Ledsen Cornucopia, det där duger inte

Är urbaniseringen en myt? Kanske, enligt Lars Wilderäng (Cornucopia). Och samtidigt inte. Grovt förenklat kan man säga att dagens urbanisering är lika mycket av en myt som gröna vågen på 1970-talet är en sanning. De ligger båda någonstans mitt emellan sanning och myt.

Jag tänkte problematisera lite kring Wilderängs blogginlägg, eftersom det ger en grovt förenklad bild av utvecklingen idag. Det känns lite udda med tanke på att det han skriver normalt sett brukar hålla hög kvalitet.

Kort version: Stockholm växer men inte på landsbygdens bekostnad och det behövs fler bostäder.

Nettot är tillväxt

Till att börja med vill jag förtydliga att Stockholm och Storstockholm inte är samma sak. Stockholms stad (eller kommun) är just kommunen med ca 900 000 invånare. Om ca 5 år beräknas folkmängden passera miljonstrecket. En del av Storstockholm.

Storstockholm är hela storstadsregionen med drygt 2 miljoner invånare. När vi talar om befolkningstillväxt för Stockholm talar vi normalt sett om just Storstockholm. Det storstadsområde där Stockholm är huvudort. Det är den tillväxten som är intressant eftersom Storstockholm fungerar som en och samma stad över kommungränserna. Och för hela Storstockholm är nettot tillväxt, om man ser till summan av de inflyttade, invandrade och födda och sedan drar av summan av utflyttade och avlidna. SCB har dessutom slagit fast att tillväxten för Stockholm – som jag kommer att använda som uttryck istället för Storstockholm i resten av denna text – inte sker på landsbygdens bekostnad.

Flytt inom storstadsregionen

I sitt blogginlägg utgår Wilderäng från siffrorna för enbart kommunen. Det kan man inte göra i det här sammanhanget, eftersom det inte blir rättvisande. Två av mina vänner flyttade ut från kommunen i höstas. De flyttade till Tyresö. Därmed bidrog de till siffrorna som säger att folk flyttar från Stockholm. Andra jag känner har flyttat från Stockholm till Nacka, Solna, Sundbyberg och Ekerö. De bidrar också till de siffror som Wilderäng anser visa att folk lämnar Stockholm.

Samtidigt är folk inte så rörliga inom stockholmsområdet, vilket bl a beror på bostadsbristen. Det tar tid och kostar pengar att flytta. De lägenheter som blir lediga vid en flytt till annan kommun fylls snabbt. Kompisarna i Tyresö hade varsin lägenhet, och jag kan lova att de inte stod tomma efter flytten. De som flyttade in var ungdomar som flyttade hemifrån.

Här kan jag även passa på att nämna varför gröna vågen är en myt.

Vår bild av den gröna vågen är i regel innerstadsfamiljer som i horder lämnade sina mörka och trista lägenheter för att flytta ut på landet. I själva verket var det inte så många som gjorde just det. Däremot var det många som flyttade ut till de nya förorter som byggdes utanför Stockholm. Ibland i andra kommuner. En stor del av flyttlassen gick till Botkyrka, Huddinge, Haninge och liknande förorter där man byggde många nya bostäder som en del av Miljonprogrammet. Vissa flyttade frivilligt, medan andra tvångsevakuerades i samband med att deras bostäder i innerstan (bl a Klarakvarteren) revs. Så en stor del av dessa gröna vågare flyttade faktiskt inte utanför Stockholm. Bara utanför tullarna. Och ibland kommunen. Vågen vände för övrigt ganska snabbt, och redan på 80-talet började återflytten till innerstan.

Invandrade, inflyttade och födda

Vi är vid det här laget kanske ense om att tillväxten inte beror på horder av människor som flyttar in. Wilderäng skriver det. SCB säger det. Jag anser det eftersom jag inte ser någon anledning att ifrågasätta någon av dem. Vad som orsakar tillväxten är i första hand att vi ynglar av oss liksom att folk invandrar. Och tänk nu på en sak – invandrare är man om man flyttar hit från ett annat land. Oavsett land. För många är ”invandrare” synonymt med flyktingar från kri(g)sdrabbade länder i tredje världen. Men även fransmän, engelsmän, amerikaner, tyskar eller kanadensare osv är invandrare. Och de invandrar också till Stockholm. I regel för att jobba här. I regel för att de är högt kvalificerade specialister. Köpstarka grupper. Andra invandrargrupper är mindre köpstarka, och alla grupperna får välja boende efter plånboken. Till det kommer som sagt de som föds. Enbart i Stockholms kommun ökar siffrorna för nyfödda varje år, och blir till en slags tickande bostadsbristbomb som kommer att brisera 20 år senare. Utöver födda och invandrade har vi då inflyttade från andra delar av landet.

Jag upprepar, siffrorna för enbart kommunen är ointressanta. Att de som flyttar in i regel inte bosätter sig i Stockholms kommun det första de gör kan ju ha en förklaring. Kanske att det är ont om bostäder här, medan det finns fler bostäder i kranskommunerna?

