uttrycker sina åsikter. Men nu har jag haft ett sådant där grumpy old man moment, och då är det bara att köra.

Låt mig presentera Kajsa. Kajsa är under tiden hon beskriver i ledaren läkarstudent. Kajsa gör sin praktik i Gävle. Som om det inte vore illa nog är hon dessutom inkvarterad i Sätra, ett miljonprogramsområde. De finns t o m i Gävle. Kajsa är hungrig, och behöver äta. Och eftersom Kajsa verkar tillhöra curlinggenerationen vill hon ha någonting färdigt. Ve och fasa, allt som finns – inom krypavstånd – visar sig vara någon suspekt invandrarbutik med halalkäk och skyltar på arabiska.

Kajsa hittar inte någonting mer färdigt än snabbmakaroner och grönsaker på burk. Grönsaker som tydligen inte går att äta eftersom de är fermenterade, så jag får väl förmoda att de är till för prydnad eller så. Kajsa får alltså äta snabbmakaroner allenast. Hemskt. Om hon hade ketchup förtäljer inte historien. Nu får Kajsa i alla fall ett ”Jimmie moment” (eller hjärnsläpp, som det heter på svenska), och ställer sig frågan Hur Sverige Har Förändrats.

Det var när jag läste det jag hade mitt grumpy old men moment.

invandrarkrubb.png

Jag tycker nämligen att det blir lite komiskt när en så pass ung människa börjar köra med ”allt mar mycket bättre förr”-visan. Jag anser nämligen att man inte är kvalificerad att ha några åsikter om man faktiskt inte själv har upplevt det. Jag har upplevt Sverige sedan början av 1970-talet. Därför kan jag inte uttala mig om huruvida det var bättre på 50- eller 60-talet. Och därmed känns det som om Kajsa rimligtvis borde hålla sig till att reflektera över hur landet förändrats sedan början av 1990-talet, då hon själv föddes.

Om hon missade det kan jag upplysa om att det i vissa hänseenden blivit bättre, och i vissa sämre. Ekonomin är bättre än någonsin, om vi ser tillbaks på den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Sysselsättningen är högre. Bildningsnivån… nja, den är väl högre på papperet i alla fall. Sverige är mer framgångsrikt efter omställningen från industri- till tjänsteekonomi. Allt detta är bra.

Mindre bra är att högerextremismen och rasismen ökat markant. Nynazister i kostym (sk Jimmies) lurar stora delar av väljarkåren. Medelsvensson är öppet rasistisk idag. Relativt nyexade läkare skriver smygrasistiska ledare i större tidningar.

Men om vi går tillbaka några år till, och tittar på utvecklingen i Kajsa-caset. Typ, allt som finns är en invandrarbutik som bara har snabbmakaroner men inga färdiga köttbullar. Hur blev det så?

Ja, det kan jag faktiskt upplysa om. Det blev så för att driftiga människor från andra länder tog över butikslokaler som ingen svensk butik lyckats bedriva verksamhet i. Ofta genom att jobba oskäligt långa dagar, och göra väldigt liten vinst. För att maximera försäljningen har de ofta öppet väldigt sent.

Det är en förändring. Förr i tiden, dvs på 70-talet, hade nämligen de flesta butiker bara öppet till 18. Utom på söndagar för då hade de inte öppet alls. Ja, det var söndagsstängt alltså. Snabbmakaroner och frysta köttbullar hade de ibland. Ibland inte. På den tiden var det nämligen vanligare att man lagade sin mat själv. Och utbudet i butikerna var inte mycket att hänga i granen. Mjukt bröd fanns ofta i form av formfranska, skogaholmslimpa och ev. någon form av småfrallor. Vitt bröd.

Vilken typ av mjöl det brödet innehöll visste ingen. Ofta var det fråga om ”blåvitt”. Nej, inte ett fotbollslag från Göteborg utan Konsums eget varumärke. Blåvita förpackningar till allt, så att man var tvungen att läsa för att vara säker på att man inte tog ett paket tvättmedel istället för frukostflingor. Det fanns en sorts ketchup. Kanske två sorters senap. På smörgåsarna hade man två sorters pålägg att välja mellan. Ost eller prickig korv. Alltså, OST.

Inte de trettio sorter som finns att välja mellan idag, utan en eller två. Någon gouda-liknande variant men med hål i som man skar med osthyvel, och så ”Raketost” som kom i en slags tub som man tryckte uppåt och sedan skivade med ett snöre som satt fast i förpackningen (och sedan blev man magsjuk pga att det var ohygieniskt).

I övrigt var utbudet lika dåligt när man handlade mat. 1-2 produkter av varje sort att välja mellan. Ville man ha snabbmat fanns varm korv med bröd. Ibland även hamburgare. Pizza var exotiskt. Sushi, kebab, falafel, och allt annat som vi är vana vid idag hade ingen hört talas om.

Till fredagsmyset, som på sin höjd kunde bestå av spaghetti och köttfärssås (en sorts spaghetti fanns, och köttfärsen kunde vara nöt-, bland- eller fläskfärs), och en pytteliten påse godis. Kanske chips. Även där vill jag minnas att det fanns två sorter att välja mellan. Grill- eller dillchips. Eller ostkrokar eller popcorn. Fredagsmyset tillbringades framför TVn. Som hade… wait for it… TVÅ KANALER. Ettan och tvåan. Där stod i regel valet mellan något naturprogram eller en sk ”TV-teater” (lågbudgetfilm draget till sin spets), om man inte hade tur och SVT hade importerat någon utländsk serie. Shogun och Marco Polo vill jag minnas sändes under det tidiga 80-talet. Men action var totalförbjudet i svensk TV. Nästan i alla fall.

Så ja, Kajsa. Visst har Sverige förändrats. Men till skillnad från dig, som inte upplevt hur det var tidigare, eller de du vänder dig till som tycks ha glömt, saknar jag det inte. Dåtidens Sverige kallas idag för DDR-Sverige av vissa. Jag är en av dem. Ett av världens absolut tråkigaste länder.

