Minska trängseln i t-banan?

Socialdemokraterna i SLL vill enligt en artikel i Stockholm direkt förbättra tillvaron för resenärerna i tunnelbanan. Det tycker jag låter som ett lovvärt initiativ. Inte minst med tanke på att jag är en av de dessa resenärer.

Vi vet väl alla hur det är i rusningstid. Överfulla tåg, fullpackade perronger, folk som krockar i spärrarna, och så vidare. Trängseln är ett problem.

Dessvärre är jag inte säker på att S faktiskt förstår problemet. Lösningarna tyder i alla fall inte på att de gör det. Det handlar nämligen inte bara om trånga vagnar, utan om hela systemet.

Bland S föreslagna åtgärder finner vi dessa:

  • Långa tåg hela tiden.
  • Tidigarelagd byggstart för röda linjens nya gren.
  • Bättre information om trängseln.
  • Införande av pendlarbussar.

OK. Långa tåg är en bra idé eftersom vi ändå slagit i taket för turtätheten. Däremot är jag inte så säker på att det faktiskt är ett problem. De tillfällen då jag råkat ut för korta tåg i rusningstid är lätt räknade.

Tidigarelagd byggstart för röda linjen? Ja, det kan nog göra en del. Förutsatt att man håller fast vid att inte dra den via getingmidjan Slussen – Gamla stan – T-Centralen.

Bättre information om trängseln? Glöm det. Alla – och med alla menar jag verkligen ALLA – som åker t-bana regelbundet och dessutom har gjort det ett tag vet att det är färre resenärer mitt i tågen än i ändarna.

BRT… äh, lägg ner bara. Kom med seriösa förslag istället för trams.

I alla fall kommer S med fyra lösningsförslag: ett på ett icke-problem, två som kanske inte ger någon förbättring och ett som är oseriöst.

Så hur gör vi istället? Först och främst måste vi förstå grundproblemet: att SL fortfarande tror att deras verksamhet är att köra bussar, spårvagnar, tåg och båtar. Det är fel – SLs verksamhet är att förflytta människor. Med hjälp av bussar, spårvagnar, tåg och båtar.

En stor del av trängseln och stressen beror på att själva miljöerna är feltänkta. Att ta sig upp och ner ur t-banan i rusningstid orsakar stress för många. Likaså att gå mellan bussar och tåg. Stressade människor slutar tänka i rationella banor som ”om jag går till mitten av perrongen får jag kanske sitta”. Man tänker istället bara ”jag ska med första bästa tåg, oavsett om folk står packade som sillar eller ej”. Delvis pga feltänkta miljöer.

Ett par konkreta förslag som skulle göra mycket mer än S hitech-lösningar:

  • Planera, konstruera och dimensionera alla stationer och bussterminaler på ett sätt som gör att det är lätt att ta sig fram till fots och byta mellan trafikslagen.
    Det innebär att man i ett tidigt skede behöver kartlägga hur resenärerna kommer att röra sig. Var konfliktpunkter kommer att finnas. Var flöden kan korsa varandra. Planera inte in hållplatslägen, spärrar, och liknande innan detta är gjort.
  • Se till att så tidigt som möjligt separera in- och utpasserande.
    Man kan inte räkna med att trafikanterna själva ska avgöra vilken väg som är bäst att ta. De/vi måste ledas. Dubbelriktade spärrar = fri trafik och fri trafik fungerar inte i verkligheten. Varför är det annars lag på att köra på höger sida på svenska vägar, tror ni?
  • Ta bort onödiga hinder.
    Det gäller främst på spårvägslinjerna, som Tvärbanan. Så länge det inte finns spärrar för att komma in på plattformarna behöver man inte heller hägna in dem med räcken. Det skapar bara fler konfliktpunkter. Men det gäller även gestaltning och dekorationer. Planteringar och blomkrukor kan se trevliga ut, men de får inte blockera flödena. Och man kan inte tänka på hur många som kan passera en viss punkt på ett dygn, utan man måste tänka på hur många som kan passera inom loppet av kanske en halv minut (folk kliver av en buss eller ett tåg).

”Men vi kan ju inte bara bygga om alla stationer”, hörde jag kanske någon tänka?

