Ett taffligt försök att försvara CMR?

I dagens SvD finns en ganska tänkvärd artikel om Centrum mot Rasism att läsa. Den bygger på en analys eller en slags recension/referat av boken ”Fallet Nogger Black”, skriven av etnologerna Pripp och Öhlander, som är verksamma i tankesmedjan Agora. Detta handlar dock i grund och botten om blockpolitik, eftersom CMR blev av med sitt statliga stöd efter att den borgerliga regeringen tillträdde, och tankesmedjan Agora är en utpräglat vänsterorienterad sammanslutning. Det är bra att ha sådant i åtanke när man läser partsinlagor i olika debatter. Så se det hellre som en partsinlaga av två vänsterdebattörer, snarare än akademiker.

Jag ska nu försöka analysera vad som redan är en analys, utan att ens ha läst boken det egentligen handlar om. Nej, det är inte att rekommendera, men å andra sidan var jag ganska engagerad i den här debatten när den var aktuell, så jag kan direkt se vad som är fel i författarnas resonemang. Och jag har inte en tanke på att köpa boken det handlar om. Så jag väljer att lita på det som förmedlas via artikeln i SvD.

Min första tanke när jag läste artikeln i SvD är att ”Fallet Nogger Black” är ett försök att i efterhand försvara och rättfärdiga CMRs verksamhet, genom att blanda bort korten. Och även genom att spela på folks inneboende rädsla för att bli stämplade som rasister, i hopp om att det ska kväsa fortsatt debatt. Det har ju fungerat tidigare. Detta gör debattörerna genom att indirekt påstå att kritiken mot CMR (och sedemera försvaret av glassen Nogger Black) i sig är ett utslag av rasism. Genom detta cirkelresonemang försöker man alltså fastslå att glassen visst var rasistisk, eftersom de som försvarade glassen själva var rasister.

Men debatten handlade faktiskt inte om glass! Den handlade om att CMR misskötte sin verksamhet, och att de slösade med skattepengar på att i princip inte göra ett smack. De (skatte-) pengar som betalades ut till CMR gick inte till någon verksamhet med syfte att motverka rasism. Pengarna lades istället på att inreda flashiga lokaler på Sveavägen i Stockholm, och liknande.

När CMR väl vaknade till liv och insåg att demokratin hotades av någonting så infernaliskt som en rasistisk vaniljglass med lakritssmak, så var det i princip deras första case. Ingen hade hört talas om dem innan de inledde sina glassprocesser. Många, bland annat jag själv, uppfattade deras tilltag som löjeväckande. Inte för att jag ser våra svenska glassar som heliga och värda att försvara mot allt ont, utan därför att jag ser den rasism som finns här och var i vårt samhälle som ett problem. Och som bara förvärras genom att de som ska arbeta mot rasism ägnar sig åt rena idiotier. Varken jag eller någon annan brydde sig särskilt mycket om glassen i sig. (Däremot instiftade vi ett pris för tilltag som dessa, kallat Pucko-priset, och bestående av ett flack Pucko chokladdryck som delades ut till organisationer som höll på som CMR. Associera fritt.)

Många debattörer, både etablerade inom massmedia och privatpersoner som jag själv, tyckte att det faktiskt fanns värre saker än ”rasistiska glassar”. Som diskriminering och hatbrott, som drabbar alla som avviker markant från normen. Det hade dock CMR aldrig sagt någonting om. Ej heller hur invandrare framställs i massmedia. Sådant var fullständigt ointressant för dem.

Var detta början på CMRs fall?

Svar nej.

Detta ledde dock till den mediagranskning som nämns i artikeln på SvD. Och det var denna granskning som innebar början till slutet för CMR. För i den granskningen framkom just att de trots alla statliga pengar de fått sig tilldelade hade presterat noll och intet. Jag vill minnas att de hade fått runt 20 miljoner när glassfarsen startade, men jag är inte säker. Och då tog det givetvis hus i helvete, och CMR fick rejält på tafsen. Vilket de förtjänade, eftersom de inte bedrev någon seriös verskamhet, och för att det saknades styrning av verksamheten.

Nu verkar det som om Pripp och Öhlander genom tidigare nämnda cirkelresonemang vill få oss att tro att hela processen som omgärdar CMRs ”fall” (dvs indragna stödpengar) är ett uttryck för den genomgående rasism som präglar svenskarna.

Notera dock att inga konkreta argument som ger stöd för detta hittills har framkommit. Allt bygger på att man redan från början håller med CMR, och tycker att deras verksamhet var seriös. Debattörerna försöker snarare spela på en inneboende rädsla för att bli stämplad som rasist. Alla deras påståenden skulle kunna kokas ner till att ”om du inte tycker som vi är du rasist, så visa att du inte är rasist genom att hålla med oss”. Vad jag själv minns från debatten var att både invandrare och svenskar tyckte att CMR betedde sig idiotiskt. De drog helt enkelt ett löjets skimmer över hela debatten, och saboterade det seriösa arbete mot rasism som andra människor ägnar sig åt.

De skulle i princip kunna omformulera argumenten till vad som helst, bara det bygger på ett slags guilt by association-resonemang. Vilket ironiskt nog är just den typ av argument och resonemang som rasister stöder sig på, genom att göra kopplingen att den som är av en viss härkomst beter sig på ett visst sätt.

En annan halvsanning som man tycks fara med är att CMR ”lades ner” pga Nogger Black-debatten. Vad som hände var att vi fick ny regering, och denna regering bestämde sig för att dra in stödet till Centrum Mot Rasism – det är ju ändå en ideell organisation, borde de då inte kunna ordna finanseringen på privat väg? Och detta är inte heller någonting exceptionellt, se bara på allt som borgarna dragit ner på sedan de kom till makten. De futtiga miljoner i stöd som CMR blev av med är en fjärt i rymden jämfört med de neddragingar som skett på annat håll.

Men inte heller det är författarna uppriktiga med. Varför? Behövs det verkligen några större ekonomiska resurser om ambitionsnivån är att då och då skriva en debattartikel i vilken man ondgör sig över namn på glassar och liknande? Kan man inte bedriva det arbetet ideellt, vid sidan av sitt vanliga arbete eller studier?

Hur som helst, i korthet verkar Öhlund och Pripps budskap vara att den som inte håller med dem eller CMR per automatik är rasist. Liksom att det är rasism som ledde till att CMR blev av med sina statliga stödpengar. Har de rätt?

Annonser

2 responses to “Ett taffligt försök att försvara CMR?

  1. Givetvis har dom inte rätt. En argumentation som handlar om att slänga på motståndaren en nedsättande titel (ex. rasist, patriarkal, kommunist, nazist) är bara ett billigt sätt att försöka få övertaget i diskussionen och få motståndaren att vilja värja sig mot ogrundade men slagkraftigt nedsättande etiketter istället för att han skall få fram sina argument. McCarthy använde metoden med framgång i USA genom att anklaga meningsmotståndare för att vara kommunister.

  2. Hmmm… – faen vet vad som är rätt och fel egentligen – för det beror väl i grunden helt och hållet på vilken personlig agenda den har – som gör bedömningen rätt eller fel – eller ? 🙂