Information som kontrollredskap

Mitt inlägg igår om svensk massmedias misslyckande med att ta sitt journalistiska ansvar blev det mest lästa på länge. Jag tänkte följa upp med att gå in lite närmare på hur allmänhet genom massmedia kan manipuleras i olika situationer. Både av främmande makt och av våra egna. Detta utan att ta ställning för någon part.

Jag är systemutvecklare och jobbar inte med PR/kommunikation. Ingen koppling till försvaret. Men jag har pluggat kommunikation och media där metoder för manipulation genom riktad information tas upp.

Först: information är kunskap och kunskap är makt, så i en krissituation krävs kontroll över informationen.

Det är som i en militär konflikt. Luftherravälde blir där viktigt i ett tidigt skede. Detta för kontrollera luftrummet så att de egna marktrupperna inte blir utraderade av flyganfall. Därför börjar krig i regel med luftstrider för att slå ut motståndarens jaktflyg med eget jaktflyg. Sedan sätter man in bomb- och attackflyg mot motståndarens marktrupper utan att de egna planen faller offer för motståndarens jaktflyg. Därefter sätts egna marktrupper in.

I en icke-militär konflikt handlar det istället om informationskrig.

Syftet är att begränsa motståndarens handlingsfrihet och trovärdighet genom information och desinformation. ”Informationsangrepp” måste man också försvara sig mot. Därför finns myndigheter som har ansvar för sådant. Civila som militära myndigheter.

En viktig aktör är massmedia. Massmedia har ett stor ansvar, och därför finns det journalister. I en krissituation är journalistens förmåga att sålla, aggregera och värdera information avgörande. Att kunna sortera fram korrekt och relevant info ur bruset. Ur det stora flödet av information och desinformation.

Jan Guillou anser t ex att det är det som skiljer ”de riktiga medierna” från bloggare och annat löst folk.

I teorin har Guillou rätt. Men i praktiken? Svensk massmedia har i fråga om ubåtsjakten misslyckats genom att okritiskt förmedla ALL information utan att sålla eller värdera. Med kaos som resultat.

Nu går vi tillbaka i tiden till 1981. Den ryska ubåten U-137 går på grund utanför Karlskrona vilket följs av en mediecirkus av guds nåde med anklagelser och förnekanden. Ryssarna förnekade inte att ubåten befann sig i svenska vatten. Det är svårt om den ligger med halva skrovet på land. Men de förnekade att det var avsiktligt. Sverige anklagade å andra sidan ryssarna för att ha skickat en ubåt på spionuppdrag in i svenska vatten. Att den påstådda ”felnavigeringen” handlade om några meter istället för några mil.

Jag tror på den ryska förklaringen. U-137 var en skrothög. Den var högljudd, omodern och klumpig. Den var allt som en ubåt inte ska vara om den ska fungera för spionage. Besättningen var – förmodligen – oerfaren och inte de välutbildade elitsoldater man skickar på spionuppdrag. Dessutom kan man av hur hårt den stod på grund dra slutsatsen att den gick i hög fart i övervattensläge och det gör man inte om man vill passera obemärkt. U-137 upptäcktes för övrigt av att någon hörde dess vrålande dieselmotorer flera kilometer längre bort.

Det slutade i alla fall med att Sverige drog loss ubåten och lät den puttra hem till Sovjetunionen. Och vi ”vann” informationskriget.

Incidenten följdes nämligen av försvarsbeslut 90 som innebar en ordentlig modernisering av det svenska försvaret. Nya stridsfordon, nya fartyg, nya flygplan, nya uniformer, och så vidare. Detta för att ubåtsjakten på den tiden i princip genomfördes med fiskebåtar och metspön, eftersom våra sista jagare hade utrangerats och vi stod utan en fungerande flotta. U-137 var det bevis som krävdes för att visa att ubåtskränkningar förekom. En skänk från ovan.

Nu vill jag inte uttryckligen påstå att vi använde oss av en ren olyckshändelse för att fabricera en incident iscensatt av främmande makt.

Det påstod däremot filmaren Maj Wechselmann med filmen ”Ubåt!”, en ”dokumentärfilm” från 1985.

Vi fick se den på en av kurserna som tog upp informationskrigföring. En del intressant fakta tar den upp, men jag ser i övrigt filmen som ett försök att i efterhand misstänkliggöra de indikationer på ubåtskränkningar som förekom. Ubåtsjakterna förlöjligades genom att blanda fakta med påhitt, liksom att bara låta ena sidan komma till tals i filmen. En scen jag minns är när paranoida svenska vaktsoldater stoppar ett begravningståg och bryter upp kistan för att kontrollera att hen som ligger i faktiskt är död.

Skamlöst och totalt opassande för en seriös dokumentärfilmare.

Tyvärr blev det ingen givande diskussion om filmen på det seminariet, eftersom Wechselmann såg till att själv vara med och ”svara på frågor”, och därmed förhindra kritik. Även läraren beklagade detta i efterhand, men samtidigt var det intressant i sig, eftersom det var ett exempel på hur man kan styra genom att strypa informationsflödet.

Ubåtsjakter har sedermera fått ett löjets skimmer över sig. Olika ”experter” slår fast att flottan jagat allt från minkar till kylskåp till sina egna svansar – allt utom just främmande ubåtar eftersom de aldrig tvingat upp någon.

Där har vi ännu ett exempel på hur man sprider desinformation. Svenska flottan har absolut jagat falsklarm i form av dumpade kylskåp och simmande minkar. Förmodligen i form av klippformationer och sälar också. Men att göra det i dagar? Veckor? Rör sig minkar och kylskåp i 15 knop på 50 meters djup?