Nej, men vi kan se till att ha det här i huvudet när vi bygger nya. Se till att alla nya stationer har entréer i båda ändarna av perrongerna och på mitten. Det är nämligen det som är orsaken till att det är fullt i ändarna av tågen: det är där entréerna finns. (Se Gullmarsplan – entré i EN ände.) Befintliga stationer kan dels planeras om (enkelrikta spärrarna för att tvinga folk att ta vägar där de inte möts) och dels byggas om i de fall att biljettkurerna och rulltrappor är felplacerade i förhållande till varandra.

Det här tänker jag på dagligen. Jag åker till och från Rådmansgatan varje dag. Den är ett skolboksexempel på de missar som finns i dessa miljöer.

Stationen i sig är inte så hårt belastad. En bråkdel av resenärerna på Hötorget som jag åkte till/från fram till för några veckor sedan. Rådmansgatan är däremot felplanerad. Rulltrappan upp från perrongen och biljettkuren ligger på samma sida av biljetthallen. För att göra det värre går det bara att använda de 3-4 spärrar som ligger närmast biljettkuren för inpassering, samtidigt som de är dubbelriktade. Så folk som ska in genom spärrarna krockar med folk som ska ut, eftersom de som ska in inte kan använda några andra spärrar samtidigt som det är den naturliga vägen att ta för de som ska ut. Det blir konflikter hela tiden.

Så nej, jag tror inte att realtidsinformation som upplyser folk om att det finns platser i mitten av tågen kommer att minska stressen nämnvärt. Det är viktigare att SL börjar fokusera på de miljöer trafikanterna måste passera för att ta sig till och från tåg och bussar.

Och ta gärna bort spärrarna helt.

Annonser

Sickla station stänger för ombyggnad

OK, rubriken är inte helt sann. För det första finns det mig veterligen inget beslut om att stänga Sickla station för ombyggnad, och för det andra är det inte möjligt att stänga stationen så länge den inte har öppnat. Men jag misstänker att det kommer att jobbas lite där framöver.

Varför? Ja, därför att SL i vanlig ordning tycks  ha glömt bort en sak när de planerat: resenärerna. Eller i alla fall hur resenärerna ska ta sig till och från tåg/spårvagn (eller mellan dessa).

20171001_133755.jpg
Det första man möts av när man kliver av spårvagnen är då denna trånga passage. På ena sidan en mur, på andra sidan Saltsjönbanans spår, och längst bort en väntkur av något slag.

20171001_141108.jpgKanske tre (eller två och en halv som på bilden) personer kan passera i bredd här. Det blir nog jättetrevligt en vintereftermiddag när det är mycket folk och fullt av is, samtidigt som Saltsjöbanan kommer rullandes på spåret till höger i bild.

20171001_133816.jpg
Som tur var finns det en del utrymme mellan kur och mur. Men för att ingen ska få för sig att sabotera planerarnas master plan (som alltid tycks fokusera på nyckelord som ”gå runt”, ”omväg” och ”hinder”) har man valt att anlägga en rabatt där. Notera fotspåren i jorden – fast stationen inte har öppnat för ordinarie trafik ännu.

20171001_133838.jpg
Och för att ingen ska snedda över båda rabatterna har man satt upp ett räcke. Som även fyller funktionen att hindra alla flyktförsök för de som av misstag råkar gå på fel sida av kuren när de ska till Tvärbanan.

Så, ett litet tips så här i elfte timmen: ta bort rabatterna, ta bort kuren, och vidga denna flaskhals en aning. Det kommer inte att göra någon jättestor skillnad, men lite stress och frustration kommer SL i alla fall att bespara sina resenärer.

Även mellan Tvärbanan och Saltsjöbanan tycks man vilja stoppa flödena.

20171001_141123.jpg
Givetvis med SLs signum: ett räcke. Så fort man hittar någon form av nivåskillnad heter standardlösningen ”räcke”. Det spelar ingen roll om nivåskillnaden är en meter eller en centimeter. Det ska dit ett räcke. Som folk ska gå runt. För folk gillar ju att gå runt. Speciellt när de egentligen bara tänker på att de ska hinna med ett tåg eller en spårvagn.

20171001_141132.jpg
Som du kan se är det jättestor skillnad mellan höjden på perrongens delar. Minst en decimeter. Men det fanns inte plats att installera en hiss där så det blev ett räcke.

20171001_141234.jpg
Sett från andra hållet och lite längre bort är nivåskillnaden ännu större. Säkert 20 cm. Så högt att de faktiskt fick plats med en trappa (syns dock bara på föregående bild).

