Men brottsoffren då?

Återigen en slags hjälteartikel i svensk massmedia om någon fd kriminell som lyckats få ordning på sitt liv.

Det som slår mig är att det alltid är brottslingarna – aktiva såväl som före detta, i grund och botten samma sak – som får uppmärksamhet i massmedia, medan brottsoffren glöms bort. Missförstå mig inte, det är inte de kriminella i sig som jag stör mig på, utan massmedias sätt att gulla med dem. Jag har förståelse – dock ingen respekt – för vissa människors val att bli kriminella. Men det är inte acceptabelt, eftersom vi faktiskt har ett socialt skyddsnät i det här landet. Hur illa det än går så har man alltid mat på bordet och tak över huvudet. Så ingen behöver begå brott för att överleva i Sverige.

Hur som helst, kan vi inte få se fler artiklar om de människor som utsatts för dessa kriminellas brott? Dvs människor som blivit våldtagna, kidnappade, invalidiserade pga misshandel, fått någon nära anhörig mördad, blivit utsatta för utpressning och beskyddarverksamhet, osv? Kan vi inte få höra deras historier, om hur de fått jobba för att få ordning på sina liv? Efter rättegångar där de kanske blivit hotade, strider med försäkringskassan som ifrågasätter om man verkligen behöver vara sjukskriven i en hel månad efter att ha fått knäskålarna söndersparkade, eller om man verkligen behöver vara rädd för att gå ute om kvällarna bara för att man blev våldtagen för något år sedan? Eller hur man klarar försörjningen av familjen när man fått sin butik eller restaurang förstörd i en mordbrand pga att man inte ville eller kunde betala ”beskyddarpengar”? Eller hur man återvänder till ett liv när man pga skador efter en misshandel inte längre kan utföra det jobb man en gång i tiden hade? Var finns de historierna?

Det finns faktiskt gott om hjältehistorier bland icke-kriminella också. De behöver inte ens vara brottsoffer. Det räcker med att det går snett i livet, och att ta sig ur en svår situation utan att ta till den enkla utvägen – dvs kriminalitet – tycker jag är ett sant hjältedåd. Många människor tvingas att kämpa för sin framgång. Livet är i sig påfrestande, och många utsätts för prövningar varje dag. Ingenting är gratis, man får kämpa för allt. Men det finns alltid de som kastar in handduken och får för sig att bara ta det som andra har kämpat och slitit för, och då blir man kriminell. Det är faktiskt lättare än många tror. Men att ta sig ur kriminaliteten, är det verkligen någonting beundransvärt?

Svar nej. Men det är det däremot att inte bli kriminell överhuvudtaget.

OBS! Jag godkänner endast kommentarer i vilka det framgår att blogginlägget har lästs i sin helhet. Övriga kommentarer raderas.

Annonser

7 responses to “Men brottsoffren då?

  1. jag läste artikeln

    –Idag tänker jag mycket på de brottsoffer jag har skadat. Det finns många som jag vill be om ursäkt. Framför allt de föräldrar som gråtit för att deras barn har börjat knarka. Som langare är man medskyldig till det, säger han.

    bild text: ”Niclas Jansson berättar att han tänker mycket på den brottsoffer han har skadat. Det finna många han vill be om ursäkt.”

    Jag tolkade dessa stycken som att han (och artikelförfataren) inte helt glömt bort brottsoffren. Men, va fan vet jag…

    Kommentar: Men läste du blogginlägget i sin helhet?

  2. Karl Andersson

    Jag tror han menar det han säger, är det nån av er som har läst hans bok eller boken förlorad frihet?

    Kommentar: Jag har ingen åsikt om vare sig boken eller författaren. Vad det här blogginlägget handlar om är att massmedia ger brottslingarna mer utrymme än brottsoffren, vilket framgår om man läser inlägget i sin helhet. Hädanefter godkänner jag endast kommentarer i vilka det framgår att man faktiskt har läst hela inlägget.

  3. Jag önskar, från botten av mitt hjärta, att jag aldrig hade varit så vilse i pannkakan och börjat med kriminalitet och droger. Men bättre att vakna sent – än inte alls. Gör skillnad på kriminell och FÖRE DETTA kriminell – det är inte samma sak! Jag har numera betydligt högre moral, ansvarstagande och hederlighet än den genomsnittlige svensken.

    Då det gäller brottsoffren håller jag med dig fullständigt. Brottsoffren måste lyftas fram mera. Det borde skrivas avsevärt mycket mera om dem – än om kriminella och före detta kriminella. Egentligen borde det inte skrivas en rad om kriminella där de namnges (både enskilda och gäng), då de får sitt ego och rykte förstärkt, och bekräftelse. Som OG´s ledare på teven härom dagen. Helt idiotiskt! Snacka om att pränta in skeva förebilder i huvudet på ungdomar som är på glid.

    Men nu har det ju faktiskt skrivits en hel del om brottsoffer, men det tycks tyvärr inte väcka samma intresse. Tror det beror på människans naturliga nyfikenhet på det ”spännande och mörka”. Tyvärr. Jag önskar att flera brottsoffer kunde gå med på att möta gärningsmännen efteråt, att de skrev mera böcker och att de inte förblev så anonyma i media, som måste ta ett större ansvar.

    Vi FÖRE DETTA kriminella har en kunskap och erfarenhet som kan hindra vilsna från att gå samma väg. Det måste utnyttjas och jag tycker att det är helt okej att media visar det uppmärksamhet… som ett varnande exempel liksom.

