Kulturen och musikindustrin måste räddas!

SvD låter oss förstå att ”kulturarbetare inom både skiv-, film- och bokbranschen sluter sig samman för att ge sitt stöd till den omdiskuterade IPRED-lagen”. Ja, eller i alla fall de tre kulturarbetare som figurerar i artikeln. En från varje bransch. Helena Bergström, skådis, Martin Rollinski, sångare, och Torbjörn Flykt, författare. ”Ni måste göra nåt” är deras budskap till politikerna. Och jag håller med. Någonting måste göras. Kulturen, eller i alla fall musikindustrin, måste räddas.

Från sig själv.

Jo, eller i alla fall från de människor som nu styr den. Den svenska kulturen har förvandlats till en skyddad verkstad, som fullständigt saknar kund- och målgruppsfokus. Ett gigantiskt ALU-projekt, alltså. Man skiter i om någon vill ha det som produceras.

Inte helt oväntat verkar företrädarna för kulturen helt ha missföstått vad bråket om IPRED egentligen handlar om. Det ser jag som ännu ett symptom på hur illa det är ställt med den svenska ”kulturindustrin” (jag använder det ordet framöver, i brist på bättre).

Kulturen ”blöder”, enligt Rollinski. Folk betalar inte för sig, utan laddar hellre ner filmer och musik. Givetvis ska det inte vara tillåtet. Jag är själv en anhängare av upphovsrätten, och tycker att den ska försvaras. Alla kreatörer ska ha rätt att få betalt för sina verk, förutsatt att det finns en köpare. De som sprider upphovsrättsskyddat material ska ställas till svars för sina gärningar. Inget snack om saken.

Men vi ska inte låta kulturindustrin agera polis och domstolsväsende. No way, José. Den biten ska vi även i framtiden överlåta åt polis och åklagare, som inte är part i målet, och det är viktigt för rättssäkerhetens skull. Annars får vi en situation som liknar den när olika medborgargarden får för sig att skipa rättvisa, eftersom polisen inte gör sitt jobb – oskyldiga kommer i kläm, straffen (läs: hämnden) förlorar alla proportioner. Då handlar det nämligen inte längre om att den misstänktes skuld ska bevisas, utan att denne måste bevisa sin oskuld.

Eller för att flytta problematiken till ett annat område – vore det lämpligt att låta en samling kvinnor som upprepade gånger blivit våldtagna få avgöra om en misstänkt våldtäktsman är skyldig eller ej? Finns det då inte en ganska stor risk för att de ser en chans till hämnd, och struntar helt i om den misstänkte är skyldig eller ej?

Visst måste vi rädda kulturindustrin. I synnerhet musikindustrin. Men den måste som sagt räddas från sig själv. Inga ALU-fasoner eller konstgjord andning, tack. Kunderna (ja, de människor som betalar era löner, era puckon) har i många års tid efterfrågat andra distributionsformer för materialet, och även ifrågasatt de höga priserna. Har branschen lyssnat? Öh… Nej?

Svaret är att om branschen hade lyssnat på sina kunder så hade vi inte hamnat i den här situationen. Men eftersom branschens företrädare totalt verkar sakna självinsikt och självkritik fortsätter de att gräva sin egen grav.

Nu ska jag starta en (symbolisk) grupp på Facebook, som uppmanar till köpbojkott av film och musik nu i jul. Så kanske någon lär sig varifrån pengarna på Flygts, Bergströms och Rollinskis feta bankkonton egentligen kommer – de existerar som artister endast för att någon faktiskt vill betala för deras verk.

Uppdatering: Nu är facebook-gruppen startad, och heter Mediebojkott 2008. Join the cause. 🙂

Annonser

3 responses to “Kulturen och musikindustrin måste räddas!

  1. Kulturen blöder! Och min första reaktion på detta stupida uttalande var precis som bloggförfattaren – inte är det på grund av fildelning. Att tro det innebär att man befunnit sig i koma det sista decenniet (vilket i och för sig vissa kulturarbetare verkar ha gjort).

  2. Vad heter facebook-gruppen?

    Skriv på min blogg, det är inte säkert att jag hittar tillbaka hit.

    Här ska skrämmas slag på skkivbolagsmoguler 🙂

    Kommentar: They shall tremble… 😉 Gruppen heter ”Mediebojkott 2008”, och finns här: http://www.new.facebook.com/group.php?gid=96215050356

  3. Har som princip att aldrig lyssna på svenska artister eller titta på svenska filmer. Inte för att jag inte har råd. Utan att det mesta är skit.