Staden behöver fler och bättre parker

Stockholm är en stad som växer. Staden förtätas, invånarna blir fler. Och nu väljer allt fler barnfamiljer att bosätta sig i innerstan. Föräldrarna lockas av de många fördelar som finns med att bo tätt och urbant. Bra kollektivtrafik, minskat bilberoende, nära till ett stort utbud av kultur, nöjen, utbildning, shopping, och liknande. Och ofta ett rikare socialt liv, eftersom staden erbjuder gott om mötesplatser och utrymme för spontana möten.

Med den urbana livsstilens alla fördelar följer inte helt oväntat också vissa nackdelar. Innerstan är av flera orsaker en sämre uppväxtmiljö för barn än förorten eller landet. Luften i innerstan är sämre pga den högre koncentrationen av motorfordon. Trafiken utgör i sig en fara för barn. Naturliga lekplatser saknas. Och grönområdena är, inte helt oväntat, färre än utanför stan. Ofta klagas det på att innerstan är dåligt anpassad för barn och barnfamiljer. Många småbarnsföräldrar anser att staden inte tar hänsyn till barnens behov när man planerar för nya bostäder i innerstan. (Samtidigt vore det kanske bra om de föräldrar som klagar på bristen på barnvänlighet reflekterade lite över sitt eget beteende, då de själva väljer att bosätta sig i områden som inte är barnvänliga – vems behov är det då som sätts först?)

Här vill jag dock höja ett varningens finger, och göra dig som läser detta uppmärksam på att vi alla måste vara konsekventa i den här frågan!

Den struktur och planering som många småbarnsföräldrar efterfrågar finns redan. Den finns i förorterna, alltså den miljö som dessa föräldrar valt bort till förmån för innerstaden. Förorterna är av naturen mer barnvänliga, oavsett om de har planerats med barnvänlighet i åtanke eller ej. Några av fördelarna med förorterna är att det där finns mer grönska och större ytor för barnens aktiviteter. Den mindre koncentrationen av människor gör att trafiken blir mindre, vilket gör miljön säkrare för barn, och att luften blir bättre. Men precis som med innerstaden går fördelarna hand i hand med olika nackdelar.

Förorterna erbjuder av sin natur ett sämre utbud av nöjen, shopping, kultur, kollektivtrafik och utbildning. Detta beror på det sämre befolkningsunderlaget, det bor för få människor i förorterna för att sådant ska bära sig. Därför skiljer sig förorten så markant från staden i sin struktur. I förorten koncentreras mycket av utbudet till de mest centrala delarna (dvs förortscentra), medan det i staden är mer jämnt fördelat och utspritt i olika kvarter. Du kan öppna ett café nästan var som helst i Stockholms innerstad, och ändå ha ett hyfsat underlag av kunder i närheten. Det går inte att göra i förorten, pga den lägre koncentrationen av människor.

Och det är just detta samband som många av dagens småbarnsföräldrar inte tar hänsyn till. Visst skulle det gå att anpassa innerstan så att den blev mer barnvänlig. Men genom att göra det flyttar vi bara in förorten i innerstan, och det leder i sin tur till att underlaget för den urbana livsstilens kvalitéer försvinner, med minskat utbud av det som en gång lockade barnfamiljerna till att bosätta sig i innerstan, eller stanna kvar när de fick barn. När det är dags för barn så innebär det vissa förändringar och anpassningar i livet, man kan tyvärr inte kräva att omvärlden ska anpassa sig så att man kan behålla sin tidigare livsstil. Det går alltid ut över någon annan.

Å andra sidan så håller jag med om att vissa av Stockholms problem bör åtgärdas. Jag ser vissa av dem som onödiga och i grund och botten ganska lätta att lösa. Staden går faktiskt att göra mycket mer barnvänlig, utan att förvandla den till en stor förort.

OK, hur då?

Jag skulle vilja börja med att ta en titt på stadens parker. Stockholm behöver fler och bättre parker. De är för få, och de är för dåliga. Observera dock att jag nu inte talar om att staden behöver fler grönområden, sådana har vi gott om i Stockholm. Enligt min åsikt har vi t o m för många.

Problemet är att man i Stockholm gärna förväxlar de spridda gröna plättarna med parker. Detta trots att dessa plättar antingen ligger otillgängligt till eller helt enkelt inte är inbjudande, vilket i slutänden leder till samma sak, nämligen att de inte används. Samma sak med de kvarlämnade skogsområden som finns här och var i stan (främst utanför tullarna, dock), som vissa förväxlar med parker. Inte heller de används i någon större omfattning, eftersom de ligger där människor inte rör sig, och därför att många människor upplever otrygghet i dem. Sådana områden är som gjorda för rån och överfallsvåldtäkter.

Om vi skulle ändra vår inställning till stadens grönska tror jag att vi i ett svep skulle kunna göra staden mycket mer inbjudande för både barn och vuxna, utan att behöva tumma på dess urbana kvaliteer.

Först och främst bör vi minska på de gröna plättar som inte har något existensberättigande (som inte används alltså), trots vad den lokala parkmaffian kommer att säga i sina skrivelser. Mönstret kommer att se ut som följande – någon talar om att bebygga en viss grön plätt, eftersom det bara är en gräsmatta med ett par buskage, som ingen människa vistas på. När det blir känt så kommer grannarna att organisera sig för att ”rädda” sin ”park”. Helt plötsligt kommer den att bli väldigt värdefull för de omkringboende, trots att de aldrig satt sin fot i den under tiden de bott i området. Man saknar ju inte kon förrän båset är tomt, som det heter. Blir det stopp för byggplanerna återgår allt till det vanliga, plätten förblir lika öde som den en gång var, och grannarna noterar inte ens dess existens.

Går planerna däremot igenom kommer allt att ha blåst över på några månader efter att bygget är klart. Ingen saknar plätten eftersom ingen uppskattade den när den fanns. Efter några år är det inte ens någon som minns den.

Jag har en sådan plätt utanför mitt eget vardagsrumsfönster, på andra sidan gatan. Som mest har jag kanske sett en eller ett par människor sitta och sola och ta igen sig i dess gräs. Men oftast är den tom, eftersom den ligger så till att den inte känns inbjudande. Den är öppen ut mot en gata (som tack vare vårt tidigare trafiklandstingsråd nu blir en genomfartsled), och ramas in av en korsande gata. Dock är detta en gräsplätt med potential, som skulle kunna bli till en liten park.

Men gräs och buskage gör inte en park. En park måste byggas och planeras. Och för att den ska få liv måste den ha ett visst utbud av service. Kiosker, serveringar, och liknande utbud brukar efterfrågas. Utbudet drar till sig människor, och många människor i rörelse gör att man känner sig trygg, och minskar risken för rån och överfall, som annars brukar ske just på de avsides plättar där det är lite folk i rörelse. Här har vi dessutom en bra och barnvänlig miljö, där föräldrarna vet var de har sina kottar, och inte behöver oroa sig för att de ska ge sig ut på rymmen, hamna i dåligt sällskap, eller springa ut i trafiken.

Tyvärr är det ont om sådana parker i Stockholm. Vi har gott om gröna plättar som ingen använder. Nu är det dags att vi börjar förädla dessa, antingen till tomter där stadens nya invånare kan bo, eller till parker där stadens människor kan ta igen sig och ladda batterierna.

Relaterade artiklar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Annonser

Kommentarer inaktiverade.