Även här skulle jag gärna ge SL ett litet tips: ta bort räcket och ersätt med trappsteg hela vägen där det finns utrymme för det. Ska man byta från Tvärbanan till Saltsjöbanan vill man inte behöva springa runt. Speciellt inte eftersom de trånga passager som finns förmodligen kommer att vara igenkorkade av människor som står och väntar på tåget åt andra hållet.

Någon annans fel. Alltid någon annans fel.

Jag är väl sist på bollen som vanligt som kommenterar en mer än tre veckor gammal artikel, men jag blev så arg av att läsa den att jag måste skriva av mig. Det handlar om hur en av grundarna till Kartellen försöker lägga ansvaret för förortens problem på Alliansen. Eller Alliansens skattesänkningar, rättare sagt.

För att sammanfatta det hela beror problemen i förorten på att Alliansen sänkt skatter för att bekosta olika avdrag, vilket urholkat det sociala skyddsnätet. Tydligen har det även lett till att lärare och andra sökt sig till andra kommuner vilket försämrat undervisningen. Osv.

Bull. Shit.

Den här artikeln är typisk på flera sätt. Dels är den typisk för Aftonbladet kultur som gillar att ta in sådant som gör gällande att allt är borgarnas fel. Dels är den typisk för många kriminella som alltid lyckas landa i slutsatsen att det inte är deras eget fel att de blivit kriminella. Det är någon annans fel. Alltid någon annans fel.

Hört den visan förr? Det har jag.

Så låt oss nu ta en titt på det här. Förorten har haft problem med kriminalitet och fattigdom i många år. Inte bara år, utan decennier. Problem som fanns där långt innan begreppet ”Alliansen” ens existerade. Jag har själv sett en del av dessa problem på nära håll eftersom jag växte upp i Alby och sedan Tumba.

Men enligt Carmona beror de problem som funnits i förorterna sedan 60-talet alltså på att Alliansen mellan 2006 och 2014 sänkte en del skatter. Intressant vinkling. För annars har väl landet regerats av sossarna större delen av tiden de senaste 50 åren? Och dessutom är väl de kommuner med störst sociala problem i regel styrda av sossarna på kommunal nivå? Som beslutar om skatter och hur mycket som ska satsas på skolor och liknande? Så om Carmonas hypotes inte håller, vems är då felet?

Svar: Carmonas.

Inte allt, så klart. Men han har en del i skulden. Han, liksom så många andra kriminella. De, och ingenting annat, är vad som har förstört förorten. Bit för bit och över lång tid har de förstört förorten. För även om förorten ofta fungerat som en uppsamlingsplats för fattiga människor leder inte fattigdom automatiskt till kriminalitet. Jag blev inte kriminell. De flesta av mina vänner blev inte heller kriminella. Det är nämligen ett val man gör. Aktivt. Det kräver t o m en del ansträngning. Sedan kan det givetvis finnas fler faktorer som påverkar, vilket Carmona tar upp. Fattigdom, trassliga familjesituationer, osv. Plus att man i den ålder då man gör valet att bli kriminell inte har det bästa omdömet. Man är ju ett barn, och det verkar ju så häftigt att vara kriminell. Men jag hade många kompisar med trassliga familjeförhållanden och som även var relativt fattiga. Utan att de blev kriminella. Däremot kommer jag ihåg att flera av de som blev kriminella kom från ganska bra uppväxtmiljöer. Hyfsad ekonomi, hela familjer, uppväxta i radhus/villa. Varför? Jo, för att de valde kriminaliteten. Jag kommer till det längre ner.

Hur som, ”vi har ju ingen lokal”-förklaringen kan godtas från tonåringar som börjar ångra sina val. Den godtas inte från en 44-åring.

I den åldern ska man ha insett att man valde fel bana, och att det till syvende och sist var egna val och beslut. Att man själv bär skulden och inte kan skylla sina val på någon annan. Men det gör inte Carmona. I hans ögon är det borgarnas fel. Och han försöker även ursäkta kriminalitet med fattigdom och att folk tvingas bli kriminella för att överleva. Ärligt. I Sverige? Hur många tror på allvar att det i Sverige finns livsstilskriminella som är kriminella för att få mat på bordet? Att de stjäl, rånar och säljer droger för att inte svälta ihjäl? Tror du på det? Jag gör det inte.