Att det har förändrats beror på att vi öppnat oss mot omvärlden. Att vi dels låtit människor från andra kulturer bosätta sig här och samtidigt ta en del av sin egen kultur med sig. En av de saker som invandrarna tagit med sig är de där snabbmakaronerna som du verkar tro är någonting ursvenskt. Men pastan kommer faktiskt från Italien, och kom liksom pizzan hit med italienska invandrare.

Om landet inte hade förändrats på det viset hade du inte stått i den där butiken och letat efter dina snabbmakaroner och köttbullar. Du hade legat hungrig och väntat på att ICA eller Konsum skulle öppna, så du kunnat köpa en säck potatis och lite köttfärs, och sedan ställa dig och laga mat själv. Förutsatt att det inte var söndag då, för då hade du snällt fått vänta till måndag med att handla.

Lite kuriosa förresten. Jag växte upp i Alby. Redan då, på 1970-talet, fanns det en sådan här invandrarbutik i Alby Centrum. ”Grekiska affären”, hette den. Det var där man hittade allt sådant där som inte fanns på Konsum och Favör. Haloa, smågodis, och annat som inte var svenskt.

Artificiell intelligens – ett hot?

Tidigare idag läste jag en artikel som jag sett delas på Facebook. Den handlar om hur vi ska förhålla oss till en framtid med artificiell intelligens, eller kort och gott AIn. Den tar upp någonting som behöver diskuteras, och det är riskerna med AIn i framtiden.

Tyvärr är ansatsen lite väl Hollywood-betonad. Artikeln tar nämligen upp risken med att det kommer något super-AI och förslavar mänskligheten. Det behöver vi inte diskutera, för det kommer inte att hända. I Hollywood gäller inte samma vetenskap och naturlagar som i verkligheten.

Inget Skynet och inga robotiska härskare

Replicants are like any other machine. They’re either a benefit or a hazard. If they’re a benefit, it’s not my problem.

Deckard om replikanter, en slags biologiska robotar, i den ursprungliga Blade Runner-filmen. En bra replik, även om den är fel i den mån att de är båda delarna.

arniesmiley.jpgNär en maskin försöker bete sig som en människa – går sådär. (Terminator: Genisys.)

För att förstå frågan behöver vi dels veta hur biologiska varelser fungerar, och dels hur maskiner fungerar.

Det vi definierar som intelligens hos levande varelser är inte samma sak som intelligens hos maskiner. Hur vi än gör kommer det ändå att vara fråga om avancerade räknemaskiner, bara att de klarar oräkneliga beräkningar per sekund. Människor gör inte det. Människor räknar för sakta och räknar ofta fel. Därför uppfann vi datorer, för att på kortare tid utföra beräkningar som blev rätt än om de skulle utföras av människor.

Människor och djur har däremot förmåga att lära sig på många olika sätt och vis. Det är där vi har den biologiska intelligensen. Visserligen kan även maskiner ”lära sig” saker på olika sätt och vis. Sådant som vi kallar för maskininlärning. Det handlar dock ändå om en avancerad form av självprogrammering utifrån regler som definierats av människor.

Hur biologiska varelser lär sig är däremot mer komplicerat. Men det som utgör basen för vår intelligens är bl a inlevelseförmåga, intuition, kreativitet, fantasi, omdöme, förnuft och mycket annat. Sådant som bidrar till att vi förstår vår omvärld. Men vi vet ändå inte riktigt vad intelligens faktiskt är.

Däri ligger den stora skillnaden. Biologiska varelser lär sig genom att förstå. Datorer genom att memorera.

Läs föregående stycke igen. Du förstår det jag skrivit. Du förstår innebörden. Du hade förstått även om jag formulerat mig annorlunda. Du hade förstått om jag kastat om ordföljden, eller utelämnat ord. Detta pga semantik och semiotik, läror som fokuserar mycket på hur vi tolkar intryck. Liksom lingvistik. Redundans är ett begrepp inom kommunikation och lingvistik, och betyder förutsägbarhet. Det som gör att vi förstår innebörder, även om inte alla ord finns med.

Om du svarar ”det är grönt” på din kompis fråga om hen får låna din bil kommer hen att förstå, eftersom det finns en konnotation för ”grönt” som betyder ”ja, det får du”. Semantik och semiotik, igen. För att kunna tolka och värdera just tecknet ”grönt” krävs mycket övrig information som gör det relevant. Utifrån kontexten och den aktuella kulturen. En människa förstår det, helt enkelt.

Däremot är det tveksamt om ett AI skulle förstå det svaret.

I don’t get it, Tyrell. How can it not know what it is?

Deckard igen, om en replikant som trots att den var många gånger intelligentare än en människa inte förstod att den var en replikant.

Inte heller skulle ett AI kunna skriva ett referat av det jag skrivit här. Datorer memorerar. De förstår inte. Även om vi givetvis kan bygga ett AI som skulle förstå hyfsat väl. Poängen är dock att det måste göras av människor. Så AIn kommer inte att börja bygga sig själva när vi vänder ryggen till.

Ett annat område där maskiner aldrig kommer att kunna konkurrera med biologiska varelser är förmågan att kommunicera på olika sätt. Multimodal kommunikation/interaktion. Om jag ger dig en klapp på axeln efter att du hållit ett bra företag, men i övrigt är tyst, kommer du att tolka det som uppskattning. Oftast. Men om jag ger dig en klapp på axeln, ler med bara ena mungipan, och sedan snabbt vänder mig bort kommer du att tolka det som att det gick åt fanders, och att jag uttryckte min skadeglädje över det.

Men hur vet vi då detta? Ja, dels är det inlärda beteenden. Dels är det instinkter (beröring betyder oavsett kultur någon form av närhet, så länge beröringen inte är våldsam och kraftfull).

Så fungerar biologiska varelser. Vi kommunicerar på en mängd olika sätt. Vi sänder ut budskap vi inte själva är medvetna om. Vi tar emot budskap utan att inse det. Vi tolkar intryck. Vi skapar intryck. Vår kommunikation är inte begränsad till den rent audiovisuella.

