Ska brukaren rätta sig efter gestaltaren?

Varför ser moderna byggnader i regel så tråkiga ut? Med intetsägande fasader, avskalat formspråk och raka och kantiga former? Ofta placerade som solitärer i livlösa miljöer utan mänskligt liv utanför? Varför kan vi inte bygga som förr?

Det är frågor som många ställer sig när de ser moderna byggnader.

I regel handlar det om kontors- eller flerbostadshus, medan enfamiljshus ofta har ett mer klassiskt uttryck. Ett undantag från den regeln är typiska ”arkitektritade villor”, vilka ofta definieras av ett avskalat formspråk med raka och kantiga former.

tak

Djurgårdsfärjans terminal vid Allmänna Gränd

Två läger finns i detta sammanhang: arkitekterna samt alla andra.

OK, det där var tillspetsat och är givetvis inte helt sant. Det finns arkitekter som föredrar att rita annat än skokartonger med dörrar och fönster, och det finns icke-arkitekter som gillar skokartonger med dörrar och fönster. Men ofta är det en gemensam nämnare för de båda smakriktningarna.

I helgen fick jag ett tips om en doktorsavhandling som tar upp just detta när jag pratade lite arkitektur och stadsplanering med en bekant: Bilder av småstaden – om estetisk värdering av en stadstyp, av Catharina Sternudd. Följer du länken kommer du till en sida där du kan ladda ner avhandlingen om du vill fördjupa dig lite. Jag rekommenderar dig att läsa den om du är intresserad, eftersom jag inte tänkt försöka sammanfatta en doktorsavhandling på ett par hundra sidor i ett enda blogginlägg. Jag kommer att referera till delar av den här och var, och dess kärna är just hur arkitekter och icke-arkitekter värderar gestaltning och arkitektoniska uttryck så olika som vi gör.

Jag har själv haft en hel del diskussioner med just arkitekter om just detta. Någonting som slagit mig är att man som icke-arkitekt ofta blir bemött med en mästrande och nedlåtande attityd. Det grundar sig i arkitektens ståndpunkt att man måste vara utbildad arkitekt för att vara kvalificerad att ha en åsikt i ämnet.

Det här ser jag som ett problem som borde tas på väldigt stort allvar av verksamma arkitekter, arkitekturstudenter liksom de som utbildar i arkitektur. Det skapar nämligen en klyfta mellan gestaltare (arkitekt) och brukare (alla andra) som leder till lågt förtroende för arkitektkåren utanför arkitektkåren.

kulturpalats

Kulturpalatset – eller ”Stalintårtan” som vissa lokalinvånare kallar byggnaden – i Warszawa

Egentligen är det inga konstigheter i det. Man måste som leverantör/tillhandahållare nämligen vara separerad från sin slutkund/brukare (någon betalar ju i slutänden för det som byggs och som arkitekten ritar) i flera steg för att kunna fortsätta att vara verksam med en sådan attityd. Tänk dig en mer nära relation där det förekom. En restaurang som vägrade servera den mat gästerna vill ha? Där skulle marknadskrafternas naturliga urval snabbt se till så att den aktören försvann från marknaden eftersom gästerna gick någon annanstans.

Men om man som arkitekt anlitas av någon byggjätte för att rita ett – eller flera – bostadshus som ska byggas är det inte längre lika uppenbart vem som egentligen är kunden.

Planprocessen innehåller bl a samrådsmöten, men de ”vanliga människor” som dyker upp på dessa möten är sällan de som ska bo i de kommande husen. I regel tar de sig till mötena för att de vill stoppa planerna (NIMBYs). Det ger sällan ett konstruktivt resultat. Om det däremot handlar om en villa som ska byggas hamnar kunden i en mycket starkare position. Då har man som arkitekt inte samma frihet att strunta i vad brukaren tycker.

När man säger så brukar många arkitekter invända med att det främst är hos de stora byggbolagen felet ligger, eftersom de inte vill betala för hög arkitektonisk kvalitet och genomarbetad gestaltning.

Abbamuseet på Djurgården. Dess uttryck värderas förmodligen betydligt högre av arkitekter än av andra.

Abbamuseet på Djurgården. Dess uttryck värderas förmodligen betydligt högre av arkitekter än av andra.

Det är delvis sant. Byggherren vill bygga så billigt som möjligt, och ”lullull” kostar extra. Inte att man vill betala arkitekten så lite som möjligt, utan det är själva byggandet som påverkas. Gestaltningen i sig är ju bara en del av det arbete en arkitekt utför, och sett till vad ett byggprojekt som helhet drar in är det förmodligen en försvinnande liten skillnad i hur mycket arbete som krävs från arkitektens sida.

Men som jag skrev så är det bara delvis sant.

Flerbostadshus i Warszawa.

Flerbostadshus i Warszawa.

