I en intervju i DN säger Konstfack-studenten Anna Odell att konsthatet växer. Och det har hon nog helt rätt i. I alla fall upplever jag att föraktet och hatet mot den moderna konsten växer hos vanligt folk.
Tyvärr vägrar konstnärerna att inse att de själva bär skulden för det.
Visserligen är det nog fel att påstå att de inte inser sin egen skuld. Jag tror att de gör det. Men de vill inte erkänna det utanför sina egna kretsar. Eller att den moderna konsten har många problem. Det största problemet är kanske det med trovärdigheten. Som bygger på att konstnärernas auktoritet erkänns av omvärlden. Gör den inte det har konstnärskretsarna degenererat till en klubb för inbördes beundran.
I det läget kan konstnärerna inte annat än att bita i det sura äpplet, och acceptera att de inte längre är konstnärer. För konst är inte en absolut vetenskap. En erkänd matematiker har en auktoritet som inte går att ifrågasätta. Allt en matematiker gör är reproducerbart och falsifierbart. Det är alltså akademiskt. Sådana är de krav som ofta ställs på en vetenskap. Oavsett vad omvärlden tycker om en matematiker är denne en matematiker så länge dennes uträkningar bygger på att två plus två blir fyra.
Mina områden, kommunikation, interaktion och design, är mer flytande. Det handlar om mjuka vetenskaper. Men det handlar ändå om att resultat ska vara reproducerbara och falsifierbara, eftersom kommunikationsvetenskapen trots allt är en vetenskap. Genomför du olika studier men med samma förutsättningar brukar du vanligtvis komma fram till samma resultat, förutsatt att du baserar din forskning på existerande och godkända rön.
De kraven kan man däremot inte ställa på konst. Konst är varken reproducerbar eller falsifierbar. Konst är någonting subjektivt. Den som är konstnär är det endast tack vare att andra erkänner denne som just konstnär. Och att denne i sin tur erkänner auktoriteten hos de som erkänner honom eller henne.
Vad kan då det leda till för konsten? Jo, att vi får konkurrerande kretsar och sammanslutningar som var för sig gör anspråk på att bestå av riktiga konstnärer som skapar äkta konst, men som inte erkänner äktheten hos konkurrenterna, och det är det jag tror är på väg att ske nu. Allt som krävs är egentligen att man förnekar auktoriteten och trovärdigheten hos den som kritiserar och ifrågasätter, och sedan vänder sig till någon annan för bekräftelse. Vilket många konstnärer dessvärre gör. Bra för egot. Men förödande för trovärdigheten.
Den här problematiken borde man som konststuderande vara medveten om. Men frågan är om så är fallet, eller om man inom konstnärskretsarna hellre vänder taggarna utåt och slår ifrån sig all kritik och allt ifrågasättande. Då är nog konsten illa ute, är jag rädd.
Konsthatet växer. Och det är konstnärernas fel.
G-Svampen - Magnus skrivklåda 
Håller med dig i sak och kommer osökt att tänka på ett ”konstverk” jag gjort.
http://www.MinMonaSahlin.com
Det känns lite som om många av dagens konstnärselever bara letar uppmärksamhet/kickar och debatt (vilken de inte är skeppade att föra vebalt). Det konstnärliga uttrycket har de liksom ”missat”.
Intressant att vi betalar skattepengar för att sponsra skadegörelse och sabotage…
I.e. varför ska vården ge vård när resurserna kan gå till att ge den enskilda konstfackseleven ett namn instället?
De krav man k-a-n ställa på konsten är:
1. Den ska vara synlig (så att den kan betraktas)
2. Den måste ha ett syfte (som är öppet/uttalat för debatt) Sen kan den ha ett flertal andra (dolda/vidare) syften utöver det.
3. Konstnären måste kunna redogöra för sin intellektuella plattform OCH sitt val av arbetsmetod.
4. Konsten måste innehålla en ‘arbetsinsats’ för att nå verksgrad. Om det är att bajsa i en burk eller måla med oljefärg är egalt.
5. Det måste finnas någon form av analys kopplad till resultatet av konstskapandet.
Nej det är du som har fel Mange. Matematik är inget absolut och ingen vetenskap, det är en axiomatisk metod, verifierbar endast under sina egna premisser. I detta avseende är den ganska lik konsten, med den skillnad att lekmän gärna ger sig rätt att tycka lite vad som helst om konst.
