Snabbguide i varumärkesharakiri

Ja, hur gör man för att sänka sin egen bransch? Det finns olika skolor på det området, som alla anser sig ha hittat det vinnande konceptet. Jag tror personligen att musikindustrin ligger längst fram. Deras framgångsrecept heter ”varumärkesharakiri”, och fungerar enligt följande steg:

1. Strunta i allt som har med kundfokus och målgruppsanpassning att göra.
Låt bli att ta hänsyn till kundernas ålder, ekonomi, smak, åsikter, intressen, och så vidare. Utgå istället från att alla vill köpa dina produkter, hur dåliga de än är, och att priset kan sättas hur högt som helst. Att målgruppen består av barn och ungdomar i tonåren, som på sin höjd har ett barnbidrag att spendera varje månad kan man också bortse från. Det är lättare med glädjekalkyler som visar att man visst kan få kidsen att köpa flera CD-skivor för 100-200:- per månad, samtidigt som pengarna ska räcka till kläder, godis, fika, datorspel, filmer, serietidningar, böcker, mobiltelefoni, resor, och så vidare. Blunda gärna för att konkurrensen inte var så stor under LP- och CD-skivans storhetstid för 20 år sedan. Då kan man ignorera det faktum att bra många fler vill ha en del av den här kakan idag, samtidigt som barn-/studiebidraget sänkts, i relation till basbeloppet.

2. Ta hutlöst betalt.
Låt inte priset gå ner efter en viss tid. Musik är som fint vin, den vinner på att lagras. Därför är det rimligt att priset går upp. En viss låtskrivare och musiker skrev i en FB-grupp att han tycker att ca 1.500:- är ett ganska rimligt pris för en CD-skiva, med tanke på allt arbete som ligger bakom den. Skydda den även med olika DRM-lösningar, som gör den i det närmaste oanvändbar. Och sälj inte på några villkor musiken i format som ökar tillgängligheten för de som inte bor med något stort varuhus inpå knuten. Då slipper man oroa sig för att någon ska köpa ens produkter i framtiden.

3. Skräm bort kunderna, eller reta i alla fall upp dem.
Gärna genom att antyda att de alla är potentiella tjuvar, som köper musik enbart i syfte att kopiera och sprida den fritt över nätet. Anklaga även alla de som sitter med bredbandsanslutningar snabbare än en halv megabit för att bedriva privata fildelningscentraler. Då slipper man oroa sig för att kunderna ska associera ens namn med någonting positivt. Utmåla även bredbandsoperatörerna som hälare, så att de blir riktigt samarbetsovilliga.

4. Kräv skräddarsydd lagstiftning som sätter andra lagar ur spel.
Eftersom målet är att få kunderna att helt sluta betala för sig är det ju bäst att hitta en annan sugar daddy. Det gör vi i form av pappa staten. När man nu valt att vända sig bort från marknadsekonomin är det väl lika bra att löpa linan ut, och bete sig som en fullfjädrad soffliggare som vill ha socialbidrag som täcker utövandet av den egna hobbyn. Eller den egna konsten, som inte längre säljer. Allt som krävs är att man bearbetar någon okunnig och oinsatt minister, som sedan lägger fram ett lagförslag som ger den egna industrin större befogenheter än polisen. Kräv även olika straffavgifter på allt som teoretiskt sett kan användas för illegal fildelning, samt bredbandsanslutningar som kan används som distributionskanal för piratkopierat material. Då blir man impopulär även utanför den egna kundkretsen, och det är också viktigt när den egna grenen ska sågas av.

5. Ta aldrig en seriös debatt med kritikerna.
När någon ifrågasätter det egna agerandet är det bäst att svara genom att vända taggarna utåt. Strunta i att det handlar om konstruktiv kritik, som om den tillämpades rätt skulle kunna rädda branschen från att gå under pga att kunderna fått nog. Bemöt aldrig sakliga argument med egna sådana. Var istället så osaklig det bara går. Antyd t ex att den som ifrågasätter den egna branschens rätt att leka polis är en tjuv. Eller i alla fall tycker att snatteri är OK, som en viss artistmamma har för vana att göra när hon ska debattera den här frågan. Bortse från sakargument från människor som är insatta i problematiken med IT-brott och jakt på bovar på nätet, de egna åsikterna är viktigare än fakta. Visa även upp en enad fasad mot alla utomstående, så att ingen känner samhörighet med den egna gruppen. Ryggdunkar för osakligheter är en bra metod för att uppnå detta.

Vinnaren?
Musikindustrin ligger som sagt väldigt långt fram i VM i Varumärkesharakiri. Tyvärr har både film- och mjukvaruindustrin sackat efter så mycket att de nu är ute ur tävlingen. De får inte längre godkänt på någon av punkterna (1-5). De tar hänsyn till sina kunders ekonomi och förutsättningar genom affärsmodeller som bygger på reklamfinansiering. Liksom att priserna går ner när produkterna inte längre anses vara aktuella. De väljer att distribuera sina produkter på andra sätt än i fysisk form, vilket ökar tillgängligheten. De lyssnar på kunderna och ser problem som piratkopiering och fildelning som symptom på sina egna problem, och löser dem med det som utgångspunkt. Saftiga rabatter riktade mot vissa grupper är en fungerande metod, som Microsofts ”Ultimata klipp”, där man som student kan köpa Office 2007 Ultimate snorbilligt – varje licens man säljer innebär att flera piratkopior försvinner från marknaden, eftersom ingen låter andra kopiera de program man köpt lagligt.

Hur som helst, musikindustrin vinner den här tävlingen.De har lyckats alienera mig, trots att jag var en stor anhängare av arbetet mot piratkopiering och illegal fildelning, och därmed kände viss lojalitet och sympati med musikindustrin. Det är därför jag på olika sätt försökt göra dem uppmärksamma på det korkade i det egna beteendet. Men de stod pall för allt detta, och det måste ju premieras.

Och jag vill tacka människorna i Facebook-gruppen ”Ja till IPRED” för all hjälp och input. You’re the best. 🙂 Gå gärna med i den grupp som jag har skapat för att visa medieindustrin hur mycket vi uppskattar deras dinosauriefasoner: Mediebojkott 2008.

Artiklar om IPRED:
SvD
, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN

Mot IPRED:
Mediebojkott 2008, Stoppa IPRED

Annonser

One response to “Snabbguide i varumärkesharakiri

  1. *ASG* Så sant, så bra, så skrämmande roligt och träffande! 😀