Jag har en och annan högskolepoäng inom dessa områden, och har plöjt en och annan lunta som tar upp detta. Plus hel del teknisk kompetens. Men det är svårt att sammanfatta allt i en enda text. Take it on faith.

Att vi bara förstår vad vi säger till varandra handlar om att vi talar samma språk. Bokstavligt eller bildligt talat. Innebörden förstår man i regel utan att förstå själva orden. Men just förståelsen av orden är en fråga om lingvistik. Där finns det ett AI-nära område, nämligen datorlingvistik. Att lära datorer att förstå och tolka mänskligt språk.

Allt detta måste vi i alla fall lära ett AI, och där är problemet att vi inte själva vet allt som vi måste lära ut. Därför går det inte att lära ett AI att tänka som en människa eller ett djur.

Vi behöver inte oroa oss för att Skynet ska uppstå i någons dator och försöka ta över världen. Skulle det mot förmodan ändå hända är det bara att dra ur sladden.

Den verkliga faran med AIn

Nu kommer vi till den springande punkten, och det är den verkliga och reella fara som finns. Och det är att de helt enkelt är för dåliga, men att vi ändå gör oss beroende av dem. Det kan vara att vi använder oss av AIn för att göra bedömningar som kräver intuition.

Jag skulle t ex aldrig acceptera att ett AI ställde en medicinsk diagnos för mig eller gjorde en riskbedömning om det inte samtidigt fanns en människa inblandad i processen. Detta för att det då är fråga om någonting som utgår från en kunskapsbas som tillkommit antingen genom direkt inmatning, eller maskininlärning. I båda fallen kan underlaget vara felaktigt eller ofullständigt, och då blir det förr eller senare fel.

Det är den fråga vi behöver fokusera på. Låt Hollywood hitta på nya sagor om intelligenta maskiner, så kan vi i verkligheten diskutera t ex hur självkörande bilar ska bete sig, eller hur pass mycket vi kan automatisera flygplan – Boeing-krascherna är ju två tragiska exempel på situationer där man har satt för stor tilltro till maskinerna.

Så ska vi börja fokusera på rätt problem nu, även om underhållningsvärdet är lägre?

 

Därför måste det bli rätt från början

Ibland blir det fel. Då vill man i efterhand gärna veta vad som gjorde att det blev fel, så att man i framtiden kan undvika att göra samma fel igen. Ibland är det fråga om ett litet feltänk som ställer till det. Att vi inte inser att förutsättningarna förändras över tid. Nu tror jag att jag hittat det felet i just Miljonprogrammet.

Vi bygger den onda staden – mot bättre vetande” säger rubriken till en för att vara SvD oväntat bra debattartikel om stadsbyggnad. Den handlar just om miljonprogrammet, som lite tillspetsat kan beskrivas som ett ämne politiker älskar att angripa och arkitekter älskar att försvara. Gäller det mer traditionella stadsmiljöer som på bilden nedan gäller i regel det omvända.

nyc.png

Artikeln tar upp just det som blivit fel med betongöknarna i miljonprogrammet. Jag tog upp ungefär samma sak i ett tidigare blogginlägg som jag skrev som kommentar till Ebba Busch-Thors dumheter om att det förorten behöver är ”en kristen värdegrund”.

Hur som helst, vi vet att det blivit fel. Men varför blev det fel?

Det svaret hittade jag av en slump i en intervju med arkitekten Gunnar Werner, som är mannen bakom det kanske mest dysfunktionella förortsområde som någonsin byggts i Sverige, nämligen Rannebergen i Göteborg. När jag läste den föll bitarna på plats.

Han betonar att den tidens arkitektur byggde på forskning och att barnens behov stod i centrum.

Där har vi det! Ja, inte att det är barnens fel, men att man missat tidsperspektivet. Barn växer nämligen upp.

– Att skilja på barn och trafik var ett axiom. Det farliga och bullriga skulle ligga på utsidan och de skyddade innergårdarna vara till för barnen. Köken och balkongerna riktades inåt för att man lätt skulle kunna hålla uppsikt över barnen.

Det låter ju ganska sunt, eller hur? Bygg på det viset, så kan de boende låta sina femåringar gå och och leka själva på gården, eftersom trafiken låg en bra bit bort. I mitt barndomens Alby fungerade det precis så.

Problemet är att de missat att ta hänsyn till att barn växer upp till att bli tonåringar. Och därför har det blivit fel.

Femtonåringar klarar sig utan gungor och sandlådor precis utanför huset. De behöver annan typ av stimulans. Och det tar inte så många år för barn att växa upp. Lägg till problemet med vår trögrörliga bostadsmarknad och de höga priser som råder, samt det faktum att de som bor i dessa områden i regel inte har det så gott ställt. Då inser du snart att människorna blir kvar länge i de här områdena.

Eftersom det till stor del är fråga om samma familjer kommer mängden småbarn att gå ner över tid. När du sedan står där med en betongförort som är anpassad för barn, men med en befolkning som består av tonåringar och unga vuxna har du fått ett område med mycket inneboende frustration och rastlöshet på halsen.

Där har vi problemet med Miljonprogrammet. Tanken var som vanligt god, men det slutade med en björntjänst. Den intervjuade arkitekten framstår i mina ögon som sympatisk och välmenande, men har som så många andra missat någonting som är centralt inom design och kravställning – ”över tid”.

Hur kommer den här lösningen att åldras?

Stress, planering och produktivitet

Jag har tänkt skriva ett inlägg om stress i vardagen ett tag nu, men har av olika skäl skjutit på det. När jag såg en länk till denna forskningsrapport i en del FB-grupper jag är med i kände jag dock att det var dags.

Många som känner mig vet att jag är utbildad inom och har jobbat en hel del med kommunikation, design, interaktionsdesign/UX och konceptutveckling, samtidigt som jag även jobbar som utvecklare.