Att vissa indikationer varit ”falsklarm” (false positives) betyder inte att alla varit det. Och allt ska följas upp. Det är en del av försvarets ansvar att försäkra sig om att det inte ÄR fuffens på gång. Fråga vilken militär som helst om det är vanligt att kasernvakten åker ut på larm och upptäcker att snörök eller harar utlöst larmen, och hen svarar ja. Det är nästan alltid fråga om falsklarm. Men den gången då det är skarpt läge vill man vara där när det händer.

Myten minkar och kylskåp har målmedvetet och avsiktligt spritts under flera års tid för att leda bort uppmärksamheten från andra indikationer. De som inte kunnat förklaras. De som försvaret baserar sina bedömningar på.

Även här har svensk massmedia fallerat.

Svenska tidningar och nyhetsprogram har hjälpt till med att sprida dessa myter så att de till sist blivit sanningar. Utan att ställa frågan ”men vad var det som var på gång där, när man inte kunde slå fast att det var minkar eller kylskåp”? Media gör inte alltid som man vill. Därför har t ex Putin sett till att ta kontroll över rysk massmedia. Han minns hur han framstod när ubåten Kursk sjönk 2000 och vill slippa kritisk granskning igen.

Men hur hanterar man kritiskt tänkande journalister som verkligen är ute efter att förmedla fakta till allmänheten?

Där använder sig många krigsmakter av så kallade ”inbäddade” (embedded) journalister. En journalist som blir en del av en militär enhet och får följa med soldaterna i deras dagliga verksamhet. En i gänget med i stort sett samma utrustning som soldaterna. Utom vapen. Det är väl jättebra? Allmänheten får via inbäddade journalister rapporter från insidan och får se det soldaterna ser.

MEN… nu kommer vi till baktanken med det hela.

Att ”bädda in” journalister gör man inte för att förbättra informationsflödet till allmänheten, utan för att styra och begränsa det. Det innebär nämligen att den krigförande parten har exakt koll på vilka journalister som finns var, och vad de får se. Därmed kan de styra informationsflödet så att det bara är det man vill visa som faktiskt visas. Inga lösa tåtar i form av journalister som är ute på egen hand.

Vet man att det kommer att bli otrevligt någonstans ser man till att skicka de enheter som innehåller inbäddade journalister någon annanstans. Om plutonerna A, B och C saknar inbäddade journalister medan det finns sådana i plutonerna D och E skickas A, B och C till stridszonen. När allt sedan är över och man städat upp lite – och t ex fått bort kropparna efter civila som hamnade i skottlinjen – tar man dit plutonerna D och E så att de inbäddade journalisterna kan rapportera det man vill.

USA började bädda in journalister redan under Vietnamkriget. Officiellt för att journalister blev mördade och kidnappade. Inofficiellt för att det blev för många bilder på vietnamesiska kvinnor och barn som bränts ihjäl av amerikansk napalm.

Kort sagt använder många krigsmakter journalister som PR-redskap.

Även detta måste ju kontras av motståndarsidan. Kanske med egna inbäddade journalister. Eller genom att man medvetet läcker annan information till konkurrerande nyhetsredaktioner. Och så börjar dansen om med motsägelsefull information. De inbäddade journalisterna såg ett slagfält där enbart kroppar efter soldater höll på att fraktas bort. Konkurrenterna får bilder på kvinnor och barn som slitits sönder av granatsplitter och kulor.

Vid sidan av det har jag sett frågor om det finns några inbäddade journalister i skärgården just nu. Tja, i så fall, kan vi då räkna med att få någon typ av relevant information den vägen? Eller bara sådant som försvarsmakten vill visa upp?

Även detta är någonting som man bör inse inom massmedia. Att man därför förlitar sig på inbäddade journalister ser jag som ännu ett exempel på att massmedia gör ett väldigt dåligt jobb med det journalistiska ansvaret och den objektiva rapporteringen.

Här blir operationen i Stockholms skärgård intressant. Låt säga att det är en rysk ubåt som jagas. Är då syftet att samla in information den vägen, eller att testa vår beredskap och vår förmåga att hantera information och desinformation? Att ubåten drar till sig svenska enheter för att sedan försvinna, samtidigt som man från ryskt håll planterar motsägelsefulla uppgifter via svensk massmedia för att se hur bra vi hanterar informationen?

Det är värdefull information inför framtida operationer. Kanske har vi just visat vår oförmåga att involvera och informera civilsamhället i krishanteringen.

Det får väl summera alltihop. Den information som allmänheten får ta del av är sällan vare sig korrekt, fullständig eller neutral. Därför måste vi alla inse att vi måste vara kritiska mot det vi ser och hör. Speciellt om man är journalist. Kan du inte få hunden att vifta på svansen får du vifta på hela hunden.

Wag the dog.

Annonser

3 responses to “Information som kontrollredskap

  1. Pingback: Ibland är svensk massmedia rena skämtet | G-Svampen - Magnus Orest hanterar sin skrivklåda

  2. Såvitt jag vet avskafffade USA verksamheten med ”embedded journalists” någon gång i början av 80-talet (70-talet kanske), i alla fall vet jag helt säker att de numera att inga nyhetsmedier engagerar journalister som spioner, vilket skedde tidigare. Ev. kan detta ha varit resultatet av ett beslut i högsta domstolen, vet ej säkert och har inte tid att googla nu.
    Jag uppskattar dina bloginlägg som äntligen är ett förnuftets röst från Sverige, för den svenska pressen är, som du säger, embarmligt lättlurad och verkar sakna meningsfulla rutiner för källkritik och balanserad rapportering. Frågan är vad man kan göra åt det.
    Mvh,,
    Gunilla Faringer, New York (f.d. reporter på Associated Press)

  3. Adekvat bedömning av information och händelser. Det är synd att få människor i väst som kan göra sin egen analys av den informationen.