A total system breakdown

Jag väntar med spänning på domslutet i Rödeby-rättegången, även om jag vet att det inte har någon direkt betydelse. Det handlar ju om tingsrätten, och som regel avgörs de flesta våldsbrott av grövre slag i hovrätten.

Hur som helst, personligen anser jag att det som hände i Rödeby visar hur illa ställt det är med det svenska samhället, den svenska polisen och det svenska rättssystemet. Det går att hitta fel överallt.

Bara en sådan sak som att det inträffade är ett tecken på att någonting behöver styras upp i samhället. Hur kan ett gäng ungdomar trakassera en hel familj – tala inte om ”pojkstreck”, det handlar inte om Andersonsskans Kalle i det här fallet – utan att offren får någon som helst hjälp eller stöd från samhällets sida? Hur kan flertalet polisanmälningar ignoreras så totalt? Hur kan de trakasserande ungdomarnas föräldrar undgå att veta vad deras barn ägnar sig åt, i ett så litet samhälle? Är det kanske så illa att de visste, men inte brydde sig, eftersom offren enligt småstadsmentalitetens alla regler betraktades som ”udda och avvikande” outsiders, med en ”konstig” son, och sjukpensionär till familjefar?

Ja, sådant händer. Småstadsmentalitet är dessväre en sjukdom som inte går att bota eller förhindra. I mindre samhällen blir folk utstötta om de inte uppfyller den lokala ”normen”. (Filmtips: Änglagård.) Steget från att vara utstött är inte alltid så långt till förföljelser och trakasserier. Givetvis är det inte någonting som vuxna människor ägnar sig åt, men pga småstadsmentalitet är man kanske inte så benägen att bry sig om vad ens barn gör, när de gör livet surt för ”de där konstiga”. Det är ju bara ”pojkstreck”.

I en fungerande rättsstat så behöver det dock inte spåra ur, eftersom polisen har till uppgift att förhindra brott, och skydda medborgarna. Tyvärr är inte Sverige en fungerande rättsstat. Vi har för få poliser per capita för att det ska fungera, och dessutom läggs polisens resurser på helt andra saker. Vad som prioriteras är brott mot kapitalstarka företag och organisationer (dvs fildelning och liknande), brott mot staten (ekonomisk brottslighet, bl a) och så givetvis förseelser som är lätta att klara upp och ger snygg statistik, dvs fortkörning på motorväg och att cykla utan lyse. Men att skydda och göra tillvaron tryggare för vanliga medborgare har man inte tid med. Därför kan ungdomsgäng i åratal ostraffat och ohindrat trakassera människor vars enda ”brott” är att de är lite avvikande.

Den här släpphäntheten gör att man fortsätter att begå brott av det här slaget – Eftersom samhället inte säger ifrån (genom att ställa inför rätta och straffa den som begår brotten) uppfattas det som OK att göra så, och det fortsätter tills det antingen upphör eller går åt helvete. På vissa orter upphör det ibland genom att antingen de som trakasserar eller trakasseras flyttar. Sällan upphör det pga att de som gör livet surt för andra själva kommer till insikten att vad de gör är fel. Samhället sänder ju inte ut signaler som säger att det är fel.

I Rödeby gick det åt helvete. En desperat familjefar tog till hagelbrakaren för att skydda sig själv och sin familj. En 15-åring fick betala med sitt liv. Jag ska inte gå så långt att jag påstår att alla är offer i den här soppan. Man KAN se ungdomarna som offer, men de är även i allra högsta grad skyldiga till det som inträffade. Det blir lite 50-50 där. De var 15 och därmed straffmyndiga, och att vara straffmyndig är samhällets sätt att säga att ”nu är du gammal nog att inse vad som är rätt och fel, och ta konsekvenserna av dina egna handlingar”. Så ungdomarna är både offer och ansvariga för detta. Familjefadern ser jag främst som ett offer.

Men, vem är då den som är ansvarig för detta? Polisen och samhället/rättssystemet, anser jag. Det är där det har fallerat, och det är där som huvuden borde rulla. För polisen hade faktiskt kunnat förhindra det som inträffade. De hade kunnat åka ut till familjens gård, de hade kunnat hämta ungdomarna, de hade kunnat göra föräldrarna uppmärksamma på vad deras barn gjorde. Det är väl ändå samhällets skyldighet att informera vårdnadshavaren om vad dennes barn ägnar sig åt, när det handlar som straffbara gärningar?