Min erfarenhet är snarare att de livsstilskriminella gör det för att kunna köra en bil för 700 000:-, med en klocka på armen värd 100 000:- och en storbystad tjej med trasig självbild och smak för häftiga killar bredvid sig. Plus kanske ett par av hennes kompisar i baksätet. (Och någon rival i skuffen…) Annars har jag svårt att förstå tanken bakom t ex Arlandarånet. Vadå, de gjorde det för att de höll på att svälta ihjäl, eller? 44 miljoner, delat på vadå, 4 pers? 11 mille i var får man många paket snabbmakaroner för, och då slipper man ju givetvis svälta. Långsiktig planering och mer glamouröst än att råna en varutransport från Findus?

OK, jag ska sluta raljera nu. Men vad jag vill ha fram är att artikeln i Aftonbladet kultur är rent skitsnack. Förorten hade problem med kriminalitet långt innan det fanns RUT-avdrag. Det vet Carmona. Nu fick han en chans att nå ut via en kvällstidning. Men då visade han bara att han ingenting har förstått.

Väldigt synd, tycker jag. Han hade chansen att vinna respekt hos människor som själva förtjänar respekt men han brände den.

Tips: ta ansvar. Sluta skylla ifrån dig. Det är sådant som vinner respekt hos människor som förstår vad ordet betyder.

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.

Ge sopgubbarna sparken!

Nej, så extrema ska vi väl inte vara. Dels för att man alltid ska försöka lösa en konflikt på ett civiliserat sätt, och dels för att de ju redan sagt upp sig. Så varför inte försöka resonera lite kring deras problem istället?

Jag får börja med att erkänna att jag inte har några vidare säkra källor. Jag har läst om det här i Aftonbladet, och kanske har de blivit felciterade? Jag blev i alla fall ganska paff av det jag läste. Men om det är korrekt har jag en del saker att säga till dem.

Så, hej renhållningsarbetare, vänligen läs följande:

30 timmars arbetsvecka är 75% av vad som är normalt.

De flesta som jobbar heltid har 40 timmars arbetsvecka. Vill man jobba 30 timmar per vecka får man gå ner till 75%. Deltid kallas det bland oss med normala villkor. Då får man även 75% av lönen eftersom den är satt efter hur mycket man jobbar. Eller uttryckt i tid: ni jobbar måndag, tisdag, onsdag och fram till en stund efter lunch på torsdag, sedan är ni lediga. Fast nu har ni ju inte lunch, eftersom ni betraktar den som övertid.

Lunchen ingår inte i arbetstiden.

Den gör faktiskt inte det. Inte för oss med normala anställningsvillkor. Lunch är obetald tid. Varför? Därför att man inte arbetar då. Skulle lunchen räknas in i veckoarbetstiden skulle ett normalt arbete innebära ca 45 timmars arbetsvecka. Så nej, att ni börjar ta lunch innebär inte att er arbetstid ökar. Den är precis samma som tidigare.

35 000 i månaden är en förbannat bra lön för det arbetet.

Jo, faktiskt. En polis eller sjuksköterska kan i regel bara drömma om en sådan lön. Trots att det då handlar om arbete som kräver flera år av studier, vilket i regel medför studieskulder på sexsiffriga belopp och sämre löneutveckling pga de år man inte haft på sig att arbeta upp lönen. Om vi sedan räknar in att ni bara vill jobba 75% av normal arbetstid för den lönen blir den ännu högre. I det fallet är månadslönen tekniskt sett drygt 46 000:- per månad (35 000 / 0,75). Dvs det ni skulle få ut om ni arbetade heltid.

Att veta vilken nyckel som går var är inte en ”unik kompetens”!

Det är faktiskt inte en kompetens överhuvudtaget. Det är bara kunskap. Och den är inte unik. Det enda jag ser som unikt i det fallet är att era arbetsgivare inte har den kollen, för det ska – får – man inte som anställd sitta och tjuvhålla på för att göra sig själv oumbärlig. Det är inte era nycklar, lika lite som att ni kör omkring i era egna sopbilar. Allt tillhör arbetsgivaren. Det där är också fullt naturligt inom alla normala yrken. Arbetstagaren har en skyldighet att dela med sig av sin arbetsrelaterade kunskap med sin arbetsgivare. Och ja, det innebär att man kan ersättas. Men att tro att man har ”unik kompetens” bara för att man vägrar att dela med sig av information och kunskap är bara hål i huvudet.

