Je ne suis pas Charlie Hebdo

Jag är Magnus Orest. Inte Charlie Hebdo. Jag ställer mig inte bakom vad provokatörer gör. Inte heller stöder jag extremisterna. Varför? För att jag kan! Låta bli alltså. Man kan vara emot någonting utan att för den sakens skull vara för någonting annat. Och det är jag.

Många tror att de måste välja sida. Ställer man sig inte på provokatörernas sida så rättar man in sig i ledet med extremisterna. Att sprida skämtteckningar som retar muslimer är därför jätteviktigt. Yttrandefriheten står och faller med det.

Men vet du vad? De har fel. Helt fel.

I en tredimensionell verklighet har ingenting bara två sidor. Inte ens ett papper. Även om det är tunt finns den där. Volymen. Det som gör ett papper till ett föremål. Ingen volym, ingen materia. Det extremisterna gjorde är fel. Det behöver jag inte ta upp. Men betyder det att provokatörer som Charlie Hebdo och Lars Vilks har rätt? Nej. Två fel gör inte ett rätt.

Provokatörerna skapar onödiga konflikter. Det är kontraproduktivt. Det är dumt. Visar man att man har rätt genom att starta en konflikt med den man tycker har fel? Nej. Tycker man det har man valt sida. Men av någon anledning är just muslimer fair game. Varför? Att ifrågasätta en stark och inflytelserik grupp är en sak. Makten måste tåla att häcklas och ifrågasättas. Den måste ifrågasättas.

Men varför just muslimer?

1% (du läste rätt)* av Sveriges befolkning är muslimer. OK, kanske 40% enligt Avpixlat, Fria Tider eller Nationell Idag. Men den korrekta siffran är ändå 1%, fast många muslimer själva överdriver den. Det ger dem större tyngd i debatten. I Frankrike är de fler, men ingen maktfaktor. Inte där, inte här. Så varför måste yttrandefriheten hävdas gentemot dem? Vore vi lika villiga att försvara provokatörerna om riktat sig mot någon annan?

Vad är yttrandefrihet? Rätten att kränka andra? OK, men tillämpa då det i vardagen och säg precis vad du tycker och tänker till allt och alla. Det är ju yttrandefrihet. Eller är det annorlunda att kritisera arbetskamraternas värderingar och smak? Vännernas? Är det viktigare att försvara skämttecknare som driver med minoritetsgrupper än regimkritiker i Ryssland? De som mördas eller fängslas för att de granskar och ifrågasätter makten?

Provokatörerna har givetvis rätt att provocera så länge de inte bryter mot lagen. Den rätten kan ingen förneka dem. Men att ställa sig bakom deras rätt att göra det betyder inte att man behöver ställa sig bakom vad de gör. Man kan fördöma alla. Daesh, al-Qaida, Lars Vilks och Charlie Hebdo. Detta utan att ge deras motståndare stöd. Det är en idioternas kamp och ingenting annat. Extremister mot provokatörer. Ingen av dem har något värde.

Känner att du måste ”välja sida” så välj då din egen. Bara du förlorar på att du ställer dig bakom de som vill skapa konflikter. Konflikter ska man kunna ta. Men man behöver faktiskt inte starta dem.

För mig är det enkelt. Mitt stöd för provokatörerna sträcker sig till att jag inte vill begränsa deras möjligheter att uttrycka sig. Men jag vill inte behöva vara med och betala vad det kostar för att skydda dem när de går för långt. Ta fast de extremister som angriper provokatörerna. Lås in dem, eller som i Frankrike, skjut dem som sista utväg. Det gör världen bättre. Men låt provokatörerna skydda sig själva så länge de inte fokuserar på makthavare utan väljer lätta mål.

Kristendomen då? Jo, vi leder ligan i Europa tack vare den blonde norrbaggen Anders Behring Breivik (som beskriver sig som just kristen) som mördade 77 människor. Jämför med galningarna i Paris som väl kom upp i 15. Eller var det 13? Men ändå görs inte Breivik till representant för de drygt två miljarder människor i världen som per definition är kristna. Varför? Dubbla måttstockar?

* Orsaken till att många överskattar antalet muslimer i Sverige är att de ser alla från MENA-länderna som en och samma grupp (eller ”araber” om du frågar byidioterna). Det handlar dock om många folkslag från många länder med många kulturer och flera religioner – och alla är inte religiösa!

Annonser

Kommentarer inaktiverade.