Ta SvDs sensationsjournalistik med en nypa salt

Elisabet Andersson på SvDs kulturredaktion arbetar träget vidare i sin strävan att skydda Stockholm från all form av utveckling och förändring. Nu påstår Andersson att en ”rivningsvåg” hotar stadens k-märkta byggnader. Vad menar hon? Ska slottet bli parkeringshus? Kommer koppartälten i Haga att bli mässhallar? Ska Gamla stan jämnas med marken för att ge plats för skivhus som i Alby eller Tensta?

Rivningsvåg.

Smaka på ordet. ”Rivnings-våg”. Det låter ju onekligen som någonting stort. En tsunami som inte går att hejda, håll dig ur vägen eller följ med, ungefär? Och då kan vi väl utgå från att det ska rivas både här och var i Stockholm, utan urskiljning eller finess? Vågen tar allt som kommer i dess väg!

Nej, så illa är det inte. Men vilken grund finns egentligen för detta påstående?

Jo, staden är på väg att riva en liten tillbyggnad som tillkom ganska sent till Tobaksmonopolet på Södermalm. En ganska ful byggnad, dessutom. Förmodligen är det därför det inte finns någon bild på den i artikeln. Detta ska då göras för att ge plats för bostäder och kontor, och en modernisering av övriga Tobaksmonopolet. Är det verkligen fråga om en ”rivningsvåg” i det här fallet? Inte direkt, om du frågar mig.

Eftersom det är en artikel skriven av just Elisabet Andersson, och den är publicerad på SvD Kultur ber jag dig att vara ytterst kritisk när du läser den. Journalistens namn är en anledning till att ifrågasätta objektiviteten i artikeln.

Pekade jag just ut en enskild journalist? Jo, det gjorde jag. Det gör jag inte ofta och inte gärna, eftersom jag tycker att det är ganska fult att göra så. Nästan ociviliserat. Vanligtvis hör sådana grepp inte hemma i en seriös debatt.

Men när det som i det här fallet handlar om en individ som gång på gång producerar starkt vinklade och i vissa fall rent felaktiga artiklar är det dags att säga ifrån. Elisabet Andersson är samma journalist som i en annan artikel påstod att Länsstyrelsen i Stockholm säger nej till höga hus. Henes källa var en tjänsteman på Länsstyrelsen. Senare trädde den namngivne tjänstemannen själv fram och upplyste om att det Andersson skrivit var starkt vinklat, och att det rörde sig om ett citat ryckt ur sitt sammanhang.

Är detta ett passande beteende för den som arbetar som journalist på en av landets största dagstidningar?

Är inte en av Svenska Dagbladets grundläggande kvalitéer just den här pålitligheten, att man som läsare ska kunna vara säker på att det är fråga om en tidning befriad från sensationsjournalistik? Andersson borde reflektera lite över det faktum att det är just de läsare som har förtroende för henne som journalist som hon är mest oärlig mot. Vi som sedan tidigare vet hur det är ställt med objektiviteten i hennes artiklar tar som vanligt det hon skriver med en nypa salt, och orkar kanske på sin höjd skriva ett surt blogginlägg om det.

Men överlag ska man väl som journalist sträva efter att vara objektiv? Eller gäller inte den regeln på kulturredaktionen på SvD?

För att återgå till den här påstådda ”rivningsvågen” så är det rent nys. Ja, en del blåklassade byggnader är hotade. Men det beror främst på att stadsmuseet försökt skydda i princip alla byggnader som stått längre än 10-20 år. Därför får man inte tilläggsisolera betonghusen i miljonprogrammets förorter. Därför höll rivningen av den gamla och öde postterminalen vid Klarabergsgatan på att gå om intet, men där hann stadsmuseet lyckligtvis inte blåklassa byggnaden innan den revs. Blåklassning innebär, som Per Ankersjö så nyktert konstaterar på sin blogg ett otyg för fastighetsägare och hyresgäster. I princip innebär det att man inte får modernisera eller förändra huset. Jobbigt om det handlar om en gammal fastighet utan vare sig el eller rinnande vatten. Än värre är att blåklassningen innebär att allt ekonomiskt ansvar hamnar hos fastighetsägaren. Så jag håller med Ankersjö, det behövs en del lagändringar för att stilla den här klåfingrigheten hos stadsmuseet. Om staden själv fick betala för underhållet av de blåklassade byggnaderna skulle den här okynnesmärkningen upphöra. Eller?

Vad som görs är att vi nu rättar till en del misstag som gjordes under den riktiga rivningsvågen för 50 år sedan, dvs Norrmalmsregleringen. Att journalister och kulturpersonligheter sedan drar paralleller mellan klara-rivningarna och dagens punktinsatser för att förbättra och förtäta staden är rent ut sagt historielöst.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.