Kritiseras modernismen onödigt mycket?

Modernismen dominerade i princip svensk stadsbyggnad under större delen av 1900-talet. Gamla stadskärnor revs för att ersättas av stora intetsägande lådor. Gator försvann som begrepp och ersattes med vägar. Nu i efterhand är många överens om att många misstag gjordes under den epoken, och ”modernism” har i det närmaste blivit en svordom för många. Men gör vi modernismen en orättvisa genom att hålla oss med den synen på den?

Jag hade en intressant diskussion om och kring arkitektur tidigare idag. Ursprungligen handlade det om varför Art Nouveau/Jugend sällan uppmärksammas som arkitektoniskt uttryck, men kom även in en del på det där med modernism, och att det är fel att såga den bara därför att.

Eftersom min relation till modernismen är komplicerad ska jag försöka reda ut varför jag å ena sidan avskyr den medan jag å andra sidan älskar den.

I korthet: det är för att den tar sig olika uttryck i olika sammanhang.

Man bör hålla isär modernistisk arkitektur och modernistisk stadsplanering, och jag tänker inte ens gå in på modernistisk konst eller modernistisk litteratur eftersom det ligger utanför den här diskussionen.

Modernistisk arkitektur och stadsplanering går i regel hand i hand. I fråga om arkitektur är det dock främst en fråga om hur vi upplever byggnader utifrån de sammanhang de ingår i. En modernistisk låda (läs: byggnad) kan upplevas som tråkig och ointressant, men den kan även upplevas som spännande och genomtänkt. Kanske stilren. Rentav vacker. Det beror på hur väl arkitekten lyckats med just det objektet, liksom skala, sammanhang och placering.

I arkitektoniskt avseende anser jag att modernism varken är bättre eller sämre än någonting annat. Olika stilar och uttryck har sina styrkor och svagheter. Där kommer Bauhaus-skolan in, och nytänket som gick ut på att form skulle följa funktion. Mycket inom Bauhaus-design är snyggt, men inte allt.

Däremot är modernismen en ren katastrof ur ett stadsbyggnadsmässigt perspektiv.

Vi går 80 år tillbaka i tiden. Då började Stockholm anpassas efter modernismens idéer. Vi rev en stor del av Stadsgårdens bebyggelse för att ge plats åt dagens motortrafikled. Vi rev gamla Slussen för att ge plats för dagens lösning. Det var 1920- och 1930-talet. Sedan blev det krig, och alla sådana projekt stoppade, vilket vi kan vara glada åt eftersom det innebar att bebyggelsen norr om Hornsgatan inte revs enligt planerna. Så blev det fred, och omdaningsprojektet fortsatte. Gamla klarakvarteren revs för att ge plats åt modernistiska lådor. Gator drogs om, breddades eller försvann helt. Återstoden av Brunkebergsåsen schaktades bort för att jämna ut Hamngatan och Malmskillnadsgatan fick passera på en viadukt.

Samtidigt gick planerare och arkitekter över hela landet ifrån gamla tiders filosofi med tät kvartersstad, och istället fick vi glesa och storskaliga förorter utan stadsliv. Vi slutade bygga gator och istället fick vi vägar. Ibland rent symboliskt. Jag bor själv på Skagersvägen. En ”väg” som ändå passerar genom ett ganska centralt och någorlunda urbant bostadsområde med en del verksamhetslokaler. Men budskapet var tydligt. Gator hörde till forntiden, och nu var det vägar som gällde. Gator går man på/vid, men vägar kör man bil på. Och inom modernismen var bilen det centrala elementet som motiverade alla rivningar där äldre tiders stadskvarter fick maka på sig för att öka genomströmningen.

Nu ställer sig kanske någon frågan varför det här är av ondo. Utveckling är väl naturligt?

Ja. Utveckling är naturligt. Men modernistisk stadsplanering är inte naturlig. De planerna växte inte fram på naturlig väg som de tidigare hade gjort.