Ett problem är nämligen att många arkitekter utvecklar en institutionaliserad smak under sin utbildning och yrkesutövning.

Det tar Sternudd upp i sin avhandling. Jag ska inte gå in närmare på det, men kärnan i det hela är att man under sin tid som arkitekturstudent får lära sig saker som att pastischer är ”fel” (nostalgiska efterapningar av en svunnen tid), att arkitekturen ska spegla sin samtid (dvs allt ska se ut som allt annat som ritas idag) liksom att det inte handlar om fult kontra vackert utan om arkitektonisk kvalitet. ”Autenticitet” – eller äkthet – är också vanligt, dvs att en byggnad måste se ut att härstamma från den tidsepok då den faktiskt byggdes. Elaka tungor skulle kanske kalla detta för indoktrinering, men det gör inte jag. Jag väljer att se det som ett problem som man borde reflektera över och ta tag i.

Men kortfattat innebär det att det ingår i arkitektens yrkesroll att inte uttrycka någon egen smak, utan att fungera som representant – om ej ambassadör – för sin yrkesgrupps ”smak” (konsensus) om vad som är rätt och samtida.

Problemet med den här filosofin är att det rent teoretiskt sett torde innebära att det arkitektoniska uttrycket aldrig förändras. Om allt som ritas och byggs idag ska spegla (kopiera?) allt annat som ritas och byggs idag betyder det att ingenting någonsin kommer att avvika från rådande arkitektoniska ideal.

Det är dock bara ett teoretiskt problem, eftersom det arkitektoniska uttrycket visst förändras. Men då kommer vi till nästa problem, och det är att inte vem som helst kan iscensätta sådana förändringar. Men vissa kan och gör det ibland.

Det handlar om en djupt rotad auktoritetstro som gör att man följer vissa kända arkitekter och arkitektkontor. När någon av dessa ger sig på någonting nytt och annorlunda följer resten av arkitektkåren efter. Att försöka sig på någonting sådant om man inte är stor och känd är däremot inte riktigt lika lätt. I bästa fall kan man bli ignorerad, i värsta fall blir man kanske gjord till åtlöje.

– Ewww, pastischer! 
– Speglar inte samtiden!”
– Det saknar ju autenticitet!
– Hoho, har ni byggt ett modernt bostadsområde som ser ut som en hansastad? Vad är det här, Disneyland 2.0 eller?

Väldigt få arkitekter är villiga att utåt sett erkänna att de gillar Jakriborg nere i Skåne, eller Järla sjö utanför Stockholm. (Privat kan de dock antyda att det är riktigt trivsamt.) Den officiella – dvs av arkitektkåren sanktionerade – åsikten är istället att en byggnad av idag ska vara en fyrkantig och intetsägande låda. Då är det en byggnad med autenticitet och ett samtida arkitektoniskt uttryck. Ironiskt nog – vilket även Sternudd tar upp – är det ganska få arkitekter som själva vill bo så. I Stockholm är Södermalm väldigt populärt. Våra miljonprogramsområden med sitt samtida uttryck och autenticitet är däremot inte riktigt lika poppis.

Så vad ska vi då göra åt detta? Om arkitekterna inte vill producera det folk i gemen vill ha och byggbolagen inte heller vill betala för det är vi kanske dömda till att stå ut med nyproducerade skokartonger till domedagen?

Egentligen borde det inte vara omöjligt att hitta en väg ut. Först och främst borde man kanske reformera utbildningen. Rejält. Dels att lära arkitekter en del grundläggande designfilosofi – för det är ett designyrke oavsett hur man som arkitekt vill se det – där man blir bättre på att involvera brukare i designprocessen. Dels måste man bli bättre på att ifrågasätta auktoriteter, i alla fall i viss mån. Förändringar och förbättringar uppstår nämligen inte av att folk gör som de får lära sig utan att tänka eller reflektera själva.

Det absolut viktigaste är dock enligt min åsikt att man är blir bättre på att ifrågasätta många av de ”sanningar” som finns inom arkitektur och stadsplanering!

Där har vi någonting som jag betraktar som fundamentalt. Saken är nämligen den att jag har lite svårt att erkänna den akademiska naturen inom arkitekturutbildningen eftersom jag inte ser den som helt igenom vetenskaplig. Vissa delar är OK, men när vi talar om de mer designorienterade aspekterna av det hela finns det ett grundläggande fel. Nämligen att man behandlar någonting som till sin natur borde vara induktivt och empiriskt (erfarenhetsbaserat) som någonting deduktivt (bygger på ”sanningar” som förutsätts vara sanna för all framtid, ungefär).

En hel del tankar inom arkitekturen bygger nämligen på gamla erfarenheter. Erfarenheter som kanske var beroende av sin tid och sitt sammanhang, men som sedan länge förlorat sin validitet.

