Att skiljas från Slussen blir svårt

Nu har det gått ett par dagar sedan min och Anders debattartikel publicerades i Svenska Dagbladet. I den lyfter vi fram hur viktigt det är att komma igång med rivningen och återuppbyggnaden av det nya Slussen. Många håller inte med. Vissa vill bevara – eller snarare bygga en kopia av – den nuvarande lösningen. Andra vill se någonting helt annat, gärna med tunnelbanan och centralbron nedgrävda i tunnlar. Men de flesta auktoriteter i frågan tycks ändå vara överens om att något av de nu existerande förslagen är den bästa lösningen för den här gången.

För Slussen ska ju binda samman stadsdelarna, inte separera dem.

Jag väntar med viss spänning på ytterligare inlägg i debatten, för att då kunna se hur vår artikel – eller vi själva – kommer att angripas. Det beror på vem som skriver, och hur välvilligt inställd denne är till våra idéer. Men en inte alltför vågad gissning är att en del av kritiken kommer att kretsa kring oss, och inte våra argument. Vi är ju varken arkitekter eller stadsplanerare, utan enbart representanter för en slags medborgarrörelse som efterfrågar lösningar för vanliga människor. Vi har dessutom väldigt starka patos- och logos-argument, som blir desto svårare att angripa, och genom att angripa vårt etos kan man undvika den drabbningen.

Jag har visserligen en del meriter inom design/designteori, både erfarenhetsmässigt och i fråga om utbildning. Och det är ett ganska brett och generellt område, vars teorier och metoder går att tillämpa i många sammanhang. Men det är ingenting som vi lyfter fram i artikeln.

Nåja, nog skrivet om Slussen-debatten som sådan. Jag hoppas att det snart tas ett beslut i den frågan, och att det här blir den sista debatten innan arbetet kommer igång.

En mer intressant fråga är varför det har blivit så här. Varför har vi i 20 års tid grälat och tjafsat om Slussens framtid, samtidigt som själva föremålet för debatten i princip har glömts bort, och fått stå och förfalla tills den nu är bortom all räddning? Och varför är det så svårt att hitta en gemensam värdegrund att stå på?

Jag är själv i det närmaste inföding. Jag föddes visserligen på Huddinge sjukhus, och växte upp i Alby och senare Tumba. Båda förorter vars invånare är beroende av Stockholm. Och Slussen har varit en av de fasta punkterna i mitt liv. Jag tror att mitt första minne av Slussen är från slutet av 70-talet, kanske 1979, när jag för första gången tog tunnelbanan in till stan med farsan. En outhärdligt lång resa för en femåring. Mer än en halvtimme. Jag fick då höra att vi skulle ”byta tåg vid Slussen”. Då visste jag inte ens vad en sluss var. Eller varför man bytte tåg, vi satt ju redan på ett som var på väg in till stan, och vi skulle ju in till stan. Men jag lärde mig snabbt vad Slussen var. En plats under jord, med många människor och tåg som trängdes med varandra.

Jag lärde mig också att det var vid Slussen man gick av om man skulle ta djurgårdsfärjan över till Skansen. Eller Vasamuseet. Grönan var jag för liten för. Men Slussen och djurgårdsfärjan är ett bestående minne från min barndom. Liksom den gräsligt färgglada booze-cruisern ”Prinsessan”, som var målad i blått, rött och gult, och brukade ligga vid Stadsgården. Fast jag tyckte ju att det såg häftigt ut, i ett barns ögon var nog målningen så rätt som den bara kunde bli.

Slussen var i alla fall i bra mycket bättre skick på den tiden. Den var ju bara 40-45 år gammal då. Jag minns inte att det luktade illa överallt. Och inte heller tyckte jag att de mörka prången var särskilt läskiga. I den åldern tror man ju att ens föräldrar klarar av precis allt, så i deras sällskap behöver man inte vara rädd. Men jag tror nog att det beror på att Slussen var i bättre skick, helt enkelt. Inte lika nedgången och förfallen som idag.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha en relation till Slussen. I DN finns en krönika om Slussen, som har några år på nacken. Men den är väldigt träffande. Jag tror att många av stadens invånare känner igen sig i det som står i den. Liksom i en del av det jag har skrivit. Vi minns Slussen som den en gång var, eller snarare som vi vill minnas den. Slussen är som en gammal släkting som bara blir svagare för varje år. Det är en process som vi alla vill slippa se och uppleva. För vi vet ju hur det kommer att sluta.

Min egen farmor gick bort strax efter nyår. 98 år gammal, och ”ganska mätt på livet”, som pastorn sade på hennes begravning. Hon fick ett värdigt och nästan avundsvärt slut. Ett slaganfall/hjärnblödning när hon sov, och sedan dog hon utan att återfå medvetandet. Innan dess hade hon ändå haft så mycket ork att hon gick för egen maskin – men med stöd av rullator – och skötte mycket av de egna bestyren på sitt servicehem. Det är inte många som har den orken när de är i den åldern. Få människor lever ens så länge.