Så till den sista punkten. Rättegången. Jag hoppas att familjefadern klarar sig med så lindrigt straff som möjligt. Han handlade i affekt, och i nödvärn. Jag hade förmodligen gjort som han om jag befunnit mig i samma sitation. En pressad situation efter åratal av trakasserier, och nu en hotfull situation där ungdomarna hotar att döda mannens son, och där det är uppenbart att polisen inte kommer att ingripa. Då finns det bara en utväg. Detta hoppas jag att rättssystemet tar hänsyn till.

Och jag hoppas att den här trista storyn ger någonting positivt i slutänden, i form av en översyn av lagar och rutiner. Folk i det här landet måste lära sig att det finns någonting som heter personlig ansvar, och det måste läras ut i en tidig ålder. Ungdomar måste lära sig att de är ansvariga för sina egna handlingar, och samhället måste lära sig att markera var vissa gränser går. Och rättssystemet måste bli bättre på att respektera den enskilde medborgaren. Personlig integritet är ett begrepp som i Sverige har haft väldigt litet värde. Vi har offentlighetsprinciper och lagar som gör att man in princip inte kan hävda någon rätt till sin egen integritet. Alla ska ha rätt att få veta allt om alla, och vi har lagar som skyddar inbrottstjuvar och fridstörare när de befinner sig på platser där de inte har någonting att göra.

Jag vill inte se ett system som i USA där du i princip har rätt att mörda den som sätter foten på din tomt. Men jag vill att det svenska rättssystemet börjar respektera människors rätt till trygghet och integritet i sitt eget hem, med hårda straff på fridstörande och hemfridsbrott. En inbrottstjuv ska inte kunna bryta sig in hos någon och sedan kräva skadestånd för att han skar sig på rutan han krossade vid inbrytningen.

Styr upp Sverige! Jag tror inte att jag är helt fel ute om jag vågar påstå att folk har fått nog av hur saker och ting fungerar i det här landet.

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD

Annonser

10 responses to “A total system breakdown

  1. Du gör samma fel som du menar att vi alla är skyldiga till när du säger att polisen och samhället/rättssystemet är ansvariga för det inträffade. Naturligtvis är det i själva verket de direkt inblandade som bär det yttersta ansvaret för sina egna handlingar. Visst borde polisen gjort mer och kan väl anses bära ett delansvar, men de kan aldrig anses bära det slutgilitiga ansvaret för andras agerande. Det finns något som heter personligt ansvar som du så vackert skriver själv.

    Kommentar: Samhället och polisen bär ansvaret för att det gick så långt som det gjorde, eftersom polisen har till uppgift att se till att sådant här inte sker, punkt slut. Väljer vi att enbart se det som en fråga om personligt ansvar kan vi lika gärna avskaffa rättssystemet, och låta var och en försvara sitt med det våld som krävs. En återgång till det ”samhälle” vi hade på stenåldern, alltså.

  2. Kaj Johansson

    Hemfridsbrott har varit urbota sedan hedenhös. Att sedan överklassen (våldgästning) och mobben ( t ex invånare i Rödeby) har satt eller sätter sig över lagen gör den inte mindre giltig. Givetvis skall fadern som försökt skydda sin familj frikännas.

  3. Jag håller med och känner mig så frustrerad över detta att det är obeskrivligt.

  4. Gunnar: Så du tycker inte att det finns förmildrande omständigheter?
    Om du och din familj blev förföljd, hotad och trakasserad under en lång period utan att samhället gjorde ett dyft trots upprepade polisanmälningar tror inte jag att du hade varit helt balanserad. Tror du det?

  5. En passus beträffande det sk mopedgängets deltagare.

    En sak som är anmärkningsvärd, och som åter pekar på åklagarsidans medvetna ställnings-tagande (åklagaren är ju förundersöknings-ledare), är att man tills nu endast inlett förundersökning mot den sk 17-åringen. Är det så att ingen av de övriga skall ställas till ansvar ens för förhemfridsbrott, då de alla varit inom tomtgräns och beväpnade med tillhyggen? Att inte en förundersökning inletts riktad mot alla som var närvarande, är likafullt en markering, att trakasserier (och hot med tillhyggen som inte faller under trakasserier) är tillåtet utan konsekvenser. Det finns lagrum, men detta utnyttjar ej åklagare (eller polis som själva kan ta initiav till utredning). Oavsett om den s k 50-åringen döms för mord eller inte. är det ett rättshaveri å statens vägnar, att man inte lyckas hålla balansen. Vederbörlig instans borde granska åklagarmyndigheten, enligt mitt förmenande. Och även sätta luppen på polisen ånyo som verkar lika handlingförlamad som tidigare. De signaler man ger nu är precis samma som före den tragiska händelsen i Rödeby.

