Klart vi kan riva annexen!

Det tycker vissa, enligt SvD. Och det gör även jag. De kan definitivt rivas om det behövs för att stadsbiblioteket ska kunna växa. Men jag tycker verkligen inte att annexen ska rivas för att ge plats åt Delphinium. Jag vill nämligen inte se Delphinium byggas överhuvudtaget. Det är vad det handlar om för min del, dvs inte att bevara någonting gammalt, utan att staden undviker att göra ett misstag som vi kommer att ångra.

Missförstå mig inte. Jag är en tvättäkta YIMBY, och jag tycker att vi ska (måste) bygga någonting som lyfter Stadsbiblioteket. Jag gillade flera av förslagen på tillbyggnader, som inkluderade allt från höghus till att gräva ut Observatoriekullen. Ändå sätter jag mig på tvären i den här frågan. Är jag en liten smyg-NIMBY, måntro? Nej, det handlar om att vara nyanserad. Att vara en YIMBY innebär inte att man är för precis alla förslag som presenteras. Det finns gott om bra exempel på dålig arkitektur i Stockholm, och byggnader som vi i efterhand fått ångra.

Är det därför jag är emot Delphinium? Ja, bland annat. Till att börja med så ser komplexet ut som en typisk 2D-konstruktion ritad i Autosketch eller något liknande enklare CAD-program. (Missförstå mig inte. Autosketch är suveränt till just 2D-ritningar, jag har själv använt det i många år.) Ta en närmare titt på modellen, som finns här på Heike Hanadas hemsida. Du ser då kanske att byggnaden är ritad utifrån ett flertal 2D-perspektiv. Sedd från sidan, sedd framifrån, sedd uppifrån, osv. Som man arbetar när man jobbar med papper och penna. Det är därför allting är så rakt och kantigt. Byggnaden är full av räta vinklar. Med en del avrundningar och avfasningar (en funktion i Autosketch som jag själv använt flera gånger) för att ge byggnaden lite mindre kantiga former.

Och det ser faktiskt bra ut när man betraktar ritningen i något av de perspektiv som Hanada har jobbat i! Men när man börjar vrida och vända på perspektiven ser det mer eller mindre galet ut. Då känns byggnaden inte lika rätt eller OK längre. Vad jag dessutom ser redan på modellen är några ”pundarprång” som jag börjat kalla dem, dvs undanskymda ytor där ingen passerar eller uppehåller sig, och som då kan dra till sig mer ljusskygga element. Det finns ett sådant prång mellan den gamla huvudbyggnaden och Delphinium, och ett mellan Delphinium och Läkarhuset. Sådana prång skapar otrygghet, och det finns gott om dem på andra håll i stan. Runt T-Centralen och Sergels torg, t ex. Jag tror att en erfaren arkitekt hade undvikit att göra det misstaget i sina ritningar.

Vilket för mig in på nästa punkt, nämligen arkitekten i sig, Heike Hanada. Hanada är helt omeriterad som arkitekt. På Sveriges arkitekters webbplats står ordagrant att ”hon har väntat länge på att ta steget ut som praktiserande arkitekt”. Det tycker jag är jättebra. Det är ju genom praktiskt arbete som man verkligen lär sig saker, eftersom det är så man skapar sina egna erfarenheter.

Men är det verkligen lämpligt att en så omeriterad arkitekt får börja sin bana genom att förändra en av Stockholms mest ikoniska och karakteristiska märkesbyggnader? Jag tycker personligen att hon verkar vara en spännande konstnär med idéer, som inte är rädd för att prova saker. Och som vore ett värdefullt tillskott för vår stad om hon fick verka här. Men låt henne börja i rätt ände, med någonting mindre, och låt etablerade och meriterade arkitekter ta sig an stadens mer unika och känsliga miljöer. Jag tror helt enkelt inte att man som oprövad arkitekt har den insikten som krävs för att avgöra om en idé eller ett koncept håller över tid.

Nu vill jag inte såga eller dissa Hanada, även om det kanske låter så. Däremot undrar jag hur Stockholm stad egentligen är navlad, som utlyser en öppen tävling för att förändra en så speciell byggnad (eller byggnadskomplex) som stadsbiblioteket med dess annex? Tävlingar som är öppna för alla drar i regel till sig många lycksökare och oprövade förmågor, som inte har någonting att förlora. De ritar ihop någonting på fritiden, och skickar in, på vinst och förlust. Med så många deltagare blir det ofta en ren slump om man vinner eller ej.

Samtidigt skrämmer den här tävlingsformen ofta bort de etablerade arkitektkontoren. De är sällan villiga att lägga tid och pengar (som de annars kunnat lägga på kundprojekt) på vad som i grund och botten blir ett rent lotteri. Det kostar nämligen i både tid och pengar att ta fram solida förslag i den här storleksklassen.

Staden har alltså gjort fel. Helfel. Eller dubbelfel, eftersom man i efterhand insett sitt misstag, men ändå vill gå vidare med Hanadas planer. Och där står vi idag, med annex som ska rivas för att ge plats åt en autosketchritad koloss som kommer att göra området mindre trivsamt och inbjudande, och som vi kommer att ångra om kanske 10-20 år. Om inte tidigare.

Jag tycker att staden river upp beslutet. Vi betalar Hanada, kanske ger vi henne något slags ”kompensationsprojekt” på annat håll (det saknas ju inte möjligheter, med tanke på hur mycket som byggs) så att hon kan börja sin bana som praktiserande arkitekt. Sedan bjuder vi in ett flertal välmeriterade och välrenomerade arkitektkontor till en ny tävling. Tillräckligt många för att vi ska ha ett underlag att välja mellan, men ändå så få att arkitekterna själva känner att det finns en god chans att kamma hem projektet.

Som sagt, bästa sättet att rätta till ett misstag är att redan från början undvika att göra det. Svälj stoltheten, Stockholms stad.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.