Tack för den här tiden, farmor

Just nu ligger jag på sängen, med datorn i knät. Jag har tagit en paus från springet i tvättstugan, och väntar bara på att den sista tvätten ska torka. Det kommer att ta en stund, eftersom det är klädseln till soffan som hänger i torkskåpet.

Att tvätta är lite av en terapisyssla för mig. Och jag hade tur som bokade in just den här eftermiddagen, för det var just det jag behövde idag. Tidigare idag fick jag beskedet att min gamla farmor gått bort, och det är hos henne de flesta av mina tankar har varit idag. Det var väntat, så pass väntat att jag förstod vad som hade hänt redan när den första ringsignalen gick fram. När jag svarade och hörde att det var min mamma fick jag det bekräftat – hon brukar inte ringa på förmiddagarna. Och farmor har legat på sjukhus sedan några dagar, och vi visste alla att det bara var en tidsfråga innan hon skulle tacka för sig och ta ner skylten.

Så idag passade det med någonting som kräver noll tankeverksamhet, till exempel att tvätta eller städa.

Jag kan inte påstå att jag sörjer överdrivet mycket. Tvärtom, jag tycker att gumman fick ett bra och passande avslut. Hon fyllde 98 för ungefär tre veckor sedan, och var då så pass pigg att hon orkade gå för egen maskin. Med viss assistans av rullator, i och för sig, men när man är i den åldern är man vanligtvis sängliggande. Om man överhuvudtaget lever. Ganska klar i huvudet var hon också, även om minnet kanske inte fungerade så bra. Jag träffade henne så sent som dagen före julafton. Då var hon pigg och på gott humör, och glad över att få besök.

För några dagar sedan fick hon antagligen en hjärnblödning när hon sov. När mina föräldrar tittade in låg hon och sov, men gick inte att väcka. Och hon dog sedan utan att vakna upp igen.

Det känns som ett ganska skönt sätt att sluta sina dagar på. Att inte behöva ligga som ett vårdpaket och tyna bort med liggsår och tristess som enda sällskap, eller bli så vimsig att man måste hållas inlåst för att inte råka illa ut. Så jag tycker inte att det finns någon anledning att sörja för hennes skull. Vi hade en bra relation, även om vi inte träffades så ofta, och det finns ingenting osagt eller oavslutat mellan oss. Återstår dock att se om jag kan, vill eller orkar gå på begravningen. Jag tycker att det är viktigare att träffa sina gamla släktingar när de är i livet.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.