Just planering av fysiska miljöer där många människor är i rörelse är ett område som intresserar mig. Detta delvis för att det ligger nära mina egna kompetensområden, i och med att det i grund och botten handlar om kravställning och design. Men även för att jag är en av de som förmodligen skulle slippa mycket stress i vardagen om de som planerade offentliga miljöer vore lite bättre på att ta hänsyn till hur människor rör sig. Exakt hur och varför kommer jag till längre ner i inlägget.

Hur som helst, den här forskningsrapporten är intressant eftersom den har en annan ansats än ”stress är dåligt”, vilket vi ju alla vet.

Istället fokuserar den dels på hur långa resor pendlare gör, och dels på hur längden på resorna påverkar deras frånvaro och därmed produktiviteten. Det är någonting som borde vara intressant för både samhället och näringslivet, eftersom det handlar om ett bortfall. Att planera om städer så att avstånden blir mindre är dock ganska svårt att göra i efterhand. Så jag tänker inte gå in mer på den här forskningsrapporten.

Däremot kan mycket göras för att minska stressen för kollektivtrafikanterna. De/vi är ju ganska många här i Stockholm. Många upplever stress i kollektivtrafiken.

Problemet är dock att det finns många missförstånd kring den här stressen. Det vanligaste är att det handlar om att folk blir stressade pga att bussar, tåg och spårvagnar är försenade eller inställda. Att det handlar om själva förseningarna, vilket sedan följs av löften för att se till att bussar, tåg och spårvagnar minsann ska gå i tid.

I regel är det dock det kaos som uppstår som följd av förseningarna som sätter fart på stresshormonerna. Att trängas på överfulla stationer eller hållplatser. Att trängas på överfulla bussar, tåg och spårvagnar. Att behöva trängas i överfulla passager när man ska byta mellan överfulla bussar, tåg och spårvagnar.

Att behöva trängas!

Det är själva trängseln och de konflikter som uppstår som orsakar mycket stress. Därför säger även forskningen att det inte är längden på resorna som stressar, utan bytena. Ju fler byten, desto tröttare blir man.

Är sedan bytespunkterna illa planerade ökar stressen. Det finns ett uttryck för sådant. Konfliktdesign. Dvs att man planerat så att konflikter uppstår i onödan pga korsande och/eller mötande flöden av människor. Ibland med fysiska hinder som grädde på moset.

Och det är nu jag kommer till exemplet i min egen vardag. Gullmarsplan.

Missförstå mig nu inte. Det här skriver jag inte för att beklaga mig över hur synd det är om mig, utan för att ta upp hur man ganska lätt skulle kunna göra någonting dåligt betydligt bättre, och då inte bara för mig utan för många som varje dag reser via Gullmarsplan. Främst de av oss som kommer från Årsta, med buss 160.

För min del har det senaste året varit väldigt stressigt, och de senaste veckorna har varit de stressigaste jag någonsin upplevt. Stressen har varit på den nivån att jag blivit fysiskt sjuk för att immunförsvaret försvagats, och jag har gott om sjukdagar bara för att kroppen utan logisk orsak bestämt sig för att det är dags för 38+ graders feber.

På bilden nedan har vi den främsta boven i dramat, dvs Gullmarsplan.
base.pngHär har jag lagt på en highlight som visar problemområdet. Att det är ett problemområde beror till stor del på hur SL valt disponera hållplatslägena. Buss 160, som jag åker med, använder det här området. Delvis. Den linjen har kanske en fjärdedel så många resenärer som linje 4, som är landets hårdast trafikerade busslinje. Vad man dock glömmer är att nästan alla resenärer på 160an åker hela vägen till eller från ändhållplatserna, medan de på 4an åker kortare delsträckor.

4an kör dessutom 4-5 gånger så långt som 160an. Därför är turtätheten på linje 160 högre i rusningstid. Och räknar man resenärer per km är det fullt möjligt att linje 160 ligger högre än linje 4.

Eller på ren svenska, väldigt många ska av eller på buss 160 i rusningstid.

Tyvärr har man inte tagit så stor hänsyn till det från SLs sida, eftersom man valt att använda de mest perifera lägena för den kanske hårdast belastade busslinjen vid Gullmarsplan. För att illustrera hur galet det har blivit har jag markerat var resenärerna som kommer till Gullmarsplan kliver av, var de som ska åka med 160 mot Årsta kliver på, liksom var entrén till t-banan ligger, som är den punkt i stort sett alla ska till eller från.

Se pilarna nedan (och jag vet att det ser ut som f-n – jag använde paint, eftersom jag inte lyckats lista ut var jag gjort av Photoshop sedan jag uppgraderade datorn).
points.png
Alltså, längst upp i bild stannar med några minuters mellanrum en buss och släpper av kanske 100 pers. Dessa ska sedan ta sig till entrén till t-banan, från vilken det kommer 100 andra som ska med bussen när den vänder, och kliva på vid hållplatsläget markerat med ”påstigning 160”. Två flöden som möter varandra. Och om nu någon tänker att det inte kan bli så mycket mer fel än så här, kan jag upplysa om att det kan det visst. För man ser inte detaljerna i bilderna ovan.

Det är nämligen fråga om en hinderbana.

Det visas på bilden till högerpath_points.png. Det är nämligen inte så att det är fråga om någon fri passage i det gulmarkerade området. På bilden har jag markerat ungefär var det finns cykelställ, pelare (…för belysning?) och bänkar, som tillsammans utgör en barriär med några få hål där människor kan passera. Platser där det alltid blir konflikter eftersom folk krockar med varandra. Till det kan vi lägga alla resenärer som kanske står och väntar på bussen för att åka vidare till Årsta. Det är alltså inte mer plats än så man har att använda sig av. En stor hinderbana för resenärerna som passerar varje dag.

Tillkommer gör även de resenärer som kliver av 4an som vi ser till höger i bild. På SL verkar man ha någonting emot tanken att folk ska kliva på och av på samma plats.

