Kanske underblåser konstnärena själva konstföraktet?

Debatten om Konstfack och om konsten som sådan fortsätter. Rektorn bjuds nu in av riksdagen för diskussioner. Exakt vad som ska diskuteras återstår att se. Samtidigt ska konst- och kulturtyckaren Jessica Kempe göra ett försök att försvara konsten.

Dessvärre lyckas Kempe mest bara befästa det konstförakt som hon anklagar andra för att underblåsa.

Konsten har nämligen fastnat i en ond cirkel av självmotsägelser. Det saknas definitioner av vad som är konst, liksom när konst är bra respektive dålig. Detta är frågeställningar som måste redas ut. Tyvärr bidrar Kempe endast med den gamla vanliga härskarretoriken som kultureliten gärna hemfaller åt när de ifrågasätts. De som ifrågasätter konsten ”förstår” inte, och därmed är de ”fientliga” mot konsten som sådan. Det är som vanligt när man vill undvika en svår diskussion som man inte har en chans att vinna. Kempes svar ser i övrigt ut att vara upphittade i botten av ett rödvinsglas.

Men inte alla konstnärer gör ett så dåligt intryck. I måndags hade jag en kort men givande diskussion med en konstnär, som jag upplever har en ganska pragmatisk och seriös inställning till sitt eget konstnärsskap. Men tyvärr så visade många av hennes svar på just de här problemen vi har med konsten av idag. Som att den är motsägelsefull och inte håller för en granskning från någon utomstående. Så hur svarade hon på våra frågor?

Först och främst, vad är konst? Jo, det är någonting som skapas av en konstnär. Det kan vara vad som helst. Men bra konst ska gärna bryta mot normer och konventioner, och stimulera människan till tanke. Vilket jag själv gärna vill se som lite rebelliskt och upproriskt, att konsten inte ska underordna sig regler hur som helst. Konst ska inte behöva godkännas av andra.

OK, det köper jag.

Men vem är då en konstnär? Ja, där går åsikterna isär. Enligt konstnären i fråga ska en konstnär ha läst en konstutbildning (t ex på Konstfack), eller vara en så pass skicklig autodidakt att han eller hon har fått ett erkännande av andra konstnärer. Vem som helst ska med andra ord inte få kalla sig konstnär.

Nu blir det problem. Det här synsättet strider ju mot den första punkten. För att bli en konstnär måste man alltså underordna sig de normer och regler som andra konstnärer har satt upp, och få deras godkännande. Eller bli godtyckligt godkänd? Samtidigt är de etablerade konstnärerna ofta snabba på att försvara den konstnärliga friheten. Att konst inte ska behöva ett erkännande av någon annan för att få vara konst. Ett av de konstnärsembryon som intervjuas i DN anser att det är ”obildat” att påstå att någonting inte är konst, underförstått att bara en riktig konstnär har rätt att uttala sig om det. Någonting som tas upp i en av SvDs ledare, och jag kan bara hålla med ledarskribenten.

Ja, hur går det ihop?

En annan fråga är vem konsten existerar för. Där finns det inget bra svar, enligt konstnären. Vissa skapar för andra, andra skapar för sig själva. Det argumentet köper jag. Om man vill lägga 3-5 år på Konstfack bara för att kunna titulera sig som konstnär är det upp till var och en. Däremot köper jag inte argumentet att det bara är erkända och utbildade konstnärer som får kalla sig för konstnärer. Konst är nämligen inte mätbart på samma sätt som andra ämnesområden, och vem har då rätt att avgöra vem som är konstnär? ”Andra konstnärer”, svarar konstnärerna. Men om de etablerade konstnärernas auktoritet inte respekteras av omvärlden då? Då faller det resonemanget platt.

Vi kan formulera konstens problem som ett trovärdighetsproblem. Motsägelser har alltid den effekten. Släng in ett par cirkelresonemang, och så är vi vid debatten om det studenterna på Konstfack har ägnat sig åt.

Det finns bra konst, och det finns dålig konst. Kanske måste vi inse att alla konstnärer inte skapar bra konst, liksom att det kanske skapas en hel del bra konst av de som inte är erkända som konstnärer?

Och borde man inte som konstnär inse att det är bra att framstå som någonting mer än bara ett arrogant pretto med ett gigantiskt messiaskomplex, som är både döv och blind för all form av kritik?

Annonser

4 responses to “Kanske underblåser konstnärena själva konstföraktet?

  1. plastbaronen

    Fetbra resonemang!

    Fick mig att tänka på ”bildbanken”. Arbetsförmedlingen har något som kallas ”bildbanken”, där konstnärer kan lägga ut sina bilder & söka jobb. Men kriterierna för att vara med är att man redan ska vara en etablerad konstnär, eller att man ska ha gått en högre konstnärlig utbildning. (Man får inget jobb om man inte är etablerad, men det går inte att bli etablerad om man inte får jobb…) Vilka har bestämt kriterierna? Jo, konstnärerna! Jag tror inte att det bara handlar om vem som är konstnär och vad som är konst. Jag tror det handlar om att det är svårt att försörja sig som kulturarbetare, och de som lyckats etablera sig är följdaktligen rädda för konkurrens. Begripligt, om än inte så vackert.

  2. Man kan se konstvärldens legitimitetsproblem som ett resultat av dess inre kris. Sedan lång tid tillbaka befinner den sig i en övergång från ett gille, som plastbaronen uppmärksammade, till en subkultur.

    Många av dagens konstnärer befinner sig mitt mellan de två identiteterna. De definierar sig gentemot det övriga samhället som den enda legitima leverantören av produkten konst, samtidigt som de avvisar samma samhälles synpunkter på konsten och istället skapar egna normer för detta. Faktum är att konstvärlden håller sig med ett eget normsystem som ersätter stora delar av det omgivande samhällets – en konstnär förväntas och tillåts göra andra saker än en icke-konstnär.

    För det omgivande samhället är det därför mycket lätt att förhålla sig till konstvärlden. Om de inte levererar en efterfrågad produkt är de som vilken subkultur som helst och kan behandlas som en sådan.

  3. Adalbert Lömujescu

    Att kalla sig konstnär är att säga att jag kan inte försörja mig själv, men jag är livsviktig för samhället, utan mig faller samhället ihop som ett korthus, jag håller civilisationen i mina konstnärliga händer, därför har jag rätt att bli försörjd av alla ni som inte är konstnärer, ock är ni inte intresserad av mina konstnärliga produkter visar bara att landet behöver spendera ennu mer pengar på oss!
    Adalbert

  4. Pingback: KONSTigt resonemang « plastbaronen 2.0