Blahablaha, snillen spekulerar

Kul att se att Aftonbladet publicerar en del artiklar om astronomi och liv i rymden. Mindre kul är det dock att tidningens bristande respekt för de som faktiskt är insatta i den frågan, och har jobbat med och studerat astronomi i flera års tid. Tydligen handlar det inte om att förstå hur liv uppstår, och vad som krävs, utan vilken åsikt som har flest anhängare.

Att en erfaren astronom – liksom i stort sett alla andra riktiga astronomer – ”anser” att det krävs syre och vatten för att liv ska kunna uppstå har visst inte så stor betydelse. (Skulle tippa på att han blivit felciterad, det är inget som sagt att det är just vatten som krävs, men någon form av ”lösningsmedel” behövs för att skapa ett kretslopp, vilket är en förutsättning för liv.) Men läsarnas åsikter väger tydligen tyngre. ”Flera läsare anser att det är ett för trångsynt sätt att definiera liv”, står det i artikeln.

Visst, det handlar ju enbart om värderingar och definitioner. Eller? Är det upp till var och en att avgöra vad ”liv” innebär?

Kaffekoppen som står intill mig är säkert ”levande” på sitt sätt. Precis som en sten eller klump med lera är ”levande”. Det handlar ju om hur vi definierar ”liv”, eller hur? Men dessvärre tror jag nog att vi får hålla oss till de vedertagna definitionerna på liv, eftersom det knappast är vidare troligt att vi någonsin kommer att ta emot några radiosignaler som en samling intelligenta kaffekoppar skickat från något extrasolärt diskställ.

Bäst var denna kommentar, enligt artikeln, signerad ”Ansvarsfull med hund”:

Det som slår mig är att forskarna alltid letar efter förhållanden som liknar våra. Har det inte slagit dessa högutbildade, högavlönade (?) människor att liv utvecklas utefter de förutsättningar som finns? Vad är det som säger att liv i ett annat solsystem andas ens en gång eller har likadan biologisk sammansättning som livet på Jorden?

Otroligt att man trots en så uppenbart total avsaknad av insikt i ämnet kan komma med ett så tvärsäkert påstående att forskarna har ”fel”…

Jag vill annars gärna påpeka att man när man söker efter liv – eller rättare sagt förutsättningar för liv – på annat håll i universum verkligen kör enligt halmstråmodellen: Det ska vara fråga om en planet som är lagom stor, som går i omloppsbana runt en lagom stor och lagom het stjärna, på lagom stort avstånd, och även skyddas av en slags ”sköld” av större jätteplaneter som går i en yttre omloppsbana. Det är de grundläggande förutsättningarna för att liv ska uppstå. Varför? Jo, därför att…

1. Temperaturen måste ligga inom ett acceptabelt intervall, det ska varken vara för varmt eller för kallt. Är det för varmt så bränns allt på planetens yta bort när solen (läs: planetens egen sol, inte vår) ligger på. Är det för kallt så fryser allt till is. Detta förutsätter rätt läge och rätt styrka på stjärnan, dvs att planeten ligger inom solsystemets sk beboeliga zon. (Och nej, det handlar inte om att liv av ”annan typ än det vi är vana vid” kan uppstå. Kemi är kemi, fysik är fysik.)
2. Planeten måste även skyddas av större jätteplaneter, som suger in kometer och asteroider som är på kollisionskurs med planeten. Saknas det skyddet blir det svårt för liv att uppstå, om planeten ständigt bombarderas med en massa kringflygande skräp.

Om nu ovanstående skulle vara uppfyllt, finns det en teoretisk chans för att liv ska kunna uppstå. Då kollar man på planetens individuella förutsättningar. Är den lagom stor, har den lagom mycket gravitation (för svag innebär att den inte kan behålla sin atmosfär, för kraftig att ingenting kan röra sig på den), har den rätt beståndsdelar, osv. Som i fallet med Jorden.

Venus och Mars är annars två fina exempel på planeter som nästan har förutsättningar för liv. Lagom stora, lagom avstånd från solen, skyddad miljö, osv. Men det stupar på de individuella förutsättningarna. Venus har en atmosfär som är för tjock, och som består av väldigt mycket koldioxid. Det skapar en växthuseffekt som ger planeten en temperatur på ca 500 grader, och regn och dimmor av frätande syror. För Mars är det tvärtom. Där är gravitationen så låg att atmosfären blir väldigt tunn. Och då blir det ingen växthuseffekt alls, som faktiskt behövs för att behålla en del av värmen som strålar från Solen. Så all värme reflekteras rakt ut i rymden, vilket gör att planeten är svinkall.

Missförstå inte, var och en har rätt att tro vad den vill. Men det här är ingen jävla tro, utan en vetenskap. Verklighetens astronomi och kosmologi ligger faktiskt ganska långt från science-fiction och skönlitteratur.

Tyvärr är det inte alla som visar vetenskapen och vetenskapsmännen den respekt de faktiskt förtjänar, utan avfärdar deras forskningsresultat för att de inte själva är kapabla att tolka dem. Det finns alltid människor som sätter tro framför vetenskap.

Och den som försöker argumentera genom att påstå att ”vi inte vet” så mycket om rymden att vi kan ”avgöra vad liv är”, skulle inte jag ödsla någon tid på. Så argumenterar den okunnige, och jag avskyr när folk försöker bemöta kunskap med okunskap. Utbildning är faktiskt gratis i det här landet, och det finns gott om kurser att gå i astronomi för den som är intresserad. Börja med det, och återkom sedan så kanske det kan finnas någonting att grunda en debatt eller diskussion på. Men kom inte och tyck och tro en massa utan att i alla fall ha någonting att gå på.

Däremot så tror väldigt många (jag skulle vilja säga majoriteten, men jag vet inte om jag talar sanning då) astronomer att det finns liv på annat håll i Universum. Om inte annat så bara pga ren sannolikhet, det finns så in i bomben med solsystem, och om bara någon miljondels promille av dessa passar in i ”kravspecen” ovan så bör det rimligtvis finnas liv där.

Men jag tror inte att vi någonsin kommer att få kontakt med någon annan intelligent ras. Någon (jag minns inte om det var jag, men jag tror inte det) frågade under en föreläsning Christer Fuglesang om han tror på liv på andra planeter, och det gjorde han inte. Varför? Jo, för att vi i så fall borde ha märkt av dem på ett eller annat sätt.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.