Med glorian… Nej, rökringen, på sned?

Enligt en artikel i dagens DN planerar den borgerliga regeringen ännu en höjning av tobaksskatten. En höjning som likt den som gjordes något år tidigare kommer att drabba snuset hårdast.

Oväntat? Nej.

Är jag drabbad? Nej.

Stör detta mig, trots att jag inte drabbas personligen? Ja.

Jag ska inte bli allt för långrandig, har annat att göra idag än att sitta hemma och gnälla i bloggen. Men jag vet att många som röstade borgerligt i valet för ett år sedan känner sig svikna eller lurade. Eller båda delarna. För vem hade väntat sig att den borgerliga regeringen skulle profilera sig som en skattehöjarregering?

Å ena sidan visar det att den nu sittande regeringen är mer asvarstagande än den som kom till makten under 90-talet. Där handlade det om skattesänkningar som det inte fanns täckning för. Varje krona i skattesänkning någonstans måste kompenseras med en motsvarande höjning på annat håll, annars går det ekonomiska inte ihop. Det görs nu, men det gjordes inte då, och Bildt-regeringen körde landets ekonomi i botten.

Det är detta som alla dessa små (och inte riktigt så små) höjningar på olika håll syftar till – Att kompensera skattesänkningar på annat håll. Och därför höjs a-kasseavgiften (som egentligen redan är betald via arbetsgivaravgiften) medan villkoren för arbetslösa skärps, liksom försämrad sjukpenning, höjd skatt på tobak, minskade anslag till försvaret, osv. Allt detta för att kunna finansiera borttagandet av fastighets- och förmögenhetsskatten, som lämnar efter sig gigantiska hål i statsfinanserna.

Men det som hittills gjorts räcker inte. Det kommer att krävas fler skattehöjningar och försämringar. Jag skulle inte bli förvånad om studiemedelsnivåerna kommer att sänkas, och matmomsen att höjas.

Ideologiskt sett är jag liberal. Borgerlig. Men jag röstar pragmatiskt. Trots att jag främst köper de liberala idéerna röstar jag oftast på S, eftersom jag vet att de faktiskt klarar av att leda och förvalta det här landet. Men jag röstade på Alliansen i valet förra hösten. Redan då kändes det som om jag valde mellan två onda ting. Sossarna hade blivit lite väl maktfullkomliga, och flörtade lite väl mycket med V och Mp för min smak. Samtidigt kändes det borgerliga alternativet inte heller särskilt rätt, eftersom jag var lite tveksam inför deras förmåga att förvalta det här landet. En känsla som inte försvunnit under regeringens första år vid makten.

Jag tycker helt enkelt inte att det är sunt och förståndigt att slå på de redan svaga och utsatta, för att finansiera skattelättnader som främst blir märkbara för de som har det ganska gott ställt. Visserligen kan det kännas ganska paradoxalt, men att som arbetslös eller sjukskriven få kanske 300:- mindre kvar att leva på varje månad är nog bra mycket mera kännbart än glädjen för den mer välbeställde som genom slopandet av förmögenhets- och fastighetsskatten får 30.000:- mera över varje år.

Dessutom oroar jag mig för hur denna omfördelning kommer att slå mot landets ekonomi, eftersom det är pengar som används för grundläggande konsumtion (mat, kläder, enklare nöjen) som förs över till potten för sparande och lyxkonsumtion, dvs pengar som inte är i omlopp. Men det är en annan historia.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.