Därför måste Sverige ha ett starkt försvar

Jag tänkte spinna vidare på mina tankar kring försvaret och varför vi behöver ett starkt försvar i Sverige. Givetvis har det att göra med det som händer i Ukraina, och som snart kanske händer även på annat håll. Det beror helt och hållet på Putin och den ryska inrikespolitiken. Jag vill redan nu varna för ett långt inlägg, men det här är en komplicerad fråga som i grund och botten handlar om politik, och då krävs det mycket resonerande för att nå fram till en åsikt. Inte? Då finns det en kortare version här.

Vi kommer aldrig att i längden kunna försvara oss mot ett angrepp från ett land av Rysslands storlek.

Lät det motsägelsefullt? Bra. Då vill du kanske läsa resten också? Då klarnar det.

Vad är krig? Jo, det är en konflikt. Det är den gemensamma nämnaren för alla krig. Krig kan sedan ha många olika orsaker. Ibland är de politiska. Ibland är det en konflikt om resurser. Ibland är det fråga om motsättningar mellan etniska grupper, men då är det ofta fråga om inbördeskrig. Egentligen är det en ganska dum idé att dela in krig i riktiga krig och inbördeskrig, eftersom det i båda fallen ändå är fråga om samma sak. Människor dödar andra människor, långt fler människor får lida, samhällen slås i spillror och civila tvingas på flykt. 

Begreppet ”inbördeskrig” är därför främst en politisk term som innebär en ursäkt att inte ingripa och sätta stopp för det som pågår. Ungefär som när grannen misshandlar sin fru och du låtsas som ingenting eftersom det ju inte är ditt problem. Rasmotsättningar resulterar däremot mer sällan i krig mellan olika länder, eftersom de etniska grupperna då hålls åtskilda av nationsgränserna. Däremot kan inbördeskrig utvecklas till fullskaliga krig om samma etniska grupp finns i andra länder (ryssar i Ukraina, t ex) och ge en ursäkt för ett angrepp.

Krig mellan länder har ofta politiska orsaker. Och ofta är det fråga om inrikespolitik.

Hur då? Jo, det är så enkelt att en i grunden svag och ineffektiv ledare (som Putin)  får en chans att visa sig stark, handlingskraftig och effektiv genom att gå i krig mot en yttre fiende. Man fabricerar helt enkelt ett yttre hot som måste hanteras. Putins besök på Putler-jugends läger utanför Moskva är ett exempel, eftersom han där fick det att låta som om kriget mot Ukraina är ett ryskt försvarskrig. Det är ett exempel på hur man avhumaniserar och demoniserar ett annat lands befolkning för att göra dem till ett legitimt angreppsmål i hemmaopinionens ögon. För övrigt gör Putin-vänliga dito -kontrollerade Russia Today samma sak med Sverige och svenskarna, vilket jag tycker bör nämnas i sammanhanget. Det är en klassisk förberedelse för krig. Det betyder inte att vi redan i nästa vecka kommer att få se små gröna män som infiltrerar oss, men de krattar manegen för någonting som kanske kommer på längre sikt.

I klartext: ett framtida ryskt angrepp på Sverige är fullt tänkbart!

För att se det som helt otänkbart måste man heta Fredrik Reinfeldt eller Karin Enström. (Och som det nu visar sig, Cecilia Widegren.) Tyvärr. Och eftersom vi håller så hårt på vår alliansfrihet kan vi inte räkna med någon hjälp utifrån. Våra ”nära samarbeten” med NATO innebär inte ett medlemskap i NATO. Det innebär inte skydd från NATO. NATOs stadgar är tydliga på den punkten – man försvarar andra NATO-medlemmar, men inte andra. FN då? Eftersom det krävs en resolution som ska passera säkerhetsrådet är det inte heller tänkbart i och med att Ryssland är en av de fasta medlemmarna och har veto-rätt. Jag tror inte ens att den mest naive miljöpartist är villig att tro att Ryssland skulle släppa igenom en resolution som innebär ett stopp för deras egna angrepp. Eller jo, det finns kanske miljöpartister som tror det, men ingen annan. Alltså, så länge vi inte är med i NATO måste vi kunna försvara oss själva.

Så vi ska alltså ha ett försvar som står emot ett ryskt angrepp fast jag skrev att det inte är realistiskt med ett så stort och starkt försvar? Du undrar om jag driver med dig?

Nej. För nu kommer vi tillbaka till det här med att krig kan ha inrikespolitiska orsaker. Ett ryskt angrepp på ”arvsfienden” Sverige (som propagandamegafoner som Russia Today eller hatspridare som Kiseljov gör gällande att vi är) skulle kunna vara bra på hemmaopinionen. Samtidigt skulle det kunna innebära rysk kontroll av Gotland, som ligger väldigt strategiskt i Östersjön.

Det finns dock ett förbehåll, och det är att man måste vara framgångsrik för att vinna hemmaopinionen.

Därför är ett krig med inrikespolitiska motiv alltid en kalkylerad risk, såtillvida att man inte är fullständigt galen och det kanske Putin är. Men om vi förutsätter att människan är vid sunda vätskor så är ett starkt svenskt försvar faktiskt väldigt avskräckande. Nej, det är inte avskräckande på så vis att ett ryskt angrepp stoppas i Östersjön för att sedan följas av ett motangrepp från svensk sida där vi med våra 9 miljoner invånare gör slarvsylta av det ryska försvaret och sedan annekterar Ryssland under namnet stora Stora Svitjod. Allt som är viktigt är att ett utländskt angrepp på Sverige skulle bli allt för kostsamt för att vara värt besväret.

