Byggnader är viktigare än människor. Eller?

Stockholms Stadsmuseum motsätter sig att man renoverar och moderniserar miljonprogramshus i stadens förorter. Enligt museet är det ”kulturhistoriska värdet” hos vissa av husen så högt att det är otänkbart att förändra dem. De är för fula för att snyggas till, helt enkelt.

Att det faktiskt bor människor i dessa hus tar stadsmuseet ingen hänsyn till. Det är ju inte stadsmuseets tjänstemän som får betala högre kostnader för uppvärmning, eller finna sig i en lägre boendestandard. Det är de boende i dessa hus som får betala det priset. Hur staden ser ut är tydligen viktigare än livskvaliten för de människor som påverkas.

Enligt min mening är detta symptomatiskt för Stockholm. Dels för att man i vanlig ordning bryr sig mer om byggnader och föremål än stadens invånare. Men främst för att hela stadsbyggnadsdebatten fokuseras på hur staden SER UT. Inte hur staden FUNGERAR. Eller hur människorna som bor i den MÅR pga dess utformning. De människor som driver igenom beslut som dessa bor ofta själva i trevliga bostäder i trygga innerstadsområden, närförorter eller villaområden lite längre ut. De behöver inte själva uppleva den otrygghet som sena promenader från buss och t-bana genom dåligt upplysta ”parker” (det är vad man kallar  innefektivt planerade förortsområden som Bredäng) innebär. De slipper frysa häcken av sig vintertid, pga att husen byggdes enligt undermåliga normer.

Nej, de människor som är så måna om att ”bevara” miljonprogramsområdena skulle aldrig drömma om att själva bosätta sig i något av dem. T ex Bredäng, Storvreten eller Norsborg. Men det går bra att kräva att miljonprogramsområdena ska bevaras i befintligt skick när man själv sitter i en dyr våning i centrala innerstan, eller en villa i Stocksund, och aldrig ens behöver se dessa nergångna områden.

Men de människor som faktiskt bor i dessa områden tvingas alltså till en lägre levnadsstandard och livskvalitet. De nekas möjligheten till ett bättre boende och därmed lite högre livskvalitet. Detta för att några kulturkoftor och tjänstemän inom kommun och landsting anser att dessa människors bostäder är viktiga att ”bevara”.

Är det verkligen rätt och rimligt?

Vore det inte mera rimligt att utrymma dessa byggnader som ska bevaras, att ge deras hyresgäster likvärdiga bostäder i likvärdiga lägen men till lägre hyra, på stadsmuseets (eller hellre Samfundet S:t Eriks) bekostnad? För det är väl inte rimligt att de kostnader som bevarandet medför ska betalas av enskilda individer?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.