Äldre städer har i regel växt fram relativt planlöst. Genom möten. Genom att stråk korsar varandra. Två handelsresanden möts och gör lite affärer med varandra. Vi får en mötesplats. Mötesplatsen blir en handelsplats. De temporära skjulen och tälten ersätts av permanenta för att folk bosätter sig permanent på platsen. Handelsplatsen blir ett torg. Nya hus byggs intill de befintliga, men lämnar lite utrymme så att det går att komma emellan med t ex häst och vagn och bebyggelse växer ut från torget. Därför är den centrala punkten i många äldre städer just ett stort torg – det var där fröet till staden såddes.

Den modernistiska och funktionalistiska stadsplaneringen är däremot en teoretisk produkt av konstnärer och akademiker som ville förnya dessa gamla förhållningssätt. En stadsbyggnadens kulturrevolution, om du så vill. Manifestet Acceptera kom på 1930-talet. Det gick ut på att man skulle kasta allt gammalt skräp i soporna och börja om från scratch. Nya tider, nya idéer, nya städer.

Eftersom bilen var en central del i det hela blev funktionsseparering en genomgående regel. Bo på en plats, arbeta på en annan och shoppa/roa sig på en tredje. ABC-förorterna (Arbete, Bostad, Centrum) föddes. Att kunna bo, jobba och handla i samma förort, även om det var på olika platser inom förorten. Några var ganska lyckade (som mitt eget Årsta), medan andra var mindre lyckade. I regel lyckades man bäst där man avvek från ABC-tänket och blandade upp med lite verksamhetslokaler och bostäder om varandra. Kista är däremot väldigt ABC-orienterat, och samtidigt en extremt dysfunktionell förort. I norr ligger arbetsområdet med alla arbetsplatser. I mitten ligger centrum/Kista Galleria. I söder finns det bostäder.

Eftersom det var fråga om funktionsseparering slutade vi bygga levande stadsmiljöer i och med modernismen. Utan funktionsblandning kan en stad inte leva som stad, eftersom det krävs människor som rör sig till fots för det och det gör man inte enligt modernismen. Modernismen påbjöd även glest placerade fristående byggnader, vilket ger ett dåligt underlag för mindre verksamheter.

Det är andra sidan av myntet. Den modernistiska stadsplaneringen har i princip förstört våra städer. Och fortsätter göra det.

Ett problem vi dras med än idag är att vi trots att vi med facit i hand vet hur illa det blev inte kunnat släppa taget om dessa dogmer från tidigt 1900-tal. Det som byggs idag är i regel fortfarande fristående hus utan kvartersstruktur. Vi bygger fortfarande vägar istället för gator. Vi placerar fortfarande shoppingen i externhandelscentra. I takt med att det fortgår äter vi upp den byggbara och attraktiva yta som finns kvar – snart är den kanske slut?

Däri ligger förklaringen till att även modernistisk arkitektur ofta är avskydd. Inte för sina egna kvaliteter, utan på grund av de sammanhang den ofta ingår i. Det är kvartersstad som efterfrågas mest, men ingen tycks vilja tillhandahålla det. Det skapar i sin tur segregation eftersom de som har råd köper bostäder i den attraktiva kvartersstaden, medan den som inte har råd hamnar i de mindre efterfrågade modernistiska förorter vi har så gott om. Det skapar en tydlig uppdelning mellan rika och fattiga.

Så för att sammanfatta, det är egentligen inget fel på modernistisk arkitektur i sig, utan den är till stor del stigmatiserad av de misslyckanden som följt den modernistiska stadsplaneringen. Därför upplevs min inställning till modernismen ibland som kluven.

Jag älskar Villa Savoye, även om jag vet att en sådan byggnad aldrig skulle fungera i vårt klimat, men avskyr plan Voisin (riv hela Paris, ersätt med motorvägar och höghus) – båda har le Corbusier som upphovsman.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.