Nej, Peter Cook, det saknas varken visioner eller visionärer

I SvD Kultur läste jag idag en bra och intressant intervju med Peter Cook, arkitekt och visionär, den sorts människa som vi skulle behöva fler av här i Sverige. Cook anser, precis som jag och många andra, att det som numera kallas för arkitektur i Sverige är en sorglig skugga av sitt forna och kreativa jag. Men Cook har i viss mån fel. Den arkitektoniska stagnationen i Sverige beror på att utvecklingsprocessen har tagits som gisslan av bakåtsträvare och individer som personligen skulle förlora på att utvecklingen går framåt.

Han har helt rätt i sin iaktagelse att svensk arkitektur har gått i stå, och att det som byggs saknar kreativitet och framtidstro. Men det gäller som sagt enbart det som byggs, och inte de förslag och idéer som förs fram på den svenska arkitekturscenen. Det finns gott om idéer och visioner, inte minst för Stockholm, som ju gör anspråk på att vara Skandinaviens ”huvudstad”.

YIMBY, en sammanslutning som vill se ett växande Stockholm i utveckling (och som jag själv är med i), har kommit med ett förslag till utveckling av den gamla industritomten Hjorthagen. Ett förslag som innehåller lite mer kreativa lösningar och idéer än vad som är vanligt i Stockholm. Ingenting extremt, utan sådär ”lagom svenskt lagomt” så att säga. Man har tagit hänsyn till faktiska förhållanden (bl a väder och vind, mänskliga önskemål om bra och inspirerande boende, osv) och framtida krav, vilket annars brukar glömmas bort när nya områden planeras i Stockholm. Familjebostäder har insett att det är bra att bygga på höjden i Stockholm. Så gör även Skanska, även om deras område flyter ut lite i sidorna.

Men det finns egentligen ingenting för Sverige unikt i något av dessa förslag. Kreativa och visionära förslag – som står sig i jämförelse med internationell arkitektur – har aldrig saknats i Stockholm. Men tragiskt nog blir dessa förslag sällan verklighet, eftersom beslutandeprocessen har tagits som gisslan av trångsynta bakåtsträvare som inte förstått att vi bygger för att skapa en framtid, inte för att bevara forntiden. Eller för att sätta det i ett mer mänskligt perspektiv, är det rimligt att låta sina barn svälta ihjäl, för att föda deras far- och morföräldrar?

Några av ”förbrytarna” på det här området är sammanslutningar som Skönhetsrådet (som borde ersättas med någonting annat) och Samfundet S:t Erik. Deras hantlangare är tidningar som SvD, som konsekvent vägrar att släppa in debattartiklar som förespråkar utveckling i Stockholm, men glatt tar in allt som är emot. Vad de har gemensamt är att de fungerar som språkrör för kapitalstarka innerstadsbor som inte har något behov av bostad eller närhet till jobbet, men som däremot har mycket att förlora på ett utvecklat Stockholm, eftersom deras egna bostäder – som givetvis kostat en bra slant – då kommer att sjunka i värde. SvD har publicerat mängder med artiklar om hur ”fel” det är att bygga i innerstan (i synnerhet i Vasastan, där vissa i ledarredaktionen bor), men knappt skrivit en rad om projektet Järvalyftet, som innebär att tusentals förortsbor snart kommer att stå utan boende – När skiten faller på direktörens hatt får vi en miljödebatt, tror jag att något proggband sjöng, och det är ungefär så SvD agerar. När de egna medarbetarna drabbas av gräsligheter som buller, vibrationer och lastbilar på gatan utanför, är det en riksangelägenhet.

Det handlar om tillgång och efterfrågan, helt enkelt. Samfundet S:t Erik sitter dessutom i den unika sitsen att de är med och påverkar i flera remissinstanser, i och med att de förutom att vara egen remissinstans även har plats i Skönhetsrådet. (Är det verkligen passande att så mycket inflytande ges till en sammanslutning som främst består av pensionärer som fördriver sin tid med att stirra på utsikten, och inte behöver tänka på hur de ska ta sig till jobbet som ligger flera mil bort, eller få tag i ett fast boende i denna Skandinaviens ”huvudstad”? Det tycker inte jag.) Samma människor, men under olika namn.

Hur som helst, det där var ett sidospår. Men värdeminskningsaspekten kommer dock aldrig upp i debatten om Stockholms framtida utveckling. Utan man anför istället tomma och helt subjektiva argument om att stadens ”karaktär” måste bevaras, och liknande. Precis den sortens synsätt är det som leder till att en stad slutar att utvecklas. Och vi måste bryta den trenden.

Så börja släppa fram människor med visioner, och sluta att lita blint på kapitalstarka lobbygruppers tomma argument. Och lägg ner eller omforma Skönhetsrådet, så att det blir mer representativt för stockholmarna.

Man brukar säga att Stockholm inte ska bli något museum. Jag tycker att staden redan är ett museum. Vi står vid ett vägval, ska vi gå från museum till någonting levande, eller ta det sista steget till att bli ett arkitektoniskt mausoleum? Det tycker nog Samfundet S:t Erik, vars medlemmar inte behöver tänka på framtiden vare sig i fråga om ekonomi, boende eller sysselsättning. Men för de av oss som har några decennier kvar i arbetslivet, och gärna vill tillbringa den tiden i Stockholm, är stadens framtid viktigare än dess utseende. Stockholm är en stad med en arbetande och levande befolkning, ingen jäkla turistattraktion!

Låt inte de som redan äger de mest attraktiva bostäderna i Stockholm diktera stadens utveckling, och stoppa allt som kan göra att de hamnar i skymundan. Låt det framtida Stockholm bli synonymt med kreativ och högklassig arkitektur!

Annonser

One response to “Nej, Peter Cook, det saknas varken visioner eller visionärer

  1. Jag håller med fullt ut trots att jag äger en lägenhet i Vasastan. Det är dags att börja bygga riktig stad igen. I princip hela landet består ju av landsbygd, småstäder och förorter. Visst riskerar priserna på bostäder att sjunka om tillgången ökar. Samtidigt är det inte omöjligt att efterfrågan skulle öka om vi bygger attraktiv och urban stad.