Du är är inne och tassar bland ganska delikata filosofiska frågor, men tassa varsamt, det är ingen lekplats för webdesigners.
Kommentar: Alltid är det någon som måste bevisa att konsten inte går att försvara genom sakliga argument, utan att det endast går genom att trycka ner motparten mha olika härskartekniker. Och detta gör du då i syfte att försvara konsten?
Eller vill du ge mig rätt genom att framställa dig själv som ett inskränkt och arrogant pretto, vilket vissa konstnärer uppfattas som?
Sådana halmstrån tvingas man ta till när man inte har några argument eller resonemang som går att använda. En slags desperat onani född ur frustrationen över sin egen otillräcklighet. Där man försöker ge ett utlopp för sina känslor i ett hårt slag? Ett slag som helt missar målet pga att den som är enögd saknar både djupseende och precision?
Whoa, här trampade vi visst på webdesignerns ömma tå! Och vilken lustig indiandans det gav upphov till. Lyckligtvis dansade du ut ur filosofins finrum och in i buskisretorik. Där kan java-programmerare slugga runt hur de vill.
Vad är det du kallar härskarteknik? Att jag påpekade ditt felaktiga påstående om matematik? Du tycker alltså att man kan svänga sig med vilka felaktiga påståenden som helst i en diskussion och sedan beskylla den som vet bättre för att vara arrogant? Om inte annat så sätter det nivån för rådande debatt och bevisar med önskvärd tydlighet att pöbeln skall ägna sig åt något mer produktivt än att tycka massa saker.
Jag har inte i någon mening försvarat konsten. Jag ser inte konsten som en homogen klump man kan ha övergripande åsikter om. Lika lite som jag säger att webdesigners i allmänhet är fördomsfulla medelmåttor som svänger sig med större ord än de kan behärska.
Kommentar: Du gör ett bra jobb att cementera det intryck du skapade i och med föregående kommentar. Hittills har du inte ens försökt att bemöta någonting av det jag har skrivit om konsten. Själva sakfrågan, alltså.
All din energi har gått åt till att förklara att jag inte får ha en åsikt om konsten.
Där har du ett exempel på härskarteknik. Den går ut på att gör klart att jag är lekman, och att jag som en sådan inte ”förstår” ämnet. Och då får jag inte tycka någonting i dessa frågor. Och om jag hade fallit till föga hade jag kanske accepterat att jag inte ”får” ha en åsikt. Det är lätt att falla till föga om man inte har fått lära sig att se fula knep som just härskartekniker i en debatt. Om, alltså.
Nästa exempel, matematik respektive konst som vetenskaper? Ja, där gör du ett annat försök genom att ge dig på hårklyverier, förmodligen med målet att skapa osäkerhet hos mig. Dels gör du det genom att göra gällande att matematik inte är en vetenskap, vilket är både rätt och fel – matematik är abstrakt, vilket skiljer den från många naturvetenskaper. Dels genom att jämföra matematik med konst eftersom det är någonting abstrakt. Men i detta sammanhang är det fullständigt ovidkommande, eftersom jag inte har skrivit att matematik är varken eller. Reproducerbart och falsifierbart, ja. Och sådana krav brukar (ska) ställas på en vetenskap. Krav som konsten inte lever upp till.
Där har du skillnaden mellan konst och vetenskap.
Hur som helst, du har fortfarande inte gjort minsta ansats att bemöta det jag skrivit om konstens problem i dess samexistens med en allt mer kritisk och ifrågasättande omvärld. Det du gör är att du försöker ifrågasätta min rätt att tycka om, kritisera, ifrågasätta och resonera kring konsten. Det som oftast kallas ”härskarteknik”. Ja, det är en modern benämning på urgamla knep som kan användas av den som inte vinna en saklig och seriös debatt. Sådana knep fungerar dessvärre inte om motparten är medveten om dem.
I övrigt verkar du tolka in både det ena och det andra i det jag skriver. Varifrån har du fått att jag är en ”webdesigner”? För att jag har en hemsida?
Cilla:
Varför tror du att Magnus är webbdesigner?
