Massmedia som maktredskap

Innebär yttrandefrihet att alla kan och får komma till tals? Hur stor nytta har vi av att få säga vad vi vill, om någon har makten att styra vilka som får lyssna på det vi har att säga? Hur ser egentligen massmedias roll ut?

Är traditionella massmedia ett hot mot det fria ordet?

Silvio Berlusconi har ett säkert grepp om makten i Italien. Men är hans popularitet hans egen förtjänst? Alla italienare kan tycka och uttrycka i stort sett vilka åsikter som helst, om landet, om regeringen, om dess ledare. Samtidigt äger Berlusconi en betydande del av Italiens massmedia. Hur styr det den mediabild som skapas av honom respektive av hans motståndare?

I Sverige är massmedia mer fristående. Vi har ett fåtal storägare bakom landets privata tidningar och etermedier, utan ambitioner att ta den politiska makten. Ironiskt nog är dock våra så kallade ”public service”-medier inte lika fria, eftersom de ägs av samhället, och därmed styrs av riksdag och regering. Men nu handlar inte den här artikeln om just den omöjliga ekvationen.

Den handlar om massmedias maktutövning, och bloggandet som motreaktion.

De senaste åren har bloggandet exploderat. Ett slags uppror på gräsrotsnivå. Men mot vad? Delvis är det en reaktion mot etablerade massmedia, som upplevs som en sluten elitklubb som avskyr tvåvägskommunikation och som inte tål att ifrågasättas. ”Gammelgäddorna” (ett uttryck som vi kan tacka Mymlan och i viss mån Jan Guillou för) vill ofta förringa bloggarnas betydelse. I det avseendet gör sig Jan Guillou till en ikon för gammelmedia. Dels tack vare hans låga IT-mognad, och dels genom hans ständiga försök att nedvärdera betydelsen hos bloggarna för att sedan försöka haussa betydelsen hos gammelmedia, eller ”riktiga media”, som han själv kallar det. Och han avfärdar bloggare som ”pladdrare” utan någonting att säga.

Men hade han resonerat så under sin storhetstid, i samband med IB-affären?

Guillou är inte unik. Inom traditionella massmedia finns människor anser att just de ska ha monopol på spridningen av det fria ordet – all makt korrumperar. Så är det, så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Att berusas av makt visar inte att man är en dålig människa, bara att man är en normal människa.

Men hur mänskligt det här beteendet än är så ger det tråkiga bieffekter.

Ett maktredskap i händerna på den som inte kan hantera makt innebär ofta att någon blir särbehandlad. Ibland slutar det i regelrätt förtryck och förföljelse.

Här är två exempel på hur massmedia kan fallera i rollen som objektiv förmedlare av kunskap och information:

Det mest graverande exemplet är uthängningen av högerextremister under 1990-talet, när politiskt våld var ett problem i Sverige. Då beslutade sig flera tidningar för att ”sätta ner foten”, och dra fram de här otrevliga elementen i dagsljuset. Så de publicerade gemensamt ett stort uppslag med namn och bild på kända nynazister, ihop med ålder och vilka brott de gjort sig skyldiga till.

Vad var det för människor som hängdes ut? Oftast var det fråga om arbetarklassbarn, med lågutbildade och ibland arbetslösa föräldrar. Överraskande? Nej, barn med rika och framgångsrika föräldrar drar ju sällan på sig bomberjackor och kängor, för att sedan ställa sig och ropa ”siiiig haujl” framför Karl XIIs staty.

Så långt var allt i sin ordning. Men vänsterextremisterna då?

Där blev det ingen uthängning. En anledning sades vara att många av dem var ungdomar med framgångsrika föräldrar, vilka de ville göra uppror mot. Föräldrar med god ekonomi och gott om kontakter inom just massmedia och näringsliv, som inte ville se sina barn eller namn i ett sådant sammanhang, och därmed hade möjlighet att stoppa uthängningen.

Konspirationsteori? Eller ett exempel på maktmissbruk och vänskapskorruption?

Ett mindre graverande exempel är någonting som drabbat mig personligen.

Bakgrund: Svenska Dagbladet har dragit igång en ny debatt om Slussens framtid. Tidningens position i stadsbyggnadsfrågor är oftast: ”Nej, nej, och åter nej, bygg någon annanstans, om ens alls.” Debattartiklar som är negativa mot olika utvecklingsplaner ges stort utrymme, medan de som är positiva står för ungefär en fjärdedel eller en tredjedel av det totala antalet.

Nu ombads jag och Anders Gardebring att skriva en debattartikel för nätverket Yimbys räkning, eftersom vi bloggar en hel del om dessa frågor. Vi kritiserar ofta SvD för deras negativa inställning till stadsutvecklingen. Sagt och gjort, vi skrev en artikel, som publicerades i pappersupplagan.

… Och?

Vår debattartikel gömdes sedan undan där ingen kunde se den. De övriga artiklarna länkades in både från SvDs startsida och från kultursidan, för bästa exponering. När vår artikel publicerades länkades den inte in någonstans. Inte på startsidan, inte på kultursidan, inte i de övriga artiklarna om Slussen. För att hitta den fick man leta sig fram till en lista över det som publicerats under ”Kulturdebatt”. Vi fick själva kontakta SvDs kulturredaktör och påtala detta. Och först då dök det upp en länk på kultursidan. Ungefär 1-2 dygn efter publiceringen. Och på startsidan fanns det ingen länk överhuvudtaget. I vår artikel länkade man däremot till alla de övriga debattartiklarna i ämnet. Men ingen av dessa länkades till vår artikel. Inte heller den senaste artikeln i Slussen-frågan är länkad.

Däremot finns det länkar till alla övriga artiklar i frågan. Någonting som vi har påtalat och ifrågasatt, utan att man från Svenska Dagbladets sida ens bemödat sig att svara. Handlar det bara om rena misstag, eller ligger det en medveten tanke bakom tidningens agerande?

Någon skulle kanske kalla det här för en massmedial härskarteknik. Eller ”osynliggörande”, för att använda en vedertagen term.

Jag har nu tagit två exempel. Ett allvarligt, eftersom det styr, påverkar och manipulerar gemene mans sympatier för fascisterna på höger- respektive vänsterkanten. Och ett mindre allvarligt, eftersom det ju bara handlar om en ren debattfråga.

Offren är samma i båda fallen. Det handlar inte om de som hängts ut eller skrivit debattartiklar som göms undan. Offren är tidningarnas läsare, som blir vilseledda och lurade när man inom massmedia agerar oärligt.

Bloggandet är delvis ett svar på detta beteende. Massmedias självbild är att de strider för det fria ordet, och ser till att människor får veta vad de bör veta. Allmänhetens bild är annorlunda, och förtroendet är bra mycket mindre än man från massmedias sida vill erkänna. Att det förr eller senare kommit en reaktion på detta torde inte vara så märkligt. Bloggandet och den tilltro många sätter till bloggarna är helt enkelt ett underbetyg åt traditionell massmedia, samtidigt som det visar att mediekonsumenterna blir allt mer källkritiska.

Och det här underbetyget innehåller ett budskap till gammelmedia:

”Vi litar inte längre på er, så nu tar vi till djungeltelegrafen istället.”

Annonser

Kommentarer inaktiverade.