Värdet på våra parker måste öka

Landskapsarkitekten Ulrika Stigsdotter lyfter i en artikel i SvD fram en del tänkvärda saker om sambandet mellan grönska och människors hälsa. Stigsdotter är forskare på området, och kommer ursprungligen från SLU, lantbruksuniversitetet. Numera undervisar hon på Köpenhamns universitet.

I den här artikeln poängterar Stigsdotter hur viktigt det är med naturligt ljus i våra bostäder, och hon säger sig även oroas av trenden som går mot mer stenläggning och mindre grönska i människors trädgårdar. Stigsdotter ser ljus och grönska som viktiga för vår psykiska hälsa. Jag kan inte annat än hålla med.

Personligen är jag beroende av ljus i olika former. Jag tar hellre buss eller spårvagn än tunnelbana om tid finns, och den tid jag inte tillbringar nere på stan fördriver jag gärna ute i skogarna runt Stockholm. Dessutom är jag lyckligt lottad och bor i en hörnlägenhet med fönster i tre väderstreck.

För en människa med min livsstil är det lätt att se relevansen i Stigsdotters tankar och argument – eftersom jag lever ett hektiskt liv med späckat schema är jag väldigt mån om att både kroppen och knoppen ska må bra.

Stigsdotter tar upp vikten av att ha närhet till någon form av ”grönt rum” i sin vardag. En trädgård, en park, eller kanske ett större grönområde. 300 meter till närmaste park, 1km till närmaste skog. Det låter rimligt. För min egen del handlar det om något tiotal meter till närmaste park, och ett par hundra meter till närmaste skog. Jag bor nämligen i Årsta, ett ABC-område med mycket grönska.

Här har vi dock ett av problemen med Stockholm. Tyvärr sätter vi i den frågan kvantitet före kvalitet. Staden är full av parker och grönområden med lågt värde. Det finns gott om gröna plättar i staden, men de flesta av dem är oanvändbara som just parker. Dels för att de är ogästvänliga, och illa planerade. Den ”park” jag själv har så nära till ligger inklämd i korsningen Huddingevägen/Skagersvägen. Denna park är en bullrig plats där ingen människa skulle få för sig att försöka vila och ladda batterierna.

Detta är ett vanligt problem i Stockholm, som kommer sig just av att man inte förstår att en park kräver mer än en gräsplätt och några buskar för att få ett värde som park. Detta gör att många stockholmare saknar ett eget ”grönt rum” som känns inbjudande. Våra dåliga parker blir snarare till transportsträckor, som man inte vill uppehålla sig i om man inte behöver. En sådan park är ett misslyckande som bara tar upp värdefull yta och upplevs som ett hinder eller en barriär av de som ska passera den.

Vad vi behöver i Stockholm är främst fler fungerande gröna rum som alla känner sig välkomna i. Vissa kan vara offentliga, som parker, andra kan vara privata, som innergårdar för de boende i det egna kvarteret.

Detta innebär, motsägelsefullt nog, att en mindre del av stadens yta bör upplåtas för parker än idag! Vi kan med gott samvete bebygga många av de gröna fickor som ligger utmed stadens gator och vägar, eftersom de ändå inte fungerar som parker. Samtidigt måste vi lägga mer tid och resurser på att förbättra och förädla de parker som fungerar som sådana. Och vi måste arbeta för att skapa nya parker, där vi redan från början ser till att göra rätt. Vi bör alltså överge de modernistiska idéerna där vi skapar halvoffentliga gröna rum, och där vi blandar park och bebyggelse till någonting som inte fungerar, dvs ”hus i park”-konceptet.

Kort sagt, för att skydda våra gröna rum måste vi bli bättre på att bygga riktig stad.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.