Så, det är väl en trevlig inledning på dagen? Nu har dessutom rulltrappan upp från norrgående perrong varit trasig i några månader, så man har även ett mötande flöde av människor som ska upp för den vanliga trappan när man ska ner på perrongen. Därefter kan man hoppas att det finns plats på tåget som rullar in (vilket det inte alltid gör).

Men så ser vardagen ut för den som jobbar utmed gröna linjen och bor i Årsta. Varje morgon, samma sak.

Jag har dock vant mig vid det här kaoset, eftersom jag bott där jag bor i snart 20 år. Men jag märker tydligt att många inte är vana vid det, och det är mycket uppdämd ilska och frustration bland resenärerna.

Det som dragit upp stressen för mig ett par pinnhål är att jag tillfälligt blivit av med min busshållplats. Så jag får antingen promenera till Gullmarsplan varje morgon, eller gå till en annan hållplats som ligger längre bort, och som bussarna ofta kör förbi för att de är fulla. Detta i kombination med att jag jobbar på Rådmansgatan, och även behöver passera Slussen och T-Centralen, där tågen blir ännu fullare.

Min poäng med denna genomgång av kaoset vid just Gullmarsplan är dock att det är helt i onödan. Det handlar om dåliga beslut från de som ansvarar för planeringen. Det är inte svårare än så.

Skulle bara bristerna i miljön åtgärdas skulle det bespara många resenärer mycket stress. Och det behöver inte ens krävas några ombyggnader.

  • Flytta om hållplatslägena vid Gullmarsplan. Linje 160 är väldigt hårt belastad. Den kan inte förpassas till periferin på det här viset. Flytta ut linje 4 till de yttersta lägena, flytta upp linje 144 som nu går vid de yttersta lägena till övre planet, och låt sedan 160 ta den gamla platsen för linje 4. Då har vi delat upp flödena, eftersom de som ska med 160 går rakt ut till hållplatsen, och inte längre behöver möta (krocka med) de som ska till bussen. Det gör även att de som kommer eller ska åka med linje 4 delas upp på samma sätt, och vi får då helt plötsligt fyra separerade flöden jämfört med de fyra som nu korsar varandra. För att få loss utrymme från övre planet kan vi även flytta ner linje 168, som är ett alternativ till 160 för många som ska till Årsta.
  • Bygg om. Eller rättare sagt, riv skräpet som fungerar som hinder. Det är vad jag kan se det enda gångbara alternativet till att låta linjerna byta hållplatslägen med varandra. Någonting måste nämligen göras, eftersom vi bara blir fler och fler i Årsta. Men visst, jag skulle ju helst se att man tänkte efter lite från SLs sida.

Det är i alla fall så jag ser på problemen med Gullmarsplan. Till stor del handlar det om rent konstruerade fel, dvs konfliktdesign. Och om nu någon som själv jobbar med eller på något sätt ansvarar för planeringen av sådana här miljöer tänkte jag komma med ett litet tips för hur man kan testa av. Jag är som sagt designer, och är van vid att ta fram testmetoder som fungerar innan någonting faktiskt är byggt:

  • Gör en slags fysisk modell av miljön. Kanske att den är 3D-printad, byggd i balsaträ, eller bara uppritad på ett pappersark med lite nålar nerstuckna. Se till att få med alla fysiska ”hinder” också, som bänkar, träd, cykelställ, osv.
  • Leta upp de in- och utgångpunkter som finns. Dvs där människor kliver in i det sammanhang modellen utgör. Hållplatslägen där bussar släpper av folk är ingångspunkter, t-banespärrar som folk passerar när de ska in eller ut från perrongen är både in- och utgångspunkter, och hållplatslägen där bussar avgår är rena utgångspunkter.
  • Ta sedan någon form av tråd eller snören, och dra dem mellan in- och utgångspunkterna, och se även till att spänna dem. Ser du att snörena korsar eller i alla fall tangerar andra snören, eller är svåra att dra runt hinder kan du redan i ett tidigt skede slå fast att det är fråga om konfliktdesign, och att modellen/planen behöver arbetas om.

Tänk om vi vore bättre på att tänka efter föra. Hur många blir inte sjukskrivna för utmattning helt i onödan, bara för att någon planerare inte tänkte färdigt redan på planeringsstadiet?

Jag vill även passa på att upprepa mitt stående erbjudande till SL och Stockholms stad – det här är någonting som jag är bra på, och jag kan absolut jobba för er i en roll som rådgivare i dessa frågor. Ja, jag vet att man inte behöver plugga designteori för att i efterhand förstå att saker inte fungerar. Men jag är bra på att upptäcka sådant innan det är för sent.

Jag avslutar med ett embryo till konfliktdesign som dykt upp på Årstaberg, som jag nu börjat åka via för att slippa Gullmarsplan och dessutom kunna ta buss hela vägen dit. Planteringarna är förvisso fina, men de som ska till bussarna vill kanske slippa hinderbana på vägen dit?
aberg.jpg

Hundvisslepolitik från KD

Även förorten skulle må bra av lite kristna värderingar”, skriver någon i Expressen, och Ebba Busch-Thor sätter sitt namn på debattartikeln. Av rubriken, ingressen och innehållet skulle man kunna tro att budskapet är riktat mot människor i förorten. Så är det dock inte. Det här är en klassisk hundvissla.

Att det inte är riktat mot de som bor eller har bott i förorterna är ganska uppenbart, eftersom ”problembeskrivningen” i debattartikeln är så felaktig att ingen i den kategorin skulle ta den på allvar.

Det är snarare fråga om en hundvissla riktad mot missnöjesväljare ute i landet. Och som avledning så att vi ska fokusera mindre på Lars Adaktussons band till olika religiösa extremister. Men vi kan väl hålla två tankar i huvudet samtidigt?

Hundvissla? Jo, det är det man kallar budskap som bara ska uppfattas av vissa, precis som en hundvissla fungerar. Hundar hör den, människor gör det inte. Det är alltså fråga om ett dolt budskap.