Men hon blev ju naturligtvis bara svagare med åren, även om hon var ganska vital in i det sista. Det är en process som är ganska jobbig för de anhöriga. Man ser ju åt vilket håll det är på väg, så att säga. Och samtidigt vill man gärna minnas de gamla goda tiderna, då ens gamla släkting var starkare och piggare. Min farmor bodde på tredje våningen i ett hus utan hiss fram tills för bara några år sedan, då hon flyttade till servicehemmet. Alla insåg ju att hon bara fick det svårare och svårare att klara sig utan hjälp.

Samma sak gäller för Slussen. En gång i tiden var det en i det närmaste genial lösning för Stockholmstrafiken. En trafikdelare som kunde svälja stora mängder fordon som kom från olika håll, och sedan spotta ut dem i olika riktningar. Samtidigt som fotgängarna relativt lätt kunde korsa trafikplatsen utan att behöva sätta livet på spel. Det är den bilden av Slussen som många av bevarandeförespråkarna vill minnas. Inte den numera ganska så öde motorvägskorsning som det egentligen är fråga om.

Jag minns Slussen från det soliga och bekymmersfria 70- och 80-talet. I viss mån även från 90-talet. Men redan då var förfallet ganska långt gånget, och det var tydligt vartåt det barkade. Precis som med våra äldre släktingar. Slussen blir inte heller yngre. Och är nu inne på sin ålders höst, och slutet närmar sig oundvikligen. Samma sak händer en del av våra äldre släktingar. Många får leva med att deras äldre blir svagare och svagare, och till slut blir liggande som vårdpaket utan vare sig vett eller sans. Vi vill ha dem kvar, men vi vill inte se dem lida. Och dödshjälp är för många ett stort tabu, och dessutom olagligt. Ändå handlar det ju bara om att påskynda det oundvikliga, för att kunna ge den gamle ett mer värdigt och mindre smärtsamt slut.

Är det inte samma dilemma som gäller för Slussen? I DN-krönikan finns en väldigt träffande liknelse om dödshjälp. Slussen går inte att rädda. Rivningsfrågan handlar inte om vi ska riva, utan när vi ska börja, och hur det ska genomföras. För Slussen kommer inte att repa sig. Mot ålderdom finns inga botemedel.

Och det kommer ändå att bli svårt för staden att skiljas från Slussen. Oavsett dess för- eller nackdelar så handlar det ju om en institution, en fast punkt, någonting som för de flesta stockholmare alltid har funnits här. På gott och ont är Slussen för många en lika självklar del av staden som slottet eller stadshuset. Någonting som vi har växt upp med, och som vi aldrig behövt se ett slut på. Precis som med våra äldre släktingar. Vi tar dem för givet, eftersom vi växer upp med dem. Det är först när ålderdomen gör sitt intåg som vi inser att allt har ett slut.

Allt har ett slut. Fyra ord. Men ändå reagerar människor så olika på dem. Vissa genom förnekelse som leder till att man hellre blickar bakåt. Och börjar förespråka en renovering eller restaurering, för att slippa hantera den kommande förlusten. Vi kan snygga till våra gamla, precis som med Slussen. Trolla bort rynkorna med smink och plastikkirurgi. Men det hejdar inte åldrandet. Slutet kommer ändå. När Slussen är borta så är den borta. Vi kan bygga en kopia av den, men det är inte samma sak, det är inte den ursprungliga Slussen. Det är just en kopia. En kopia som vi inte kommer att känna igen oss i. För vad vore väl Slussen utan decennier av samlad patina och skönhetsfel? Utan urinstanken eller rötgaserna som ibland pyser ut ur betongkonstruktionen?

Återigen, läs DN-krönikan. Vore det inte en skymf mot originalet att bygga en blek kopia?

När man står inför någon eller någots oundvikliga slut måste man istället blicka bortom detta. När ens gamla släkting ligger på sitt yttersta är det lätt hänt att man drömmer sig tillbaka till bättre tider, när allt var bra. Men nuet kräver att man ser åt andra hållet, och börjar tänka på bestyr som begravning och bouppteckning. Och sådant som ska komma nästa generation till godo. Den gamles barnbarn och barnbarnsbarn. Och så måste man tänka även i fallet med Slussen. Nu är Slussens historia snart slut, och en annan historia är på väg att börja. Vi kommer alla att minnas Slussen, på gott och på ont. Till en början som den verkligen var. Men med tiden kommer minnena att blekna, och urindoften att försvinna. Kvar blir bara det bästa, det som vi vill minnas. På gott och ont. Det blir som med Klarakvarteren. Man minns de fina husen. Men inte rucklen utan rinnande vatten, eller utedassen på innergårdarna. Knappt någon minns Lugnets industriområde. Där finns ingenting vackert att minnas. Så fungerar människans minne.

Men vi får inte låta minnena av Slussen gå ut över framtiden. När den gamla generationen går bort är det dags för nya generationer att ta över. Och det är på deras villkor som framtiden skapas. För det är de unga som skapar framtiden.

Annonser

One response to “Att skiljas från Slussen blir svårt

  1. Hej! Bra artikel i SvD och bra inlägg här. Men jag tycker nog Yimby ffa har logos och etos-argument. Patos-argumenten brukar nimbysarna stå för… 🙂