Imponerande, Ola…

Ola Andersson skriver en del vettiga saker om arkitektur och stadsplanering. I många frågor håller jag med honom. Samtidigt producerar han en hel del trams som inte förtjänar att publiceras. I regel handlar hans tramsartiklar om Slussen och höga hus, men nu har han även lagt cykling till den listan.

Enligt DN har Andersson ”genomskådat den nya sortens cyklister”. Intressant påstående. Det betyder alltså att ”den nya sortens cyklister” har någonting att dölja. Någonting som Andersson nu ”avslöjar”?

Nej. Denna tramsartikel är likt hans övriga tramsartiklar fylld av felaktigheter och personliga ställningstaganden.

Så vad är det då Ola Andersson försöker säga? Jo, detta:

  • Stockholm går inte att cykla i för att det finns backar här.
  • MEMILs är farliga och aggressiva.
  • Stockholm ska satsa på kollektivtrafik istället för cykling eftersom cykling inte är tillgängligt för alla.
  • Vintercykling är en extremsport.
  • Cyklister för en kamp mot bilismen.

Den gemensamma nämnaren för dessa påståenden är att Andersson har fel. Fel på alla punkter. Jag ska förklara varför.

Stockholm är olämpligt för cykling eftersom det finns backar? Det är fel. Ja, det finns backar. Men det går faktiskt att cykla i backar. Både uppför och nerför. Det som ställer till problem är i regel inte lutningen, utan olika hinder. Fotgängare som inte bara går i cykelfältet utan dessutom kliver rakt ut i det framför någon cyklist som blir tvungen att tvärnita, andra cyklister som vinglar från sida till sida utan att inse att de faktiskt inte är ensamma. Många cyklister blir arga när sådant händer. Är det därifrån Anderssons villfarelse om aggressiva MEMILs kommer? Dessutom kan jag för Andersson avslöja ett gammalt knep om man inte vill bli svettig av en för jobbig uppförsbacke: kliva av och leda cykeln.

MEMILs är farliga och aggressiva fortkörare? Där har han också fel. Visst finns det aggressiva MEMILs. Men det betyder inte att alla MEMILs är aggressiva. Eller att alla aggressiva cyklister är MEMILs. Det handlar om grundläggande argumentationsanalys – Andersson har fel. Många som upplever detta brukar själv höra till de jag tog upp ovan. Fotgängare som promenerar i cykelfält utan att inse det, liksom söndagscyklister som vinglar omkring i sin egen värld och inser att de inte är ensamma först när någon plingar på dem. Vissa blir arga om man plingar innan man kör om. Andra blir arga om man låter bli att plinga. Problemet är samma oavsett vilket – de är ute i trafiken utan att ha koll.

Vi ska satsa på kollektivtrafik istället för cykling för att alla inte kan cykla? Där försöker han skapa en falsk motsättning. Det finns ingen motsättning mellan cykling och kollektivtrafik. Båda har sina användningsområden. Och här kommer vi till någonting som Andersson borde ha tagit reda på innan han skrev sin tramsartikel: det är staden som står för cykelsatsningarna, medan det är landstinget som står för kollektivtrafiksatsningarna. Alltså, de betalas från olika håll. Kollektivtrafiken hanteras av SL. Cykelvägar och gator hanteras av staden/kommunen. Och nej, alla kan inte cykla. Alla kan inte gå heller. Betyder det att vi inte heller ska satsa på trottoarer och gångvägar? Dessutom kan Andersson gärna få förklara hur vi ska kunna satsa mer på kollektivtrafik när man från SLs håll säger att det inte finns utrymme för några satsningar. Får landstinget mer pengar att röra sig med för att kommunen lägger mindre pengar på att bygga och underhålla cykelbanor?

Vintercykling ägnar man sig bara åt som extremsport? Trams. Igen. Att vintertid cykla på en väl snöröjd cykelbana eller cykelväg skiljer sig inte nämnvärt från att cykla på samma cykelbana eller cykelväg sommartid. Ja, det är lite kallare, men det är sällan något problem på en cykel. Speciellt inte om det är så backigt i Stockholm som Andersson gör gällande. En orsak till att många rent historiskt sett varit ovilliga att cykla vintertid är annars den usla snöröjningen. Att cykelbanor och cykelfält används som tipp för snö som plogats bort från övriga körfält. Nu börjar staden lära sig, och då ökar även antalet cyklister vintertid. Andersson kan väl prova att cykla någon dag i vinter?

Som cyklist för man alltså en kamp mot bilismen? Nej. Inte mot bilismen som sådan. Däremot är det en kamp om utrymme och resurser. Mer utrymme för cyklister och gående innebär mindre utrymme för bilen. Satsar man mer på cyklingen innebär det att fler börjar cykla. Oavsett årstid. Se på Köpenhamn och Malmö. Jo, det handlar om städer med lite mildare klimat än Stockholm eftersom de ligger lite längre söderut. Men så stora är skillnaderna faktiskt inte. Vi som bor i Stockholm vet att det i regel är ganska sällsynt med riktigt kalla och snörika vintrar. Vi har en del snö från slutet av december fram till februari ungefär. Annars är det mest slask och barmark. Det Andersson kallar ”vinterhalvåret”. Ca tre månader.

Just Malmö förtjänar ett extra omnämnande eftersom vi här får se ännu en av Ola Anderssons tankevurpor. Kollektivtrafiken? Jo, för att motivera varför Stockholm borde satsa på kollektivtrafik istället för cykling (vilket inte är en motsättning, som sagt) tar Ola Andersson upp Malmö som exempel. Han jämför kollektivtrafikutnyttjandet mellan olika städer. Många fler åker kollektivt i Stockholm än i Malmö. Men han missar varför det är så.

Vet du? Jo, det är för att i Malmö är det många fler som cyklar! Året runt! Malmö är nämligen en stad som satsar på cykling. Och vad betyder då det? Jo, att satsningar på cykling lönar sig. Gör det, så börjar fler cykla.

Slutsatsen blir att Ola Andersson hittat ännu ett ämne inom stadsbyggnad/planering/infrastruktur som han bör låta bli att skriva om. I alla fall så länge han är så dåligt insatt som han är.

Annonser

One response to “Imponerande, Ola…

  1. Pingback: För jag ett krig mot bilister? | Betraktelser ur vardagen