Nej, jobbet är inte så påfrestande som ni tror.

”Det är ett väldigt påfrestande jobb” får man ofta höra. Är det? Jo, jag växte upp på den gamla goda tiden då sopgubbarna fortfarande släpade säckar för hand från soprummet till sopbilen och sedan slängde upp dem i pressen. Det var jobbigt. Och det var på 1970- och 1980-talet. Men idag då? När soporna ska stå ute vid vägen för att sedan lyftas upp med en liten kran? Och där fastighetsskötarna i regel får se till att sopkärl som står i soprum rullas ut till vägen? Är det ett påfrestande arbete? Verkligen?

Ärligt talat, ni behöver en reality check. Fråga gärna en sjuksköterska eller uska som jobbar inom åldringsvården om hen tycker att ni har dåliga villkor. Dvs någon som jobbar kanske 9h per dag med jourtid och helgarbete beroende på schemaläggning. Som får lyfta en hel del tungt i jobbet (som t ex levande och döda människor), som gör det för kanske 25 000 i månaden och dessutom har en studieskuld på 200 000:- eftersom man måste plugga en del för att få det jobbet.

Vad gör egentligen SOS Alarm?

Nu är Rebecca Uvell jättearg igen. Den här gången gäller det ett avtal mellan SOS Alarm och SSRS (Svenska Sjöräddningssällskapet) och frågor om finansiering. Och sådana frågor vet jag ju att hon är intresserad av efter inhoppet som SlösO för ett par år sedan, vilket jag tycker är kul.

Jag tycker även att det är kul att hon intresserar sig för SOS Alarm eftersom jag själv jobbat där i snart sex år. Nej, inte som operatör. Jag är och förblir datanörd. Och inte heller för jag företagets talan på något sätt, utan det här är mer en fråga om ett ”om man tänker ett steg till-scenario”. Men trots att jag inte jobbar i kärnverksamheten eller med PR/kommunikation för företaget skulle jag gärna vilja nyansera det hon skriver en aning.

Till att börja med håller jag med om att det låter fel att en organisation som SSRS ska behöva betala för assistans från samhället. De gör ett väldigt viktigt jobb som jag tycker att polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen egentligen borde göra. De borde snarare få betalt för det. Eller i alla fall kunna gå plus minus noll.

Det är här jag tror att missförståndet ligger: SSRS gör inte SOS Alarms arbete. SSRS är en utryckningsverksamhet. Det är inte SOS Alarm. Jag tror inte att just Uvell har missförstått detta, men jag vill ändå förtydliga det för andra som inte vet vad SOS Alarm faktiskt gör.

SOS Alarm hanterar en stor del av (men inte alla, som Uvell påstår) nödsamtalen i Sverige. Alla inkommande samtal till 112 hamnar hos SOS Alarm. Men sedan tar en kedja vid där samtalet kan kopplas över till t ex polisen eller brandförsvaret, beroende på var och vad. Polisen och brandförsvaret har egna larmoperatörer. Däremot sköter SOS Alarm i regel dirigering och prioritering av just vårdresurser eftersom de flesta landsting och kommuner inte har någon egen sådan verksamhet. Dvs ambulanser, sjuktransporter och liknande, beroende på avtal med olika landsting liksom med staten. Formerna för detta regleras i avtalen.

SOS Alarm har däremot ingen egen utryckningsverksamhet utan alla fordon och all personal hör till landstingen. Det här är ändliga resurser. Det finns ett visst antal operatörer som kan ta emot och hantera ett visst antal anrop. 

Blir anropen fler krävs fler operatörer, och Uvell förstår säkert att det innebär att det kräver mer pengar eftersom operatörerna ska ha lön och någonstans att utföra sitt arbete. Och eftersom SOS Alarm både ägs av och arbetar åt stat och landsting har stat och landsting krav på hur verksamheten utförs. Att samhället inte vill finansiera en så pass viktig verksamhet som SSRS tycker jag är tråkigt, men kanske inte någonting som just SOS Alarm ska lastas för? Både polisen och brandförsvaret skulle kunna ta hand om den biten, och de har dessutom resurser att bistå i själva utryckningsverksamheten.