    Det känns som om du tror att alla människor har samma förutsättningar från början, besitter samma förmåga att hantera känslor och trauman, och att alla har förmågan att fatta rätt beslut. Det har de inte. Väldigt, väldigt få personer i Sverige väljer att bli kriminella för att de är onda eller fattiga. Det är känslorna som styr dem oftast redan från väldigt unga år.

    Ha det gott!

    Kommentar: Givetvis är det bättre att komma till insikt och ändra sig sent än att inte göra det alls, bättre sent än aldrig – Det är i alla fall en delseger, även om det vore bäst att inte trilla dit till att börja med, någonting som jag gissar att vi är överens om.

    I övrigt tycker jag att det är trevligt att se att du faktiskt förstår vad det här inlägget handlar om, dvs massmedias sätt att framställa kriminella och ex-kriminella, samtidigt som de i princip utelämnar brottsoffrens historier helt. Just dessa människors historier – brottsoffrens, alltså – är annars viktiga att föra fram, och att de unga och formbara wannabes som ser upp till äldre kriminella får se att det faktiskt handlar om människor, som får sina liv förstörda. Det räcker inte att man låter kriminella och ex-kriminella tala på skolor eller ge ut böcker om hur dåliga val de gjort i sina liv, utan det där är någonting som måste finnas med naturligt i massmedia. På den punkten har svensk massmedia misslyckats totalt. I svensk massmedia ges offren sällan ett ansikte, utan omnämns som ”någon person av något kön i någon ålder som råkar ut för någonting”, och sedan är det bra med det. En liten notis i någon tidning, det är allt. Sällan nämns någonting om hur lång denna människas väg tillbaka till ett normalt liv kan vara, eller hur tuff den kan vara. Och där vill jag se en ändring.

    Naturligtvis tror jag inte att vi alla har samma förutsättningar eller möjligheter här i livet. Det är i allra högsta grad individuellt. Men lika individuellt är det vi gör av de chanser och möjligheter vi får. Vissa gör väldigt mycket av i stort sett ingenting, medan andra får chans på chans utan att ändå lyckas riktigt. Så att det går snett för vissa är ingenting som uteslutande kan skyllas på dåliga möjligheter eller förutsättningar.

  4. Dina uttryckta meningar: ”Men att ta sig ur kriminaliteten, är det verkligen någonting beundransvärt? Svar nej. Men det är det däremot att inte bli kriminell överhuvudtaget.” – slut citat.

    Undrar hur Ditt inlägg ovan skulle se ut ifall Dina egna barn – eller andra nära och kära – någongång framöver skulle ”välja” att bli kriminella ?

    Kommentar: Det ser jag som ganska ovidkommande. Varför inte kommentera sakfrågan, nämligen varför massmedia hellre skriver om kriminellas och ex-kriminellas väg tillbaka till ett normalt liv, än brottsoffrens?

  5. Håller med bloggförfattaren till 110%.

    Jag blir faktiskt ganska äcklad av mediernas gullande med varenda jävla fd kriminell som dom kan suga upp och skriva spaltmeter med förklaringar till varför dom slog sönder en helt oskyldig människas knäskålar osv.

    Jag hatar verkligen all svensk media.

    Kommentar: Jag hatar inte svensk massmedia, däremot så stör jag mig väldigt mycket på hur konstigt de prioriterar, och hur detta avspeglar den gamla flum-mentaliteten i samhället där man ska tycka mer synd om brottslingarna än brottsoffren. Frågan är vad det beror på, om det är rena vinstintressen, eller som Niclas skrev i sin kommentar, att de lockas av de mörka i kriminellas historier. Det kan säkert upplevas som mer spännande läsning än att läsa om någons jobb med att lappa ihop livet efter en grov misshandel.

  6. Jag tror Niclas sätter fingret på problemet genom att i en kommentar nämna
    ”människans naturliga nyfikenhet på det “spännande och mörka”.

    Jämför med medias repotage om huligan/firmakultur, en subkultur som med en viss förskönande vinkling är som flugor till en sockerbit för personer som söker identitet.

    Med risk att sparka in öppna dörrar så är det väl så att media säljer det som konsumenterna tror sig vilja ha i.e. lösnummerföräljning, Grov misshandel vs rehab, vem vinner lösnummerpriset?

    Det medierna borde satsa på är att att syna kriminaliteten i sömmarna och framställa den på ett sätt som verkar trovärdigt för unga, vad betyder lojalitet, respekt etc i den kriminella världen? Är det samma sak som unga idag tror sig veta innebörden av?
    I dagens populärkulturella betraktelser (Sopranos, Snabba Cash, Football Factory etc.) skildras kriminalitet som något ganska glamouröst, ett alternativ till ett Svenssonliv. På så sätt tror jag – rent krasst – att Niclas Jansson historia är en bättre dörrstopp för presumtiva gangsters än ett brottsoffers dito.

  7. Karl Andersson

    Vad är en kriminell handling? Vem ska bedöma vad som är rätt och fel? Allt beror på vilken plats och tid man befinner sig här på jorden, Det var inte så länge sedan det var belagt med döttstraff i Sverige för homsexuellitet och tidalag. Vi lever idag i ett samhälle där vi ej har riktigt demokrati, utan något som heter svenskt demokrati. Vi får ej längre tycka och tro som vi själva vill, det är idag olagligt att yttra orden hiel hitler. Även om jag inte är ening med dessa ord och innebörden av dessa handlingar, vem är jag/vi att förbjuda det? Det är inre så konstigt när 1% gängen får starkare och starkare fäste i vårt land. Vi är i grunden förtrykta av den centraliserade makten.