Stockholm lämnar ingen oberörd

SvD har i dagens upplaga ett par artiklar om Stockholm. Kärnbudskapet i huvudartikeln är att staden och dess livsstil lockar många svenskar att flytta hit. Det tycker jag som stockholmare är glädjande, eftersom inflyttning innebär utveckling. Staden håller dessutom på att slå sitt gamla befolkningsrekord, och nu är vi snart fler än vi var innan ”omstruktureringen” som skedde på 50- och 60-talet. Det var då Klarakvarteren revs, och staden bytte spår från att vara en ganska tät och sammanhållen storstad, till att bli en gles och utspridd förortsöken där bil var det enda fungerande transportmedlet.

Nu är dock de gamla misstagen nästan reparerade. Staden är fortfarande väldigt utspridd och opraktiskt planerad, med bilberoende och långa transportvägar som följd. Men vi bygger stad igen, och håller på att bygga igen luckorna som separerar de gamla enklaverna från varandra. Den spårburna kollektivtrafiken utvecklas. 1900-talets rivningshysteri var en dyrköpt läxa, men samtidigt en lärorik sådan, eftersom den förvandlade vår stolta huvudstad till en avfolkningsbygd.

Den nuvarande inflyttningen visar att vi har hittat ett framgångskoncept, som drar till sig människor som själva söker framgång och utveckling. Sådana människor behöver vi, så jag hoppas att fler av den sorten söker sig hit.

Medaljens baksida är att framgång föder avundsjuka. I vanlig ordning dyker det upp magsura kommentarer om Stockholm och stockholmarna. Som stockholmare vänjer man sig snabbt vid sådant. Det handlar helt enkelt om olika personlighetstyper. Den som söker framgång tar ansvar för sitt eget liv, och gläds åt att andra lyckas. Framgång innebär nämligen inspiration för andra, och därför väljer man då att blicka framåt och försöka se hur den framgångsrike har gjort sina vägval här i livet. Den sortens människor flyttar i regel till någon växande storstad, där det finns möjligheter och utrymme för att förverkliga sig själv och sina drömmar.

Den som är mindre benägen att förändras och därmed skapa sig framgång väljer ibland  att försöka nedvärdera den framgångsrikes landvinningar. Och det är OK, tycker jag. Den som är framgångsrik är säker i sig själv, och lyssnar ändå inte på sådant. Alla människor kan inte nå framgång, och den som inte försöker ska inte behöva känna sig bitter eller pressad över det. Ett fungerande samhälle kräver en blandning av visionärer, entreprenörer och vanliga arbetare. Är man nöjd med sin tillvaro med arbete hos den lokale arbetsgivaren, ett typiskt svensson-liv med ungar som ska köras till hockeyträningen ett par kvällar i veckan, och ett par veckors charterresa till Mallis eller Gran Canaria vartannat år, så är det bara bra. Det finns plats för alla i ett fungerande samhälle. Men vissa vill helt enkelt ha ut mer av livet, man lever ju bara en gång.

Samtidigt tror jag att man mår bättre av att låta bli att irritera sig på andras framgångar. Att göra det gör att de egna bristerna på framgång blir mycket mer kännbara och svårhanterliga. Man börjar kanske försöka leva sitt liv genom någon annan. T ex att man snöar in totalt på barnens framgångar inom den idrott de ägnar sig åt (och behandlar dem illa när de inte lyckas), eller liknande. Att glädjas åt andras framgångar är däremot nyttigt, eftersom det innebär inspiration för en själv.

Jag har förmånen att bo i Stockholm. Komiskt nog stämde SvDs stereotypa lista över utmärkande egenskaper för oss stockholmare in ganska väl på mig. Nästan allt, om jag ska vara ärlig. OK, distansarbete är jag väl inte så värst positivt inställd till (jag gillar människor, och föredrar att omge mig med sådana), men i övrigt var det spot on. Eller, vad menar vi med distansarbete? Jag sitter mer än gärna och skriver på min bärbara dator på något trevligt café, med en latte inom räckhåll, och mobilt internet som håller mig i kontakt med övriga världen, och många pratiga människor omkring mig. Då är jag som mest effektiv och kreativ. ”Härarbete”, kallas det. Som en bättre form av distansarbete. Att jobba hemifrån är jag mindre positivt inställd till.

Men så är mitt liv. Jag umgås med driftiga människor som har flyttat hit för att de vill ha kontroll över sin tillvaro och framtid. Som studerar på SU eller KTH av den anledningen. Och jag ser dagligen hur staden växer och utvecklas – idag besökte jag ihop med några andra från nätverket Yimby ett par områden som växer. Järla sjö och Hammarby sjöstad. Småstadsidyll och växande storstad. En intressant kontrast, och två miljöer som båda har sina för- och nackdelar. Och som illustrerar det jag uppskattar med Stockholm – här finns någonting för alla. En stad som ger alla utrymme att vara sig själva, på sina egna villkor.

Den utvecklingen är enbart av godo.

Annonser

5 responses to “Stockholm lämnar ingen oberörd

  1. Lysande bra skrivet Magnus! 🙂

  2. Mycket bra inlägg! Applåd!

  3. Intressant och läsa eftersom jag ska flytta dit =)

  4. Jag vet inte riktigt om jag kan tycka som du att det är bara människor som söker framgång som flyttar hit.
    Så kunde man kanske säga om invandrare som flyttade till Sverige på 70-talet. Utmärkande för dessa var att de ville bli något, komma ifrån misären, osv.
    Men att flytta från Kiruna till Sthlm är väl ingen större bedrift. Tror man ska vara försiktig med generaliseringen att anta att bara de mest drivna människor söker sig hit.
    Och jag är inte ett dugg avundsjuk på de som flyttar till mitt Sthlm, utan jag hoppas bara att mina barn får plats i denna storstad med bostadsproblem. Hur mycket mer ska Sthlm orka ta emot? Hänger bostadsbyggandet med i utveckligen?

    Kommentar: Du resonerar fel. Det handlar inte om hur många som ska få plats i Stockholm som det ser ut idag. Frågan är hur vi behöver förändra staden för att kunna ge plats åt alla som vill, behöver och kommer att flytta hit. Bostadsproblemen har vi nämligen skapat själva, på konstgjord väg. Om vi från början hade sett till att anpassa byggandet efter behoven och efterfrågan hade vi inte stått där vi står idag.

    Och visst är det främst drivna människor som flyttar hit. Att flytta ifrån sina rötter är faktiskt en ganska stor omställning. Stockholm skiljer sig markant från övriga landet.

  5. Ok. Men jag som är så ung och naiv behöver lite input om hur ni positiva visionärer ser Sthlm om 50 år. Har vi då expanderat och byggt så mycket att Västerås och Uppsala förvinner och blir en del av Sthlm? (jag tar i men du förstår hur jag menar.)

    Kommentar: Det räcker gott och väl med att vi bygger riktig stad. Det vill säga tätt och urbant, och där många människor får plats. Förhoppningsvis har vi vid det laget gjort oss av med de modernistiska dogmer som styrt stadsutvecklingen i flera decennier. Staden får helt enkelt bli så stor som den behöver bli. Så har städer vuxit fram sedan urminnes tider.