Det dolda budskapet går ut på att förorterna tidigare fungerade, men sedan försvann ”den kristna värdegrunden” och då blev de dåliga. Underförstått – det är invandringens fel. I synnerhet muslimernas, eftersom det beror på kristendomens tillbakagång. Och den som bor i något brukssamhälle som avfolkats och aldrig satt sin fot i en typisk betongförort i Stockholm, Göteborg eller Malmö tror eller vill i alla fall tro att det är sant.

Det är alltså den målgruppen skribenten (som enligt lösa rykten kan vara någon på Timbro) vill nå. Inte människorna i förorten som ju annars skulle få det bättre med KD-metoden. Hur den nu ska se ut rent praktiskt.

Men, som sagt, den som bor eller har bott i dessa förorter vet att problembeskrivningen är felaktig. Jag är själv gammalt förortsbarn, och jag vet det.

Jag bodde t o m i förorten så tidigt att jag inte ens kallar den för ”orten”. Original förortsbarn, med andra ord. Det är dock länge sedan jag flyttade. Däremot fanns problemen där redan när jag var barn. Jag växte upp i Alby och Tumba i Botkyrka under 70-, 80- och 90-talet. De som bodde där var vanliga familjer med föräldrar som arbetade och barn som gick på dagis eller i skolan.

Redan på 70-talet fanns problemen där. T o m innan invandrarna började dyka upp. Detta för att det förutom de vanliga familjerna även fanns en del människor med problem. Psykiskt sjuka, missbrukare, och liknande. De skapade en del otrygghet. Och när man vet att man har grannar som bryter sig in i bilar och förråd på sin egen gård, och lämnar påsar med lim i buskarna blir man lite sugen på att bosätta sig någon annanstans. Och nu talar jag utifrån egen erfarenhet.

Förutom att de fungerade som uppsamlingsplats för människor som sågs som ”icke önskvärda” i andra kommuner och stadsdelar var – och är – förorterna i sig ganska oattraktiva. Perifera lägen. Dåliga kommunikationer. Dysfunktionell planering. Inget lokalt utbud av arbetstillfällen, shopping, kultur, nöjen eller liknande.

Det leder till att de som har råd att bosätta sig någon annanstans gör det.

Sedan började den onda cirkeln. Människor med god ekonomi flyttade ut, och ersattes av människor som pga att de var fattiga inte kunde välja något annat boende. Så skapas koncentrationer av fattigdom, och koncentrationer av fattigdom blir lätt en grogrund för kriminalitet och utanförskap.

Det här har ingenting med kristna värderingar att göra. Förorterna är feltänkta, och så länge ingenting görs för att åtgärda dessa brister kommer de att förbli utanförskapsområden. 

Och glöm inte Lars Adaktussons band till homofober och abortmotståndare, på vilkas kongress han deltog som föreläsare nyligen. Däremot kan vi glömma Timbro-artikeln i Expressen. Den är bara trams, och inte avsedd att tas på allvar.

Leverantör utan IT-mognad?

”Sluta. Bara sluta. Ni gör det bara värre!” Det är vad jag vill säga till ansvariga på Medhelp/Medicall när jag läser deras försök att förklara läckan. ”Vi satte sladden fel men trodde att NASen var säker eftersom den stod i ett hörn” är andemeningen. Ärligt talat kan jag inte avgöra om de är allvarliga, eller bara driver med läsarna.

Det är i alla fall ungefär vad som står att läsa i DN och Expresssen. En sladd hamnade fel. På många sätt och vis är det en rent skrattretande bortförklaring. Fullt i nivå med ”min hund åt upp min hemläxa”.

Hur som helst, jag ska kanske börja med att klargöra ett par saker.

För det första jobbar jag på SOS Alarm, som är ibland är en konkurrent till Medhelp. Det är bäst att vara tydlig redan från början, utifall att någon vill ifrågasätta det jag skriver genom att ”avslöja” var jag jobbar.

För det andra jobbar jag med IT-lösningar. Jag är systemutvecklare, och i den rollen ingår en del arbete med säkerhetsfrågor av olika slag. Säkerheten är någonting vi alla har i bakhuvudet i vår verksamhet.

Vår verksamhet har för övrigt en del gemensamt med den hos Medhelp/Medicall. Vi arbetar i viss mån med rådgivning och bedömning. Och vi gör det över telefon. Patientsäkerheten är därmed en viktig fråga för båda företagen.

En stor skillnad är dock att vi hanterar samtal från människor som befinner sig i nödsituationer. Rädda. Skadade. Kanske döende. Ibland utsatta på annat sätt.

En SOS-operatör kan få uppleva väldigt starka och otrevliga under ett arbetspass. Så till den grad att jag ofta undrar hur de orkar med sina jobb, speciellt med tanke på att deras löner inte skulle göra många avundsjuka. Eftersom det är så pass känslig information det är fråga om är säkerhetskraven rigorösa.

Man ska helt enkelt inte kunna läcka känslig information av misstag, som Medhelp/Medicall hävdar!

Sker sådant beror det uteslutande på att man saknar förståelse för säkerhet och har designat en IT-miljö som i grund och botten är vidöppen.Just därför vågar jag gå så långt att säga att jag tror att de ljuger om den där NASen som de råkade koppla ”fel”.

Dessa samtal är att betrakta som journaler, och därför spelas de in under tiden då de pågår. Gör man det lagrar man inte de inspelade filerna på en NAS som kan kopplas in och ur lite hur som helst. (De kanske menade att det var fråga om ett SAN istället?) Och har man en IT-miljö som är någorlunda väldesignad räcker det inte med att en nätverkskabel hamnar i fel uttag för att allt ska bli vidöppet utifrån.

Vidare tvivlar jag på att det system som allt detta sköts i skulle fungera särskilt bra mot en NAS, i synnerhet om den inte längre var kopplad till det lokala intranätet utan till Internet. Min gissning är att det är fråga om något slags ärendehanteringssystem med medicinska råd och med någon form av telefonifunktionalitet, eftersom samtalen spelas in digitalt. Att spela in dem manuellt skulle vara för opraktiskt, eftersom man aldrig vet säkert om inspelningsutrustningen för varje medarbetare fungerar. Troligtvis finns det även krav på att allt ska spelas in för spårbarhet och uppföljning i efterhand.