Så ser alltså befolkningstillväxten ut för Stockholm. Debet och kredit. Invandrade, inflyttade och födda mot utflyttade och avlidna. Även siffrorna för avlidna är intressanta, eftersom de går ner samtidigt som siffrorna för födda går upp. Vi lever helt enkelt längre för varje år som går. Ergo, även utan invandrade och inflyttade skulle Stockholm fortsätta att växa. Möjligtvis skulle Stockholm växa ännu snabbare om det faktiskt fanns bostäder åt alla.

2,11 personer per bostad

Nu kommer vi till det i mina ögon största felet Wilderäng gör i sitt blogginlägg. Nämligen att han försöker tillämpa en slags statistisk förklaringsmodell på frågan om tillgängliga bostäder. Jag citerar:

”Det färdigställdes 3 147 bostäder i Stockholms kommun under 2014, mer än tillräckligt för att ta hand om en nettoinflyttning på 6 644 personer, eller 2.11 personer per färdigställd ny bostad.”

Sorry, men det där duger inte.  Frågan är mer komplicerad än så. Vi börjar i rätt ände, och utgår från rätt siffror. Nämligen nettot för befolkningstillväxten. Alltså: inflyttade + invandrade + födda – utflyttade – avlidna = ökningen. Kan vi då jämföra rakt av och räkna på hur tillgången på bostäder blir?

Nej. Det är ännu mer komplicerat. Det handlar ju även om ”hur”.

Någonting som drar ner tillväxtnettot är utflyttade och avlidna. Men om vi tittar på det gamla paret Bertil och Gertrud som båda är 85 år gamla och bor i en trerummare på Södermalm, och Bertil sedan går bort innebär det en minskning av befolkningstillväxten. Däremot förblir tillgången på bostäder oförändrad, eftersom vi räknar hela bostäder. En halv bostad kan aldrig bli ledig. Först när Gertrud går bort blir deras lägenhet tillgänglig. Och det dröjer kanske 10-15 år. Samma sak gäller för familjen med tre barn som bor i en villa i Enskede. Deras äldsta dotter tar studenten och flyttar sedan till Uppsala för att plugga i några år. Även där blir det en minskning. Men det blir inte en ökning med 0,2 lediga bostäder på marknaden. Men visst, det är en ständigt pågående process och förr eller senare blir dessa bostäder lediga. Men tillväxten gör att den tar längre tid. Vill man tillgå statistik kan jag upplysa om att det finns ett samband mellan befolkningens medelålder och behovet av bostäder. Ju högre, desto fler bostäder krävs, eftersom det betyder att det handlar om färre familjer och fler par- och ensamhushåll.

Samma svårigheter förekommer när det gäller att beräkna bostadsbehoven för den ökande befolkningen i Stockholm.

Man kan inte ta räkneexempel med decimaltal i den här frågan. Att si och så många bostäder räcker till si och så många i behov av bostad stämmer inte. Jag har aldrig sett ett hushåll med 2,11 personer. Däremot 2, 3, 4, 5, 6 och till och med 7. Och i synnerhet 1. Vi har många ensamhushåll här. Hushåll är för övrigt det man räknar på. En bostad per hushåll. Och minst en person per hushåll. Att det färdigställts 3 147 bostäder i Stockholm under 2014 säger väldigt lite om hur de möter behoven. Vilka hushåll passar de? Hur ser hushållen som behöver bostad ut? En familj med två barn är inte särskilt intresserad av en trea eftersom de vill att barnen ska ha egna rum. De söker främst 4 eller 5 rum. Men studenten från en annan del av landet vill helst ha en billig etta eller tvåa. Precis som de unga vuxna som redan bor i Stockholm och vill flytta hemifrån.

Ytterligare ett problem är att befolkningstillväxten för ett visst år kommer att påverka bostadsbristen först om 20 år, dvs när de barn som föddes behöver en bostad. De som söker bostad idag föddes på 1990- och i viss mån 1980-talet. 

Det kan alltså under ett visst år uppstå ett stort behov nya bostäder oavsett om befolkningen växt. Den tidsinställda bostadsbristbomben briserar då. Komplettera det med allt piggare och mer långlivade äldre generationer så har du en del av förklaringen till att bostadsbrist uppstår, även om siffrorna säger någonting annat. Visserligen kan man kanske argumentera för att det ju finns bostäder eftersom många redan har någonstans att bo. Om man går efter siffrorna. Men man kan inte utgå från att t ex 50 vuxna i varierande åldrar kan fördelas på 10 femrummare (lägenheter som villor/radhus), även om det rent statistiskt är så många människor som ryms i dem. 20 vuxna och 30 barn skulle däremot klara sig på det utbudet.

Hur som helst, jag avslutar denna långa utläggning med att påpeka att det inte går att hitta svar på dessa frågor enbart genom statistik och beräkningar, och det tycker jag att Wilderäng borde tänka mer på. Låt oss istället fokusera på de fakta vi har och de problem som finns:

Det råder bostadsbrist. Stockholms befolkning växer i snabb takt. Det finns alltså ett behov av fler bostäder.

Sedan kan vi diskutera huruvida befolkningsökningen beror på inflyttning, invandring eller nativitet. Om urbaniseringen är en myt. Om det handlar om en bostadsbubbla. Men i det stora hela är dessa frågor ointressanta.

Det behövs fler bostäder. That simple.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.