För övrigt tycker jag att du ska lägga ner försöken att trycka ner Magnus i skorna mha härskartekniker. Något säger mig att det inte kommer gå så bra 😉
Se där, assistans från herr Gardebring. Jag ser att ni bägge överanvänder ordet ”härskarteknik”. Antingen är ni synkroniserade eller så är ni samma person.
Jag är redan övertygad om att mitt företag är dömt att misslyckas. Hyser ingen förhoppning om att ni är herrar ödmjuka nog att inse era begränsningar och villiga att lära er något nytt.
Kommentar: Ja, det är ju tråkigt att du blev så illa bemött, trots din ödmjuka attityd och uppenbara vilja att kommunicera och nå förståelse.
Cilla:
Jag kan intyga att senast jag kollade var jag inte samma person som Magnus iaf… Att vi båda rubricerar dina inlägg med epitetet härskarteknik kanske har andra anledningar, har du funderat på det?
I övrigt kan jag bara dela Magnus undran över när du ska börja ta upp sakfrågan. Att svartmåla den som har en annan åsikt än dig själv övertygar ingen annan än just dig själv.
Ok jag hade fel måste jag erkänna. Mange har nu varit inne på wikipedia och läst till sig att matematik är abstrakt. Men läsa och förstå är inte samma sak.
Du implicerade tidigare att matematiken är absolut. Om inte så lade du fram en totalt innehållslös parabel.
Du säger att konst och matematik skulle likna varandra i abstrakt bemärkelse. Var får du alla tokigheter ifrån? Är det för att en disciplin inom konsten kallats abstrakt?
Att svara på resten av dina resonemang är svårt just därför att, som du är inne på, att de är totalt oakademiska, ogrundade och spekulativa. Du må tex vara av den personliga uppfattning att konst inte är en akademisk disciplin, medan jag skulle påstå att det varit en sådan allt sedan ordet akademi uppfanns.
Jag uppskattar att du har olika teorier och tänker kreativt runt dessa, men för att utveckla något fruktbart behövs också en viss ödmjukhet.
Men jag skall svara på din fråga helt kort: det finns ingen motsättning mellan konsten och det du kallar ”omvärlden” eftersom som vad som är konst, vilket du i ett ögonblick av oförklarlig klarsyn också hävdat, bestäms av omvärlden.
Kommentar: Du skrev att du inte är här för att försvara konsten som sådan. Ändå är det just det du försöker göra. Utan att beröra sakfrågan, konstens trovärdighetsproblem. Du vill fortfarande göra gällande att jag inte får ha åsikter om konsten. En av de attityder som skapat det konstförakt som nu växer utanför konstnärernas egna kretsar.
Tror du att du stärker din eller min sak genom det beteendet?
Det är intressant att se hur du nu försöker hävda dig genom intellektualisering. Är du så rädd för sakfrågan?
Självfallet får du ha åsikter om vad du vill, men om du vill ha någon form av svar på någonting så får du ställa raka frågor. Det är inte lätt för mig att bemöta en blandning av ogrundade och direkt felaktiga påståenden om lite av varje.
Jag har hittills inte försvarat något. Att något är akademiskt betyder inte att det är bättre eller sämre. Ett grundläggande krav jag har på en diskussion är att den byggs på vedertagna sanningar, inte på felaktiga slutledningar kombination av de kollektiva fördomar om konstnärer du envisas att hålla fast vid.
Du pratar till exempel om att det skall uppstå:
”konkurrerande kretsar och sammanslutningar som var för sig gör anspråk på att bestå av riktiga konstnärer som skapar äkta konst, men som inte erkänner äktheten hos konkurrenterna, och det är det jag tror är på väg att ske nu”.
Jag förstår inte vad man skall svara på något sådant. Varifrån kommer en sådan dystopisk fantasi? Jag kan helt raljant svara med att säga att tänk om hela världen träffas av en stor meteorit och jorden exploderar. Jag tror att det är det som är på väg att hända.
Kommentar: Jag förstår inte vad du gör här. Du är inte här för att försvara konsten, säger du. OK, så vad är det då du vill?