Jag kan för allt i världen inte förstå hur man kan göra någonting sådant i en miljö med direkt anslutning mot Internet. I stort sett alla verksamheter som gör sådant har det avskilt på separata nät som är låsta och stängda.

Om jag ska vara uppriktig ser jag bara en tänkbar förklaring, och det är att de tummat på säkerheten för att hålla kostnaderna nere. Satsar man på att vinna upphandlingar på att vara billigast måste man snåla på alla sätt och vis. Och då slutar det med att man får vad man betalar för.

En mer relevant fråga är kanske hur bra vi är på att göra upphandlingar inom det offentliga, när en så pass stor fisk kan slinka igenom maskorna?

Innovativt

Har du någon gång tänkt på att rubriksättningen ofta är det svåraste när man skriver en artikel eller ett blogginlägg? Det är faktiskt svårare än att skriva en ingress. Ändå är många bloggverktyg, publiceringssystem och content management-system uppbyggda efter flödet rubrik, ingress, brödtext.

Varför? Rubriken ska väl sammanfatta ingressen, som i sin tur ska sammanfatta brödtexten? Det finns flera förklaringar. Den mest troliga? För att vi alltid har gjort så, och varför göra annorlunda nu? Ett inmatningsformulär med ett stort fält för brödtext följt av ett mindre fält för ingressen och slutligen ett litet fält för rubriken vore väl helknasigt… eller kanske nyskapande? Kanske rent av…

… innovativt?

Innovation är ämnet för ikväll. Efter att ha blivit triggad flera gånger de senaste dagarna kände jag att det var dags att skriva ner lite tankar om innovation. Igår var jag på en liten föredragning om AI och idag såg jag ett ovanligt genomtänkt utkast till en kravspec som för ovanlighets skull utgick från vem, vad och varför.

Innovation är ett buzzword just nu. På gott och ont. När jag började jobba med IT för mer än 20 år sedan skulle alla vara kreativa. Sedan skulle vi vara kommunikativa. Nu är det innovativa vi ska vara. Vad man ska ha varit däremellan minns jag inte. Det mest innovativa vore kanske att kalla oss adjektiva, så har vi täckt in i princip allt?

Innovationsarbete

Nu ska jag sluta raljera för att inte skrämma bort allt för många av mina få läsare. En av mina favoritsysslor är konceptutveckling, och det är även någonting jag är utbildad inom. Det råkar även vara det många till vardags kallar för innovationsarbete.

Att jag föredrar att kalla det för just konceptutveckling beror på att en innovation inte är någonting man bygger från grunden. Koncept och innovation är inte samma sak.

Du kan konceptutveckla, kravställa och designa. Däremot kan du rent tekniskt sett inte innovera. Det låter kanske konstigt, men innovationen är den effekt du strävar efter att uppnå. Vägen dit går dock via konceptet eller designen. Håller konceptet/designen och ger utdelning i någon form av nytta eller tillämpning är det kanske en innovation.

Det kan vara någonting litet. Alla innovationer förändrar inte världen. Eller någonting stort som just förändrar världen. De främsta innovationerna är ofta väldigt lågteknologiska och sådant som vi idag tar för givet.

Hjulet är den kanske främsta innovationen i mänsklighetens historia. Men hur många av oss reflekterar över att bilen, bussen, cykeln eller tåget har hjul när vi färdas med dem? Eller över alla de ”hjul-derivat” som gör att de faktiskt kan röra sig? Kugghjul, axlar och liknande? Något bättre exempel på en innovation kan jag inte tänka mig.

Så när blev då hjulet en innovation snarare än en uppfinning eller design? Runda saker har funnits långt längre än hjulet. Främst som dekoration. Svaret ligger i tillämpningen. När någon kom på att man kunde sätta hjul på en låda och få en vagn att dra tunga saker i nådde uppfinningen innovationshöjd. En häst kan inte bära på långa vägar lika mycket som den kan dra i en med hjul försedd vagn. Och vem var egentligen innovatören? Vem uppfann hjulet? Ja, det är nog ganska många människor som gjort det genom historien.

Därifrån kommer talesättet ”att återuppfinna hjulet”. Dvs att man gör någonting som någon annan redan gjort. Det är dock ett dåligt exempel, eftersom hjulet var en lika stor innovation i Afrika som i Asien, eftersom de uppfanns utan yttre influenser. Innovationshöjden ligger inte nödvändigtvis i att man är först, utan hur man kommer fram till sin innovation.

Konceptutveckling och design

Nu kommer vi till det fundamentala för i stort sett alla innovationer. Nämligen utvecklingsarbetet. Uttrycket ”konceptutveckling” tycker jag är bra – eller design. Inom innovationsarbete kan de ofta användas synonymt. Ett problem är dock att ordet ”design” har dubbla innebörder. För många är design samma sak som gestaltning eller styling. Att bestämma hur någonting ska se ut.

Den korrekta betydelsen är dock bestämning och ”design” kommer från latinets designare. Och det är just det design är. Bestämning av egenskaper. Vilket i sin tur betyder att den vardagliga betydelsen styling eller gestaltning ofta är korrekt, även om den är begränsad till bestämning av visuella och estetiska egenskaper. Så länge man utgår från någon form av krav eller uppdragsbeskrivning i sitt arbete med att gestalta någonting är det fråga om design. (Gör man inte det är det konst och kan bli lite hur som helst.)

Konceptutveckling fungerar ofta så. Man tar med olika metoder sig an någonting för att producera en lösning. Ibland används olika designmetoder. Den centrala delen är kraven, som kommer från kravställningen.

Kravställning

Nu är vi nere på en nivå som kanske låter ganska tråkig. ”Kravställning”. Hur kul är det på en skala? Funktionella och ickefunktionella krav?