Det är ett genomgående problem när moderna byggnader ska passas in i en mer historisk miljö. Att bygga i samma stil som de äldre byggnaderna är otänkbart eftersom det då kommer i konflikt med kraven på samtida arkitektur och autenticitet. Men om man tar det ett steg längre så inser man att det i grund och botten bara handlar om åsikter och värderingar. Alltså, någon som en gång tyckte att det skulle vara så. Inte att det finns några konkreta problem med att bygga i äldre stil, utan det är en ren värderingsfråga.

Nej, så här får det inte se ut idag eftersom det inte är samtida arkitektur och därmed saknar autenticitet

Nej, så här får det inte se ut idag eftersom det inte är samtida arkitektur och därmed saknar autenticitet – men egentligen fyller alla detaljer på den vänstra fasaden en funktion, utom möjligtvis spröjsarna i fönstren.

Det här leder vidare till en av mina egna hypoteser. Nämligen att jag tror att det finns en utbredd rädsla inom arkitekturområdet för att ifrågasätta dessa gamla sanningar och axiom som präglar området. Varför? Jo, därför att det till viss del är den grund som allt vilar på. Det som ger auktoriteterna auktoritet.

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som om arkitekturen i många arkitekters ögon upphöjts till religion där ingenting får ifrågasättas, och där de utgör prästerskapet som ser till att pöbeln fogar sig. Överdrivet, ja. Men jag kan inte komma på någon yrkesgrupp som faktiskt farit illa av att öppna sig lite mot sina kunder och brukare.

"Skagershuset" på min gata. Ursprungsplanen var gråbetong/puts, vilket arkitekten försvarade med näbbar och klor på samrådet.

”Skagershuset” på min gata. Ursprungsplanen var gråbetong/puts, vilket arkitekten försvarade med näbbar och klor på samrådet.

Kanske är det just det som krävs? Att arkitekterna överlag behöver bli bättre på att ta till sig och ifrågasätta sig själva? Borde kanske utbildningen kompletteras med uppgifter som går ut på att bryta mot så många tabun och vedertagna sanningar som möjligt, och sedan låta försökskaniner i form av icke-arkitekter betygsätta dem?

Det jag ser som arkitektens främsta problem är nämligen den låga trovärdigheten hos icke-arkitekter. Att arkitektens åsikter – i egenskap av yrkesmänniska – inte tas på fullt allvar av de som verkligen påverkas av deras arbete, nämligen brukarna? Att det är viktigare att vinna uppskattning hos kollegorna än hos kunderna/brukarna/slutanvändarna/uppdragsgivarna?

Det finns flera exempel på frågor som diskuteras över huvudet på vanligt folk fast det angår dem i allra högsta grad. Ett exempel är Slussen. Jag har av en arkitekt fått höra att ”auktoriteterna” är emot det liggande förslaget, fast folk i regel är positiva till planerna. Inte odelat, men inte heller så emot att det bara är att börja om från början och ta fram ett nytt förslag. Problemet är bara det att jag inte godkänner de auktoriteter som hen hänvisar till, eftersom jag är skeptisk till deras förmåga att se frågan ur ett brukarperspektiv.

Det som intresserar mig är att det blir en fungerande och trivsam miljö. Sedan får den vara hur otidsenlig och ickeautentisk som helst.

Jag avslutar med vad jag tycker borde kunna fungera som tankeställare för arkitekter: dagens arkitektur försvaras ofta med att den grundar sig i krav och behov av vissa funktioner. Det är sant. Men nästan det har all arkitektur gemensamt, oavsett tidsepok. Man har genom tiderna byggt på vissa sätt därför att det var mest praktiskt och funktionellt:

  • Att ett slott i någon sydeuropeisk bergskedja exempelvis har brant sluttande tak och små och lika branta skärmtak ovanför dörrar, portar och fönsterluckor beror inte på att någon tyckte att det var snyggt. Utan på att det var ett bra sätt att slippa stora ansamlingar av snö och istappar, och om det ändå rasade fick man inte det i skallen om man var på väg genom en dörr utan skyddades av skärmtaket. (Moderna byggnader med platt tak har däremot stora problem med snö som samlas.)
  • Att gamla kyrkor byggdes med gargoyler/vattenkastare berodde inte på att man tyckte att det var snyggt, utan på att man ville leda bort vatten kontrollerat innan stupröret uppfanns. (Och ville pimpa till det lite, givetvis.)
  • Att äldre hus har burspråk gav ett bra ljusinsläpp innan elektriciteten uppfanns.
  • Osv.

Så fundera lite på vilka klassiska detaljer som faktiskt fyller en funktion (OK, inte vattenkastare) i ett modernt sammanhang. En skicklig arkitekt kan inkorporera äldre tiders element och detaljer i moderna sammanhang och samtidigt försvara dessa eftersom de fyller en funktion.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.