Hur två stadsdelar blir en

Jag har varit ganska aktiv idag. Började med att cykla in till gymmet vid halv elva. Det blev en del träning, samtidigt som jag förvånades över hur sunkigt det kan kännas ett stenkast från Stureplan. Dörren till herrarnas omklädningsrum var nämligen finito. Någon hade slagit ut den, och gångjärnen var history. Återigen undrar jag vad det egentligen är för folk som tränar där. Nästa fråga är om vi kan räkna med att få byta om inför öppen ridå i en månad, med tanke på hur sega de är att reparera saker som går sönder. Sedan trampade jag hem, efter en del omvägar för att njuta lite av vårvädret.

Men nu var det inte träningen jag tänkte skriva om. Utan om staden. Om hur stadsdelarna binds samman allt mer. Mycket tack vare Stockholm Waterfront, som nu tar form vägg i vägg med Centralen. Ett hatobjekt för stadens bakåtsträvare och nostalgiker, och en förnyelseikon för oss andra.

Jag minns hur det var förr, när innerstan liksom tog slut vid ResKlara/Cityterminalen. För det var just det som var problemet, staden tog i princip slut där. Några hundra meter till, och sedan var man på Kungsholmen. Men det levande stadslivet upphörde vid Klarabergsviadukten, och allt bortom den punkten var en transportsträcka. Men i och med allt som har byggts och förändrats i det området så har även staden nått längre ut mot Kungsholmen. Tänkte på det idag, hur man byggt in en vindpinad och ogästvänlig plats, och gett den mer karaktär av ett torg.

Vy över bangården mot Waterfront building

Vy över bangården mot Waterfront building.

Den här annars så öde parkeringen blir mer som ett torg när den byggs in.

Den här annars så öde parkeringen blir mer som ett torg när den byggs in.

Detta var tidigare en blåsig och ogästvänlig plats som man inte gärna uppehöll sig vid i onödan. Kanske kan vi utveckla den? Jag tycker personligen att SJ/SL kunde bygga ännu en avgångshall för pendeltågen här (precis till höger utanför bild), så att genomströmningen blir bättre. Om några år kommer förhoppningsvis de nya spårvagnarna att stanna här, och då behövs kanske den extra kapaciteten?

Watefront building i annan vinkel. Klarabergsgatan känns allt mer som en gata, snarare än en motortrafikled.

Watefront building i annan vinkel. Klarabergsgatan känns allt mer som en gata, snarare än en motortrafikled.

Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.

Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.

Och det här utrymmet måste vi återta från bilismen, och öppna för människorna. Det gör staden levande.

Och det här utrymmet måste vi återta från bilismen, och öppna för människorna. Det gör staden levande.

På andra sidan vattnet ligger det gamla, som får accentuera det nya.

På andra sidan vattnet ligger det gamla, som får accentuera det nya.

Det här är en blivande stadsgata. Om ett par år kommer trottoarerna att vara fyllda av gående.

Det här är en blivande stadsgata. Om ett par år kommer trottoarerna att vara fyllda av gående.

En existerande stadsgata. Så ska det se ut. Den här typen av vyer hör hemma i en levande storstad.

En existerande stadsgata. Så ska det se ut. Den här typen av vyer hör hemma i en levande storstad.

Den här sortens vyer tycker jag dock att staden kan klara sig utan. Stad eller motorväg?

Den här sortens vyer tycker jag dock att staden kan klara sig utan. Stad eller motorväg?

Det blev en lång promenad, och mycket av det jag såg och upplevde utelämnar jag. (Bl a mötet med en aggressiv narkoman vid Klara kyrka, liksom Kungsbrohusets sammanbindning med Blekholmstorget.) Men jag hann se en del nybyggen både i centrala stan och på Kungsholmen/Hornsberg. Och jag gillar att man på allvar börjar göra Stockholm till en stad för människor, och inte för bilar.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.