Jag hör till de som tycker att kravställning är kul, eftersom det är fråga om en designprocess. Eller i alla fall en typ av arbete som med fördel kan utföras med olika designmetoder, även om alla inte gör det. De tre Vna (vad, vem, varför) som jag tog upp tidigare är ofta till stor nytta. Liksom scenarion, målgrupper och personas om man ska ta fram någonting som faktiskt ska användas av någon till någonting. Och en hel del annat. För ju vassare kravställning, desto större chans att man bygger någonting som faktiskt fungerar och gör nytta.

Sedan spelar det mindre roll om det man kravställer är en skruvmejsel, ett applikationsgränssnitt, skosnören eller kanske en helsidesannons i en tidning. Kraven styr designen.

Samma sak i flera skepnader?

När man bryter ner det på den här nivån ser man att det faktiskt är ganska små skillnader mellan UXare, interaktionsdesigners, produktdesigners/-utvecklare, kravställare, konceptutvecklare, lösningsarkitekter och innovatörer. För att nämna några.

De har ofta läst en del designteori för att få in det här krav-tänket.

Däremot tycker jag att det finns en del fördomar. Som att det ofta är fråga om människor som är kreativa till sin natur, eller bara får en massa bra idéer sådär. I själva verket handlar det faktiskt om strukturerat arbete där man angriper ett problem för att producera en lösning. Ju tydligare problembild och målgrupp, desto bättre kravställning, vilket ger bättre design/koncept/lösning/idé.

En uppfinnare är inte nödvändigtvis en innovatör. Det blir tydlig när man gör lite research och får se hur många vansinnesprojekt som finns både här och var, och där det egentligen inte finns någon förväntad nytta.

När vi i vår vardag kommer i kontakt med någonting vi upplever som ogenomtänkt eller dysfunktionellt handlar det ofta om att det brustit redan i kravställningen. ”Norman doors”*, dubbelriktade t-banespärrar som folk krockar i, flöden av människor som korsar varandra i konfliktpunkter i offentliga miljöer, obegripliga applikationsgränssnitt eller förpackningar som man inte vet hur man ska öppna? De har en sak gemensamt – bristfällig kravställning där man inte utgått från användaren.

Har man däremot sett till att redan från början ställa och besvara frågorna vad, vem och varför** och även använt sig av en del designmetodik kan den lilla enkla lösningen lätt resultera i en innovation.


* Lästips: The Design of Everyday Things av Donald Norman.

** De tre Vna används ofta inom kommunikation, konceptutveckling och design.
Alla måste kunna besvaras för att det ska vara värt att jobba vidare:

  • Vad: en beskrivning av produkten/lösningen/tjänsten. Alltså, det man ska ta fram.
  • Vem: målgruppen/slutanvändaren. Inte nödvändigtvis den som beställer och/eller betalar.
  • Varför: skälet för målgruppen/slutanvändaren att faktiskt vilja ha/använda (betala för) den produkt/tjänst/lösning man tar fram. Nyttan.

Homey 2.0 – desktop app on the way?

Today, a coworker asked if a Homey might be the right HA gateway for him. I told him no. For two reasons. First, he’s a real tinker and would never like working on a phone. Second, we don’t know for how long Athom will be around.

Well, it does sound rather bleak, doesn’t it? But the truth is that they have their work cut out for them right now with the new firmware, the new mobile app as well as the ”plugin” apps and all the bugs between them.

I can no longer add cards to my flows. Well, I can if I uninstall the Sonos app, but the thing is that I want to use my Sonos speaker with Homey. That’s why I bought it. And I suspect that it’s the mobile app that’s the problem.

The good thing is that I’ve seen indications that either a new desktop app, tablet app or web interface is on its way.

It’s just a hunch, but it seems Athom is no longer responding with flat out denial when asked about plans for something like that. And that’s a good thing, because it might actually save the company.

The problem for Athom is that they have cornered themselves on this issue. They have spent a lot of energy on defending their mobile first-choice and stubbornly maintained that a mobile app is just as good as the old desktop app. That makes it hard to back down.

Another problem is that it’s actually run by its founders/owners. And when we’re talking about strategic mistakes, you usually need to sacrifice someone to restore confidence and start over with a clean slate. Ie, don’t be the CEO of your own company if you can afford to hire someone – you may need to sacrifice your CEO.

And since the management can’t fire themselves, they will have to play it cool for a while, before announcing the new management tool.

But believe me, we will probably see it in a near future.

So why is this so important? Why does some users find a mobile app satisfactory, while others won’t? It’s simple. It depends on how you use it. If you are an average or advanced user. Advanced users don’t want to use the app to control their gateways at all. They – well, we – want to automate as much as possible. You shouldn’t have to turn lights on or off, it should be handled by the gateway (Homey).

And this is where Athom went wrong. They reasoned that more users have mobile phones than computers. But if you don’t have a computer at home, is it likely that you have a wifi or Internet connection then? No. And then you won’t buy a Homey, because it won’t work without an wifi and an Internet connection.

The new Pro-version is another example of bad thinking. It’s quite expensive, and if you’re new at home automation you won’t buy it. You’ll buy it if you already have a more or less extensive HA setup at home, and want to integrate everything into one single gateway.

And that’s quite a task. Think 50-100 or more devices, and hundreds of flows to integrate everything. Would you like to do that work on a mobile phone or Android emulator?

Of course not. And finally it seems Athom have realized that as well.

So, I don’t think it’s too unlikely that we’ll see a new desktop app or web interface soon. It’s not that much of a job to build it, actually. All the logic is already in place, and you basicly only need to create a new user interface.

Another reason is the magnitude of this mistake. It’s on the same level as when former Hewlett-Packard CEO Leo Apotheker stated that they would cease building computers, making the stock plummet. With Homey, Athom have proved this concept. But anyone can build a gateway like Homey with the same innovative architecture (supply the hardware and firmware, and let others build their apps to increase it’s popularity). So you just have to build a similar solution, and avoid repeating the mistake Athom made.

And believe me, someone will.