Hittills har du försökt med olika fula knep för att trycka ner mig. Härskarteknik (get used to it, det är i ropet nu) varvat med intellektualisering, kryddat med en hel del elitism där du gör klart att du inte tycker att pöbeln ska få tycka om det pöbeln inte förstår. Vidare försöker du medvetet missförstå och förvanska det jag har skrivit, och lägga ord i min mun. Du försöker projicera dina resonemang på mig, och få det att framstå som om det är jag som ligger bakom dem. Exempelvis att konst kan behandlas som matematik, eftersom båda handlar mycket om abstraktioner och axiom – din slutsats, men du försöker lägga den i mitt knä.
Kärnan i det jag tidigare har skrivit är att konsten har ett trovärdighetsproblem, som delvis beror på en arrogant och elitistisk attityd hos många konstnärer. Den bilden har du förstärkt bortom allt jag hade vågat föreställa mig.
Vad det därför du kom hit? För att du ville visa att jag har rätt?
Ok vi sänker nivån ett antal pinnhål och tar allt från början:
Om jag förstått det hela rätt är det problem i konstvärlden för att om inte omvärlden gillar konstvärlden så får konstnärerna ”bita i det sura äpplet” och acceptera att de inte är konstnärer längre.
Du lägger in en jämförelse mellan konst och matematik, som i ljuset av vad du sagt i efterhand, har väldigt oklart syfte. Du säger att en auktoritet inom matematik inte kan ifrågasättas, vilket rimligtvis borde betyda att du menar matematiken vara absolut (vilket vi nu verkar vara överens om att den inte är). Du säger att allt en matematiker gör går att reproducera och falsifiera. Du säger också att ”Oavsett vad omvärlden tycker om en matematiker är denne en matematiker så länge dennes uträkningar bygger på att två plus två blir fyra” (vilket är en särdeles generös definition av att vara matematiker).
Jag skulle däremot hävda att om omvärlden skulle påstå att tom själve Pytogoras inte var matematiker, så skulle han genast upphöra att vara det.
Vad som är matematik avgörs, precis som vad som är konst, främst av de initierade, de som kan något om vad saken gäller. Lekmän (jag har aldrig påstått att så skulle vara fallet med dig) får ha vilka åsikter som helst och har all frihet i världen att övertyga omvärlden om att de har rätt. Får de tillräckligt stor auktoritet så bildar deras åsikt ett nytt paradigm och de upphör att vara lekmän. Således, om du tillskriver din åsikt om konst någon större betydelse så betyder detta att du anser dig vara sakkunnig på området. Om din åsikt har genomslagskraft så beror det på att allmänheten också delat denna uppfattning.
Om jag lyckas övertyga omgivningen att två plus två är fem, så kommer detta också anses vara sant.
Du pratar sedn lite löst om vad du själv håller på med och kallar det en”mjuk” vetenskap, ”kommunikationsvetenskap”. Du för ett löst resonemang om forskning inom denna.
Du säger sedan att konsten inte uppfyller samma legitimitetskrav som det ämnesområde du befinner dig inom. Du säger att dess kriterier är subjektiva, men hävdar samtidigt att definitionen grundar sig på kollektivt vedertagna överenskommelser, vilket är objektivt.
Efter detta kommer din dystopiska bild med olika grupper av, i sitt eget tycke, ”äkta” konstnärer som bekräftar sig själva genom att förneka vissa auktoriteter och söka bekräftelse hos andra.
Du lägger sedan fram ett önskemål om att konstnärer bör vara medvetna om det ovanstående. Ett ganska orimligt krav i min mening, eftersom det skulle medföra en oöverbygglig paradox för den stackars konstnären.
Du avslutar med att säga att det är bättre att lyssna på kritik än att slå ifrån sig. Om än i något tillkrånglade ordalag, så är jag böjd att hålla med på denna punkt. Men det gäller väl inte bara konstnärer?
Hoppas detta bemötande av din text är tillfredsställande.
Kan du nu vara vänlig att svara på en enkel fråga:
”Alltid är det någon som måste bevisa att konsten inte går att försvara genom sakliga argument”
På vilket sätt är min kritik av din definition av matematik osaklig?
Är den där biten om matematik ett misstag som bara råkade trilla in i din text? Har den inget med saken att göra?
Kommentar: Det finns egentligen ingenting mer att säga, eftersom du genom ditt beteende har styrkt i stort sett allt det du egentligen vill vederlägga i min text. Du gjorde en del försök att trycka ner mig, i hopp om att det skulle få mig att ta ett steg tillbaka. Det fungerade inte. För din del är den här diskussionen över.
