Är jag en försvarsnostalgiker?

Kan ju lika gärna dra iväg ännu ett blogginlägg när jag nu lagt en del tid på att skriva om hur Putin går i Hitlers fotspår mot ett nytt världskrig. Är jag en försvars-/lumpen-/värnpliktsnostalgiker? Nej,  jag tycker inte det själv.

Hade jag varit en sådan hade jag bara haft goda minnen av värnplikten. Det är ju liksom utmärkande för en nostalgiker. Att bara minnas det positiva. Men det var en hel del som var ganska jävligt också.

Jag gjorde lumpen för 20 år sedan. Ryckte in i slutet av augusti 1994. Ryckte ut våren 1995.

Resan upp till Boden innebar en del strul eftersom någon hade lyckats boka in två regementen på ett och samma tåg (det fanns plats för ett). Så jag fick flyga istället. Damp ner på Kallax, fick lista ut vilken buss som gick till Boden, och väl i Boden fick jag promenera i en halvtimme för att komma till mitt regemente. Sedan iväg till förrådet och hämta lite prylar. Uniform, hjälm, automatkarbin, ryggsäck, trossväska, kängor, gummistövlar, jadajadajada.

Sedan följde 7½ månad som gick ut på att skjuta, marschera, stå vakt, tälta, spränga saker och frysa.

Ungefär det. Jag lärde mig absolut ingenting som jag har nytta av idag. Å andra sidan är det kanske inte försvarets uppgift att utbilda människor inför det civila livet efter värnplikten? Försvarets uppgift är kanske att utbilda soldater?

Den biten blev vi nämligen bra på. Vi blev bra på att genomföra bakhåll och eldöverfall. På att spränga saker för att förhindra andra trupper från att rycka fram. Vi lärde oss att hantera i princip alla typer av handeldvapen (jag vägrar att använda militärt bakoframspråk och skriva eldhandvapen – pilbågar och armborst förekommer inte). Allt från pistoler till granatgevär. Min pluton bestod av 20 man och vi hade förutom våra personliga AK 5:or två granatgevär, två kulsprutor (58:or, tjejversionen 90 höll precis på att införas) och en hel hög med pansarskott. Två Tgb 20 (terrängbil 20) hade vi eftersom det var brist på splitterskyddade fordon.

Tgb 20 rymmer en hel del, men det var knappt vi fick plats själva efter att vi knött in de kopiösa mängderna ammunition, sprängmedel och minor (både larm- och truppminor) som vi hade med oss ut på våra övningar.

En halvtokig major som lånats in som plutonschef tillfälligt lärde oss en del ”partytrick” som att bygga sådant som idag skulle kallas IEDs (improvised explosive device). T ex att mha en larmmina, tändhatt, pentylstubin och lite sprängdeg kunna minera en hel bro så att den rasar när en fordonskonvoj kör över. Eller att dra pentyl genom grenverket på en snöklädd gran och begrava den som utlöser snubbeltråden vid roten i snö.

Vi lärde oss minröjning. Inte bara den här klassiska trampminan (nej, det finns ingen röd tråd att klippa, de flesta minor som man faktiskt kan se skjuter man helt enkelt sönder på säkert avstånd), utan även att hantera de mer jävliga avståndslagda minorna. Alltså, minor som fälls över ett stort område av flygplan eller skjuts ut med modifierade artillerigranater.

Sjukvård lärde vi oss också en del om. Främst första hjälpen och HLR, men det var ändå bra att kunna. Man vet aldrig vad som händer. En bår kan man bygga med två slanor och en filt.

Eldöverfall och bakhåll övade vi en hel del på. Egentligen ganska basic, men man måste ändå få det visat och förklarat för sig så man förstår grunderna.

Det här är inga svåra grejer att lära ut. Och det är ungefär det här som du kan räkna med att de flesta ryska värnpliktiga får lära sig. Ofta mindre. Större delen av den långa ryska värnpliktstiden utgörs av tjänstgöring, inte utbildning. Dessa soldater framställs ofta i svensk media som ”elitsoldater” eller ”Spetsnaz” (vilket inte är ett samlingsnamn på alla ryska specialförband) och som vi då inte skulle ha en chans mot.

I själva verket är det så enkelt att det faktiskt handlar om utrustning och materiel. Dvs pengar. Ryska soldater har fördelen av att ha bra personlig utrustning, vilket ofta saknades inom det svenska värnpliktsförsvaret. Vi är bra på att satsa stora pengar på glassiga hightech-lösningar som kräver mycket underhåll för att fungera, men betydligt sämre på att köpa in enkla, lågteknologiska och robusta saker som fungerar i vått och torrt.

Där fallerar det svenska försvaret konstant. Vi köpte under 90-talet in mängder med Gripen-plan. Men soldaterna uppe i Norrland kunde inte få vinterhandskar som man kunde skjuta med, eller balaklavor som skyddade ansiktet i arktisk kyla. Vi åkte omkring i helt oskyddade terrängbilar istället för splitterskyddade trupptransportfordon. Dvs bepansrade lådor med hjul eller larvband. Vi har toppmoderna Visby-korvetter utan vettigt luftvärn.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.