  6. Jag har ett hagelgevär med licens som jag tänker lämna till polisen. Jag är rädd att jag skulle kunna handla exakt som 50-åringen trots att jag är 73 år. Jag förstår att det vore fel att skjuta någon, men om min familj hotades vet jag inte hur jag skulle handla, särskilt inte om det förelåg tidigare mordhot.

    För kanske 40 år sedan hade vi besök av någon som försökte stjäla vår bil på vår tomt i Vidja/Huddinge. Detta var samtidigt som en känd våldsman(Svartenbrand??)hade rymt från fängelset.
    Jag tog fram mitt gevär och gick ut på gårdsplan och avlossade ett skott i luften, varvid inkräktaren försvann. Om jag blivit angripen hade jag troligtvis skjutit mot mannen.
    Vet någon vart man lämnar geväret?

    Eric F

  7. Bruno Mellander

    Ang människors säkerhet:
    1. Rätten anser att den åtalade är en brottsling därför att han efter sin förmåga tvingats lösa polisens arbete. Ingen skugga tycks falla på polisen för underlåtenhet att agera. Rätten ser inte verkligheten vilket brukar betecknas som ”psykisk störning”.
    2. Åklagaren försökte hindra ett förlängt förhör med den åtalade. Vems ärenden går denne?
    3. Åklagaren lär ha sagt att den åtalade avrättat en pojke. Jag har lärt mig att arättning är benämningen på ett lagligt dödande av människa efter att denne dömts till döden i en stat som har dödsstraff. Vet åklagaren vad han menar? Driver han någon form av egen politik?

  8. Anders: Jag tycker att det finns alldeles utomordentligt med förmildrande omständigheter i det här fallet. Även jag anser att samhället svikit familjen. Förmodligen borde pappan inte ha blivit åtalad om han nöjt sig med ett skott eller möjligtvis två. Men att ladda om och, som det verkar, skjuta en i det läget försvarslös person, oavsett uppsåt att döda, är att gå för långt. Det jag ursprungligen vände mig mot var en formulering som verkar innebära att det personliga ansvaret på något sätt inte gäller längre på grund av polisens brister. Visst bär samhället ett ansvar för att situationen eskalerade så långt, men det kan aldrig vara någon annan än de direkt inblandande som bär det slutgiltiga ansvaret för sina egna handlingar. Hur man sedan skall värdera påföljden för pappan är en annan sak.

  9. När samhället, som innehar våldsmonopol, sviker individen kommer dessa situationer att uppstå. Medborgargarden och andra företeelser blir då den naturliga utvecklingen i framförallt glesbygden där polisen inte har tillräcklig närvaro för att kunna ta tag i problemen i ett tidigt skede. Detta är ju givetvis en förkastlig utveckling.
    Det enda man kan luta sig mot är nödvärnsrätten och jag anser att det i de flesta fall inte är ett problem med våra lagar, utan med praxis. I det här fallet kan man hävda nödvärnsexcess, men inte så långt som till att ladda om och avlossa ytterligare skott mot knästående individ på nära håll.
    När det gäller polisen känns det som att det är en fråga om resursprioritering som helt enkelt inte fungerar. Man blir mer och mer böjd att hålla med gamle GW om att det behövs en omstrukturering och återgång till rent polisiära uppgifter istället för administrativa göromål. Att sparka civil personal hos polisen är lika idiotiskt som att göra det inom sjukvården. Det är slöseri med kompetens och gör att man får ut färre kvalitativa ”produktionstimmar” per anställd.
    Man har helt enkelt inte tid att utreda brott som trakasserier, misshandel och stöld.
    Det vet alla som blivit utsatt för något av dessa brott. Polisens förtroende får sig ännu en törn. Som sagt var, vi får vänta på hovrättsdomen för att få klarhet i hur praxis kommer att tillämpas.

  10. Polisens arbete havererar inte alltid.
    När åklagare och domare blir hotade (per mejl och ej några dödshot)resp får bilen sabbad finns poliser i STOR mängd att tillgå!

    Att denna familj ej får någon hjälp av polisen efter två års terror, mordhot (in facto på tomten utanför sitt eget hus av folk med dragna vapen), bilsabotage, mm, mm, mm är väl bara bevis på att – DET ÄR SKILNAD PÅ FOLK O FÄ – åtmintånde enligt Rödebypolisen

    Fast den skillnaden finns nog i hela Sverige