Så jag förstår att Uvell är upprörd. Det låter sniket att kräva betalt av SSRS, precis som det skulle låta sniket att kräva betalt av t ex Missing People. Men hon riktar sin ilska åt fel håll. SOS Alarm är precis som hon skriver inte en privat verksamhet, men just därför är handlingsfriheten mindre, just för att det handlar om skattepengar.

Sedan har Uvell fel i att SOS Alarm skulle vara helt skattefinansierat. Skattepengar utgör ungefär hälften, medan den privata verksamheten mot kunder inom säkerhet och jourtjänster utgör resten.

Mitt tips till Rebecca Uvell är i alla att ta den här frågan med berörda myndigheter och departement. MSB, Inrikesdepartementet/Ygeman, t ex. Fråga om det inte finns möjlighet att ta höjd för SSRS verksamhet i budgeten för SOS Alarm eller annan blåljusverksamhet, som polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen? Det kanske inte krävs mer än att man frågar eftersom ingen tidigare tänkt på att man kanske skulle ge SSRS verksamhet lite stöd från samhällets sida?

Ett annat tips är att göra lite bättre research om det man ska skriva som. Kanske handlar det inte bara om att koppla över ett samtal till SSRS när det kommer in på 112-numret? Har Uvell t ex tagit reda på vilket C4IS-system SSRS använder sig av?

Comeback för Nokia 3310?

”Experterna sågar Nokias nya 3310” skriver Omni. Tydligen vill alla ha smartphones nu för tiden, så enligt experterna finns det ingen anledning till att köpa den här telefonen.

Nu är jag ju inte själv expert, så jag är av en annan åsikt. Jag tror nämligen att den här telefonen kan bli en succé. Eller i alla fall framgångsrik.

Så hur får man en galen idé som denna? Att utveckla en nyversion av en telefon som ursprungligen släpptes för nästan 17 år sedan? På mobiltelefonernas tidsskala är 17 år förhistoriskt. Eller för-förhistoriskt. Någonstans mellan Big Bang och ursoppans uppkomst. Någonstans måste man väl ha tänkt fel? Nej. Jag tror att de tänkt helt rätt.

Att surfa med? Den kommer att suga fett. Appar? Glöm det. Sociala medier? Kanske. Att maila? Jodå. SMS och MMS? Det funkar. Ringa med? Givetvis!

Där har vi det. De har listat ut att det faktiskt finns en målgrupp som vill använda telefonen som telefon. Det är egentligen ingenting nytt. Den målgruppen har funnits länge. Men alla mobiltelefontillverkare ser den som förhållandevis liten. Några procent av den totala kundbasen, kanske? Det skulle väl inte löna sig att fokusera på den?

Jodå. Vad man glömmer bort är att även om det handlar om relativt sett liten målgrupp innebär det väldigt många potentiella kunder. Kunder som du inte behöver konkurrera om.

Det är ganska enkelt. Säljer du det alla andra säljer blir det stor konkurrens. Men hittar du någonting som du är ensam om men som efterfrågas av många är du en vinnare. Det är grundläggande konceptutveckling: hitta en målgrupp med behov och önskemål som ingen annan tillgodoser, och bli den som tillgodoser dem. Tänk utanför ramarna.

Ett exempel för att illustrera detta samt problemet med vad experterna tycker är om du bor i en stad om vill öppna ett matställe. Allt som finns i staden är 20 pizzerior. Experterna (eller i det här fallet banken som du vill låna från) kommer att säga att du ska starta stadens 21:a pizzeria, för alla köper ju pizza här i stan. Den som gjort sin hemläxa inom konceptutveckling förstår däremot att behovet av pizza redan är tillgodosett. Att alla köper pizza beror på att det inte finns något annat att välja på. Tittar man dessutom på prisutvecklingen och ser att pizzorna bara blir billigare och billigare ser man att efterfrågan inte bara är tillgodosedd. Den är t o m mättad. Så man öppnar någonting annat. Kanske ett sushihak eller en vegetarisk restaurang. Man hittar sin nisch, helt enkelt. Och det blir givetvis svårt. Banken kommer inte att bevilja lån, eftersom man vill satsa på någonting som ingen rent historiskt sett är intresserad av. Det säljs ju ingen sushi eller vegetarisk mat så då finns det ju ingen efterfrågan.

Kort sagt, jag tror att experterna har fel. Jag tror på nya Nokia 3310: en telefon som man ringer med? Ja varför inte. Det finns många människor som vill använda sin telefon just som telefon och ingenting annat.