Skoj igår, ont idag

Sitter nu och dricker min frukost. Kaffe och endast kaffe, trots att jag vanligtvis föredrar att inleda dagen med en tallrik gröt och ett glas apelcinjuice. Men som det är nu så är juicen slut och jag är fortfarande för mätt efter middagen igår för att orka med gröten. Dessutom har jag träningsvärk.

Träningsvärken beror på att jag var ute och cyklade med ett gäng andra knasbollar igår. Knasbollar, eftersom vi gav oss ut i områden som definitivt inte anses vara cykelbara så här års. Och nog blev det till att leda, bära och släpa cyklarna ibland.

Vi tog pendeltåg ut till Hemfosa (ett par stationer efter Västerhaninge), för att därifrån cykla tillbaka mot stan, via Sörmlandsledens stigar. Jag inledde cyklingen med att bomba nerför en liten backe med gott om rötter i. En av rötterna visade sig sticka upp så mycket så att min cykel valde att artigt stanna framför den, buga sig och låta mig passera först. Men i övrigt gjorde jag inga vurpor värda att lägga på minnet. (Ett litet blåmärke på skenbenet kan dock ge minnet hjälp på traven.) Annars vurpades det ganska friskt i sällskapet.

Rötter var dock inte det största hindret för framfarten på stigarna. Vatten, vatten och åter vatten, det var det stora problemet. Vi hade inte kommit långt förrän vi stötte på det första vattenhindret. Ett översvämmat dike av något slag (för rakt och djupt för att kunna vara en naturlig å eller bäck) fick skogen att se ut som rena Everglades. Vattnet var dessutom mörkt och grumligt, så det var omöjligt att se vad som doldes under ytan. Det blev en plumsande och klafsande i vattnet, och bärande av cykeln på en spång över diket som då befann sig UNDER ytan. Sedan några meters cykling, varpå stigen gjorde en 180-graderssväng, och vi skulle över samma dike och vattensamling IGEN. Men den här gången vågade vi alla cykla mer. Vattnet var väl inte mer än decimeterdjupt.

Osv, osv, osv. Givetvis var denna första lilla vattensamling ingenting mot det som komma skulle. Efter en stund kom vi till ett sankt område med spänger. Vattnet stod dessvärre så högt att spängerna (som befann sig precis under vattenytan) bara ledde ut mitt i vattensamlingarna, sedan var det feet wet som gällde. Så vi bar/släpade cyklarna över första spången, och sedan var det bara att cykla ut i vattnet och hoppas på det bästa. Det var både kul och otäckt på samma gång. Först och främst så var det ett jäkla motstånd, och vattnet gick upp över naven, så jag hade fötterna under vattenytan större delen av tiden. Den stora fasan var att det skulle ta tvärstopp med flygtur över styret som resultat. Men det gick bra, jag tog mig till nästa spång. Som ledde vidare till någorlunda torr mark.

Sedan blev det till att cykla i lera. Jag har utpräglade lerdäck på cykeln. Som innebär att den alltid tar sig fram, även om det är lös och kladdig lera som man annars bara spinner i. Nackdelen är att en stor del av leran som den plöjer sig igenom sätter sig på cykeln och cyklisten. Så efter det första leravsnittet såg cykeln ut så här:

Lerig cykel 3Lerig cykel 2Lerig cykel 1

All denna lera gjorde cykeln tung, och dessutom ganska trögtrampad, eftersom den satte sig på olika ställen som behöver kunna löpa lätt. Nav, vepvarti, och så.

Dock hade vi kvar en av höjdpunkterna. Högsta punkten i hela Stockholms län, t o m. Nämligen Tornberget, med sina 111 meter över havet. The mother of alla uppförsbackar, kan jag meddela. Den verkade aldrig vilja ta slut. Fick nästan nog av cyklingen, men så planade det ut till sist. Och sedan var det nerför en bit. Och lite vadande över någonting som fick mig att tänka på ”Döda träsken” i Sagan om Ringen. Såg dock inga ansikten i vattnet.

Osv, osv, osv. Det slutade i alla fall med att vi hamnade på Sundby gård för en fika, därefter cykling tillbaka till stan. Sedan (efter snabbrengöring av mig och cykeln) middag hos föräldrarna för min del. Jag åt dem nästan ur huset… Inte riktigt, men nästan. Vådan av att laga god mat (oxfilé med klyftpotatis, rödvinssås och lite grönsaker) och ha en son som är efter-cyklingen-hungrig.

Sedan åkte jag hem, och däckade på soffan innan midnatt. Och nu sitter jag här med träningsvärk. Fast det var det värt. 🙂

Annonser

Kommentarer inaktiverade.