Annexen som surströmming?

Tänka sig att jag sitter här och skriver ett smått NIMBYistiskt blogginlägg. Jag känner mig smutsig. Jag ska gissla mig i tretton minuter innan jag lägger mig ikväll.

Nåja. Jag har precis läst igenom en artikel på SvD Brännpunkt, i vilken stadsbibliotekarie Inga Lundén och Ingela Lindh försvarar Delphinium, Stadsbibliotekets nya annex. Jag vill börja med att säga att jag har full respekt för deras åsikter, eftersom jag tror att de hör till de mest pålästa och insatta som hittills fått komma till tals i debatten om Stadsbiblioteket.

Damerna i fråga för fram en del viktiga ståndpunkter, som alla Stockholmare borde ta till sig. Bland annat att staden aldrig är färdigbyggd, liksom att NIMBY-attityden är förödande för dess utveckling.

De har helt rätt i vad de skriver om annexen, att dessa inte kom till som en del av Asplunds koncept för Stockholms stadsbibliotek. Som namnet antyder är de just en samling tillbyggnader (annex). Men det betyder inte att de inte passar ihop med Stadsbiblioteket. Nej, de är inte vackra (eller t o m fula) i sig själva. Fyrkantiga funkislådor som inte ens känns vidare urbana. Stilmässigt känns de ihop med huvudbyggnaden halvbra. Men de är ändå värda att räddas.

Tänk på surströmming. Den anses av vissa *hosthostdårhostfinkhostar* vara en delikatess. Kom surströmmingen till genom en avsiktlig utvecklingsprocess? Nej, det var en ren olycka. Inte fan skapar man väl en maträtt bestående av fisk som bokstavligt talat luktar som ett gammalt lik som legat två veckor i solen (sic)? Naturligtvis inte. Men nu råkade man jäsa fisk som egentligen skulle konserveras, och den visade sig sedan vara ätbar. T o m delikat, enligt vissa. (Förmodligen drevs de av svält när de provsmakade, men det är en annan historia.)

Det var en av flera liknelser. Tänk champagne eller blåmögelost – man får inte alltid det man från början tänkt sig, men det blir ändå ganska lyckat.

Åter till Delphinium. Varför sitter jag här och leker NIMBY? Helt enkelt för att jag inte gillar det förslaget. Det är min ståndpunkt.

Att det är det vinnande förslaget i tävlingen anser jag bara vara ett tecken på att det saknades riktigt bra förslag. Eller rättare sagt, att tävlingen genomfördes på fel sätt.

Delphinium är en vision som tagits fram av en relativt omeriterad konstnär. Byggnaden går nog hem hos vissa remissinstanser. T ex Skönhetsrådet, som ju anser att Hötorgscity är vackert, liksom att en 20 våningars ölburk i betong är vackrare än en skyskrapa på 40 våningar.

Andra människor har dock en annan syn på det hela.

Delphinium är i mina ögon fult och förtryckande, och passar mer ihop med Läkarhuset än Stadsbiblioteket. Jag är ingen NIMBY, som tycker att det är OK att bygga det, bara man gör det ”någon annanstans” (så resonerar en NIMBY) – jag vill inte se Delphinium byggas överhuvudtaget.

Felet staden gjorde ligger i hur tävlingen genomfördes. Att öppna en tävling för ”vem som helst” när en av stadens mest ikoniska och karakteristiska märkesbyggnader ska förändras är helt vansinnigt. Som att låta slaktare vara med och tävla om en tjänst som plastikkirurg.

Man borde från början ha ställt krav på deltagarna, kanske i en slags kvalomgång. T ex att de hade några års erfarenhet och egna meriter att visa upp. Stadsbiblioteket är en gammal märkesbyggnad, som vi bör vara varsamma med. I en stad som har ett så skriande behov av nytänkande och modernisering ser jag Stadsbiblioteket som ett av de få undantag som bör hanteras ytterst varsamt.

Ja, vi har genomfört en internationell arkitekttävling. Men vilka deltog? Det känns som om man jämför Gothia Cup med slutspelet i NHL.

De förslag jag själv har sett känns halvdana. Av de som gick till ”final” är Delphinium det i mina ögon minst tilltalande. Problemet är alltså att tävlingen genomfördes på fel sätt. Det var för många deltagare, vars stora antal i sig gjorde att chansen att vinna blev väldigt liten. En sådan tävling drar inte till sig stora och välrenommerade arkitektbyråer, eftersom de inser att det bara är slöseri med tid och pengar. Återstår gör då de oerfarna och omeriterade lycksökarna, som inte har någonting att förlora. Och då blir tävlingsresultatet därefter.

Där står i nu, med ett förslag som ritats av en ganska oerfaren och omeriterad konstnär. Ett förslag som inte går hem hos Stockholmarna. Stadsbyggnadsborgarrådet gillar inte förslaget. Inte ens kulturkoftorna gillar förslaget. En unik situation.

Så varför måste eländet byggas?

Jag vill givetvis se någonting annat byggas vid Stadsbiblioteket. Som gärna får vara så stort att det skymmer det gräsligt fula läkarhuset. (Egentligen skulle jag vilja att Läkarhuset revs, och ersattes av någonting annat.)

Gör som med Clarion Sign. Engagera en (eller flera) välrenommerade och meriterade arkitektkontor, be dem att ta fram ett fåtal förslag, och sätt sedan igång ögonabums. Jag anser nämligen att annexen kan offras för rätt förslag.

Men inte för Delphinium.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.