Ja, är bostadsbristen ett lyxproblem?

Lars Wilderäng skrev ett ganska intressant inlägg om bostadsbristen på sin blogg Cornucopia tidigare idag. Det kan sammanfattas som en fråga: är bostadsbristen ett lyxproblem? Ja och nej, skulle jag säga eftersom jag själv sedan flera år tillbaka via YIMBY engagerat mig i sådana frågor.

Det går att få tag på en bostad även i Stockholm bara man är villig att rätta mun efter matsäck. Wilderäng skriver följande:

Att döma av alla gnälliga läsare så är dock definitionen av bostadsbrist frånvaron av stora lägenheter via förstahandskontrakt med hyror under 5 000:- SEK på bästa plats centralt i Stockholm.

I viss mån stämmer det. Det finns absolut ett problem i att många vill ha en bra bostad i ett bra läge och till väldigt låg hyra. Föga överraskande, så länge vi talar om mentalt friska människor.

Men det är nu vi behöver bli lite mer specifika och konkreta. Bostadssökanden är nämligen inte en homogen grupp. Det går att lyfta ut flera målgrupper som alla har sina krav, behov och önskemål.

Vad man där behöver titta på är hur olika faktorer som boendekostnad, läge, kringkostnader, ekonomi, rörlighet, sysselsättning och mycket annat samspelar. Och hur det ser ut för olika målgrupper utifrån deras behov.

Att bo långt ut innebär att man tvingas lägga mer tid, pengar och energi på sitt dagliga resande. Ingetdera är resurser som vi har obegränsat av. Hur det ser ut beror till stor del på målgruppen. Studenter har i regel gott om tid pga hur schemat ser ut men ont om pengar. Heltidsarbetande har hyfsat med pengar men mindre tid att disponera. Har man dessutom barn som ska hämtas/lämnas på dagis minskar den disponibla tiden ytterligare. Arbetslösa/sjukskrivna/föräldralediga har tekniskt sett hyfsat gott om tid, men mindre pengar att röra sig med.

Bostadsbrist innebär alltså att det är ont om bostäder som möter människors behov och betalningsförmåga.

Observera att jag skrev behov och inte önskemål. När behoven uppfylls men man ändå inte är nöjd är det givetvis fråga om ett lyxproblem. Så jag tycker att Wilderäng har både rätt och fel i det han skriver.


Om du orkar läsa vidare tänkte jag avsluta med min egen ”boendekarriär” hittills.

Min första egna bostad låg i Salem vid Söderby sjukhus. En billig lägenhet som jag fick utan kötid hos en privatvärd. Då jobbade jag inne på Södermalm (30-40 minuters restid i varje riktning), men började sedan jobba i Kista. Att bo i Söderby och jobba i Kista innebar att jag under högsäsong – dvs när SL körde tät trafik – lade totalt ca 2½ timme per dag på att ta mig till och från jobbet. 1 timme och 15 minuter i varje riktning beroende på hur bra bussar klaffade med pendeltåg som sedan skulle ansluta mot t-banan. När SL började köra enligt sommartidtabell gick restiden i varje riktning upp till i bästa fall 1½ timme, men ofta slutade det med 1 timme och 45 minuter. Bil var inte att tänka på. Dels för att jag inte hade körkort, och dels för att jag inte hade haft råd att köra 150-160 mil i månaden bara för att ta mig till eller från jobbet. Handla kunde jag göra i Tumba eller Salems Centrum. Ingetdera låg på promenadavstånd. Allt som fanns inom promenadavstånd (dvs 15 minuters promenad) var en pizzeria. En typisk arbetsdag kom jag hem så sent att bussarna bara gick en gång i halvtimmen, så för att handla krävdes det ytterligare en halvtimme. Kort sagt hade jag ingen fritid att tala om. Jag kom hem, jag åt middag, jag gick i säng och sedan gick jag upp för att åka till jobbet.

Efter ett år tröttnade jag (främst pga sommartidtabellen) och skaffade en lägenhet i Sollentuna. Även denna gång utan kötid. Helt plötsligt hade jag fritid igen. Dessvärre hade jag inte mycket till socialt liv eftersom alla kompisar bodde söder om stan så vi möttes nästan alltid i stan för att umgås. Dessutom omorganiserade min arbetsgivare och en del av verksamheten flyttade till Marievik/Liljeholmen. Så nu blev det längre resor och lite fritid igen.

Eftersom jag lärt mig att jag var rena turgubben när det gällde att hitta boende satte jag in en bytesannons i DN. Och det gav napp, så jag bytte min lägenhet i Sollentuna mot en väldigt trevlig lägenhet i Årsta nära Gullmarsplan (och i vilken jag nu bott i 15 år). Mindre än den i Sollentuna, men samtidigt billigare och mycket mer central. Och nära till allt jag vill ha nära till.

Så vad kan jag dra för slutsatser utifrån detta? Jo, att bostadens läge har stor betydelse för livskvaliteten.

Det ska man inte förringa, även om man inte själv tycker att det har någon betydelse. För många människor – inklusive Yours Truly – innebär en bostad med bra läge att mindre tid behöver kastas bort på att sitta i bilköer eller på pendeltåg/t-bana/buss. Det är tid man aldrig får igen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.