Ungefär så var tidigare tanken med den svenska försvarsdoktrinen. Det ska kosta mer än det smakar att angripa Sverige.

Rent konkret skulle ett sådant scenario se ut ungefär som att det blir ett ryskt angrepp, men det resulterar i att mängder med ryska flygplan skjuts ner, mängder med ryska fartyg sänks och ryska soldater dör i horder, samtidigt som det svenska försvaret klarar sig relativt bra under en begränsad tid. Inte så kort tid som en vecka, men kanske i ett par månader. Det kommer att kosta många svenska liv och en hel del svensk materiel, men det skulle vara priset för vår frihet. Tidigare var tanken också att vi inom den här tiden skulle få hjälp från något annat land, och på så vis kunna slå tillbaka angreppet helt och hållet. Men det är knappast realistiskt, vilket jag tror att man inser inom både försvaret och politiken.

Inom den ryska inrikespolitiken skulle det envisa svenska motståndet däremot få effekt!

Jo, den första tiden skulle det ryska propagandamaskineriet givetvis rapportera om militära framgångar mot de farliga svenskarna som ju var så dumma mot ryssarna för 200-300 år sedan. Men sedan skulle de ryska förlusterna bli tydliga. Föreställ dig att svenska korvetter (som i idealscenariot vore stridsdugliga, vilket Visby dessvärre inte är) och ubåtar med moderna sjömålsrobotar och torpeder sänker flera 10-20 ryska jagare, fregatter och korvetter? Kanske t o m ett par kryssare? Samtidigt som många moderna ryska strids- och transportflygplan skjuts ner av svenskt stridsflyg, liksom att ryska trupptransportfartyg sänks av kustartilleri och sjöstridskrafter? Ryska soldater som dödas och tillfångatas i markstrider där de förlorat initiativet pga att invasionen/landsättningen gick åt fanders?

Det är i det läget som det blir svajigt på hemmaplan. Det är då soldatmödrarna dyker upp och ställer frågor om hur det egentligen går. Det är då de sista spillrorna av fria medier i Ryssland börjar ta upp de dystra siffrorna. Och det är då oppositionspolitiker börjar gå till angrepp och resultatet kan bli ett slut för Putin-regimen. Förutsatt att Putin är mentalt frisk. Annars skulle det kunna resultera i inbördeskrig i Ryssland och kanske t o m kärnvapenangrepp för att rädda ansiktet. I bästa fall skulle det innebära ett eld upphör någon form av symbolisk ”motprestation” från svensk sida som ger honom en chans att rädda ansiktet (”då får Saint-Barthélemy och kan cleara den mot Mistralskeppen som fransoserna vägrar leverera”).

Det är så det är med krig i informationssamhällets tidevarv. Man kan inte vinna ett krig enbart på slagfältet. Man måste även vinna det på hemmaplan. Och med en motiverad motståndare blir det svårt.

Det här var inte tänkbart under sovjettiden. Då fanns det inga fria medier i Ryssland (Sovjetunionen). Det fanns ingen politisk opposition. Det fanns ingen demokrati att tala om. På den tiden hade vi inte kunnat avvärja ett ryskt angrepp med mindre än att någon utomstående kom till vår hjälp. Men eftersom vi på den tiden låg på rätt sida av järnridån hade vi kanske fått hjälp. Det geopolitiska läget såg helt annorlunda ut före Sovjetunionens fall. Då var världen uppdelad i två stora maktblock. Öst och väst. Kalla kriget, som jag är uppväxt med, var ett påtagligt hot, men samtidigt en garant för stabilitet. Att bryta ”dödläget” och gå i öppet krig hade förmodligen resulterat i ett tredje världskrig som slutat i kärnvapenkrig enligt MAD-doktrinen – Mutually Assured Destruction. I korthet innebar det att ett angrepp med kärnvapen från ett maktblock hade utlöst ett automatiskt motangrepp från den andra maktblocket, vilket hade resulterat i global förstörelse och slutet för civilisationen. Ingen ville se det.

I nuläget kan däremot starkare länder utan problem ge sig på svagare länder så länge dessa inte ingår i någon militärallians. Och det gör inte Sverige. Att tro att omvärlden skulle komma till vår hjälp vid ett ryskt angrepp är lika rimligt som att tro att omvärlden skulle komma till Nicaraguas hjälp i händelse av ett amerikanskt angrepp.

Läser du fortfarande? Bra. Dags att avsluta och knyta ihop säcken.

Vår försvarspolitik är ur fas med samtiden. Det är det stora problemet. Vi är inte med i NATO, och vi har inte ett försvar som kan bita ifrån om vi blir angripna. Jag kan bara spekulera, men jag gissar att det beror på att många politiker lever kvar i 80-talets kalla kriget-filosofi, där vi trots vår alliansfrihet ingick i det icke-kommunistiska maktblocket och därför kunde räkna med en form av skydd från den fria världen, men samtidigt hade vi kapacitet att göra motstånd under en begränsad tid.

Så hur ska vi göra med vår framtid? Vi står med gylfen öppen just nu.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.