Dynamik kontra trygghetsnarkomani

Jag är en av de som välkomnar och tar emot de flesta förändringar med öppna armar. Till skillnad från vissa andra, som bara vill gömma sig under sängen så fort det blir tal om att någonting gammalt och invant ska ersättas av någonting nytt. Varför?Ja, hur man reagerar på förändringar beror kanske på vad man har för bakgrund? Hur van man är vid förändringar och att dessa sedan skall tacklas? Att den som har bott i en del av stan där ingenting har förändrats sedan 1950-talet är rädd för minsta lilla initiativ är nog inte så konstigt, trots allt. Då är det lätt att bli lite inskränkt och framstegsfientlig. Trygghetsnarkomani, kallas det visst.

Nåja, här följer lite egocentrerat svammel, läs på egen risk:

Jag växte upp i Botkyrka. Först bodde vi i Alby i några år (relativt nybyggt, vårt hus stod färdigt tre år innan jag föddes), sedan byggde vi hus i Tumba och flyttade dit. Tumba är ett gammalt brukssamhälle, och avviker kraftigt från den gängse normen för hur en Stockholmsförort ska eller brukar se ut. En blandning av gammalt och nytt, helt enkelt. Efter några år i Tumba började man bygga ett nytt bostadsområde, liksom ett nytt köpcentrum med tillhörande pendeltågsstation och bussterminal. Givetvis var det en hel del protester. Bl a mot att den gamla stationsbyggnaden skulle rivas. Även jag var i viss mån emot det, men det fanns inga alternativ. Tumba hade växt ur sin kostym, så att säga, och behövde någonting nytt. Tumba av idag är väldigt olikt det Tumba som jag växte upp i på 1980-talet. Men det är ändå lätt att känna igen sig, förändringarna har inte tagit död på Tumbas särprägel. (Alby, som kom till under miljonprogrammet, är inte ens värt att reflektera över, IMHO.) Nu var jag i den åldern att jag åkte in till stan stup i kvarten. Jag, liksom de flesta andra som regelbundet rullade över Årstabron med pendeltåg, brukade sitta som trollbundna av bygget av Globen, som man såg ganska bra därifrån. Det började som ett halvt äggskal, som växte sig högre, och högre, och högre. (OBS – Globen byggdes innan Tumba började moderniseras.)

Så flyttade jag hemmifrån. Bosatte mig i Salem, i en av de gamla sköterskebostäderna tillhörande Söderby sjukhus. Byggt på 50- eller 60-talet. Ganska omodernt, men ändå charmigt. Tvärs över gatan fanns ett relativt nybyggt bostadsområde, som tillkommit under tidigt 90-tal. Inga problem där.

En flytt senare bodde jag i Sollentuna. Då jobbade jag i Kista. Där det i stort sett alltid byggs någonting nytt någonstans. Jag arbetade hos en svensk telekomjätte som försökte komma in i Guinnes rekordbok under kategori ”flest omorganisationer per månad”. Förändringarna stod som spön i backen. Huset jag bodde i var för övrigt en renoverad och uppimpad gammal miljonprogramskåk. Jättefina lägenheter, ultramodernt och helt OK i alla avseenden, utom ett – Jag kände i stort sett inga människor i det området. Alla vänner och bekanta bodde i centrala eller södra delen av Stockholm.

Så flyttade jag IGEN, och hamnade där jag bor nu, närmare bestämt i Årsta. Årsta, som ska få ett ”naturreservat” precis inpå knuten, nämligen Årstaskogen. (Folk begriper visst inte vad tanken egentligen är med naturreservat, men det har jag berört i ett annat blogginlägg.) Även här byggs det en del. Orsaken till flytten var även att kontoret omlokaliserades till Marievik. Där satt jag med utsikt över bygget av nya Årstabron (vars form jag älskar och vars färger jag fortfarande avskyr). Under tiden byggdes även Tvärbanan. Ett stort lyft för mig, som tidigare brukade åka buss till jobbet. Nu kunde jag åka spårvagn. Visserligen var det bara sträckan mellan Liljeholmen och Gullmarsplan som var öppen då, men det räckte gott och väl för mig.

Ja, på den vägen är det. Jag bor i Årsta, men är inte längre IT-proffs, utan mossig DSV-student. Men vad jag vill visa med denna egotrippade harang är att det kanske finns skäl till att jag har så lätt för att tolerera och tackla förändringarna, jämfört med den som alltid har bott i en sten- och betongöken där ingenting har förändrats, och där det i princip blir krig så fort det blir tal om att en gräsmatta ska klippas eller ett träd ska ympas. Då ser man bara förändringen i sig, man ser inte det positiva som väntar bortom denna.

Och angående att känna sig hemma har jag lärt mig vad det är som gör att man känner sig hemma – Det är människorna. Om du känner (eller känner igen) dina grannar kan omgivningen och miljön förändras i princip hur mycket som helst, men det kommer ändå att kännas rätt. När jag är i Tumba eller Alby, däremot, så känns det som att komma till en annan planet. Trots att jag fortfarande känner miljön in i minsta detalj. Men de människor som jag växte upp med finns inte kvar, så därför passar jag inte längre in i miljön.

Länkar: YIMBY, Facebook, SvD

Annonser

Kommentarer inaktiverade.