Varför göra allt så komplicerat? Varför inte nöja sig med att ”konst får ej bryta” lag och om så sker ska ”konstnären lagföras”?
Tycker nu Sveriges begåvningsreserv på konstfack att de behöver gå förbi vad som i dag är lag så får de bedriva politisk opinion för sin sak (inom demokratins lagar). Svårare än så borde det här inte vara.
Men Mange, istället för att gömma din, som det verkar, inkompetens bakom anklagelser om att jag vill trycka ner dig, ”härskarteknik”, etc., så borde du åtminstone försöka ge svar på tal. Det är ren ynkedom. Debatter är uppfriskande, man kan lära sig något av dem.
Och vad är det jag stärkt genom mitt beteende? Din tro om att matematiker utövar härskarteknik? Att konstnärer är elaka? Att matematik är en absolut vetenskap? Din tro på Gud?
Kommentar: Du sköter hela debatten själv, och du gör det dessutom riktigt bra. Varje ny kommentar från din sida befäster ytterligare den image som du tidigt skapade. Det gör mitt deltagande överflödigt.
Trots att du har förlorat diskussionen försöker du klamra dig fast vid den genom försök att trycka ner oss andra, samtidigt som du desperat försöker hitta någonting som ger dig en känsla av att ha rätt.
Tror du att någon utomstående läser dina kommentarer vid det här laget?
Harald B. Det är en komplicerad fråga. Du verkar vara en enkel och okomplicerad natur och behöver inte alls bekymra dig om sådana här saker, eller livets andra mysterier. Knega på och åk på semester till Thailand istället. Eller köp en påse chips.
Detta är ju humor på hög nivå. Tack Cilla för den glädje du skänker till oss i pöbeln! Kanske vill du att jag ska putsa dina skor åt dig? Eller har du kanske redan ett par nobelpristagare som löser den detaljen åt dig?
Whoa Cilla, jag får intrycket att du när en personlig agg mot bloggens författare och att det snarare är det som driver din debattlusta, men vad vet jag. Vad gäller sakfrågan om matematiks verifierbarhet (inom matematikens definierade metod) och konstens subjektivitet, anser inte jag i alla fall att det är särskilt svårt att förstå vad bloggaren menar.
Jag tror att du gör det också, men har stort behov av att framstå som smart och intellektuell. Jag tycker mest att det får dig att framstå som omogen.
Det är stor skillnad på att försöka mötas i en debatt och att söka konfrontation.
…och nej, jag är inte bloggaren själv
Mange: Förklara gärna var jag förlorade diskussionen mot dig.
Denna enda fråga var i jag uttalat mig om rätt och fel är angående om matematik är en absolut vetenskap. Du verkar fortfarande inte ge dig i den frågan, trots wikipromenaden.
Anders: Om du är en skicklig skoputsare, varför inte. Stövlarna är lite ”vårdammiga”.
Julia: Nej jag tror inte du är densamme som artikelförfattaren, du verkar aningen mer begåvad. Åtminstone retoriskt.
Om du är begåvad nog att förstå artikelförfattarens uppställning matematik mot konst vore jag tacksam för ett tydliggörande.
Konst är subjektivt endast i den mening att vem som helst kan ha vilken uppfattning som helst om den. Annars är det ju som Mange säger: Omvärlden bestämmer vad som faller under begreppet. Omvärldens uppfattning bildar paradigm, vilket är så nära en objektiv sanning vi kan komma. På samma sätt som omvärlden bestämt vad som faller under matematik, fysik, historia etc.
Det är en strukturell likhet, i övrigt finns det självfallet mycket som skiljer ämnena åt.
Kommentar: Intressant att Cilla tar upp min retoriska begåvning. Hur giltig är en sådan bedömning, när den görs av någon som uppenbarligen inte vet ett smack om retorik? Retorik är en konst för att övertyga andra människor.
Vem har Cilla övertygat hittills?
Mange, börjar det lukta ”härskarteknik” här, eller är det gammal klassisk mobbing du försöker sätta igång?
Skulle du vilja ha vänligheten att bemöta något av det jag sagt istället för att anklaga mig för olika saker?
Jag har inte sagt att du är retoriskt obegåvad, bara att Julia för mig, som lekman, verkade strået vassare. Du verkar ha rättfärdigat dina paranoida funderingar för alla dina alias här på bloggen. Högoktanig retorik, näst intill konstnärlig.
Tillåt mig citera första raden från wikipedias artikel om retorik:
”Retorik är läran om konsten att övertyga”
Om livet ändå rymdes i första raden av en wikipediapost, Mange, vad enkelt det vore, men så tråkigt och förutsägbart.
Kommentar: Att retorik handlar om övertygandets konst är även anspelning på en ganska populär bok i ämnet, ”Retorik, eller konsten att övertyga”, isbn 9789113016313. Det är även bland det första man får lära sig när man läser retorik. Jag har haft den som kurslitteratur, och kan rekommendera den för alla som vill lära sig mer om ämnet.
Du har bränt dina chanser till en seriös diskussion vid det här laget. Att ta på dig törnekronan och utmåla dig själv som offer kommer du knappast långt med. Det tydliggör bara ditt messiaskomplex ytterligare.
Cilla, jag blir inte provocerad av störda människor. Jag hoppas de får vård.
Mange, lägg gärna ut namnet på vilken komvuxkurs du går också så jag och Harald B också kan lära oss att övertyga lika bra som du, med en elegant kombination av inkompetens, wikipedia, isbn nummer och katatoniskt upprepande av ordet ”härskarteknik” (som verkar betyda att en person påpekar att en annan har fel).
Kommentar: Kan du inte berätta om dina egna studier? Du bygger en stor del av din identitet och självbild på att du är högutbildad. Nu håller den bilden på att rämna, och då försöker du använda dina meriter som slagträ. Är det kanske inom humaniora du är skolad? Men vilket lärosäte?
Cilla:
Det är ganska kreativt att anklaga andra för mobbing, när du själv gladeligen definierar debattmotståndare som ”pöbel” och med inte särskilt god finess talar om att de som inte tycker som du är obegåvade och ointelligenta. Better luck next time. Kanske har du lärt dig något.
Mangders, jag har inte definierat någon här som något särskilt, förutom att jag sade att Mange gick Komvux. Det var onödigt.
Jag skrev att människor bör koncentrera sig på det de är bra på. Vill man lägga sig i något man är mindre insatt i så går det så klart också bra, men då bör man skaffa sig lite mer kunskap först.
Kommunikationsvetenskap och konst är inte samma sak. Mange är säkert en hejare både på kommunikation och retorik, men idéerna om konstens problem är totalt befängda och har inte det minsta att göra med att folk som ni inte är intresserade nog att begripa den.
Om konsten har problem i Sverige så handlar det snarast om att utbildningen, i internationellt perspektiv, är av dålig kvalitet, för många studenter, för dåliga lärare som sitter för länge på sina poster. Sverige är av tradition dessutom ett ganska betydelselöst konst och kulturland, vilket inte förvånar mig det minsta när var mans flottiga fingrar skall vara nere och gräva i pottan.
Det verkar dessvärre vara lika illa beställt på kommunikationsvetenskapsfronten, om inte värre.
Själv har jag inte läst ett enda universitetspoäng, jobbar inom långvården.
Jag tycker att Cilla verkar farlig, Någon man borde akta sig för.
Epic LOL på Cilla. Den som försöker bemöta kritik av konstvärlden med att hävda att matematik är relativ har huvudet så långt uppkört i sitt postmodernistiska arsle att det är inte lönt att försöka göra sig hörd.
”Om jag lyckas övertyga omgivningen att två plus två är fem, så kommer detta också anses vara sant.” Men det kommer inte att VARA sant. Förstår du skillnaden?
Bloggpostar win by default.
Dan, med all respekt, vad jag opponerat mig mot är 1. Manges påstående om att matematik är en absolut vetenskap. 2. Manges påstående att konst är subjektivt.
Manges kritik av konstvärlden är dessutom oklar och förrvirrad, han säger att det är konstnärernas fel, men inte vad som är fel. Vad vill Mange egentligen? Vad vill du Dan? Har du en mer underbygd kritik att komma med?
Och lyssna noga på:
Det ÄR inte sant, men det kommer att VARA. Även för dig min Dan.
Cilla: Menar du på fullt allvar att konst är objektivt?
Ja, i en meningfull definition av ordet objektivt. Varför skulle den inte vara det, Gardebring?